Allmän motivering

Ekonomiutskottet föreslår att lagförslagen godkänns med de nedan föreslagna ändringarna i elmarknadslagen.

Propositionen beror dels på att elmarknadsdirektivet ska genomföras nationellt, dels på att det behövs en del ändringar på det nationella planet. Ändringarna avser att säkerställa ett konkurrenskraftigt elpris och hög leveranssäkerhet för konsumenter och näringsutövare i Finland. Målen ska uppfyllas bland annat genom följande åtgärder: Tillsynen effektiviseras, konkurrensen inom elproduktionen och elförsäljningen främjas med hjälp av vissa krav på företagsstrukturen, balansen mellan elproduktion och elkonsumtion säkerställs med hjälp av större befogenheter för myndigheterna. Samtidigt åtgärdas en del missförhållanden och problem som förekommit i tillämpningen av de gällande bestämmelserna.

Bygande av elnät

Enligt gällande 17 § i elmarknadslagen har distributionsnätsinnehavaren ensamrätt att bygga distributionsnät på sitt ansvarsområde. Andra får bygga distributionsnät på ansvarsområdet om det 1) är fråga om elanvändaren anslutningslening, 2) ett internt nät för en fastighet eller en motsvarande grupp av fastigheter eller 3) om nätinnehavaren ger sitt samtycke till att någon annan bygger nät.

I propositionen föreslås det att paragrafens 1 punkt ändras så att andra får bygga distributionsnät på ansvarsområdet om det är fråga om en anslutningsledning genom vilken ett eldriftsställe eller en elproduktionsinrättning ansluts till distributionsnätsinnehavarens elnät på ansvarsområdet eller till någon annan nätinnehavares elnät.

Enligt motiven till propositionen ska byggande av anslutningsledningar underlättas så att det i fortsättningen, utan hinder av distributionsnätsinnehavarens ensamrätt att bygga nät, ska vara tillåtet att bygga anslutningsledningar även till ett distributionsnät utanför ansvarsområdet eller till ett annat i elmarknadslagen avsett elnät på området. Rätten att bygga anslutningsledningar utsträcks till att också gälla anslutningsledningar till kraftverk. Detta förslag stärker elanvändarnas rättsliga ställning visavi nätinnehavarna och leder till kostnadsbesparingar för de elanvändare som förmår utnyttja möjligheten på ett ekonomiskt lönsamt sätt. Men det är endast en liten del av elanvändarna som är i den positionen.

I samband med expertutfrågningen i utskottet framgick det att den föreslagna ändringen skapar situationer där vissa enskilda elanvändare kan dra nytta av lagändringen samtidigt som stora grupper av elanvändare drabbas av merkostnader. Detta blir fallet i synnerhet när elanvändaren befinner sig i närheten av gränsen mellan två nätbolag och säger upp sitt nätavtal och ansluter sig till ett annat distributionsbolag med en förmånligare tariff. På grund av punktprissättningen kan distributionsnätsinnehavaren inte konkurrera om elanvändarna, eftersom punktprissättningen förutsätter en jämn prissättning över hela distributionsnätsområdet.

De föreslagna bestämmelserna kan leda till att den befintliga distributionskapaciteten blir oanvänd samtidigt som nya nät byggs. När elanvändarna rör sig från ett distributionsnät till ett annat blir gränserna för distributionsnätsinnehavarnas ansvarsområden diffusa.

Ekonomiutskottet har ändrat 17 § 1 punkten på ett sådant sätt att elandvändarna respektive nätinnehavarna inte försätts i en ojämlik ställning.

Utskottet uppmärksammar anslutningsavgifternas betydelse för många företag. Avigterna hänger också samman med lönsamheten för produktion i liten skala. Utskottet understryker vikten av att avgifternas skälighet övervakas.

Åtskillnad mellan verksamheterna

Juridisk åtskillnad.

I kap. 7 ingår bestämmelser om skyldighet att särredovisa elaffärsverksamheter. Företag som är verksamma på elmarknaden är skyldiga att särredovisa elnätsverksamhet och övriga elaffärsverksamheter samt elaffärsverksamheter och företagets övriga affärsverksamhet. Regeln gäller inte om elaffärsverksamheten till sin volym eller i förhållande till företagets övriga verksamhet är ringa. Elproduktion och elförsäljning är båda konkurrensutsatta verksamheter. Enligt propositionen behöver de därför inte längre särredovisas, vilket krävs i den gällande lagen. Med särredovisning avses i elmarknadslagen att företaget ska upprätta resultaträkning och balansräkning för respektive räkenskapsperioder. Särredovisningsskyldigheten gäller också kommunala verk som bedriver elaffärsverksamhet. Skyldigheten att göra åtskillnad mellan elnätsverksamhet och övrig elaffärsverksamhet grundar sig på elmarknadsdirektivet. Elnätsverksamhet regleras genom elmarnadslagen.

I en ny paragraf, 34 a §, ingår bestämmelser om juridiskt åtskild elnätsverksamhet. Om en stamnätsinnehavare eller någon annan nätinnehavare i vars elnät med en spänning om 400 volt de senaste utgångna kalenderåren årligen överförts en elmängd på minst 200 gigawattimmar är verksam som en del av ett företag eller av en företagsgrupp där samma part har bestämmanderätt och som bedriver elproduktion eller elförsäljning skall nätinnehavaren till sin juridiska form, sin organisation och sitt beslutsfattande vara oberoende av företagets eller företagsgruppens elproduktions- och elförsäljningsverksamhet.

Juridisk åtskillnad betyder att övrig elaffärsverksamhet måste vara åtskild från nätverksamheten eller nätverksamheten åtskild från övrig elaffärsverksamhet. Nätinnehavaren får fortsätta med sin verksamhet till exempel i ett kommunalt affärsverk om elproduktions- och elförsäljningsverksamheterna bolagiseras och blir en juridisk person fristående från kommunen.

Direktivet om den inre marknaden för el har bestämmelser om juridisk åtskillnad mellan distributionsnätinnehavaren och övriga elverksamheter. Formuleringen i direktivet är oklar, men enligt kommissionens tolkningsmeddelande avser direktivet explicit att en juridisk person ska inrättas. Däremot kan den juridiska formen för nätföretag väljas fritt. Inte heller förslaget till ändring av elmarknadslagen kräver att en nätinnehavare måste ha en särskild bolagsform. Nätverksamhet får således bedrivas till exempel i kommunala affärsverk förutsatt att elproduktionen och elförsäljningen ingår i en självständig juridisk persons verksamhet och är fristående från kommunen. Kommunen är en självständig juridisk person. Däremot kan nätverksamhet och övriga elverksamheter inte bedrivas i två fristående affärsverk eftersom affärsverken ingår i den kommunala organisationen och inte är självständiga juridiska personer. I kommunallagen ingår bestämmelser om samkommuners rättshandlingsförmåga. En samkommun kan som självständig juridisk person ha hand om antingen nätverksamhet eller övriga elverksamheter.

Målet med åtskillnaden är att främja neutral verksamhet bland nätinnehavarna när det gäller tillträde till näten och att motverka korssubventionering mellan konkurrensutsatta verksamheter. Skyldigheten att skilja åt verksamheter förväntas förbättra elmarknadens funktion och kundernas situation.

I artikel 15 i elmarknadsdirektivet är juridisk åtskillnad huvudregeln. Direktivet föreskriver att nationella undantag får göras för innehavare av distributionsnät. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa kraven på juridisk åtskillnad på innehavare av distributionsnät som har mindre än 100 000 anslutna kunder. I propositionen går den föreslagna gränsen för åtskillnad vid en överförd elmängd på minst 200 gigawattimmar de tre senaste utgångna kalenderåren. Det innebär drygt 18 000 kunder. Enligt uppgifter till utskottet bygger den föreslagna gränsen på uppbyggnaden av distributionsnäten i Finland. I Finland finns det många innehavare av distributionsnät, men med undantag för de sex största nätinnehavarna ligger antalet kunder under minimikravet i direktivet. Utskottet anser gränsen i propositionen vara befogad.

Målet i propositionen är att bara utsträcka kravet på juridisk åtskillnad till stora och medelstora aktörer men till merparten av den överförda energin. Tröskelvärdet i propositionen utmynnar i att 32 företag av 91 (35 %), men 85 % av elen i distributionsnäten omfattas av förpliktelsen. De minsta företagen som berörs har drygt 18 000 kunder. Det är således 59 företag som ligger under tröskelvärdet och undantas förpliktelsen.

Särredovisning.

I 34 c § ingår bestämmelser om operativ åtskillnad av juridiskt åtskilda nätinnehavare. Kravet på operativ åtskillnad gäller nätinnehavare med minst 50 000 kunder. Förpliktelsen gäller stora bolag (15 bolag av 91) som överför drygt 500 gigawatt timmar el om året. En person i ledningen för en sådan nätinnehavare får inte vara verkställande direktör för ett företag med elproduktion eller elförsäljning och inte medlem i styrelsen eller något annat liknande organ i ett sådant företag, om samma part har bestämmanderätt hos nätinnehavaren och företaget. Bestämmelserna kompletterar kravet på oberoende i samband med juridisk åtskillnad.

(Bilden i pdf-format.)

Källa: Energimarknadsverket

Tillsyn över elnätsverksamheten

Elmarknadsdirektivet kräver att tillsynsmyndigheten, Energimarknadsverket, i förväg godtar beräkningsmetoderna för nättarifferna. Regeringen föreslår att Energimarknadsverkets tillsyn i efterhand av elnätsverksamheten delvis ändras till tillsyn i förväg.

I 14 § ingår allmänna bestämmelser om försäljningsvillkoren för och prissättningen av nättjänster. Nättjänsterna ska prissättas rättvist för inte diskriminera någon grupp av användare. Enligt 2 mom. ska prissättningen på nättjänster vara skälig. Därmed avses att priserna ska motsvara kostnaderna för verksamheten. Vid en bedömning av monopolprissättning beaktas företagets kostnadsnivå i jämförelse med de kostnader som företaget de facto kunde ha. Prissättningen ska säkerställa adekvat intern finansiering och solvens, täcka skäliga kostnader för underhåll, användning och byggande av elnät samt ge en skälig avkastning på det placerade kapitalet.

Enligt den gällande lagen ska Energimarknadsverket i efterhand från fall till fall, på begäran om utredning eller på eget initiativ, undersöka om prissättningen på nättjänster är skälig. Tillsynen har bara gällt en del av företagen. Om Energimarknadsverket har kunnat fastställa att priserna varit för höga har företagen ålagts att framöver ha en skälig prissättning på sina nättjänster. Energimarknadsverket har inte kunnat förordna om återbetalning av avgifter utan kunderna har i förekommande fall kunnat hänskjuta frågan till domstol.

Enligt de föreslagna nya bestämmelserna ska Energimarknadsverket i förväg fastställa villkoren för tjänsterna och metoderna för prissättningen för att prissättningen på elnätstjänster ska vara skälig. Företag som bedriver nätverksamhet vet då i förväg vilka villkor som gäller för tarifferna på nättjänster. Därmed är det lättare att planera företagsverksamheten, budgeten och tarifferna. Inom de givna gränserna får företagen själva bestämma om tarifferna och om enskilda nättjänstavgifter. Beslutet om fastställelse gäller en tillsynsperiod på fyra år. Syftet med en flerårig tillsynsperiod är att årliga fluktuationer som uppstår av en eller annan orsak ska kunna jämnas ut. Efter tillsynsperioden ska Energimarknadsverket ålägga nätinnehavaren att nästa period sänka avgiften på överföringstjänster lika mycket som avkastningen av nätverksamheten har varit högre än vad som kan anses ha varit en skälig avkastning under tillsynsperioden. Nätinnehavaren har rätt att höja sina avgifter om produktionen legat under en skälig avkastning.

Med stöd av den föreslagna nya 38 a § fastställer Energimarknadsverket villkoren för anslutningstjänster till nätinnehavaren och beräkningsmetoderna för anslutningsavgifter, tills vidare eller i särskilda fall för en viss tid. Enligt 9 § ska nätinnehavaren på begäran eller mot skälig ersättning ansluta eldriftsställen och elproduktionsinrättningar som uppfyller de tekniska kraven till sitt nät inom sitt verksamhetsområde. Anslutningsvillkoren och de tekniska kraven ska vara lika för alla och icke-diskriminerande. De måste dessutom beakta kraven på driftssäkra och effektiva elsystem. På begäran av den som ansluter sig är nätinnehavaren skyldig att lämna en heltäckande och tillräckligt detaljerad kalkyl för anslutningskostnaderna. Enligt 14 § ska prissättningen av nättjänsterna vara skälig. Detta gäller bl.a. anslutningsavgifterna. Avgifterna varierar från kund till kund beroende på de tekniska kraven på nätanslutning där eldriften sker. Regeringen föreslår inga ändringar i 9 och 14 § i elmarknadslagen.

Energimarknadsverket har utarbetat och publicerat riktlinjer för prissättningen av nättjänster. I riktlinjerna ingår också principerna för vad som är skälig prissättning.

Tillsynen över elmarknaden

Generell styrning och uppföljning av elmarknadslagen hör till handels- och industriministeriet. Ministeriet övervakar byggandet av gränsöverskridande elledningar samt import och export av el.

Med stöd av lagen om konkurrensbegränsningar utövar konkurrensverket generell tillsyn över konkurrensläget. När det gäller elnätsverksamhet och leveranspliktig elförsäljning utövar Konkurrensverket tillsyn parallellt med Energimarknadsverket. Det är Konkurrensverket som utövar tillsyn över konkurrensutsatt elproduktion, partiförsäljning och konkurrensutsatt minutförsäljning. På den punkten har Energimarknadsverket inga befogenheter. Det finns heller inga lagbestämmelser på den punkten.

Med stöd av elmarknadslagen har Energimarknadsverket befogenhet att utöva tillsyn över elnätsverksamhet och leveransskyldig elförsäljning som inte är konkurrensutsatt. Energimarknadsverket övervakar särskilt att prissättningen för elnätstjänster är skälig och objektiv.

Med stöd av konsumentskyddslagen och konsumentbestämmelserna i elmarknadslagen övervakar konsumentverket att villkoren i konsumenternas/kundernas avtal om elförsäljning och nätanslutning följer bestämmelserna i lag.

Konsumentklagonämnden handlägger tvister som gäller konsumenternas/kundernas elavtal och lämnar rekommendationer till lösningar.

(Bilden i pdf-format.)

Källa: Energimarknadsverket

Hur elpriset uppkommer

Hushållskundernas elräkning består av priset för överföringstjänster och elenergi samt skatter. Av dessa element kan priset på elenergi upphandlas, kunden kan således konkurrensutsätta företagen. Överföringstjänsterna måste köpas av den nätinnehavare till vars nät kunden är ansluten. Den konkurrensutsatta försäljningen av elenergi står för i snitt 39 procent av hushållskundernas elräkning. Andelen består till största delen av kostnader för elproduktion och av elförsäljarens egna kostnader och avkastning.

Kunderna kan inte upphandla elöverföringen. Nätinnehavarens pris för elöverföring är detsamma oavsett om kunden har konkurrensutsatt försäljaren eller inte. Elöverföringen står för i snitt 35 procent av hushållskundernas elräkning.

Den resterande delen, 26 procent, av hushållskundernas elräkning består av moms, elskatt och försörjningsberedskapsavgift.

Medelstora industrikunder kan upphandla elförsörjningen och den står för i snitt 53 procent av beloppet för elräkningen.

Elöverföringen (monopol) står för i snitt 22 procent av de medelstora industrikundernas elräkning. Jämfört med hushållskunderna minskar industrikundernas överföringsavgifter av att de är anslutna till elnätet med 20 kilovolt spänning och själva äger transformatorn.

Skatterna står för i snitt 25 procent av industrikundernas elräkning.

Energimarknadsverket gör prisjämförelser på el. Med hjälp av dem går det att jämföra överföringspriserna hos innehavarna av distributionsnäten samt de offentliga försäljningspriserna hos så kallade leveransskyldiga detaljhandlare utifrån uppgifter om typiska elanvändare, så kallade typanvändare. Prisjämförelserna bygger på respektive elföretags offentliga prisuppgifter, som vanligen bara gäller inom den aktuella nätinnehavarens verksamhetsområde. Jämförelserna inkluderar inga specialpriser och gäller bara de leveransskyldiga elförsäljarna.

Energimarknadsverket har startat ett projekt tillsammans med energiavdelningen vid handels- och industriministeriet, Konkurrensverket och Konsumentverket. Projektet är tänkt att effektivisera konkurrensen på elmarknaden för små användare och ge elanvändarna bättre möjligheter att få prisuppgifter. Den bärande principen är att konsumenterna har rätt att få bättre information om marknadspriset på el och om specialpriser. Dessutom vill projektet ta fram ett enkelt och lätt sätt för elanvändarna, särskilt hushållskunderna, att på ett tillförlitligt sätt kontrollera de bästa elerbjudandena.

Handels- och industriministeriet anser att konsumenterna utan dröjsmål måste få bättre möjligheter att centraliserat få heltäckande prisinformation. Den bristfälliga prisinformationen har varit ett av de stora hindren för en fungerande elmarknad eftersom de tillgängliga tjänsterna inte har uppfyllt konsumenternas behov av information. Ministeriet framhåller att de föreslagna ändringarna i elmarknadslagen explicit är tänkta att undanröja detta missförhållande. Bestämmelserna vill skapa förutsättningar för bättre uppföljning av priserbjudanden inom detaljhandeln. Med hjälp av uppföljningen ska elanvändarna centraliserat få information om detaljhandlarnas vanligaste erbjudanden inom elförsäljningen. Samtidigt får detaljhandlarna bättre möjligheter att nå de elanvändare som vill ha anbud.

Ur konsumentsynvinkel är det viktigt att projektet genomförs, påpekar ekonomiutskottet. Konsumenterna måste ha rätt att få lättförståelig information om viktiga faktorer som påverkar deras beslut.

I 11 § i lagen om certifiering och angivande av elens ursprung () föreskrivs att elens ursprung måste anges i elfakturor och reklam. I elfakturor och reklam är elförsäljarna skyldiga att lämna uppgifter om olika källors andel vid produktionen av den el som elförsäljaren sålt under det föregående kalenderåret i förhållande till den totala mängden såld el. Elfakturan ska också ha information om offentliga informationskällor där det finns uppgifter om koldioxidutsläpp och radioaktivt avfall från energikällorna för den el som elförsäljaren sålde under det föregående kalenderåret. Närmare bestämmelser om skyldigheterna i paragrafen har utfärdats i statsrådets förordning om certifiering av elens ursprung (1357/2003). Genom lagen genomförs nationellt artikel 3.6 i direktivet om gemensamma regler för den inre marknaden för el.

Marknadsdomstolens resurser

Ett beslut som Energimarknadsverket fattar med stöd av elmarknadslagen får överklagas till marknadsdomstolen. En likadan bestämmelse om överklagande ingår i naturgasmarknadslagen.

Många av de ärenden som ingår i marknadsdomstolens kompetens måste avgöras i snabb takt. När ärendena ökar och det kommer till nya ärendegrupper måste domstolen få större resurser för att kunna handlägga ärenden inom en rimlig tid. Utskottet påpekar att beslut som Energimarknadsverket fattar med stöd av elmarknadslagen och naturgasmarknadslagen måste följas trots att beslutet har överklagats, om inte Energimarknadsverket beslutar något annat. Regeringen måste se till att marknadsdomstolen har adekvata resurser för att handläggningen av ärenden inte ska dra ut på tiden och parternas rättssäkerhet bli lidande. Enligt lagen krävs det av sakkunnigledamöterna i marknadsdomstolen bland annat att de är förtrogna med elmarknaden.

Förslag till uttalande

Ekonomiutskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om att regeringen senast i september 2006 ska lämna en utredning till ekonomiutskottet om vilka effekter ändringarna i elmarknadslagen har haft på elmarknaden och för konsumenternas och företagarnas villkor på elmarknaden.