Motivering

Den viktigaste frågan med tanke på ramarna för statsfinanserna är om det uppstår någon förväntad ekonomisk tillväxt och om sysselsättningen förbättras eller inte.

Regeringen utgår i sin ramstrategi för 2005—2008 från att den ekonomiska tillväxten under ramperioden i snitt ligger kring 2,5 procent per år, vilket ska stärka statsfinanserna med mer än 600 miljoner euro per år. Av redogörelsen framgår att regeringen har avstått från sitt mål i regeringsprogrammet om 100 000 nya arbetstillfällen. Ökningen förmodas bli bara 30 000 arbetsplatser.

Sysselsättningen och sysselsättningsgraden spelar en central roll för utvecklingen i hela samhällsekonomin och för statens möjligheter att bibehålla och utveckla välfärdssamhällets basservice. I sin ramredogörelse fäster regeringen inte tillräckligt med uppmärksamhet vid den roll som sysselsättningen spelar för statsfinanserna. Den föreslår inga åtgärder för hur sysselsättningsmålet i regeringsprogrammet ska nås, vilket redan i sig kan äventyra den förväntade årliga ekonomiska tillväxten på omkring 2,5 procent.

Om det går att uppnå en så stor ekonomisk tillväxt som nämns i rambeslutet stärker det statsfinanserna med omkring 600 miljoner euro per år och under hela ramperioden med totalt 2,4 miljarder euro. Med en sådan summa, om den används rätt, är det möjligt att lindra de största problemen i samhället som egentligen inte alls tas upp i ramarna.

Motivering

Regeringens beslut om ramarna för statsfinanserna visar att dess inriktning på omfattande skattesänkningar inte har förbättrat sysselsättningen på det sätt som avsågs. Däremot har regeringens politik lett till en styvmoderlig behandling av välfärdssamhällets grundpelare, inkomstöverföringar och service.

De stora skattelättnaderna i kombination med de underskottsrestriktioner som framgår av ramarna resulterar i knappa anslag. Dessutom håller regeringen på att bereda nya skattelättnader som den vill koppla till de inkomstpolitiska avgörandena. Dessa ytterligare lättnader, som kommer att nagga inkomstunderlaget i kanterna, har emellertid inte beaktats i rambeslutet.

De ramar för statsfinanserna som regeringen nu har ritat upp räcker inte heller till för att genomföra de reformer och förbättringar som nämns i regeringsprogrammet. Det ser därför ut som om luften håller på att gå ur regeringsprogrammet.

Vänsterförbundet anser inte att det i dagens läge är motiverat med stora skattelättnader. Vi vill hellre gå in för att förbättra servicen och de medborgares ställning som har det svårast i samhället. En ökning av deras köpkraft skulle dessutom förbättra sysselsättningen mer än skattelättnaderna, som endast gagnar höginkomsttagare.

Enligt Vänsterförbundet borde regeringen i stället för överstora skattesänkningar gå in för att höja arbetsmarknadsstödet och utkomstskyddets grunddagpenning. Dessutom borde vissa andra mindre dagpenningar höjas och nivåförhöjningen i folkpensionerna förverkligas omedelbart.

Den ekonomiska utvecklingen

Utskottet går på samma linje som regeringen när det konstaterar att skattelättnader i kombination med lönehöjningar och låg inflation garanterar att hushållen också i år har en betydligt större köpkraft.

Däremot tiger utskottsmajoriteten om att miljoner människor lämnas utanför lättnaderna och att bl.a. de som är beroende av de grundläggande förmånerna inte drar någon nytta alls av lättnaderna. Det är tvärtom så att den avstannade stegringen av konsumentpriserna till följd av nedgången i alkoholpriserna ser ut att leda till att bl.a. pensionärerna går miste om indexförhöjningar av pensionerna. Det vore rättvisare och effektivare med tanke på sysselsättningen att se till att den del av befolkningen som har de lägsta inkomsterna skulle få större köpkraft.

Sysselsättningen

Utskottet medger att regeringens mål att före valperiodens slut öka sysselsättningen med minst 100 000 personer är orealistiskt. Samtidigt äventyras målet att höja sysselsättningstalet till 75 % före regeringsperiodens slut. Nu ser sysselsättningen ut att öka med endast cirka 30 000 personer under regeringsperioden, vilket innebär att sysselsättningstalet förblir på nuvarande ca 67,5 %. Med den här farten skulle målet på 75 % uppnås först på 48 år i stället för på åtta år.

Denna utveckling leder till att välfärdssamhällets grundpelare, inkomstöverföringarna och servicen, äventyras i takt med att befolkningen åldras. Skillnaden mellan regeringens mål och verkligheten samt följderna av detta för ett hållbart välfärdssamhälle borde ha lyfts fram tydligare i utskottets betänkande.

För att trygga en positiv utveckling på längre sikt måste också finansieringen av forskning och produktutveckling ökas. Likaså bör kunnande inom näringsliv och service främjas. Satsningen på forskning och utveckling är mindre enligt budgetramarna än vad som utlovades i regeringsprogrammet. Även om detta minus på ca 10 miljoner euro kunde elimineras är anslagen inte tillräckliga. Finland kan vara framgångsrikt i den internationella konkurrensen endast genom att öka sådant företagande som bygger på specialiserat kunnande. Vi kan inte konkurrera med låga löner inom Europa och inte heller i större internationella sammanhang.

Utskottet medger förvisso att anslagen för forskning och utveckling är knappa, men förutsätter inte genom ett uttalande att de ska höjas.

Det är också skäl att se till att alla unga får en utbildning som ger dem arbete. På detta sätt kan man förhindra utslagning. Det vore en fälla för ungdomen och samtidigt till nackdel för den åldrande befolkningen om den yrkeskunniga arbetskraften sinar. Detta är följden om man på det sätt som regeringen föreslår riktar in sig på att stödja lågproduktivt arbete och styr in unga människor med en svag utbildning i sådana branscher. Målet bör vara dels att se till att ungdomen inte droppar av utbildningen, dels att stärka utbildningsbasen. Vänsterförbundets riksdagsgrupp ser det som en felaktig strategi att landet går in för att öka endast lågproduktivt arbete.

Under ramperioden måste finansieringen av den basservice som kommunerna ansvarar för ökas. De skulle gagna sysselsättningen bättre än skattesänkningar. Ett ökat kommunalt samarbete och utveckling av kommunstrukturerna skulle effektivisera produktionen av service.

Det är helt nödvändigt att öka anslagen för arbetskraftspolitiska aktiveringsprogram som snabbt minskar arbetslösheten och förbättrar sysselsättningsläget på arbetsmarknaden. Dessutom bör det satsas på omskolning, påbyggnadsutbildning och fortbildning. Stödet till lågproduktivt arbete hjälper inte de långtidsarbetslösa, eftersom arbetsgivarna i fråga om dem inte har utnyttjat ens klart större, tillbudsstående stöd.

Finanspolitiken

Vänsterförbundet anser det inte motiverat att Finland, i en situation där skattesänkningar är förenade med risk för att de under en tid av svag ekonomisk utveckling kan leda till nedskärningar i service och inkomstöverföringar, har som mål att uppnå en underskottsgräns som är strängare än vad stabilitetspakten förutsätter.

Ramförfarandet

Vi förenar oss om de anmärkningar som utskottet har framställt i fråga om ramförfarandet. Däremot kritiserar vi utskottet för att det inte förutsätter att sådana tillägg till budgeten som beslutats i riksdagen och som avsetts vara permanenta ska intas också i utgiftsramen.

Den kommunala ekonomin och basserviceprogrammet

Kommunernas service spelar en mycket stor roll för medborgarnas vardagsliv och trygghet. Den offentliga servicen och dess utveckling förbättrar också sysselsättningen och stöder deltagandet i aktiviteter på arbetsmarknaden. En satsning på offentlig service gagnar även jämställdheten, eftersom den offentliga servicen sysselsätter väldigt många kvinnor.

Utskottet anser att bedömningen av utvecklingen i kommunernas skatteintäkter i redogörelsen är i högsta grad optimistisk och påpekar att den kalkylerade utvecklingen förutsätter åtgärder. Vänsterförbundet oroar sig för dessa åtgärders effekt på kommuninvånarna och servicen.

Osäkerheten när det gäller inkomstunderlaget och de ökade utgifterna leder till att kommunernas finansieringssituation kommer att vara svår under de närmaste åren och att skillnaderna mellan kommunerna i detta avseende fortsättningsvis kommer att vara stora. Lagstiftningen förutsätter att kommunernas ekonomi balanserar på en planeperiod om tre år. Kommunerna blir tvungna att skära ner investeringar och service. Regeringen framhärdar i att inte anvisa kommunerna tillräcklig finansiering utan förutsätter i stället att de höjer fastighetsskatten. Samtidigt har man planer på att binda klientavgifterna vid index. Egendomligt men mycket typiskt för regeringen Vanhanen är att klientavgifterna och utgifterna för vapen indexbinds men däremot inte barnbidragen.

En strängare fastighetsskatt och höjda klientavgifter innebär att även låginkomsttagarnas ekonomiska börda ökar medan endast höginkomsttagarna drar nytta av den sänkta inkomstskatten. Detta är ett medvetet icke-socialt val av regeringen som omfattas av utskottsmajoriteten till den del det gäller höjningen av klientavgifter. Vänsterförbundet godkänner inte en höjd fastighetsskatt och inte heller bindningen av klientavgifter vid index.

Liksom Samlingspartiet driver regeringen på kommersialiseringen av välfärdsservicen samtidigt som man äventyrar servicens kvalitet. En majoritet i utskottet förefaller att stöda denna linje.

För att trygga servicen kräver Vänsterförbundet ytterligare satsningar på kommunsektorn genom vilka det vore möjligt att

• trygga genomförandet av det nationella hälsoprogrammet och vårdgarantin
• förhindra att den kommunala servicen inte skärs ned
• öka medborgarnas säkerhet och motarbeta brottslighet.

Finansieringen av trafikens infrastruktur

När det gäller trafiken är rambeslutet sorgligt. Rambeslutet har inte tagit upp någon finansiering för de projekt som ministerarbetsgruppen föreslog.

Från väghållningen saknas 50 miljoner och banhållningen 50 miljoner på årsnivå. Stödet till kollektivtrafiken borde ökas med 5 miljoner. Utskottets majoritet har uppenbarligen godtagit att t.ex. 800 bussturer dras in.

De sammanlagda kostnaderna ökar märkbart om man genomför trafikledsprojekt i små snuttar. Utskottet borde ha tagit i också denna fråga.

Enligt Vänsterförbundet borde utskottet ha förutsatt tilläggsfinansiering för att trygga trafiksäkerheten, fungerande kommunikationer samt en god servicenivå inom kollektivtrafiken. Även sysselsättningsaspekter talar för detta.

Andra iakttagelser

Under denna rubrik i betänkandet konstaterar utskottet att rambeslutet inte innehåller tillräckliga satsningar på forskning och utveckling. Utskottet kräver ändå inte genom ett uttalande ytterligare satsningar.

Utskottet ställer sig inte direkt bakom inskränkningarna i stödet till kollektivtrafiken men motsätter sig det inte heller genom ett för regeringen förpliktande uttalande.

Utskottet påtalar också fattigdomsproblemet och de utslagnas ställning och konstaterar att de som endast får marknadsstöd inte har någon nytta av redan genomförda skattesänkningar. Utskottet ville ändå inte ålägga regeringen att göra något för dem som har det svårast i samhället.

Motivering

Tumma inte på sysselsättningsmålet

Regeringens främsta mål är att öka antalet sysselsatta med 100 000 före valperiodens slut. Från första början har det varit helt klart att målet inte nås med åtgärderna i regeringsprogrammet. Enligt Statistikcentralen hade antalet sysselsatta gått ned med 13 000 från mars 2003 till mars 2004. Samtidigt har arbetskraften krympt stadigt när människor i arbetsaktiv ålder ställt sig utanför arbetskraften, bl.a. för att studera och arbeta hemma. Men regeringen har inte haft något att komma med för att bryta trenden. Inte heller har regeringen något nytt att komma med i ramarna för statsfinanserna 2005—2008. Det är inte fråga om att inte också regeringen skulle veta vilken instrumentarsenal som nu skulle behövas. Instrumenten finns nämnda exempelvis i den s.k. Sailasrapporten, som togs fram för regeringsprogrammet.

Samlingspartiet har i flera sammanhang lyft fram för regeringen de åtgärder partiet anser nödvändiga. En del har fått komma med i regeringsprogrammet. Redan i fjol krävde vi av regeringen att det i samband med ramarna skulle beslutas om hur skattelättnaderna visavi förvärvsinkomsten skulle fortsätta. Men så skedde inte utan regeringen sköt besluten på framtiden och ställde samtidigt ytterligare lättnader som villkor för en förbättring av statsfinanserna. Ett annat, snabbt realiserbart sätt att förbättra sysselsättningen vore att stödja låglönebranscherna genom att sänka arbetsgivarnas bikostnader. Ett beslut om detta motsågs redan under rammanglingen men också denna sysselsättningsåtgärd senarelade regeringen till budgetmanglingen.

Sysselsättningsutvecklingen påverkas i allt väsentligt av regeringens inställning till företagsbeskattningen. Centralhandelskammaren publicerade nyligen resultatet av en enkät om företagens åsikter om skattebesluten. Rapporten ger vid handen att 76 procent av företagen anser att regeringen inte har uppfyllt de löften den gav i samband med översynen av dividend- och företagsbeskattningen. En lika stor procent menade att hela dividendskattereformen var en bottennotering. Endast 7 procent tyckte att skattepaketet var företagarvänligt och bara 8 procent menade att regeringens skattepaket förbättrar Finlands positioner som säte för företag.

Den låga investeringsnivån har redan länge varit ett problem hos oss. Just nu är investeringstillväxten huvudsakligen beroende av bostads- och infrastrukturbyggnationen. EU-utvidgningen gör att konkurrensen om företagen stramas åt. Situationen blir inte bättre av att de nya medlemsstaterna systematiskt avser att sänka sina företagsskatter. Regeringen borde därför med det snaraste korrigera sina beslut i en företagar- och investeringsvänligare riktning. I annat fall leder skatteomläggningarna inte till den accelerering i den ekonomiska tillväxten och det uppsving i sysselsättningen som vi nödvändigtvis nu skulle behöva.

Det är i högsta grad oroväckande att regeringen själv redan nu förefaller ha accepterat att det sysselsättningsmål den ställt upp inte kommer att nås. Detta faktum går att utläsa bl.a. ur det i november reviderade stabiliseringsprogrammet och bakgrundsmaterialet till utgiftsramarna. Också finansutskottet har fäst sig vid samma sak i sitt betänkande. Ändå konstaterar utskottet i enlighet med promemorian att det är fullt möjligt att nå målen för sysselsättningen och statsfinanserna, om vi kan stärka den ekonomiska tillväxten och förbättra utbudet på arbetskraft och villkoren för sysselsättning. Men för detta krävs konkreta åtgärder som regeringen inte hittills har lyckats fatta beslut om.

Basserviceprogrammet tillfredsställer inte behoven

Basserviceprogrammet i ramarna är en missräkning och hjälper inte upp kommunernas ekonomi trots regeringens löften. Samlingspartiet har redan tidigare talat för ett basserviceprogram som borgar för att pengarna på sikt räcker till för basservicen. Regeringsprogrammet innehåller emellertid ingen medicin för hur finansieringen av basservicen kunde förbättras. Också finansutskottet påpekar att Finland i sin offentliga ekonomi på det hela taget inte har förberett sig tillräckligt väl för den förestående åldersboomen. Läget förvärras av statens stora skuldsättning, som pågått under hela valperioden vad än regeringen lovat.

Basserviceprogrammet ger en motstridig bild av kommunernas ekonomi och regeringens insatser. Anslaget på 295 miljoner euro till kommunerna handlar inte om några "nya pengar" utan är statens lagfästa skuld till kommunerna. Till råga på allt har regeringen beslutat periodisera återbetalningen över fyra år. Och observera att principerna för lagstiftning inte vidkänns periodisering. Därför gäller det att tänka om åren 2005—2006.

Allt det som tagits med i rambeslutet snarare försämrar än förbättrar kommunernas ekonomi på sikt. Enligt basserviceprogrammet ska finansieringen av basservicen stärkas genom en höjning av gränserna för fastighetsskatten och en ändring av klientavgifterna inom social- och hälsovården. Men på denna punkt gäller det att se till att kommunerna bibehåller sin egen beslutanderätt och ges ett visst spelrum. Det kan man förstå att avgifterna måste bindas till den allmänna prisutvecklingen. Däremot får de nya avgifterna inte leda till en större inkomstavhängighet för då drabbas i synnerhet barnfamiljer av nya inkomst- och flitfällor.

Regeringens basserviceprogram utgår från antagandet att inkomstutvecklingen är gynnsam och utgiftsramarna strama, så strama att kommunernas utgiftsökning är bara fyra procent. Antagandena kan hastigt och lustigt visa sig felaktiga med hänsyn till att kommunernas utgifter ökat med 5—7 procent under de senaste åren. För en balanserad kommunekonomi är det stor skillnad mellan fyra och sju procent. Det förefaller som om kommunerna i framtiden får axla en allt större del av de faktiska kostnaderna för servicen. Exempelvis inom utbildningssektorn, där statsandelsprocenten är 57, stannar statsandelen för undervisningskostnaderna på i runt tal 50 procent. Om automatiken i regleringen av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna frångås, blir det ännu fatalare för kommunerna att sköta sin ekonomi. I värsta fall kan det leda till att snedvridningarna i kostnadsfördelningen inte rättas till utan belastar kommunekonomin i eviga tider.

Man kan med fog fråga sig vilka möjligheter kommunerna har att tillhandahålla högkvalitativa och heltäckande välfärdstjänster i en sådan situation. I regeringsprogrammet står det att de resurser som frigörs i takt med att åldersklasserna minskar ska användas till att förbättra den grundläggande undervisningens kvalitet. Men enligt de finansiella ramarna får undervisningsministeriet inte behålla anslaget. Vad beträffar vård och omsorg konstaterar Samlingspartiet att finansieringen av det nationella hälsoprojektet följer besluten under den föregående regeringsperioden. Med hänsyn till de dystra ekonomiska utsikterna för kommunerna är det ovisst om vårdgarantin kan genomföras särskilt för operationsköerna, om regeringen inte går in för en större degressivitet i det finansiella tidsschemat. Ett annat problem är utvecklingsprogrammet för det sociala området, där merparten av finansieringen är osäker. Detta trots att regeringen i sitt program förbundit sig att genomföra programmet. Programmet syftar bl.a. till att höja nivån på äldreomsorgen, utveckla närståendevården och förbättra villkoren för det sociala arbetet.

Med tanke på det förestående utgiftstrycket är det positivt att basserviceprogrammet tar sikte på att diversifiera serviceutbudet och förbättra produktiviteten inom de offentliga finanserna. Skrivningen i programmet förblir på denna punkt blott och bart en skrivning. Kommunerna ges exempelvis inte möjlighet att använda servicesedlar i hemsjukvården.

När det gäller finansieringen av trafikens infrastruktur, utbildningspolitiken samt finansieringen av Fou instämmer vi i det som sägs i finansutskottets betänkande.

Motivering

Utskottet har behandlat ramarna rent generellt utan att befatta sig med alla detaljer, eftersom rambeslutet är likadant som i fjol. Vi hänvisar här till vår reservation till ramarna i fjol och tar nu fram en del synpunkter på ramförfarandet, vissa problem med att bestämma storleken på anslagen och dessutom sysselsättningsutvecklingen som varit negativ och som därmed ställer många samhälleliga mål på spel — också många andra än den rätta dimensioneringen av arbetsministeriets pengar som utskottet tar fram i betänkandet!

Regeringen tappar greppet om sysselsättningsmålen — och erkänner det

I samband med rambeslutet förefaller regeringen slutgiltigt ha gett upp sitt sysselsättningsmål, att skapa 100 000 nya arbetstillfällen. I motiveringspromemorian till ramarna framhålls att det under regeringsperioden möjligen kan gå att skapa 30 000 arbetstillfällen i stället för tidigare 100 000. I riksdagen ställer sig minister Kalliomäki mycket arrogant till en debatt om sysselsättningsmålet, vilket är minst sagt pinsamt med hänsyn till att vi hamnar längre och längre bort från målet och regeringen i själva verket har fattat en rad beslut som snarare bromsar upp sysselsättningsutvecklingen än främjar den. Samtidigt för statsminister Vanhanen offentligt fram åsikter och synpunkter som ändå inte resulterar i beslut från hans regering. Några exempel:

Sveriges riksdag har precis beslutat att några begränsningar för arbetskraftens fria rörlighet inte införs i Sverige. Men det gör vi i Finland. Att medge fri rörlighet för arbetskraften med detsamma som unionen utökas med nya medlemsstater vore rättvist och skulle främja en balanserad utveckling av unionen. Där som många länder inför begränsningar skulle det ha gett Finland initiativet i att locka hit arbetskraft. De som skulle ha kommit hit för ordinarie anställningar skulle från första början ha haft normala villkor på den finländska arbetsmarknaden och också betalat skatt till Finland! Regeringen framhåller att dess sysselsättningsmål kan nås bland annat under förutsättning att arbetskraftsutbudet kan förstärkas. Tänk om den då bara gjorde det. Gröna riksdagsgruppen föreslog i plenum att lagen förkastas och även utskottet ställde sig mycket kritiskt till propositionen.

På den snabbt växande nya marknaden för energiteknik har Finland globalt sett en marknadsandel på omkring fem procent. Om Finland lyckades behålla sin andel under kommande årtionden när nya energiinvesteringar kan förväntas öka enormt, skulle vi inte längre behöva fråga oss var vi ska ta ett nytt Nokia. Men det måste ansträngningar till för att vi ska kunna hålla oss i utvecklingens framkant i en starkt konkurrensutsatt och kraftigt växande bransch. Den tekniska utvecklingen har varit mycket snabb i alla snabbt växande branscher. Detta gäller också den nya energitekniken. Med gamla meriter håller man sig inte i utvecklingens framkant, till det behövs det idel målmedvetna åtgärder. Det kräver också en fungerande hemmamarknad, också om den inte står för den största avsättningen. En fungerande hemmamarknad förutsätter draghjälp eller kick från det allmännas sida. I sitt beslut om utsläppshandeln har regeringen gjort allt som stått i dess makt för att utsläppshandeln inte ska ha några effekter, att allt ska förbli vid det gamla och att utsläppen inte heller ska minskas. Samtidigt betyder det att regeringen avstår från att ge den nya energitekniska utvecklingen en marknadskick, trots att den har en möjlighet till det.

Under det senaste året har allt fler människor lämnat arbetsmarknaden. I själva verket är det kvinnor som i allt snabbare takt har lämnat arbetsmarknaden under det senaste året. I Finland är villkoren på arbetsmarknaden dåliga inte minst för unga kvinnor på grund av att kostnaderna för familjeledigheter inte jämnas ut mellan arbetsgivarna. Regeringen lovar i sitt program att ta i denna fråga men än så länge har egentligen ingenting gjorts med undantag av att minister Mönkäre bett arbetsmarknadens parter ta upp frågan till diskussion. Gröna riksdagsgruppen har utarbetat en lagmotion i saken där den lägger fram en modell för utjämning av arbetsgivarnas kostnader och som skulle bidra till ökad jämställdhet i arbetslivet. Den skulle också ligga i hela samhällets intresse eftersom både manliga och kvinnliga resurser kunde nyttiggöras bättre. Har regeringen över huvud taget för avsikt att åtgärda det faktum att uttryckligen kvinnor lämnar arbetsmarknaden?

På tal om sysselsättningen kan det vara bra att ta fram ytterligare en fråga, nämligen hur vi ska höja produktionens förädlingsvärde. Finlands offentligt uttalade strategi är att vara ett samhälle som klarar sig tack vare sin kunskap. Ändå har värdet på våra exportprodukter, priset per kilo, minskat under de senaste åren trots att exportens marknadsandel har ökat. Vi exporterar alltså allt mer bulkvara som sjunker i pris. Denna produktion förflyttas i allt snabbare takt till länder med lägre produktionskostnader, vilket också har kallats Kinasyndromet. Vår produktion har råd och utrymme för en avsevärd höjning av förädlingsvärdet, men det är kanske den elektroniska industrins framgångar som har förblindat oss för det faktum att produktiviteten och förädlingsvärdet i många andra branscher inte har ökat i samma mån. Regeringen satsar på finansiering av forskning och utveckling, men det vore också skäl att fundera hur det står till med vår planering, marknadsorientering och marknadskompetens.

Några punkter på vilka ramarna absolut inte tillgodoser vare sig målen i regeringsprogrammet eller samhällets rationella behov

Utskottet ser i betänkandet med oro på trafiknätets framtid och konstaterar i fråga om järnvägarna att bannätet enligt ministerarbetsgruppens betänkande befinner sig i ännu sämre skick än vägnätet. Det behövs nödvändigt investeringar i järnvägarna med hänsyn bland annat till näringslivets utveckling, sysselsättningen, trafiksäkerheten och miljön. Och annat? Under remissdebatten om ramredogörelsen undrade ledamot Andersson hur regeringen tänker nå målen för minskade utsläpp av växthusgaser från trafiken med trafikledsbudgeten i ramarna och skurna kollektivtrafikanslag. Det kan man verkligen fråga sig. Stödet för kollektivtrafiken skärs med 15 procent — med dramatiska konsekvenser. En positiv sak är att utskottet tar fram arbetsgivarens kollektivtrafikbiljetter som riksdagen redan länge krävt av regeringen.

Vad gäller miljöskyddet lyfter utskottet fram de njugga anslagen för miljöarbeten. Det är chockerande att anslagen för miljöarbeten enligt ramarna minskar med en fjärdedel trots att miljöarbeten också har gynnsamma sysselsättningseffekter och dessutom i områden där arbetslösheten är hög. Vidare bör finansieringen av programmet Metso uppmärksammas. Mot slutet av ramperioden finns det inte längre någon finansiering för skogsskyddsprogrammet för södra Finland, vilket givetvis är helt ohållbart. Utskottet bekymrar sig för om jordbrukets miljöstöd ska räcka till. I detta sammanhang bör det också understrykas att miljöstödet effektivare bör användas till nytta för miljön. Inom jordbruket vidtas för tillfället till exempel inte adekvata åtgärder för att förebygga eutrofiering av Östersjön.

Regeringen utlåter sig gärna om kommunernas basservice. Basserviceprogrammet innefattar åtminstone tills vidare en ganska teoretisk betraktelse av hela frågan, dvs. bara med tanke på förhållandet mellan kommunerna och staten när det gäller finanserna. Däremot sägs där ingenting om kommuninvånarnas ställning och den service som kommuninvånarna enligt lagen ska få. I praktiken uteblir redan nu många former av lagstadgad service på olika håll i Finland. Gröna riksdagsgruppen bekymrar sig speciellt för handikappservicen och mentalvårdspatienterna.

I fråga om bristerna i ramarna hänvisar vi till Gröna riksdagsgruppens reservationer till 2004 års budget och regeringens föregående rambeslut (FiUB 39/2003 rd och FiUB 9/2003 rd). I dem läggs avvikande ramar fram bland annat för studerandes studiesociala villkor, fångvården, läget i kommunerna och barnfamiljernas ställning.

Ramförfarandet

Ramförfarandet bör möjliggöra en rationell granskning och prioritering av anslag både inom ministerier och mellan olika förvaltningsområden. Men så är det inte, utan i praktiken använder finansministeriet rambeslutet för att rikta momentvisa nedskärningar till olika förvaltningsområden och detta kan inte sägas uppfylla syftet med rambeslutet. I remissdebatten uttryckte minister Kalliomäki sin oro för att ramförfarandet och budgetbehandlingen ska bli överlappande procedurer. Av allt att döma borde han uttala sin oro på mycket nära håll, i sitt eget ministerium.

I samband med rambeslutet lovade regeringen kommunerna 295 miljoner euro för utjämning av lagstadgade kostnader, periodiserat över ett antal år. Denna utgiftspost har placerats inom ramarna. Gröna riksdagsgruppen anser att en avgiftspost som denna, som bygger på gällande lag och konstaterad kostnadsutveckling, hör utanför ramarna. Också en majoritet i utskottet har uppmärksammat detta i betänkandet: "Alternativt kunde det också utredas om det vore skäl att flytta utgiftsposter av detta slag utanför utgiftsramarna." Utom att kommunernas utjämningsanslag logiskt hör till utgifter utanför ramarna naggar regeringens beslut också ramarnas allmänna trovärdighet i kanterna eftersom den odelade reserven för tilläggsbudgetar nu blir så liten att den inte på något vis kan anses förnuftig med tanke på tilläggsbudgetutgifterna.