Allmän motivering

Sammantaget sett anser utskottet propositionen vara behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Lönesubvention

Anpassning av lönesubventionen efter EU-reglerna för statligt stöd

Villkoren för lönesubvention och startpeng föreslås bli ändrade så att bestämmelserna bättre tar hänsyn till konkurrensneutralitet och EU-reglerna om statligt stöd. Reglerna utgår från att arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet kan beviljas lönesubvention antingen som stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen eller i form av de minimis-stöd. Stödet får uppgå till högst 200 000 euro under en period av tre beskattningsår.

Enligt förslaget beviljas startpeng i form av de minimis-stöd. Arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet beviljas lönesubvention antingen enligt gruppundantagsförordningen eller i form av stöd av mindre betydelse, dvs. de minimis-stöd. Arbetsgivare som inte bedriver näringsverksamhet beviljas lönesubvention på tidigare villkor. Villkoren för lönesubvention förblir oförändrade även för kommuner och hushåll samt föreningar och stiftelser som inte bedriver ekonomisk verksamhet. Föreningar och stiftelser vars verksamhet bara delvis utgörs av ekonomisk verksamhet kan särredovisa affärsverksamheten och få lönesubvention för resten av verksamheten på tidigare villkor.

Kontrollen att gränsen 200 000 euro för de minimis-stöd inte överskrids kommer enligt anvisningar från arbets- och näringsministeriet att ske genom att de som beviljats lönesubvention åläggs att lämna en anmälan om samtliga de minimis-stöd som de fått under pågående och de två föregående beskattningsåren, påpekar utskottet. När stöd beviljas framöver kommer det alltid att uppges om det handlar om de minimis-stöd. Praxis är ny och därför kan det vara svårt för de sökande att i början veta vilka tidigare stöd som betraktas som de minimis-stöd. Utskottet vill betona myndigheternas skyldighet att informera och vägleda de sökande för att återkrav ska kunna undvikas.

Den allmänna gruppundantagsförordningen

Den allmänna gruppundantagsförordningen lägger fast ramarna för lönesubvention: för vems sysselsättning lönesubvention kan beviljas, till vilket belopp och för hur lång tid. Enligt förordningen får stödnivån inte överskrida 50 % av de stödberättigande kostnaderna i fråga om arbetstagare med sämre förutsättningar och 75 % av de stödberättigade kostnaderna i fråga om arbetstagare med funktionshinder.

Artikel 2 definierar arbetstagare med sämre förutsättningar som personer som uppfyller något av följande kriterier: a) personer som inte har haft någon ordinarie avlönad anställning under de senaste sex månaderna, b) personer som inte har gymnasiekompetens eller yrkesutbildning, c) personer som är över 50 år, d) personer som lever ensamma och har vårdnaden om ett eller flera barn, e) personer som arbetar inom en sektor eller ett yrke i en medlemsstat där obalansen mellan könen är minst 25 % högre än den genomsnittliga könsobalansen inom alla ekonomiska sektorer i den berörda medlemsstaten och som tillhör den underrepresenterade könsgruppen, f) personer som är medlemmar av en etnisk minoritet inom en medlemsstat och som måste förbättra sina språkkunskaper, sin yrkesutbildning eller sin arbetslivserfarenhet för att förbättra sina möjligheter att få fast anställning.

Enligt 7 kap. 1 a § i lagförslag 1 kan lönesubvention beviljas i form av stöd enligt gruppundantagsförordningen när den som ska anställas är handikappad, är svårsysselsatt, är långtidsarbetslös, har varit arbetslös utan avbrott i minst sex månader, saknar yrkesutbildning, har fyllt 50 år eller är en invandrare med rätt till en integrationsplan. Utskottet noterar den skillnaden mellan förteckningen i lagförslaget och den i gruppundantagsförordningen att lagförslaget inte medger lönesubvention enligt gruppundantagsförordningen för ensamföräldrar eller medlemmar av en etnisk minoritet som saknar rätt till en integrationsplan. I Finland föreslås lönesubvention inte bli använt för avsegregering genom att stöd beviljas för att anställa kvinnor som söker sig till mansdominerade sektorer och män som söker sig till kvinnodominerade sektorer.

Utskottet konstaterar att det faktum att någon tillhör en grupp i den föreslagna lagen inte automatiskt ger honom eller henne subjektiv rätt till lönesubvention. Det öppnar bara för möjligheten för lönesubvention i form av stöd enligt gruppundantagsförordningen för att anställa en arbetssökande. Det skulle alltså inte kosta något att ta in i bestämmelsen ensamföräldrar, etniska minoriteter och män och kvinnor som söker sig till kvinno- respektive mansdominerade sektorer. Men Finland skulle då förfoga över alla möjligheter som förordningen medger och göra det möjligt att i framtiden grunda exempelvis sociala företag för att främja sysselsättningen bland dessa grupper.

Utskottet anser att det kunde finnas anledning för Finland att fundera på särskilda åtgärder för att sysselsätta dessa i gruppundantagsförordningen nämnda grupper som föreslås bli uteslutna ur lagen. Avsegregation har redan länge varit ett av jämställdhetspolitikens mål, men resultaten har låtit vänta på sig. Därför kunde det vara bra att hitta på nya metoder. Mången ensamförälder i vårt land lever under eller med snudd på fattigdomsgränsen. Därför kunde särskilda sysselsättande insatser för ensamföräldrar minska risken att de och deras barn drabbas av fattigdom och bidra till att målet i fråga om fattigdomsminskning nås. Även personer tillhörande etniska minoriteter är överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken, och för att de ska få jobb kunde det vara motiverat med lönesubvention i större omfattning än endast under integrationstiden.

Bedrivande av näringsverksamhet

En central faktor i tolkningen av de nya lönesubventionsbestämmelserna är när arbetsgivaren kan anses utöva näringsverksamhet. Näringsverksamhet finns inte definierad i lagförslaget. Enligt motiven betraktas alla arbetsgivare som är verksamma i bolagsform och alla sociala företag, oberoende av juridisk status, som näringsidkare. När det gäller föreningar och stiftelse avgörs det från fall till fall, efter en sammantagen bedömning, om de omfattas av bestämmelsen eller inte. Bedömningen görs av den arbets- och näringsbyrå som beviljar lönesubventionen.

I det utkast till allmänna råd som arbets- och näringsministeriet tagit fram anses en förening eller stiftelse bedriva näringsverksamhet om försäljningen av tjänster och varor sker fortlöpande, i förtjänstsyfte och i en konkurrensmiljö. Föreningar som endast sporadiskt säljer tjänster och varor anses inte vara näringsidkare. Om verksamheten inte beskattats som näringsverksamhet eller om näringen är helt befriad från inkomstskatt genom skattelättnad på grund av allmännyttighet, räknas föreningen inte som näringsidkare.

Det är viktigt med en fungerande övergångsarbetsmarknad, understryker utskottet och menar att regeringen måste se till att denna marknad faktiskt fungerar. Utskottet poängterar att de subventionerade jobben inte får minska till följd av lagändringen.

Föreningars och stiftelsers insatser för att sysselsätta personer vars jobbsituation är dyster är synnerligen viktiga. Utskottet värdesätter också det arbete organisationer utför t.ex. i miljöskyddssyfte och för att främja fritidssysselsättning och erbjuda hemservice till mindre bemedlade. Ändringarna får absolut inte sätta käppar i hjulet för allmännyttiga föreningars och stiftelsers verksamhet eller försvåra inträdet på arbetsmarknaden för dem som har svårt att få jobb.

Något som man bör fästa särskilt avseende vid i tolkningen av huruvida en förening eller en stiftelse bedriver näringsverksamhet eller inte är om verksamheten leder till faktiska konkurrensnackdelar för ett företag inom samma område. I denna avvägning kan arbets- och näringsbyrån i förekommande fall vända sig till den lokala företagarorganisationen för expertishjälp. Att t.ex. driva återvinningscentraler, loppmarknader eller kafé-restauranger för arbetslösa eller jobba som hemgårdskarl får inte tolkas som näringsverksamhet, understryker utskottet. När man försöker bilda sig en uppfattning om arten av verksamheten hos föreningar som tillhandahåller hemservice till mindre bemedlade åldringar bör man ta noga reda på om det verkligen finns så billigt producerade kommersiella tjänster att tillgå inom området att ekonomiskt utsatta åldringar de facto kan anlita dem i stället för föreningens tjänster. Beskattarens beslut att beskatta verksamheten är inte bindande för arbets- och näringsbyrån, utan byrån bör avgöra frågan självständigt med beaktande av alla relevanta omständigheter och med särskild hänsyn till den lokala konkurrensmiljön.

Det är viktigt att arbets- och näringsbyråerna får lättfattliga och entydiga anvisningar, menar utskottet. Alla som på arbets- och näringscentralerna är med om att bedöma frågan om näringsverksamhet måste få behövlig utbildning för att bedömningen ska vara så enhetlig som möjlig oavsett var i landet den sker. Arbets- och näringsbyråerna måste också ha tillräckligt med personal för att bedömningen inte ska behöva göras i en hast utan med noggrann prövning och med beaktande av alla anknytande faktorer. Utskottet framhåller att i oklara fall ska bestämmelserna tolkas till den sökandes fördel.

Ändringarna i lagen påverkar de sociala företagens villkor genom att stödperioden för långtidsarbetslösa förkortas från 24 till 12 månader. Arbets- och näringsministeriet rapporteras i fjol ha tillsatt ett projekt för utveckling av sociala företag som dels ska ta fram uppgifter om start och verksamhetsvillkor när det gäller sådana företag, dels komma med utvecklingsförslag.

Sociala företag spelar en stor roll när det gäller att skapa en övergångsarbetsmarknad och erbjuda svårsysselsatta jobb. Utskottet skyndar på åtgärder som märkbart förbättrar för sociala företag och därigenom bidrar till att antalet sådana företag ökar rejält och kan erbjuda fler jobb.

Jobb åt unga

För att motverka förlängd arbetslöshet föreslår regeringen att villkoren för lönesubvention lindras temporärt för personer under 25 år. Enligt propositionen ändras bestämmelserna om lönesubvention temporärt (1.5.2010—31.12.2011) så att lönesubvention kan beviljas ett företag på basis av ett arbetsavtal för viss tid, om företaget anställer en person under 25 år som varit arbetslös tre månader i sträck.

För att hjälpa unga att få jobb snabbare föreslog arbets- och näringsministeriet under utskottsbehandlingen att riksdagen gör en ytterligare ändring i bestämmelserna om lönesubvention som innebär att ett företag kan få lönesubvention 2010 på basis av ett arbetsavtal för viss tid, om företaget anställer en person under 25 år trots att denne inte varit arbetslös den föreskrivna minimitiden. Lönesubventionen kommer att kombineras med en lönesubventionscheck/sysselsättningscheck som ska aktivera unga att söka jobb. Checken i de ungas hand signalerar till arbetsgivarna, inte minst företagen, att de kan få lönesubvention för att anställa unga.

Enligt utskottet är detta ett mål som kommer att bli svårt att nå. Utskottet välkomnar alla förslag från regeringen som avser att förbättra läget och tillstyrker förslagen. Utskottet föreslår att lagförslag 1 ändras för 2010 så att lönesubvention kan beviljas ett företag på basis av ett arbetsavtal för viss tid, om företaget anställer en person under 25 år även om denne alldeles nyss blivit arbetslös.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten vid att åldersgränsen 25 år som villkor för stödåtgärder utestänger en hel hop nyutexaminerade som gärna kunde ha varit föremål för särskilda åtgärder. Nu kan företagen anställa dem för viss tid med lönesubvention först när de varit minst sex månader arbetslösa utan avbrott. Staten och kommunerna måste axla sitt ansvar för att lindra ungdomsarbetslösheten genom att anställa unga som fyllt 25 år och som inte omfattas av de föreslagna särskilda åtgärderna.

Pendlingsregion

Regeringen föreslår att definitionen av begreppet pendlingsregion i lagen om utkomstskydd för arbetslösa ändras så att pendlingsregionerna fastställs i kilometer. En persons pendlingsregion ska utgöras av det område som sträcker sig 80 kilometer från hans eller hennes bostad. Verkliga svårigheter att ta sig till arbetet och den tid som går åt till arbetsresan godtas som giltig orsak att vägra ta emot ett erbjudet arbete inom pendlingsregionen. En arbetssökande har giltig orsak att vägra ta emot ett erbjudet arbete inom sin pendlingsregion, om hans eller hennes dagliga arbetsresa vid heltidsarbete skulle överstiga i genomsnitt tre timmar och vid deltidsarbete i genomsnitt två timmar.

Utskottet anser att ändringarna är motiverade. En pendlingsregion som anges i kilometer är rättvisare än en som följer kommungränser. Ändringen som tar större hänsyn till den arbetssökandes faktiska möjligheter att ta sig till jobbet är bra, menar utskottet. Man får inte kräva att en arbetssökande ska skaffa sig bil, utan billösa personers verkliga möjligheter att ta sig till jobbet måste bedömas med hänsyn till kollektivtrafikens tidtabeller och möjligheterna att gå, cykla eller åka moped.

Det är viktigt att man främjar arbetssökandes regionala rörlighet och att arbets- och näringsbyråerna uppmuntrar arbetssökande att söka jobb också utanför den egna pendlingsregionen, understryker utskottet. Kollektivtrafikförbindelserna är så snabba på vissa rutter att arbetsresor över 80 kilometer kan göras på mindre än tre timmar per dag.

Registrering som arbetssökande och sysselsättningsplan

Registrering som arbetssökande

Bestämmelserna om registrering som arbetssökande föreslås bli ändrade så att registreringen företrädesvis ska ske elektroniskt via en särskild nättjänst. Men det ska också gå att som hittills personligen registrera sig som arbetssökande på arbets- och näringsbyrån.

Utskottet anser att övergången till e-registrering är motiverad. Det är ett snabbt och effektivt sätt att sköta registreringen och passar bra för många kunder, som också i övrigt kan använda sig av e-tjänsten för att få fart på jobbsökningen. Samtidigt sparar det på arbets- och näringsbyråernas personresurser, som kan avsättas för individuell kundbetjäning.

Utskottet vill emellertid påpeka att den arbetssökandes rättsliga ställning i många stycken är beroende av att registreringen faktiskt lyckas. Om registreringen av en eller annan orsak inte lyckats på nätet men den arbetssökande lever i tron att den gjort det, kan han eller hennes rätt till arbetslöshetsförmåner skjutas fram med många veckor. E-registreringen måste göras så lätt och enkel som möjligt, understryker utskottet. Det måste komma ett meddelande som genast berättar för den arbetssökande om registreringen lyckats eller inte. Det behövs tydliga och lättfattliga anvisningar om e-registreringen, och de arbetssökande bör ha tillgång till telefoninformation om den.

Indelning i kundkategorier

Arbets- och näringsministeriet uppmanade i november 2009 arbets- och näringsbyråerna att övergå till kundsegmentering. Tanken är att när en person blir kund hos en arbets- och näringsbyrå ska en initial kartläggning göras vilken kategori han eller hon hör till: de som siktar in sig på arbetsmarknaden omedelbart, de som efter kompetensutveckling vill ut i arbetslivet eller de som behöver rehabiliteras innan de är redo för ett jobb. Utöver dessa grupper finns det kunder som arbets- och näringsbyråerna inte kan hjälpa utan för vilkas del det blir fråga om minimiinsatser.

Avsikten med kundsegmenteringen är att resursanvändningen ska bli effektivare, de knappa personella resurserna utnyttjas optimalt och personalens sakkunskap anlitas där den sannolikt kommer till största nytta. Syftet är enligt utskottets mening godtagbart, eftersom många arbets- och näringsbyråer tvingas fundera på hur de tillgängliga resurserna ska räcka till för en allt större kundkrets. Men, poängterar utskottet, kategoriseringen bör ske i samråd med kunden med invägande av hans eller hennes syn på servicebehovet.

Uppgiften att arbets- och näringsbyråerna har ansett att 17 000 kunder inte behöver annat än minimiinsatser är oroväckande. Med tanke på att befolkningen i Finland åldras behövs alla i arbetsaktiv ålder och ingen bör tillåtas bli utslagen från arbetsmarknaden.

Beslutet om minimiinsatser måste alltid föregås av en lägesbedömning tillsammans med kunden och efter kundens samtycke, understryker utskottet. Det gäller att också följa hur det går för dem som omfattas av minimiinsatser och aktiva insatser sättas in om situationen förändras eller om kunden själv föreslår det.

Gallring bland planer

Regeringen föreslår att det införs en ny sysselsättningsplan som ersätter den nuvarande jobbsökarplanen, den specificerade jobbsökarplanen, den reviderade, specificerade jobbsökarplanen och sysselsättningsplanen. Utskottet hälsar reformen med stor glädje. Utskottet har i flera av sina betänkanden efterlyst ett överskådligare system med färre planer med olika rubriker. Ändringen gör det lättare att överblicka systemet och gagnar såväl kunder som arbets- och näringsbyråernas personal.

Sysselsättningsplan

Enligt förslaget ska den arbetssökandes behov av service bedömas inom två veckor från det jobbsökningen började. Samtidigt ska en sysselsättningsplan upprättas. Utskottet anser att förslaget är befogat. Det är viktigt att planen görs upp genast när jobbsökningen börjat för att den arbetssökande snabbare ska få jobb.

Men det bör observeras att resurssituationen är sådan på arbets- och näringsbyråerna att särskilt de stora byråerna kommer att ha svårt att genomföra det nya systemet på korrekt sätt. På många byråer tar sig den stigande arbetslöshetstrenden uttryck i ökad ärendebalans och försämrad service. En del byråer har frångått tidsbokning och gått in för en köordning, vilket inneburit slut på systemet med personlig rådgivare och sämre möjligheter till individuell service.

För att få genomslag måste sysselsättningsplanen hålla hög kvalitet; den måste bygga på en analys av den arbetssökandes styrkor och behov av service och den ska upprättas med utnyttjande av personalens expertis när det gäller dels arbetsmarknaden inom området, dels sysselsättningsfrämjande utbildning och annan service. Om personalen på arbets- och näringsbyråerna inte hinner ägna sig åt att upprätta personliga sysselsättningsplaner, kommer den föreslagna lagen att förfela sitt syfte.

Utskottet ser det som absolut nödvändigt att arbets- och näringsbyråerna får fler anställda för att kunna avarbeta ärendebalansen och göra upp sysselsättningsplaner på riktigt sätt.

Närvaro när en sysselsättningsplan görs upp

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 11/2010 rd) behandlat bestämmelserna om när jobbsökningen upphör att gälla. Det finns en direkt koppling mellan dem och bestämmelserna om rätt till arbetslöshetsförmån i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Lagen om offentlig arbetskraftsservice föreslås bli kompletterad med en bestämmelse om att jobbsökningen upphör att vara i kraft, om den arbetssökande uteblir från ett avtalat möte eller ett möte som arbets- och näringsbyrån annars i förväg informerat den arbetssökande om och som hålls för att utarbeta eller revidera en sysselsättningsplan eller en plan som ersätter den. Att utebli från ett möte kan enligt utskottets uppfattning i ett sammanhang som detta anses vara en allvarlig försummelse bara om det inte finns en godtagbar orsak till frånvaron. Bestämmelsen bör kompletteras i enlighet härmed.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet delar grundlagsutskottets syn och föreslår vissa ändringar i de föreslagna bestämmelserna i lagen om offentlig arbetskraftsservice och lagen om utkomstskydd för arbetslösa som gäller uteblivande från ett möte som hålls för att utarbeta eller revidera en sysselsättningsplan eller en plan som ersätter den.

Den rättsliga ställningen för dem som deltar i arbetsmarknadsåtgärder

Regeringen föreslår att lagen om integritetsskydd i arbetslivet ska tillämpas på arbetsmarknadsåtgärder. Dessutom föreslår regeringen ändringar i bestämmelserna om maximitiden för arbetspraktik och arbetslivsträning.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att det ter sig som om den rättsliga ställningen för den som deltar i arbetsmarknadsåtgärder fortsatt kommer att ha vissa luckor. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet bör därför ytterligare granska om exempelvis bestämmelserna om tillämpningsområde i jämställdhetslagen och lagen om likabehandling innebär att de lagarna också bli tillämpliga i dessa situationer. Om de lagarna inte annars blir tillämpliga, är det till följd av av jämlikhetsbestämmelsena i grundlagens 6 § 2 och 4 mom. lämpligt att i 8 kap. 3 § i lagförslag 1 lägga till hänvisningar också till dem. Dessutom bör arbetslivs- och jämställdhetsutskottet också bedöma om semesterlagstiftningen ska tillämpas på dem som deltar i arbetsmarknadsåtgärder.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i många sammanhang påtalat bristerna i den rättsliga ställningen för dem som deltar i arbetsmarknadsåtgärder och krävt att regeringen reder ut hur denna ställning i görligaste utsträckning kunde tillnärmas i arbetsavtalsförhållande anställdas rättsliga ställning. Utskottet välkomnar förslagen att de som deltar i arbetsmarknadsåtgärder ska omfattas av lagen om integritetsskydd i arbetslivet.

Utskottet håller med grundlagsutskottet om att det fortsatt kommer att finnas stora luckor i den rättsliga ställningen. Utskottet föreslår att lagförslag 1 kompletteras med hänvisningar till jämställdhetslagen och lagen om likabehandling.

Det är viktigt, menar utskottet, att de som deltar i arbetsmarknadsåtgärder också får rätt till behörigt semesterskydd. Det kunde t.ex. ske genom att lagstifta om en oavbruten semester under åtgärdsperioden vars längd står i proportion till åtgärdsperiodens längd och som motsvarar semesterlagens minimisemester. Semesterskyddet kräver ändringar i en lång rad lagar, men dessa kan inte göras i samband med riksdagsbehandlingen utan behörig beredning. Därför föreslår utskottet ett uttalande där riksdagen förutsätter att regeringen i brådskande ordning bereder lagändringar som inkluderar dem som deltar i arbetsmarknadsåtgärder i den personkrets som omfattas av semesterlagens arbetstidsskydd (Utskottets förslag till uttalande).