Perustelut

I meddelandet säger regeringen att kommunerna uppgett att en kommun- och servicestrukturreform behövs, men synpunkten motiveras bara delvis. En minoritet av kommunerna har uppgett att de stöder kommunreformen, men det framgår inte vilken typ av reform de stöder. Fortfarande måste kommunerna planera sin framtid utifrån mycket knapphändig information, och det är oklart hur relationen mellan stat och kommun kommer att regleras. Det största problemet är att kommunernas uppgifter inte har lagts fast och att en reform av social- och hälsovården pågår samtidigt. Att döma av meddelandet är det mycket sannolikt att de lagstadgade uppgifterna kommer att öka.

En stark primärkommun är fortfarande ett odefinierat begrepp och det ger inte de kommunala beslutsfattarna tillräckligt med information när de i sina fullmäktigeförsamlingar beslutar om sin framtid med eller utan sammanslagning. När kommunerna yttrade sig om planerna, hade de ingen information om planerna för social- och hälsovården. Det är svårt att definiera en stark primärkommun om en kommun anses vara lika med pendlingsområde. Kommunerna blir mycket stora geografiska områden om de är cirka 160 kilometer i diameter. Då ökar det demokratiska underskottet i perifera områden.

Åtgärderna för att bevara den kommunala basservicen får inte definieras matematiskt för kommun- och utredningsområdena. I stället gäller det att fundera vilka framgångsfaktorer vårt samhälle behöver för att behålla sin konkurrenskraft. Exempelvis vår utbildning har genererat framgångsrika och kunniga finländare. Utbildning ingår i den kommunala basservicen och den får inte köras i botten genom reformen. De senaste årens neddragningar i statsandelarna till små skolor har utan vidare gjort att principen om närskola har ändrats.

Meddelandet kan inte ersätta en parlamentariskt sammansatt beredning. Nu får sig oppositionspartierna informationen serverad som ett givet faktum. Ändå säger vår grundlag att den kommunala självstyrelsen är grunden för vår demokrati och därför måste beredningen vara starkt förankrad i den bestämmelsen. Det blir en bristfällig uppgiftsbeskrivning om kommunernas uppgifter inte läggs fast parlamentariskt. Kommunekonomin är grunden för den kommunala självstyrelsen, men i den här processen läggs den delvis fast först i efterskott i och med att statsandelssystemet ännu är öppet.

Vi Sannfinländare ser alltså kommunreformen som ett meddelande som inte ersätter parlamentariska procedurer och beredningar. Förändringsledarskap kräver stort engagemang, och det är en osäkerhetsfaktor. Kommunerna måste höras mer individuellt, vilket inte har skett. I meddelandet säger regeringen dessutom att "de lagar som styr ... reformeras så att de stöder reformen av kommunstrukturerna". Då måste man fråga sig om lagreformen i själva verket är maskerad partiideologi.

Motivering

Meddelandet är en rent politisk operation

Tidpunkten för meddelandet om kommunreformen är både fel och politiskt vinklad. Regeringen lämnade meddelandet trots att de väsentliga frågorna kring reformen fortfarande är öppna, bland annat innehållet i själva strukturlagen, reformen av social- och hälsovården, statsandelsreformen, översynen av kommunallagen och kommunernas kommande uppgifter. Det enda som är nytt i meddelandet är den förlängda tidsplanen, utfästelserna om förändringsstöd och en ny utfrågning av kommunerna. Och de beror snarare på att regeringen känner sig trängd än på någon genuin vilja att förändra sina diktat. I övrigt koncentrerar sig regeringen på att upprepa de politiska skrivningarna i regeringsprogrammet.

Sakkunnigyttrandena noteras inte alls

Meddelandet sändes undantagsvis till förvaltningsutskottet för betänkande. Men utskottet fick bara några arbetsdagar på sig att skriva det. Utskottet hann dock höra en rad professorer inom det kommunala området och grundlagsexperter som dessutom lämnade skriftliga yttranden. Mer om dem senare.

En majoritet inom utskottet bestående av regeringspartierna medverkade genom sitt beslut till att betänkandet bara upprepar det som står i regeringsprogrammet och meddelandet. Betänkandet tar inte alls hänsyn till att de sakkunniga lyfte fram att modellen med storkommuner är bristfälligt motiverad och förknippad med en rad risker. Utskottet går inte heller in på de frågor om den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen som de sakkunniga också påpekade. Meddelandet väcker fler frågor än det ger svar på, menar de sakkunniga.

Centerns utskottsgrupp anser därför att meddelandet om kommunreformen inklusive behandlingen i utskottet bara var politisk teater. Regeringen använde riksdagen som gummistämpel på ett sätt som ifrågasätter dess auktoritet. Regeringen ville bara få klartecken från riksdagen för att kunna fortsätta planera storkommunsprojektet, trots att det väckt så stort motstånd i kommunerna, och för att kräva rättning i sina egna led. Meddelandeprocessen och utskottsmajoritetens ovilja att beakta den berättigade kritiken från de sakkunniga visar att regeringens primära mål är att i vårt glesbebyggda land driva igenom de största kommunerna i Europa utan att ta hänsyn till medel och konsekvenser.

Betänkandet om meddelandet är inte bindande

Centerns utskottsgrupp håller med de sakkunniga om att största delen av de väsentliga frågorna förblir obesvarade i meddelandet. Några dagars behandling i riksdagen räcker inte till för att tillgodose det behov av en bred parlamentarisk beredning som garanterar att reformen godtas i samförstånd. Betänkandet som avslut på behandlingen av meddelandet har ingen annan juridisk betydelse än den betydelse den har för regeringen i förtroendeomröstningen.

Ingen lyssnade på kommunerna i remissförfarandet

Precis som i meddelandet upprepar betänkandet den felaktiga slutsatsen att det hafsigt genomförda remissförfarandet i våras skulle ha påverkat de kommande strategierna i reformen. Fler än hälften av kommunerna ansåg att inga utredningar av kommunindelningen behövs. En knapp fjärdedel av kommunerna godtog de storkommuner som fanns på den föreslagna kartan. I inget av de utredda områdena hade kommunerna en samsyn.

Regeringen lyssnade inte alls på kommunerna och den har inte gett upp målet att bilda storkommuner. I själva verket sägs det rakt ut i meddelandet att reformen inte skulle komma i gång bara med kommunala åtgärder utan att det också behövs statliga insatser. Det i sin tur betyder att regeringen struntar i kommunernas synpunkter.

I yttrandena ger många kommuner uttryck för sitt reformbehov, men de är till största delen negativt inställda till tjänstemannaberedningens förslag till kommunkarta. Merparten av kommunerna ansåg att det inte finns något bevis för fördelarna med storkommuner. De oroade sig särskilt för att närservicen skulle försvinna och påverkningsmöjligheterna på lokal nivå försämras. De sakkunniga i utskottet var av samma åsikt.

I sina yttranden ansåg kommunerna att framför allt servicestrukturen inom social- och hälsovården, samarbetet mellan kommunerna, informationssystemen, serviceprocesserna, balansen mellan kommunernas uppgifter och statens bidrag till dem behöver förbättras. Kommunerna var alltså mycket eniga om att man inte ska tvinga ihop dem genom lagstiftning. De ansåg dessutom att beslutsgången — strukturbeslutet fattas före andra reformer — var konstig.

Vi i Centerns utskottsgrupp anser att regeringen inte har lyssnat på kommunernas befogade synpunkter om reformalternativen och så gott som inte alls har noterat andra synpunkter från kommunerna. Därmed kan man säga att det första remissförfarandet var en skenmanöver. Den feedback som kommer från kommunerna i det andra remissförfarandet måste därför tas på allvar.

Ingen konstitutionell totalbedömning har gjorts av projektet

Att döma av yttrandena från grundlagsexperterna finns det många problematiska punkter i meddelandet vad gäller den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen. De gäller bland annat hur kraftfullt staten kan styra kommunerna in i de nya strukturerna och hur möjligheterna att delta och påverka är tryggade i storkommunerna. Också statsandelsreformen har starka konstitutionella kopplingar som vi går in på närmare senare i texten.

Vi i Centerns utskottsgrupp anser att det behövs en övergripande konstitutionell bedömning av reformen. Första tillfället kommer emellertid inte förrän i vår när regeringen lämnar en proposition om en kommunal strukturlag till riksdagen. En konstitutionell bedömning måste göras av hela paketet och inte bara av enskilda lagförslag.

Inga bevis för nyttan med storkommuner

I betänkandet upprepar utskottet målen med regeringens kommunpolitik och håller med regeringen om att det behövs en landsomfattande kommunreform för att uppfylla dem, dvs. en struktur med starka primärkommuner, och att en modell med kommuner är det bästa sättet att organisera kostnadseffektiv service nära kommuninvånarna.

De sakkunniga lade fram en rad studier som visar att en kommunstruktur baserad på stora pendlingsregioner åtminstone i södra Finland strider mot regeringens effektivitetsmål. Där är små och medelstora kommuner allra effektivast. De sakkunniga förundrade sig över att regeringen vill göra de stora städerna ännu större, trots att de inte toppar effektivitetsstatistiken.

Vidare påpekade de sakkunniga att större kommuner inte med nödvändighet ger mindre kostnader eller säkrare service, utom när det skapas förutsättningar för centraliserad service.

Större kommuner har också en del andra negativa effekter, påpekade de sakkunniga. Kommunerna får mer karaktären av servicekommuner med svagare närdemokrati och sämre möjligheter till deltagande. Samtidigt får invånarna sämre möjligheter att själva ta ansvar för sin omgivning. Det förstör många bra rutiner och raserar grunden för frivilliga utvecklingsinsatser på lokal nivå. Schablonmässiga kommunsammanslagningar kan dessutom försvaga några av de starka ekonomiska stadsområdena om deras ekonomi försämras och förmågan att fatta strategiska beslut lamslås.

Vi i Centerns utskottsgrupp vill understryka att kommunsammanslagningar behövs men att de måste vara frivilliga. Regeringen har inte gjort några som helst effektivitetsbedömningar som underlag för sin storkommunsinriktade policy. Fördelarna har bara motiverats med fantasibilder och fyndig retorik som inte har någon verklighetsförankring. Enligt de sakkunniga kan en del av problemen försvinna samtidigt som det kommer till en drös nya.

De sakkunnigas alternativ till storkommuner: kommunmodell i två steg

Enligt de sakkunniga behövs det olika stora kommuner för olika uppgifter. Så kan exempelvis barnomsorgen ordnas effektivt i kommuner med några tusen invånare, grundskola och primärvård i något större kommuner, men för högspecialiserad sjukvård ska kommunen helst ha flera hundra tusen invånare. En tillräckligt stor kommun kan inte bara definieras utifrån invånarantalet; också befolkningsstrukturen och kommunens regionala struktur måste beaktas.

Med regeringens storkommunsmodell måste man välja en kommunstorlek, men för en del uppgifter är den för liten och för vissa andra onödigt eller rentav skadligt stor. Kommunstorleken bör inte läggas fast utifrån den minsta eller den största faktorn. Det behövs samarbete mellan kommunerna för de uppgifter som kräver stora kommuner.

De sakkunnigas alternativ till storkommuner är att splitta upp kommunernas uppgifter i stadsregioner och på landsbygden och/eller att införa en självstyrelsemodell i två steg där uppgifterna med skalfördelar organiseras i enheter som är större än de nuvarande kommunerna. Då kan primärkommunerna bättre ta på sig rollen som lokal självstyrelseenhet där invånarna får besluta om frågor som står dem nära och genomföra sina egna utvecklingsambitioner.

Modellen i två steg ger invånarna bättre och effektivare möjligheter att påverka viktiga frågor. I vissa större stadsregioner kan både modellen med huvudstadsregionen och modellen med så kallad metropolförvaltning vara mer rationella lösningar än kommunsammanslagningar.

Vi i Centerns utskottsgrupp anser att den så kallade landskapsmodellen, som vi redan i flera år talat för, är ett exempel på en kommunmodell i två steg. Landskapen kan ha hand om service som kräver ett bredare underlag, till exempel social- och hälsovården inklusive sedvanlig specialiserad sjukvård. Då kunde de överkommunala strukturerna avvecklas utan att kommunstrukturerna genomgår en stå stor omvälvning som regeringen planerar. Det vore den bästa lösningen med avseende på demokrati, ekonomiska förutsättningar och vitala regioner.

Primärkommunerna kan inte svara för allt - samarbete behövs också framöver

Ett av regeringens viktigaste mål är att förtydliga och förenkla kommunalförvaltningen och då vill man komma ifrån samarbetet mellan kommunerna. Storkommuner är den lösning regeringen erbjuder.

Enligt de sakkunniga kan man med regeringens modell för starka primärkommuner inte komma undan förvaltningsstrukturer ovanför primärkommunerna och därmed inte uppfylla målet att förenkla förvaltningen.

Av meddelandet framgår det att social- och hälsovården inte bara kan ingå i starka primärkommuner utan att det också behövs social- och hälsovårdsområden som administrativt sannolikt ska ingå antingen i ansvariga kommuner eller i samkommuner.

Vi vill påminna om att två tredjedelar av kommunerna kommer att ha färre än 50 000 invånare även om kommunkartan införs i den form tjänstemannagruppen föreslår. Behovet av samarbete mellan kommunerna är dock betydligt större än bara social- och hälsovård.

Påhittade kriterier för strukturlagen

I meddelandet målar regeringen upp kriterierna för strukturlagen: kommunernas befolkningsunderlag, pendling, samhällsstruktur och kommunal ekonomi. Dessutom kräver regeringen att regionernas helhetsintresse måste beaktas i kommunstrukturen. Vad kriterierna verkligen innebär, preciseras senare.

Att döma av de sakkunnigas uttalanden är kriterierna delvis ologiska och lösryckta. Ett större befolkningsunderlag kan visserligen minska de små kommunernas sårbarhet visavi plötsliga omstruktureringar men som regel går det inte säga vad som är optimal kommunstorlek. Som vi sagt tidigare är det lätt hänt att alltför stora kommuner har ineffektiv tjänsteproduktion och därmed högre kostnader. Stora kommuner medför dessutom problem för invånarnas möjligheter att utöva inflytande.

Det andra kriteriet, pendling och samhällsstruktur, är bara en faktor bland många i invånarnas liv och kommunernas utveckling. En stor grupp kommuninvånare, exempelvis lokala företagare, hemmamammor med småbarn och pensionärer berörs på intet sätt av kriteriet. Att döma av de sakkunnigas synpunkter gäller kriteriet utveckling av samhällsstrukturen företrädesvis markanvändning, boende och trafik i stora stadsregioner, där det inte behövs kommunsammanslagningar för att generera utveckling och där dessa tre faktorer kan ingå i samarbetet mellan kommunerna eller ordnas via landskapsplanering och områdesutveckling.

Kravet på så kallat regionalt helhetsintresse har nära samband med kriteriet samhällsstruktur och det är inte oproblematiskt med avseende på den kommunala självstyrelsen. En kommun är en regional enhet som ansvarar för verksamheten i första hand gentemot sitt eget geografiska område och sina invånare. För att beakta helhetsintresset i områden större än en kommun har man däremot i första hand infört lagstadgat medlemskap i landskapsförbund. Då kan samhällsstrukturen påverkas med framför allt landskapsplanering och områdesutveckling.

Det är inte helt självklart att kommunalekonomin kan tillämpas som kriterium för att styra kommunstrukturerna. Kommunalekonomin påverkas av många olika faktorer, inte minst av vilka effekter regeringens beslut har för kommunernas ekonomi och verksamhetsmöjligheter. Så har exempelvis den sittande regeringen skurit ner bidragen till kommunerna med ett belopp motsvarande ungefär två procentsatser i kommunalskatt samtidigt som den tänker påföra kommunerna fler skyldigheter. Enligt kommunernas senaste basserviceprogram kommer årsbidraget i kommunekonomin att vara utpräglat negativt i slutet av regeringsperioden.

Redan servicestrukturreformen införde kriskommunförfarandet för kommuner i ekonomiskt trångmål, och resultaten har varit utmärkta. Med hjälp av externa experter har kommunerna lyckats sanera sin ekonomi eller så har de frivilligt gått med i kommunsammanslagningar.

Vi anser att kriterierna i meddelandet till stor del är påhittade och att det primära målet med dem är att tvinga kommuner att gå samman mot sin vilja.

Storkommunsprojektet bygger på tvång, inte på kommunernas behov

I meddelandet, och även i betänkandet, sägs det att storkommunsprojektet utgår från kommunerna. Det stämmer inte.

I betänkandet säger utskottet antagligen delvis av misstag att "kommunsammanslagningar inte i sig är något ändamål, utan ett medel för att svara på kommunernas utmaningar och invånarnas behov". Man kan fråga sig varför samarbete mellan kommunerna inte ingår i regeringens verktyg. Eller varför regeringen inte lyssnar på de sakkunnigas varningar, bland annat om närservice som försvinner allt längre bort eller kommunal demokrati som rinner ut i sanden. I meddelandet låter regeringen klart och tydligt förstå att syftet med reformen är att få kommunerna att gå samman.

Regeringen säger att alla kommuner är skyldiga att göra utredningar av kommunindelningen enligt den kommande strukturlagen och fatta de nödvändiga besluten inom utsatt tid. De kommuner som inte uppfyller kriterierna i strukturlagen och inte fattar de nödvändiga besluten om sammanslagningar kommer att drabbas av en statlig specialutredare.

Vi i Centerns riksdagsgrupp godtar inte att en specialutredare tillsätts mot kommunernas vilja. Regeringen skulle då åberopa de påhittade kriterierna och inte ta hänsyn till kommunernas egen prövning eller egna beslut. I remissförfarandet i våras framkom det klart och tydligt att en uppenbar majoritet av kommunerna inte stöder storkommuner. Vid sidan av frivilliga kommunsammanslagningar bör kommunerna också kunna gå in för att samarbeta sinsemellan.

Finansieringen till kommunerna får inte användas som tumskruv

Av meddelandet att döma kommer man att bl.a. reformera statsandelssystemet för att styra in kommunerna i nya strukturer.

Ett av de viktigaste syftena med statsandelssystemet är att garantera att alla kommuner, oavsett skillnader i förhållanden och inkomstunderlag, har möjligheter att klara av i synnerhet sina lagfästa uppgifter. Staten bidrar särskilt till finansieringen av lagfästa kommunala tjänster.

Att koppla samman andra mål, såsom en ändring av kommunstrukturen, med statens finansiering kan enligt expertyttranden rentav betraktas som missbruk av prövningsrätt. Systemet bidrar till att uppfylla i synnerhet de grundlagsfästa förpliktelserna för det offentliga att tillgodose kulturella rättigheter och adekvata social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster.

Målet är enligt meddelandet att en kommun ska ha på både ekonomiska och personella resurser grundade förutsättningar att svara för ordnandet och finansieringen av servicen för kommuninvånarna. Av årets diskussion kan man sluta sig till att kommunens andel, som huvudsakligen ska samlas in genom kommunalskatter, förväntas räcka till även för lagstadgade tjänster.

I expertyttranden till utskottet hävdas det dock att ett sådant mål är helt fel med tanke på ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Målet i kombination med den redan tidigare gjorda statsandelsreduceringen leder till att kommunernas finansieringsandel ökar. Det i sin tur är oförenligt med det ansvar som staten ska bära enligt grundlagens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter.

Alla ändringar i den riktningen snedvrider ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna när det gäller bastjänster och binder allt mer kommunens egna skattemedel. Det leder till att kommunens allmänna kompetens snävas åt, en hotande utveckling inte minst med hänsyn till att den kommunala självstyrelsen skyddas av grundlagen. Då man tolkar grundlagen kommer man till att t.o.m. en enskild kommun i viss måttto har rätt till ekonomiska resurser som är adekvata i förhållande till de förpliktelser den ålagts.

Centernas utskottsgrupp anser att kärnan i statsandelsreformen är finansiering av kommunala tjänster plus bl.a. regionala faktorer (t.ex. långa avstånd, glesbygd, sjukfrekvens och språkförhållanden). Också systemet för utjämning av skatteinkomster mellan kommunerna behövs och måste göras effektivare. Det ska inte vara ett självändamål i statsunderstödsreformen att göra systemet tydligare och enklare. Systemet för kommunfinansiering får på inga villkor användas som ett instrument för att driva på storkommuner genom att skära i finansieringen till kommunerna.

Ingen som vet en hurdan social- och hälsovård vi ska ha

Meddelandet om kommunreformen är ett hastigt hoprafsat embryo till den del det gäller social- och hälsovårdstjänsterna. Också på den här punkter väcker förslagen, som ska vara något slags riktlinjer, fler frågor än de ger svar. Meddelandet säger inte tillräckligt om hur vi ska tackla problemen med åldrande, skillnaderna i hälsa och finansieringen.

Idén att det resurstillskott som primärvården behöver garanteras genom att merparten av den specialiserade sjukvården flyttas över på primärkommunerna eller social- och hälsovårdsdistrikten sågas av experter som befängd ur ett kommunalekonomiskt perspektiv. Om så sker ökar kommunernas utgifter, hårdnar konkurrensen om arbetskraft och resurser och skärps den regionala ojämlikheten samtidigt som privata tjänster börjar utnyttjas allt mer även inom den specialiserade sjukvården.

Centerns utskottsgrupp skyndar på en reform av social- och hälsovården och finansieringen av den. Reformen bör utgå från människan och hennes servicebehov, inte ske på kommunstrukturens villkor. Centerns modell för en ny social- och hälsovård presenteras i en avvikande mening till ett utlåtande från social- och hälsovårdsutskottet.

Slutsatser

Betänkandet om meddelandet är inte bindande. Experter menar att meddelandet inte ger svar på öppna, väsentliga frågor, som bl.a. inverkar på bedömningen av projektets grundlagsenlighet. Utskottet gavs mycket kort tid att ta ställning till frågan, endast några dagar, och den tiden medgav inte någon grundlig behandling av meddelandet. Betänkandet tar överhuvudtaget inte upp den kritik som framfördes från experthåll. Meddelandet och betänkandet bör därför inte tillmätas någon annan rättsligt bindande betydelse än för regeringen i förtroendeomröstningen.

Storkommunsprojektet vinner inte allmän acceptans. Kommunreformen är en i högsta grad betydelsefull reform som måste förberedas minutiös med invägande av alla relevanta faktorer och alternativ och ge tillfälle till en bred diskussion för att vinna en så bred acceptans som möjligt. Betydelsefulla projekt med vittgående samhällskonsekvenser har vanligtvis beretts i ett brett upplagt parlamentariskt samarbete. Nu grundar sig reformen på anteckningar i regeringsprogrammet och på tjänstemannaberedning.

Någon chans till öppen debatt har inte givits när ansvarsministrarna gömt sig bakom tjänstemännens ryggar. Storkommunprojektet saknar såväl allmänhetens godkännande som partsengagemang. Relationen stat-kommun har fått sig en rejäl törn, som lamslagit arbetet på förnyelse i kommunerna.

Kommunreformen är behäftad med ett skalfel. Meddelandet poängterar starkt kommunernas litenhet men ägnar inte en tanke åt de icke önskvärda effekter som storkommuner ger upphov till för ekonomin och verksamheten och hur de stora kommunerna kunde engageras i reformarbetet. Kommun- och strukturreformen, som regeringen avbröt, visade att små kommuner är redo att gå samman och utveckla verksamheten på eget initiativ. Den största utvecklingspotentialen finns hos stora stadsregioner, som är av avgörande betydelse för kommunekonomin. Ta t.ex. Helsingfors vars utgifter är lika stora som de 230 minsta kommunernas tillsammans. Det framgår inte av meddelandet hur regeringen ämnar starta kommunstrukturreformen i de stora stadsregionerna.

Storkommunpolicyn saknar faktaunderlag. Regeringen gick ut med storkommunsreformen med löfte om att den skulle få bukt med kommuneras skulder och hållbarhetsgapet i de offentliga finanserna, trygga närservicen och den kommunala ekonomin och förenkla förvaltningen. Experter säger att projektet inte genererar några besparingar utan i stället koncentrerar närservicen och det kommunala beslutsfattandet.

Kommunerna vill se över sina strukturer om de bara ges en chans. Remissrundan bland kommunerna visade att det finns beredskap ute i kommunerna att se över kommun- och servicestrukturerna. Regeringen visade stor ansvarslöshet när den avbröt kommun- och servicestrukturreformen, som inte hade mer än cirka ett år på nacken. Allt reformarbete stannade upp i kommunerna.

Det behövs alternativ av olika slag för reformer. Remissrundan bland kommunerna visade också att kommunerna behöver alternativ att välja mellan. Ingen av kommunerna är stor nog för att själv kunna ordna tjänsterna och därför måste kommunerna samarbeta sinsemellan och utveckla detta samarbete. Tvåstegsmodellen, som även inkluderar möjligheten till en s.k. landsskapsmodell, bör vara ett av reformalternativen.

Det brådskar mest med social- och hälsovårdsreformen. Hur social- och hälsovården ska ordnas och finansieras är det som först måste åtgärdas. Genom att bita sig fast i kommunstrukturerna sätter regeringen de nödvändiga hälso- och sjukvårdstjänsterna på spel.

Regeringen slipper inte tvångssammanslagningar. Regeringen har satt 2017 som bortre gräns för storkommunreformen. Hur har den tänkt genomföra sitt projekt i de stora stadsregionerna, när kranskommunerna spjärnar emot en sammanslagning med centralorten? Regeringens policy leder till tvångssammanslutningar av stora mått.

Nya riktlinjer måste dras upp för kommunreformen i en parlamentarisk beredning. Regeringens planer på en storkommunsreform vinner inte allmän acceptans. Därför behöver nya linjer dras upp utifrån en parlamentarisk beredning där kommuninvånare, kommunala beslutsfattare och experter hörs på riktigt. Kommunerna måste ges en chans till en reform som tar hänsyn till lokala behov och faktorer. Det räcker inte med ett alternativ, det behövs många.