Motivering

Vårdledighet

Arbetstagares rätt till vårdledighet sträcker sig framtill dess ett barn som bor i samma hushåll fyller tre år. I propositionen föreslås adoptivföräldrar få större rätt till vårdledighet. De ska kunna vara lediga fram till dess att barnet har fyllt tre år och det har gått två år sedan adoptionen. Rätten till vårdledighet upphör dock senast när barnet börjar i skolan.

Vi anser att adoptivföräldrarna bör kunna få lika lång vårdledighet som föräldrar där barnet föds i familjen, alltså fram till dess barnet har varit tre år i familjen. Vid utfrågningen av de sakkunniga kom det fram att nuvarande regler, som innebär att adoptivföräldrar har kortare vårdledighet än föräldrar med biologiska barn, inte grundar sig på vare sig vetenskaplig kunskap eller klinisk forskning. För barnets utveckling är det viktigt att det i lugn och ro får anpassa sig till familjen innan någon annan tar över omsorgen. Adoptivbarn har genomgått flera förluster, först förlusten av sin biologiska mor eller familj och eventuellt också förlorat en vårdare på barnhemmet eller sin fosterfamilj. De flesta adoptivbarn har bott på ett eller flera barnhem och behöver därför tid för att lära sig leva i familj. De första månaderna och åren måste barnen anpassa sig till nya föräldrar och förhållanden, och dessutom kanske lära sig ett nytt språk.

De senaste åren har det varje år kommit ungefär 300 adoptivbarn från utlandet till Finland, en del tillsammans med syskon. Enligt uppgifter från Adoptivföräldrar rf skulle ungefär femtio familjer ha utnyttjat rätten till vårdledighet i tre år om den hade funnits. Räknat enligt de gällande beloppen för vårdpenning hade kostnaderna då varit 177 000 euro högre om året än vad som anges i propositionen.

Tillfällig vårdledighet

Enligt arbetsavtalslagen (55/2001) har arbetstagare rätt att få tillfällig vårdledighet för att ta hand om eller ordna med vård för ett barn under tio år som insjuknar plötsligt. De får vara lediga högst fyra dagar i sänder. Rätten gäller inte föräldrar till barn över tio år, trots att funktionshindrade barn över tio år inte nödvändigtvis klarar sig ensamma hemma när de är sjuka. Enligt kollektivavtalet har statliga och kommunala arbetstagare rätt att få tillfällig vårdledighet för att ta hand om eller ordna med vård för funktionshindrade barn som fyllt tio år. Rätten bör utsträckas till att gälla alla arbetstagare.

När ett funktionshindrat barn insjuknar plötsligt står föräldrarna ofta inför problem. Det är svårt att plötsligt få tag på någon som tar hand om barnet. Dessutom är det svårt att transportera ett sjukt barn med funktionshinder till en plats utanför hemmet om det råkar finnas någon. För barnet är det bäst att mamman eller pappan är hemma åtminstone tills omsorgen kan ordnas på något annat sätt.

Oavsett ålder menas med handikappat barn en människa som har ett vårdbehov som är lika stort som ett barn under tio år och som vid plötslig sjukdom på grund av funktionshindret blir så hjälplös att hon inte kan ta hand om sig själv. Enligt det statliga och det kommunala kollektivavtalet är ett barn handikappat om det har svåra sjukdomar eller skador, till exempel någon form av leukemi eller andra elakartade tumörer, svåra hjärtfel, olycksfall eller brännskador, svårkontrollerad diabetes eller initialbehandling vid diabetes, svåra psykiska störningar, svår utvecklingsstörning, svår bronkial astma och svår reumatoid artrit eller sjukdomar, men och sjukdomstillstånd som till sin svårighetsgrad är jämförliga med sjukdomarna ovan.

Inom ramen för den gällande arbetsavtalslagen har arbetstagare ingen möjlighet att stanna hemma från jobbet och ta hand om eller ordna med vård för en åldring eller handikappad som insjuknar plötsligt. En del åldringar och funktionshindrade behöver inte tillsyn hela dagen under normala förhållanden. På dagarna klarar de sig bra ensamma om den basala omsorgen är ordnad. Vid akuta sjukdomsfall kan läget vara ett annat några dagar, och personen klarar sig inte ensam hemma. Då ställs de anhöriga inför en svår situation. För det mesta är det mycket svårt att snabbt ordna med någon som tillfälligt tar hand om den sjuke. Många dagcenter tar till exempel inte emot förkylda åldringar eller handikappade på grund av smittrisken. Sjukhusvård behövs ofta inte i dessa fall och är en dyr vårdform för samhället.

Det rådande läget ökar benägenheten att försöka få in åldringar och handikappade på slutenvård dygnet runt trots att det inte finns något verkligt långsiktigt behov. Behovet av större resurser för slutenvård för äldre och funktionshindrade minskar och stödet till att bo kvar hemma kan öka, om arbetstagare får rätt att ta ut tillfällig vårdledighet när en åldring eller handikappad som bor i samma hushåll insjuknar plötsligt.

Rätten till tillfällig vårdledighet bör bara gälla de åldringar och handikappade som bor stadigvarande i samma hushåll som arbetstagaren och som i normala fall inte behöver vård dygnet runt. Rätten till tillfällig vård ska inte kopplas ihop med släktskap efter som det i dagens mångfald av familjerelationer är svårt att definiera släktskap. I strikt mening får en arbetstagare då inte rätt att ta hand om mamman till sin sambo, och det är inte rationellt.

Rätten till tillfällig vårdledighet ska gälla vård av åldringar och handikappade när kriterierna för stöd för närståendevård är uppfyllda. Enligt 3 § i lagen om stöd för närståendevård (937/2005) kan stöd för närståendevård beviljas om någon på grund av nedsatt funktionsförmåga, sjukdom eller handikapp eller av någon annan liknande orsak behöver vård eller annan omsorg i hemförhållanden. Rätten bör inte kopplas ihop med kommunernas beslut om stöd för närståendevård eftersom de anhöriga då behandlas mycket olika beroende var de bor eftersom praxis varierar. Arbetstagare ska underrätta arbetsgivaren om det bor någon i deras hushåll som uppfyller kriterierna för stöd för närståendevård.

Motivering

Med familjepolitiken i Finland vill vi ge föräldrarna lika möjligheter att vara med och uppfostra och ta hand om sina barn. Tanken är att familjepolitiken ska trygga barnens utveckling under alla förhållanden. Det är ett måste att familjepolitiken fungerar i alla varierande situationer i familjens vardag.

Med tiden har bilderna av familjerna i Finland förändrats. Barnfamiljerna har blivit färre samtidigt som nya typer av familjer blir vanligare. Lagstiftningen har setts över och i många hänseenden behandlas sambor på samma sätt som gifta par när det gäller familjeförmåner och familjeledigheter. En del av familjerna i Finland består av registrerade par av samma kön och deras barn, familjer med bara en förälder och adoptivfamiljer. I dessa fall har lagstiftningen och tillvägagångssätten anpassats mycket långsamt till vardagen i familjerna.

De osmidiga familjeledigheterna är ett av de stora problemen. Föräldrar som bor i samma hushåll som sina barn har avsevärt bättre möjligheter att utnyttja familjeledigheter än frånvarande föräldrar. Systemet erkänner bara delvis samkönade registrerade partners rätt till samma föräldraroll som den biologiska föräldern. Dessutom är föräldraledigheten för adoptivföräldrar bristfällig.

Den typiska famljen med en förälder bildas av kvinnor och barn efter en skilsmässa. I sådana familjer har fadern främst rollen av en veckosluspappa. Men verkligheten är många gånger mer komplex. Både män och kvinnor är frånvarande och närvarande föräldrar, en del av föräldrarna hinner skilja sig redan innan barnen föds eller skilja sig när barnen är mycket små. I många familjer delar föräldrarna jämnt på omvårdnads- och uppfostringsansvaret trots att de är skilda.

Frånvarande föräldrar måste få bättre möjligheter att vara med och ta hand och uppfostra sina barn. Det är definitivt en förbättring att regeringen i propositionen föreslår att frånvarande föräldrar ska få vara med och vårda sjukt barn. Men det finns ingen orsak att frånta frånvarande föräldrar möjligheten att, om familjen kommer överens om det, utnyttja föräldrapenningen och vara vårdlediga för att ta hand om barn under tre år. Under vårdledigheten och tiden med föräldrapenning kunde en frånvarande förälder också ta hand om sitt barn när den närvarande föräldern är på jobbet. Då vore tröskeln för frånvarande föräldrar att ta ledigt för att ta hand om små barn lägre. Samtidigt får den frånvarande föräldern och barnet vårda sitt förhållande. Frånvarande föräldrar är oftare män än kvinnor. Därför vore en sådan förändring en bra satsning på framför allt papparollen. En översyn av vårdledigheten bör ingå redan nu i det aktuella beslutet. Dessutom bör regeringen så snart som möjligt lämna en proposition till riksdagen om föräldrapenningen.

Adoptivföräldrar blir föräldrar från det ögonblick då de adopterar ett barn. Det tar tid att bygga upp en relation mellan föräldrarna och barnet oavsett i vilken åldern barnet adopteras. Om ett adoptivbarn är lite äldre ställs familjen ofta inför större frågor. Därför bör föräldrapenningen för adoptivföräldrar omfatta 263 dagar från det att barnet adopterades oavsett hur nära barnets födelsetidpunkt adoptionen görs. Adoptivföräldrar bör kunna ta ut föräldraledighet fram till dess barnet fyller tio år. Gröna riksdagsgruppen anser att regeringen så snabbt som möjligt bör lämna en proposition om detta till riksdagen.

Vi välkomnar regeringens förslag till utvidgad vårdledighet för adoptivföräldrar som innebär att de kan vara lediga två år räknat från adoptionen eller till dess barnet börjar skolan. Vi föreslår ändå att vårdledigheten sträcker sig fram till dess barnet är tre år. Det ligger i linje med de önskemål som adoptivföräldrar har lagt fram utifrån sina personliga erfarenheter.

I slutet av 2004 fanns det knappa 700 familjer bestående av samkönade par i registrerade partnerskap. Av dem hade cirka 60 barn. Den icke-biologiska föräldern i dessa familjer har rätt att få vårdledighet, men inte föräldrapenning. Med tanke på vardagen i dessa familjer vore det befogat att utsträcka rätten till familjepenning också till dem, anser Gröna riksdagsgruppen. Förslaget spelar ingen stor ekonomisk roll eftersom familjerna är så få, men en ändring spelar en stor roll för familjernas vardag. Regeringen bör skynda på en reform i den riktningen. På sikt vore adoption inom familjen den bästa lösningen. Då får de icke-biologiska föräldrarna en starkare föräldraroll i alla hänseenden.