Motivering
1. Allmänt
Riksdagens utrikesutskott begärde den 5 oktober 2000
med stöd av grundlagens 97 § 1 mom. en utredning
av statsrådet om Finlands policy för att kontrollera
globaliseringen. I sitt utlåtande om utredningen (UtUU
7/2001 rd) konstaterade riksdagens utrikesutskott
bl.a. att slutsatserna i utredningen var mycket generella och krävde
att statsrådet lägger upp operativa sektoriella
riktlinjer så att de bildar en systematisk helhet somfrämjar
kontrollen av globaliseringen och stärker Finlands internationella
roll på området.
Den aktuella utredningen är enligt regeringen en del
av tidigare utarbetade utredningar: ”Finland i världsekonomin”,
handels- och industriministeriets konkurrenskraftsrapport 2003/2004 och
arbetsministeriets arbetslivspolitiska redogörelse, framtidsredogörelsen.
Statsrådet bereder som bäst ett migrationspolitiskt
program.
Enligt utredningarna redovisas statsrådets strategier
inför utmaningarna från den globala utvecklingen
inte bara i denna utredning utan också i statsrådets
säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse,
redogörelsen om politiken för de mänskliga
rättigheterna och det utvecklingspolitiska programmet samt
programmet för intern säkerhet som är
en del av regeringsprogrammet. Utskottet hänvisar i sammanhanget
till sina ställningstaganden om dessa redogörelser
(UtUU 4/2004 rd
UtUB 12/2004
rd
UtUU 3/2004 rd
UtUB
2/2005 rd).
Utskottet konstaterar att den aktuella utredningen är
mycket omfattande och innehåller regeringens mål
för kontroll av globaliseringen i fråga om både
institutionernas och politikens område. Finlands allmänna
mål är rätt valda och föranleder
inga anmärkningar.
Ändå ser utskottet det som en brist att de
anförda målen är så pass generella
och att vissa konfliktfyllda teman helt har utelämnats.
Enligt den sakkunnigutredning som utskottet tagit del av kan man
konstatera att den politiska måluppställningen
för utredningen inte varit hög nog för att
de anförda målen skulle ha konkretiserats. Utredningen
framstår snarare som en sammanställning av existerande
riktlinjer. Utredningen förmår inte prioritera
Finlands mål. Att koppla en så pass omfattande
och delvis beskrivande framställning till verksamhet skulle
ha krävt klara prioriteringsområden och koppling
till Finlands centrala verksamhetsformer. I fråga om riktlinjerna
saknar utskottet initiativ och verksamhetsförslag från
regeringshåll.
I utredningen konstateras att verksamheten inom olika politikområden
bör göras mer konsekvent eller att man åtminstone
bör undvika att verksamhet inom ett politikområde
försvagar resultaten inom ett annat. Utskottet instämmer
och betonar vikten av att man fortsätter att utveckla samarbetsmetoderna
på politisk nivå.
Utskottet menar att utredningen som sådan inte bildar
en strategi som kunde vara användbar som medel för
en mer konsekvent och tydlig nationell verksamhet på praktisk
nivå. Utredningen vidlåder dessutom vissa inkonsekvenser
för t.ex. aktörernas del — EU:s roll
betonas på generell nivå men unionens eventuella
roll i t.ex. Helsingforsprocessen lämnas obeaktad. Däremot
behandlas Internationella arbetsorganisationen ILO:s rapport om
globaliseringens sociala dimension så utförligt
att ILO:s roll för kontrollen av globaliseringen framträder
oproportionerligt mycket. ILO:s roll i sammanhanget är
förvisso betydande men samtidigt på grund av organisationens
verksamhetsområde begränsad.
2. Från utgångspunkter till kontroll av globaliseringen
Utredningen avser inte att definiera globaliseringen. Ändå ges
globaliseringen olika betydelse i utredningens olika delar, vilket
ställvis leder till inkonsekventa slutsatser. Globaliseringen framträder
i olika form inom olika politikområden (t.ex. ekonomi eller
säkerhet) vilket enligt utskottets mening skulle ha beaktats.
För att kunna utarbeta ett användbart och
strategiskt dokument skulle man enligt sakkunniga ha utgått
från de globala problem som är centrala för
Finland och försökt kartlägga Finlands möjligheter
att påverka dem. Enligt den sakkunnigutredning som utskottet
tagit del av är hotbilderna inom t.ex. miljö-,
energi- och hälsovårdssektorn relevanta också för
Finlands del, och omvänt kan vi ha mycket att erbjuda dessa
sektorer t.ex. i termer av teknikutveckling. Dessa sektorer har
betydelse också för en konsolidering av den breda
säkerheten, vilket utskottet konsekvent har noterat. Utskottet
anser det viktigt att regeringen enligt utredningen genomför ett
politiskt program för informationssamhället som
har effekter såväl nationellt som globalt.
Kontrollen av globaliseringen kräver en positiv utveckling
inom säkerhetens, utvecklingens och de mänskliga
rättigheternas områden. Nödvändigheten
av dessa tre faktorer och samspelet mellan dem är en central
iakttagelse också i den rapport som FN:s generalsekreterare
lade fram på millenniemötet. Utskottet anser det
betydelsefullt att de mänskliga rättigheterna
har tagits upp i likvärdig och synlig position på den
internationella politiska agendan.
Genom kontroll av globaliseringen strävar vi i grunden
efter att förhindra en extremt ojämn fördelning
av förmåner och olägenheter samt att öka
individens säkerhet. Utskottet tillstyrker regeringens
ståndpunkt att man kan och ska påverka globaliseringen.
Därför understryker utskottet att utöver
utredningens allmänna linjer bör regeringen mer
detaljerat fastställa verksamhetsområden och förfaranden
för Finlands mest centrala intressen och verksamhetsförutsättningar.
Utskottet anför att riksdagen före Finlands
period som EU-ordförande tillställs statsministerns
upplysning om Finlands prioriteringar och förstärkning
av EUs roll i kontrollen av globaliseringen — med beaktande
också av de synpunkter som utskottet anfört i
sitt utlåtande.
3. Medel för kontroll
Utskottet instämmer med regeringen i att multilateralt
avtalade regler är viktiga för minimering av globaliseringens
skadeverkningar. Vid sidan av staterna skapar internationella organisationer och
andra aktörer ett "mjukt regelverk". Det kan i vissa fall
vara ett effektivare och snabbare sätt att främja
en god praxis jämfört med statliga fördrag.
Vidare måste också företagens ansvar
för utvecklingen av globaliseringen framställas
tydligare, menar utskottet.
Också en hållbar nationell politik är
av primär betydelse för en kontroll av globaliseringen.
Bristande demokrati och dåligt fungerande, bristfälliga
eller obefintliga nationella institutioner leder ofta till kränkningar
av mänskliga rätttigheter, slöseri med
ekonomiska resurser, anspråkslösa satsningar på utbildning
och hälsovård samt miljöskyddsförsummelser.
Utskottet instämmer i att väladministrerade länder
som i sin interna politik tar hänsyn till andra länders behov
generellt sett är bättre samarbetspartner och
garanterar större jämlikhet och delaktighet i globaliseringsprocessen.
Kritiken mot globaliseringen bottnar i uppfattningen att den
ekonomiska liberaliseringsprocessen inte har gett de länder
och människor som har det sämst ställt
en adekvat chans att anpassa sig. Kritiken omfattar också multilaterala organisationer.
Många har önskat sig ett kraftfullare parlamentariskt
styrgrepp om globaliseringen och större insyn för
det civila samhället.
Enligt utredningen är det uppmuntrande att det finns
en större beredskap för en gemensam dialog. Det
avspeglas i ILO-kommissionens sammansättning och debatter.
Att förstärka dialogen är ett centralt
mål för Helsingforsprocessen. Utskottet håller
med om att dialog behövs men framhäver att de
för Finland viktigaste aktörerna — såsom
EU — bör engageras i sådana processer
från början.
I utredningen konstateras på goda grunder att det ligger
i små länders och speciellt i de mest marginaliseringshotade
ländernas intresse att få till stånd
och förstärka ett multilateralt regelverk. Redan
i sitt föregående utlåtande om globalisering
betonade utskottet en ökning av icke-formella nätverk,
inofficiella statsgrupper och olika uppförandekodexar (code
of conduct) och betonade att detta sammanhänger med brist
på demokratisk kontroll. I den nu aktuella utredningen ägnas
detta problem fortfarande inte tillräcklig uppmärksamhet.
4. Finland och globaliseringen
Finland har i övervägande grad dragit nytta
av globaliseringen. Men i fortsättningen behövs
det enligt utredningen både anpassning genom interna åtgärder
och medinflytande över den yttre omvärlden. Utskottet
understryker välfärdssamhällets roll
i kontrollen av globaliseringen och anser att välfärdssamhället
också framdeles bör betraktas som garant för
ekonomisk framgång på sikt.
En god konkurrenskraft förbättrar Finlands möjligheter
att medverka i en ändamålsenlig kontroll av globaliseringen.
Slutrapporten för utredningen "Finland i världsekonomin"
skisserar upp en strategi för hur Finland genom förbättrad intern
förändringsbenägenhet kan utnyttja globaliseringens
nya möjligheter och avvärja hoten från
en upptrappad konkurrens. Strategin baserar sig på förhöjd
kompetens, förbättrad insyn i ekonomi och samhälle
och framför allt på förnyelse. En utveckling
av den internationella ekonomins stödkonstruktioner — och
riktning — har en genomgripande inverkan på ett
flertal faktorer av betydelse också för Finlands
konkurrenskraft och konkurrensförhållanden. I
detta utlåtande går utskottet inte i detalj in
på villkoren för Finlands framgång med
hänsyn till att utredningen behandlar den yttre verksamhetsmiljön.
Globaliseringen har varit förknippad med både
framgångar och misslyckanden när det gällt
att skapa en fungerande ekonomi och demokrati. Utvecklade länder
har förstått att dra nytta av globaliseringen
och kunnat möta utmaningarna. Globaliseringen har betytt
snabb ekonomisk tillväxt och politiskt inflytande också för många
ekonomier i utveckling, som Kina och Indien. Utskottet betonar att
globaliseringen trots allt har medfört ökad ojämlikhet
både internt och mellan stater, och detta problem bör
Finland medverka till att lösa också med ekonomiska
resurser. Utskottet instämmer i att särskilt de
minst utvecklade länderna behöver en politik som
stöder deras interna ekonomiska utveckling, stabilitet,
en god förvaltning, men också stöd utifrån och
möjlighet att komma ut på marknaden, för att
komma i åtnjutande av globaliseringens gynnsamma effekter.
5. Utveckling av systemet med internationellt samarbete
De främsta möjligheterna att kontrollera globaliseringen
ligger i mellanstatliga organisationers verksamhet och mellanstatliga
fördrag. Enligt utredningen är målet
ett multilateralt samarbetssystem där de medverkande organisationerna är representativa,
effektiva, tongivande och konsekventa i sitt ömsesidiga
samarbete.
Även bilaterala lösningar kan vara av betydelse
om parterna har tillräckliga resurser för att
påverka den globala utvecklingen. Redan i sitt tidigare
utlåtande (UtUU 7/2001 rd)
betonade utskottet särskilt de centrala ekonomiska makternas
sammanslutning G-8:s roll i fråga om att få de
internationella organisationerna att ta upp frågor till
behandling.
Utskottet påpekar att organisationernas styrka också ligger
i deras representativitet — det gäller särskilt
FN. Samtidigt bör det erkännas att om det inte
sker framsteg i förnyandet av FN, minskar organisationens
möjligheter att kontrollera globaliseringen obönhörligt.
För att Finland effektivt ska kunna påverka förnyandet
av FN bör vi enligt utskottets mening klargöra
våra prioriteringar. Utskottet anser att regeringen i sina praktiska
insatser — och resurser — bör fokusera
på att förstärka ECOSOC:s verksamhet
och på att åstadkomma den föreslagna
fredsskapande kommittén.
Europeiska unionen
Utskottet instämmer i regeringens åsikt att
Europeiska unionen för Finland är det viktigaste
forumet och den viktigaste aktören när det gäller att
kontrollera globaliseringen och tackla säkerhetshoten.
För att kontrollera globaliseringen måste EU förstärka
sina yttre åtgärder och göra dem effektivare.
EU är en global aktör särskilt inom
internationell handel och utvecklingspolitik samt inom miljö-
och människorättspolitik. Därför
har unionen också ansvar för frågor
relaterade till kontroll av globaliseringen.
I utredningen konstateras på goda grunder att bara
om unionen står enad och åtnjuter unionsmedborgarnas
förtroende kan den vara en stark aktör i sina
yttre förbindelser och andra åtgärder.
Svårigheterna med godkännandet av unionens konstitutionella
fördrag visar att medborgarna inte uppfattar unionens verksamhet
som betydelsefull eller positiv för dem själva.
I fråga om kontroll av globaliseringen har många
en rakt motsatt bild av unionen — unionens politik antas
ha en negativ inverkan på individens välfärd.
Globaliseringens effekter drabbar EU:s medlemsstater på olika
sätt och medlemsstaternas möjligheter att dra
nytta av globaliseringen varierar. Ändå är
unionen fortfarande medlemmarnas gemenskap i relation till t.ex.
de expanderande ekonomierna i Asien. Utskottet anser det också i
framtiden viktigt att EU strävar efter att vara världens
mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi.
Regeringen bör målmedvetet verka för
att medlemsländernas möjligheter att dra nytta
av globaliseringen främjas, att unionens verksamhet för
en mer rättvis kontroll av globaliseringen förstärks
och att verksamhetens syften klargörs tydligare också för
medborgarna.
Förenta nationerna
FN:s millenniedeklaration utgör en samlad vision av
fred, säkerhet och utveckling. Deklarationen utgår
från att globaliseringen erbjuder stora möjligheter
trots att dess fördelar och kostnader har fördelats
ojämnt. En central utmaning ligger i att säkerställa
att globaliseringen blir en positiv kraft för människor överallt
i världen.
FN:s utvecklingsfrämjande insatser är tveklösa.
Utskottet betonar i likhet med regeringen betydelsen av att man
kan enas kring millenniemålen för utveckling och
få dem genomförda. Dessa mål bör
dock ses som en del av en mer omfattande utvecklingsagenda som har
tagit form i samband med de stora utvecklingskonferenserna under
senare tid.
Brist på utveckling är ett av de främsta
hoten under innevarande årtusende. Utskottet betonar att
verkställandet av utvecklingsmålen i millenniedeklarationen är
av central betydelse för att utvecklingsländerna
ska komma med i globaliseringsutvecklingen. Att uppnå målet
kräver dels att utvecklingsländerna engagerar
sig i god förvaltning och principerna för rättsstaten,
dels att de utvecklade länderna ökar sitt utvecklingsbistånd.
Enligt sakkunnig utredning kan utvecklingsmålen inte nås
2015 om verkställandet av dem inte effektiveras betydligt.
Utskottet betonar att Finland bör ta sitt ansvar vilket
kräver extra insatser av regeringen för
att landet ska uppnå en BNI-andel på 0,7 procent
senast 2010.
Det finns ett allmänt erkänt behov av en reform
av FN. Generalsekreteraren föreslår en ständig,
rådgivande fredsskapande kommitté där generalsekreteraren,
säkerhetsrådet, ECOSOC, givarländer,
IMF och Världsbanken kan ställa sin expertis på krishantering
och eftervård till förfogande. Som ovan konstaterats
bör genomförandet av denna förnyelse — och
de resurser den kräver — vara ett centralt fokusområde
för Finland liksom att ge FN:s råd för
ekonomiska och sociala frågor (ECOSOC) en starkare ställning
och att främja ett praktiskt samarbete mellan FN, Bretton
Woods-institutionerna och Världshandelsorganisationen.
Det är viktigt att Finlands begränsade personresurser
och andra resurser inriktas på vissa sektorer för
tryggande av en initiativrik verksamhet.
Utskottet bedömer att det fortfarande är mycket
aktuellt att frågor som gäller mänskliga rättigheter
och jämlikhet integreras i all FN-verksamhet. Kvinnors
rättigheter och jämlikhetsfrågor ska
enligt utskottets åsikt vara synliga också vid
reformen av FN och vid framtida utnämningar. Finland bör
ta en aktiv roll i sammanhanget.
Världshandelsorganisationen
I globaliseringsutredningen konstateras Världshandelsorganisationen
WTO:s centrala ställning i utvecklandet av ett regelbaserat
handelssystem och i utvecklingsfrågor. Utrikesutskottet
instämmer med regeringens ståndpunkt att WTO intar en
central position då man utvecklar och verkställer
ett multilateralt, regelbaserat handelssystem.
Utrikesutskottet hänvisar till den handelspolitiska
riktlinje som är under beredning och återkommer
mer detaljerat till de handelspolitiska riktlinjerna i samband med
behandlingen av denna riktlinje. Utskottet förutsätter
att riktlinjen på grund av handelspolitikens centrala utvecklingspolitiska
betydelse i detalj omfattar också samband och konsekvens
i fråga om handelspolitik och utvecklingspolitik.
6. Politisk konsekvens
Säkerhet
I utredningen konstateras att ju snabbare globaliseringen går
fram, desto tydligare avtecknar sig säkerhetshoten i anknytning
till nationella, etniska och religiösa konflikter å ena
sidan och miljö, migration, narkotika, organiserad brottslighet
och en ojämn fördelning av världens resurser å den
andra, och desto mer framhävs hotens internationella dimension.
Globaliseringen kan också utläsas i en allt snabbare
spridning av smittsamma sjukdomar mellan befolkningar. Katastrofer
utomlands kan precis som krigshandlingar och terrorattacker skapa
ett akut behov av att skydda finländare utomlands eller
att ta hem dem snabbt och säkert. Globaliseringen har betytt
nya möjligheter för terroristgrupper och terroristorganisationer
att gå samman i nätverk. Terroristgruppers interna
kontakter, internationella finansiella kanaler och stöd
för logistik har ökat avsevärt.
Utskottet anser att utredningen genomgående och mer
konsekvent skulle ha analyserat vad globaliseringen åstadkommer
i termer av ömsesidigt beroende med konsekvenser för
säkerhet, ekonomi och utveckling. Ömsesidigt beroende ökar
olika aktörers betydelse och gör särskilt små länder
mer sårbara men utgör samtidigt en central grund
och förpliktelse för globalt samarbete. Utskottet
framhäver att växelverkan till följd
av ömsesidigt beroende — positiv såväl som
negativ — ska bedömas öppet och på ett
sätt som är tillgängligt också för
medborgarna. Misslyckas detta är risken att medborgarstödet
för det internationella samarbetet — t.ex. inom
EU eller FN — försvagas trots att det internationella samarbetet
i själva verket är en väsentlig och effektiv
verksamhetsform i den globaliserade världen.
En genomgripande säkerhetspolitik kräver praktiskt
samarbete och konsekvens mellan olika politikområden såsom
utrikespolitik, säkerhetspolitik, utvecklingspolitik, handelspolitik, miljöpolitik
och människorättspolitik. Utskottet har konsekvent
betonat att konfliktförebyggande, civil och militär
krishantering och återuppbyggnad efter konflikter samt
flyktingskap ska behandlas som en process som erbjuder den lämpligaste
metodarsenalen i olika faser av en konflikt. Utskottet anser det
viktigt att vi i både civil och militär krishantering
utvecklar en snabbare och flexiblare handlingskapacitet för
att åtgärda globala problem. I ett samlat perspektiv kräver
konfliktförebyggande och krishantering betydligt mer av
konsekvent arbetsfördelning inom varje organisation med
hänsyn till varje organisations styrkor. Utskottet betonar
vikten av att utvecklandet av samarbetet mellan EU och FN ägnas
särskild uppmärksamhet.
Säkerheten och medborgarnas välfärd är
i avgörande grad beroende av faktorer som kan karaktäriseras
som globala offentliga nyttigheter som ren luft och miljö,
stabilitet och fred, hälsa, rättvisa och social
samhörighet samt fungerande handelsvillkor. Utredningen
kunde ha ägnat dessa offentliga nyttigheters ställning — och asymmetrin
i fråga om ömsesidigt beroende — en mer
djupgående analys. Den sakkunnigutredning som utskottet
tagit del av visar att de främsta tvistefrågorna
som anknyter till globaliseringskontroll och gäller skötseln
av dessa offentliga nyttigheter uttryckligen baserar sig på ländernas
olika prioriteringar och snäva nationella intressen på kort
sikt.
God förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter
Utskottet instämmer i regeringens åsikt att
en god förvaltning, inbegripet respekt för de mänskliga
rättigheterna och en stark rättsstat, är förutsättningar
också för en starkare ekonomisk aktivitet. De
mänskliga rättigheterna jämställs för
första gången i FN med utveckling och säkerhet
då man efterlyser en kontrollerad globalisering. Utskottet
understryker att mänskliga rättigheter inte får
underordnas andra politikområden vid behandling av globaliseringskontrollen.
Med avseende på mänskliga rättigheter är
globaliseringen både en risk och en möjlighet
som öppnar för nya sätt att påverka.
Det välstånd som globaliseringen medfört
har räddat folk ur fattigdom särskilt i Kina och
Indien och tillfört den bättre bemedlade delen
av befolkningen bättre ekonomiska och sociala möjligheter.
En snabbare och mer öppen informationsförmedling ökar
möjligheterna till demokratiutveckling och gör
det svårare att hemlighålla eller förringa brott
mot mänskliga rättigheter. Vi bevittnar ökad
medvetenhet om kränkningar vilket gör det lättare
att ingripa.
Nätverk mellan aktörer i det civila samhället på nationell
och internationell nivå är viktigt med tanke på de
mänskliga rättigheterna. Regeringen har som mål
att stödja förkämparna för mänskliga
rättigheter och att ge det civila samhället större
medinflytande också internationellt, t.ex. genom FN. Utskottet
anser det föreslagna rådet för mänskliga
rättigheter vara ett gott initiativ för att synliggöra
kränkningar av mänskliga rättigheter
men betonar samtidigt att målet för att inrätta
rådet ska vara att dess verksamhet ska få faktisk
effekt.
Kvinnornas rättigheter, förhindrande av våld mot
kvinnor och barn samt främjande av jämställdhet
mellan könen också i beslutsfattandet bör
inta en central position i Finlands människorättspolitik
och biståndssamarbete. Kvinnor spelar en betydelsefull
roll i främjandet av utveckling, säkerhet och
mänskliga rättigheter. Med beaktande av konservativa åskådningar
som vunnit i styrka på olika håll menar utskottet
att Finland på ett synligare sätt — både
politiskt och i biståndssamarbetet — bör
betona utbildning för flickor, sexuella och reproduktiva
rättigheter samt kvinnors ekonomiska rättigheter.
Den främsta risken med globaliseringen är ökad
ojämlikhet mellan och inom länder. Globaliseringen
har ökat människors rörlighet, men det
finns en inbyggd negativ aspekt, nämligen den ökade
människohandeln. Den innebär allvarliga kränkningar
speciellt av kvinnors och barns rättigheter. Regeringen
väntas ta en aktiv hållning både nationellt
och internationellt i denna fråga.
Klimatpolitik
Klimatförändringen är det allvarligaste
exemplet på globala miljöproblem. Också miljöutskottet
har i sitt utlåtande (MiUU 21/2005 rd) förtjänstfullt
tagit upp energi- och klimatfrågorna och deras följdverkningar
i termer av reducerad diversitet. Med hänvisning till en
färsk rapport om uppvärmning i arktiska områden
(Arctic Climate Impact Assessment) betonar utskottet klimatfrågornas
betydelse för Finland. Följdverkningarna beror
inte på hur mycket enskilda aktörer har påverkat
problemens uppkomst. Problemet kan endast lösas globalt
och med gemensamma ansträngningar. Globala lösningar är
motiverade också ur ekonomisk synvinkel. En utveckling
av klimatpolitiken öppnar också möjligheter,
t.ex. för utvecklare och producenter av teknik med låga
utsläpp.
Enligt erhållen utredning kräver klimatförändringen,
som man försöker påverka genom klimatkonventionen
och Kyotoprotokollet, konkreta tilläggsåtgärder
och tätare samarbete både på den transatlantiska
axeln och med länder som utvecklas snabbt såsom
Kina och Indien. Som i utredningen konstateras kan mänskligheten
ha högst några årtionden på sig
att anpassa sin verksamhet till en ekologiskt, ekonomiskt och socialt
hållbar utveckling. Däremot visar utredningen
inte vilket regeringens svar på dessa utmaningar är.
Utskottet anser det viktigt att EU förhåller sig
aktiv i fråga om planer och förhandlingar i anslutning
till en fortsättning på Kyoto.
Den internationella finansiella ordningen
Regeringen anser att det behövs något slag
av översyn av den internationella finansiella ordningen
bl.a. genom förstärkning av utvecklingsländernas
medinflytande i Världsbanken och Internationella valutafonden.
Enligt utredningen bör man dock vid utvecklandet av medinflytandet
ge akt på Finlands ställning och medinflytande.
Regeringen fäster också vikt vid att EU:s medlemsstater
utvecklar sitt samarbete i de internationella finansinstituten och
den parlamentariska kontrollen av finansieringsinstituten.
Utrikesutskottet instämmer i regeringens åsikt
om kraven på den internationella finansiella ordningen — bl.a. ökad
stabilitet i världsekonomin, ökat medinflytande
för utvecklingsländerna och ett stabilare EU-samarbete — men konstaterar
samtidigt att ändringar föranledda av dessa krav är
svåra att verkställa utan beredskap för
betydande institutionella omläggningar i olika utvecklingsfinansinstitut.
I det avseendet kan regeringens ståndpunkt om att beakta ändringar
i Finlands egen ställning och påverkansmöjligheter
ses som ett förbehåll som kan stå i vägen
för initiativ till betydande reformer.
Utrikesutskottet konstaterar att modellen med flera utvecklingsfinansinstitut
baserar sig på att beslutanderätten i sista hand
tillkommer institutens delägare, dvs. finansiärerna.
Utrikesutskottet har förståelse för detta
som grund för ett utbyggt medinflytande för utvecklingsländerna, och
man kan finna andra effektiva kanaler för medinflytandet än
radikala omläggningar i institutens beslutanderätt.
Utrikesutskottet finner det önskvärt att samarbetet
mellan EU-länderna inom utvecklingsfinansinstituten tilltar.
Merparten av EU-länderna har en gemensam valuta och det
pågår en intensiv koordinering av EU-ländernas
utvecklingspolicy. I globaliseringsutredningen konstateras att EU är
Finlands främsta instrument för att påverka
globaliseringen och regeringen har konsekvent arbetat för
effektivare verksamhet i EU:s yttre förbindelser. Därför
förefaller det logiskt att samarbetet mellan EU-länderna
inom utvecklingsfinansinstituten utvecklas så att EU-länderna
fungerar enhetligt och att man också undersöker
möjligheten med gemensamma röstningsgrupper. En
sådan reform inom utvecklingsfinansinstituten kunde samtidigt
göra det möjligt att ge akt på hur utvecklingsländerna
som medlemmar i utvecklingsfinansinstituten bör placera
sig inom institutens beslutsorgan för att deras ställning
ska förstärkas.
Utrikesutskottet anser en parlamentarisk kontroll av internationella
finansinstitut viktig men betonar att kontrollen i första
hand bör utföras genom de nationella parlamentens
försorg. Man bör i grunden förhålla
sig restriktiv till parlamentariska organ i samband med finansinstitut, och
man bör undvika att grunda nya sådana. Parlamentariska
organ i samband med finansinstitut kan på sin höjd
fungera som debattforum, men de får inte användas
för att konsolidera finansinstitutens parlamentariska legitimitet.
Skuldlättnader
Globaliseringsutredningen betonar skuldlättnadernas
utvecklingsfrämjande betydelse. Utredningen visar regeringens
vilja att bl.a. beakta skuldfrågan, främja en
internationell debatt om verkställandet av skuldlättnadsprogrammet (HIPC)
för de mest skuldsatta fattiga länderna och medverka
till ett effektivt och snabbt genomförande av skuldregleringsprogrammen
för utvecklingsländerna. Som enda konkreta åtgärd
i sammanhanget anförs att förutsättningarna
för ett globalt lottospel utreds i Internationella lottoorganisationen.
Utrikesutskottet konstaterar att genomförandet av skuldlättnader
för utvecklingsländerna har tagit ett stort steg
framåt i och med G-8-gruppens initiativ till skuldlättnader.
Utskottet finner det betydelsefullt att konkreta medel för utveckling
av de fattigaste länderna frigörs i och med skuldlättnaderna.
Den nu uppnådda i sig betydande kompromissen förutsätter ökat
stöd till Världsbanken för att bankens
kapacitet att bevilja lån inte ska försvagas.
I ljuset av detta G-8-initiativ förefaller regeringens
ståndpunkt till skuldlättnader rätt försiktig
och utskottet finner det önskvärt att också Finlands
regering bidrar mer till skuldlättnaderna. Utskottet konstaterar att
deltagande i skuldlättnader är ett effektivt sätt
att anvisa biståndssamarbetet nya resurser. Utskottet betonar
att det med tanke på en hållbar utveckling är
av vikt att skuldlättnaderna är bundna till att
man iakttar en ekonomipolitik som stöder utvecklingen — inbegripet
verkställandet av millenniemålen — i
de länder som drar nytta av lättnaderna.
I globaliseringsutredningen konstateras i samband med behandlingen
av skuldlättnaderna att medborgare från utvecklingsländer
som arbetar utomlands skickar pengar till sina hemländer och
dessa betalningar spelar en framträdande roll för
finansieringen av utvecklingen. Med hänvisning till detta
konstaterar utskottet att enligt utredningar kunde en skatt på valutaväxling inverka
störande på dessa betalningsförsändelser.
Dessutom anser utskottet det viktigt att man vid förhindrande
av penningtvätt, vilket är en viktig del av terrorismbekämpningen,
finner metoder som inte förhindrar adekvata betalningsförsändelser
till utvecklingsländer, såsom enligt sakkunnigutredningar
nu har skett.
Internationella skatter
I globaliseringsutredningen konstateras att regeringen medverkar
konstruktivt till de internationella förberedelserna för
att ta fram nya former av internationella skatter. Utredningen visar
dock inte vad detta beredningsarbete konkret innebär och
vad regeringen anser om utvecklingen av internationella skatter.
Utskottet anser det viktigt att dessa skatteformer utreds och att
regeringen går in för en enhetlig operativ ståndpunkt.
Regeringen bör ha konkreta åsikter om utveckling
av skatterna eftersom de tas upp regelbundet i t.ex. den internationella
utvecklingsdiskussionen.
Utskottet anser det viktigt att överväganden om
internationella skatter baserar sig på en detaljerad ekonomisk
analys. För att vara effektiva måste skatterna
följa den globaliserade ekonomins spelregler. Utskottet
instämmer med de sakkunniga som menar att internationella
skatter ska inriktas direkt på konstaterade internationella
problem i stället för att de endast används för
att samla inkomster, vilket är fallet i fråga
om globalt lottospel. Eventuella internationella skatter bör
inverka direkt som ekonomiskt incitament för undvikande
av internationella olägenheter. Utan att i detta skede
ta ställning för eller emot olika skatteformer
tar utskottet upp den internationella koldioxidskatten som exempel
på en skatt som skulle inverka direkt på en verksamhet
som konstaterats vara skadlig. Däremot är skatten
på valutaväxling exempel på en skatt som
kunde förhindra en effektivt fungerande internationell
kapitalmarknad utan att medföra de fördelar som
eftersträvas med skatten — dvs. förhindrande
av valutakriser.
Utrikesutskottet anser det viktigt att regeringen fördomsfritt
bedömer innovativa lösningar på utvecklingsländernas
problem. Det är väsentligt att dessa lösningar
byggs upp på marknadens villkor och fungerar som sporre
för en hållbar utveckling. Som exempel på innovativa
lösningar nämner utskottet bl.a. köp
av medicinpatent och utdelning till utvecklingsländerna
av rätten att använda dem.
Utrikesutskottet förslår att regeringen under
denna regeringsperiod i detalj utreder fördelar och nackdelar
med internationella skatter och innovativa utvecklingslösningar
och utifrån utredningarna formulerar regeringens detaljerade ståndpunkt.
Kapitalrörelser
I globaliseringsutredningen konstateras kapitalrörelsernas
och investeringarnas positiva inverkan på utvecklingen
i utvecklingsländerna. Utrikesutskottet delar uppfattningen
och betonar den åsikt som uttalas i utredningen, att man
genom utvecklingspolitiken bör bidra till sådana
förhållanden i utvecklingsländerna att
dessa får produktiva investeringar och kapital som gynnar
en ekonomisk utveckling.
Helsingforsprocessen
Målet med Helsingforsprocessen är att genom samarbete
mellan regeringar, företag och representanter för
det civila samhället finna lösningar på viktiga
globala problem. Särskild uppmärksamhet ägnas
följande frågor: att ta upp problem relaterade
till människors säkerhet, att finna resurser för
utvecklingen, att lösa miljöproblem och att åtgärda
demokratiunderskottet i det internationella beslutsfattandet. Processens
kärna är Helsingforsgruppen, som består
av olika representanter och som har fått stöd
av tre forskargrupper.
Processens resultat utvärderas i september 2005 på Helsingforskonferensen
där representanter för olika aktörer
inbjuds att behandla konkreta förslag samt ingå partnerskap
och bilda verkställighetsgrupper. Utskottet tar ställning till
detaljerna i Helsingforsprocessen först utifrån
resultaten av sammanträdet i september.