Motivering

Att höja kvaliteten på utbildningen, öka antalet studerande och stärka den vetenskapliga forskningen och utvecklingsverksamheten är viktiga element i en långsiktig nationell politik baserad på kunskap och kompetens. Det hör till staten att trygga tillgången på utbildad arbetskraft och nödvändig kompetens och att säkerställa en ackumulering av det intellektuella kapitalet. Därför måste en tillräcklig stor del av varje åldersklass kunna erbjudas universitets- och forskarutbildning. För att utbildning skall kunna tillhandahållas måste samhället bidra med medel. Universiteten ger den högsta utbildningen och de genererar ny kunskap och innovationer som på många sätt gagnar det finländska samhället. Om universiteten skall kunna uppfylla de krav som ställs på dem behöver de adekvata omkostnadsanslag för undervisning och grundforskning.

I motiveringen till propositionen sägs att universitetsanslagen med beaktande av expansionen i verksamheten under perioden 1991—1999 "sjunkit med 13 procent per nya studerande och med 30 procent per det sammanlagda antalet magister- och doktorsexamina". På 1990-talet kompenserades ökningen i kostnadsnivån i löneutgifterna. Men till exempel den kraftiga ökningen av lokalkostnaderna och andra kostnadsökningar har inte kompenserats till fullt belopp. Program på riksnivå för att genomföra regeringsprogrammet och andra riksomfattande funktioner har huvudsakligen finansierats med omdisponeringar av universitetens resurser. Anslagsökningarna har till stor del varit kopplade till projekt och belastar därför universitetens basresurser. Följaktligen har de icke allokerade omkostnadsanslagen för universitetens egentliga verksamhet minskat hela tiden, vilket har medfört problem för de grundläggande funktionerna.

På senare år har riksdagen flera gånger krävt åtgärder från regeringens sida för att undanröja underskottet i universitetens basresurser. Förra hösten behandlade riksdagen en proposition med förslag till lag om ändring av 3 § lagen om utveckling av högskoleväsendet (RP 113/2000 rd). När kulturutskottet föreslog att propositionen skall godkännas ändrade det samtidigt bestämmelsen om tilläggsanslagen för universiteten på ett avgörande sätt. Om kulturutskottets ståndpunkt hade godkänts skulle universitetens anslag för omkostnader ha stigit med nästan en miljard mark 2002 jämfört med läget 2000. Efter första behandlingen av förslaget i plenum återtog regeringen propositionen. Den föreliggande propositionen ger universiteten en avgjort bättre anslagsutveckling än den finansiella modell som regeringen lade fram förra hösten. Mellan 2002 och 2005 ökar universitetens omkostnadsanslag med ett belopp som motsvarar den generella löneutvecklingen. Dessutom höjs anslaget 2002 med minst 40 miljoner euro, 2003 med minst 30 miljoner euro och 2004 med minst 20 miljoner euro. Detta är enligt utskottet positivt även om ökningarna inte räcker till för att helt och hållet kompensera eftersläpningarna i universitetens omkostnadsanslag.

Universiteten har dessutom haft svårigheter med att uppfylla sin kulturella uppgift på grund av eftersläpningarna i finansieringen. I den internationella utvecklingen är det viktigt att utveckla och hålla fast vid en nationell identitet och att värna och förkovra det kulturella arvet. Detta kräver satsningar på verksamhet som inte nödvändigtvis visar upp stora tillväxttal i den produktiva verksamheten men som skapar en plattform för psykisk och kulturell växt. I framtiden är det dessutom viktigt att satsa på att bevara etiska värderingar inom utbildning och forskning. Utskottet finner det nödvändigt att den finansiella strukturen för universiteten ytterligare förbättras så att universitetens samlade åtaganden kan beaktas bättre i finansieringen. Den föreslagna formuleringen i 3 § erbjuder denna möjlighet.

Universitetens kostnader för lokaler.

Staten fastighetsförvaltning reformerades i slutet av 1990-talet. Reformen innebar bland annat att universitetsfastigheterna lyftes över från undervisningsministeriet till Statens fastighetsverk (numera Senat-fastigheter). Samtidigt infördes ett internt hyressystem. Enligt vad utskottet har erfarit avser hyressystemet att öka ämbetsverkens kostnadsmedvetenhet, allokera kostnaderna för funktionerna på rätt sätt och styra lokalanvändningen mot större effektivitet. Meningen var att hyresordningen skulle vara neutral när det gäller ämbetsverkens nettoutgifter, att budgetramen skulle ökas med beloppet för hyresutgifter. Så som sägs ovan framhåller regeringen i propositionen att den kraftiga ökningen av kostnaderna för lokaler inte har kompenserats till fullt belopp.

Utskottet påpekar särskilt att Senat-fastigheter upprättar sin projektplan och fattar sina investeringsbeslut utifrån avkastningen och bygger nya investeringar på en kapitalhyra med sju procents avkastning. Utskottet accepterar detta som en generell princip men anser att universitetsfastigheter bör behandlas med hänsyn till deras särskilda karaktär. Också avkastningsmålen för Senat-fastigheter tillåter att det tas ut en lägre hyra för undervisningslokaler. Utskottet omfattar undervisningsministeriets uppfattning att universitetshyrorna bör basera sig på kostnaderna. Enligt utskottet är inte fastighetsväsendet som intern verksamhet ett självändamål utan en förutsättning för att offentlig service skall kunna tillhandahållas, i detta fall utbildning och forskning.

Problemen med kostnaderna för lokaler kan inte helt och hållet lösas i detta sammanhang. Universitetens basfinansiering kommer således fortfarande att belastas av hyreskostnaderna. Därför föreslår utskottet att

kulturutskottet överväger en ändring av 3 § lagen om utveckling av högskoleväsendet som innebär att också förändringar i hyreskostnaderna beaktas vid den årliga justeringen av anslaget enligt 2 mom.