Motivering

Regeringen vill med lindringen av inkomstbeskattningen stödja den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen nu när den ekonomiska utvecklingen stagnerat. I denna situation är det helt på sin plats att skattelättnaderna koncentreras till de närmaste åren. De ekonomiska utsikterna är fortfarande osäkra och därför måste köpkraften och därigenom den inhemska efterfrågan fås att öka. Regeringens linje följer de åsikter Samlingspartiet ensamt förfäktade före valet. Skattelättnaderna förbättrar sysselsättningen och stärker därmed den finansiella basen för offentliga tjänster.

Problemet är ikraftträdelsebestämmelsen i 2 § i lagen om skatteskalorna för 2003. Den lyder i propositionen som följer: "I förskottsuppbörden beaktas ändringarna av skattegrunderna endast så, att arbetsgivarna från den 1 juli 2003 sänker de individuella innehållningsprocenterna för lön samt arbets- och bruksavgifter med en procentenhet."

Propositionen innebär att de pensionärer som blir delaktiga av de nu föreslagna skattelättnaderna kan dra nytta av denna skattelättnad först i slutet av 2004 när beskattningen för 2003 är klar. Pensionärerna ser skattelättnaderna i sin portmonnä först när skatteåterbäringarna kommer.

Det finns ingen anledning att låta effekterna av skattelättnaderna gå pensionärerna förbi. För det första strider det mot principen att alla medborgargrupper skall bemötas jämlikt om pensionärerna särbehandlas i förhållande till löntagare. För det andra påverkar skattelättnaderna köpkraften först om ca ett och ett halvt år om pensionärerna får sin skattelättnad först i samband med den slutgiltiga beskattningen för 2003. Detta tillskott på i runt tal 30 miljoner euro till köpkraften behövs omedelbart med tanke på den ekonomiska utvecklingen. För det tredje är regeringens åberopande av tekniska skäl inte motiverat, eftersom det inte är omöjligt att i praktiken sänka pensionärernas förskottsinnehållningsprocent. Det handlar om politisk vilja.

Av denna anledning föreslår vi att ikraftträdelsebestämmelsen i propositionen ändras för de pensionärer som betalar statsskatt så att också deras förskottsinnehållningsprocenter sänks med en procentenhet som för löntagare. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 september 2003. Detta är enligt uppgift från pensionsutbetalarna, dvs. pensionsanstalterna och pensionsbolagen, den tidigaste tidpunkten då ändringen tekniskt kan genomföras. Pensionsutbetalarna har inte tillgång till sådana uppgifter om pensionstagarnas inkomster att de själva kunde plocka ut de pensionärer vars förskottsinnehållningsprocent skall sänkas. Därför bör skatteförvaltningen åläggas att meddela pensionsutbetalarna vilka personers beskattningsbara inkomster som överskrider statsskatteskalans nedersta gräns, 11 600 euro.

Det är ett känt faktum att en sänkt förskottsinnehållningsprocent kan leda till kvarskatt för en del av de pensionärer som får sin skatt sänkt. Detta är trots allt ett bättre alternativ än att kräva att alla pensionärer som drar nytta av skattelättnaden skall låna ut pengar åt staten på 18 månader. Eftersom det i samma veva också kommer att göras andra ändringar i pensionsutbetalningen (bl.a. kompensation för nedskärningarna i basdelen), kan det i varje fall lätt hända att förskottsinnehållningsbeloppet avviker från den slutliga beskattningen. Det bör också observeras att varje pensionär och löntagare har rätt att söka ändring i sitt skattekort.

Reservationens ändringsförslag leder inte till något extra skattebortfall för beskattaren, endast tidigarelägger den skattelättnad regeringen lovat pensionärerna.

Den totala skattesänkande effekten av de ändringar regeringen föreslagit beräknas uppgå till ca 295 miljoner euro. Ändringarna i förvärvsinkomstavdraget vid kommunalbeskattningen minskar kommunernas inkomster med 113 miljoner euro. I enlighet med regeringens tilläggsbudgetbeslut kommer kommunerna att få full kompensation för skatteinkomstbortfallet genom att statsandelen för social- och hälsovården höjs med 1,05 procentenheter.

Det är inte bara kommunerna som tappar inkomster till följd av skattelättnaderna i kommunalbeskattningen utan också kyrkoskattstagaren går miste om 7 miljoner euro och Folkpensionsanstalten 9 miljoner euro.

De evangelisk-lutherska församlingarna finansierar sin verksamhet huvudsakligen med kyrkoskatten. Kyrkoskatten utgör ca 74 % av församlingarnas sammantagna inkomster. Ändringarna i kommunalbeskattningen påverkar direkt skatteintäkterna. Praxis har varit att församlingar och kommuner ställs på samma linje i skattebesluten. Därför bör också församlingarna kompenseras för ändringarna i kommunalbeskattningen. Kompensationen kan ske genom att församlingarnas utdelning av samfundsskatten höjs.

Motivering

Statsminister Jäättenmäkis regering utfäster sig i sitt program att under valperioden lindra framför allt beskattningen av arbete. Regeringen har kommit till att det i rådande konjunkturläge är motiverat att lindra beskattningen av förvärvsinkomster redan när det gäller 2003 för att förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och sysselsättning skall kunna tryggas. Ambitionen är enligt de grönas riksdagsgrupp lovvärd, men metoden att genomföra lindringen genom att sänka alla marginalskatteprocentsatser lika mycket är fel med tanke på målet. De grönas riksdagsgrupp föreslår att skattelindringen enbart skall gälla låg- och medelinkomsttagare.

Den strukturella arbetslösheten är fortfarande stor i vårt land. De strukturarbetslösa beräknas utgöra 7—8 % av arbetskraften. När arbetslöshetsprocenten i dag rör sig kring 9,5 %, utgör denna svårsysselsatta grupp merparten av de arbetslösa. Den nuvarande instrumentuppsättningen har inte räckt till för att minska den strukturella arbetslösheten och därför skulle det gälla att ta i bruk nya instrument. Ett sätt att åtgärda den strukturella arbetslösheten är att sänka skatterna enbart för de lågavlönade. Regeringens procentbaserade förslag till en lika stor skattenedsättning för alla inkomsttagargrupper är socialt sett inte rättvis utan befäster utvecklingen där de rika blir rikare och de fattiga fattigare.

För att den strukturella arbetslösheten faktiskt skall fås ned måste skattesänkningarna riktas till lågavlönat arbete och lågavlönade anställningar. De skattesänkningar som låginkomsttagarna hittills fått har varit inbakade i avdraget för inkomstens förvärvande och förvärvsinkomstavdraget. Förlorare i denna modell är kommunerna: skattelättnaderna har i den form de genomförts resulterat i minskade kommunalskatteintäkter.

Den föreslagna skattesänkningen i 2003 års första tilläggsbudgetproposition borde ha utformats som en annorlunda skattenedsättning för låg- och medelinkomsttagare för att uppmuntra lågavlönade att arbeta och ta emot arbete. Inkomstskatteskalan hade kunnat förlängas nedåt så att en persons negativa statsskatt skulle dras av från personens kommunalskatt men inte från den skatt som redovisas till kommunen. Avdraget skulle följaktligen minska statens skatteintäkter men inte kommunernas. Det skulle få vara högst lika stort som kommunalskatten. Om förvärvsinkomsten är så liten att ingen kommunalskatt debiteras, kan avdraget inte heller räknas till godo. Syftet är att lindra beskattningen av små inkomster utan att för den skull äventyra kommunernas ekonomi.

Den extra skattelättnaden skulle graderas efter tre inkomstgrupper. I inkomstkategorin 0—14 400 euro skulle nedsättningen vara högst 200 euro per år, i inkomstkategorin 14 400—19 900 euro 100 euro per år och i inkomstkategori 19 900—31 200 euro 50 euro per år. Sålunda skulle kostnaderna för skattelättnaden vara ca 228,5 miljoner euro och gälla i runt tal 2,2 miljoner inkomsttagare.

Eftersom den nuvarande instrumentuppsättningen inte har räckt till för att mota den strukturella arbetslösheten, gäller det att ta i bruk och utveckla nya instrument som inte ökar inkomstskillnaderna eller minskar kommunalskatteintäkterna utan biter på den strukturella arbetslösheten. Vi uppmanar följaktligen regeringen att vara innovativ och ta fram och i bruk moderna och effektiva sysselsättningsförbättrande metoder.

Motivering

Regeringen motiverar sin proposition om inkomstskattenedsättningar med konjunkturpolitiska argument. Konjunkturerna har onekligen försämrats och den inhemska efterfrågan borde därför fås att öka. Trots det råder det divergerande uppfattningar om hur man bäst kan påverka sysselsättningen och köpkraften samt en hur stor skattenedsättning som är effektivast. En del menar att det bästa sättet vore att sänka arbetsgivaravgifterna medan andra förfäktar en sänkt inkomstskatt.

Under valperioden 1995—2001 sänktes inkomstskatten i Finland avsevärt utan att arbetslösheten skulle ha minskat mer än i de länder där motsvarande inkomstskattenedsättning inte gjordes. Den föreslagna skattelättnaden är uttryckt i euro störst före de kategorier som förtjänar mest medan de som har små inkomster eller inte förtjänar något alls inte får någon skattelättnad. Åtgärden ökar följaktligen köpkraften bland dem som tillägget är egalt för och hjälper inte upp den dåliga situationen för mänskor med dålig köpkraft.

Kristdemokraterna konstaterar att en sänkning av momsen på livsmedel berör alla medborgare. En sänkt livsmedelsmoms gynnar i synnerhet barnfamiljer och låginkomsttagare som därmed bättre kunde välja vad de lägger ner sina inkomster på. En utredning från 1998 visar att hushåll i de lägsta inkomstkategorierna använde 17 % av de sammantagna konsumtionsutgifterna på mat och alkoholfria drycker. I de högre inkomstgrupperna var siffran 11 %.

Kristdemokratiska riksdagsgruppen anser att en sänkning av livsmedelsmomsen hade ökat köpkraften uttryckligen bland de grupper där köpkraften är svagast och i det hänseende hade en sådan skattesänkning varit förenlig med det mål som regeringen uppställde för skattesänkningen. En sänkning av momsen på livsmedel hade klart och tydligt varit ett mer socialt alternativ, som inte vidgar klyftan mellan samhällsgrupperna som regeringens förslag till inkomstskattenedsättning.

När Finland gick med i EU sjönk momsen på livsmedel med fem procentenheter till 17 %. I själva verket var det meningen att skattesatsen skulle sänkas till 12 %. Bland medlemsstaterna har Finland den näst strängaste livsmedelsskatten. I EU-staterna är livsmedelsmomsen i snitt drygt 7 %.

Det bör observeras att en sänkning av momsen på livsmedel skulle få samma effekt på årsnivå för statshushållning som den av regeringen föreslagna inkomstskattelättnaden. Med hänsyn till att en momssänkning skulle träda i kraft först den 1 juli, skulle dess effekt för statsfinanserna i år vara hälften av vad inkomstskattenedsättningen innebär, dvs. ca 150 miljoner euro. Dessutom skulle momsandelen till EU minska med omkring 7 miljoner euro.

Kristdemokraterna menar att en sänkning av livsmedelsmomsen hade ökat köpkraften uttryckligen bland dem som har den sämsta köpkraften och i det hänseendet skulle en sådan skattesänkning bäst ha motsvarat det mål som regeringen uppställt för skattenedsättningen. En sänkning av momsen på livsmedel hade klart och tydligt varit ett mer socialt alternativ, som inte hade vidgat klyftan mellan samhällsgrupperna på det sätt regeringens skattesänkning gör.

Konjunktur- och socialpolitiska skäl hade talat för en kombination av sänkt livsmedelsmoms och en tidigareläggning av de i regeringsprogrammet planerade höjningarna till barnfamiljer och pensionärer utan att åtgärderna hade äventyrat statsfinanserna.

Regeringen har lovat kommunerna men inte församlingarna kompensation för inkomstbortfallet till följd av inkomstskattenedsättningen. Skattelättnaderna gör att församlingarna går miste om ca 7 miljoner euro, ett belopp de borde få kompensation för. Vid riksdagens frågestund den 5 juni svarade statsministern på frågan om kompensation att "vi får ta oss en titt på att församlingarna trillat bort här". Detta torde innebära att regeringen i något skede tar upp frågan om kompensation till församlingarna.

Propositionen diskriminerar pensionärer som betalar statsskatt, eftersom de inte föreslås få samma sänkta förskottsskatt som inkomsttagarna. Påståendena att detta i den slutliga beskattningen skulle leda till ännu större felaktigheter förefaller inte plausibla. Påståendet innebär att redan den nuvarande förskottsinnehållningsprocenten för pensionärer bygger på felaktiga grunder. I ett jämlikhetsperspektiv bör skattebetalare i samma inkomstkategori likabehandlas.

På denna punkt ansluter vi oss till den paragrafändring Samlingspartiet föreslår i sin reservation.