Motivering
Allmänt
Lagen om en kommun- och servicestrukturreform ()
trädde i kraft i februari 2007 (FvUB 31/2006
rd — RP 155/2006 rd).
Bland målen med den ramlagen märks en heltäckande och
ekonomisk servicestruktur som säkerställer högkvalitativ
service som är tillgänglig för invånarna.
Målen hör ihop med att lagen föreskriver att
primärvården och sådana uppgifter inom
socialväsendet som är nära anslutna till
primärvården ska ordnas inom en kommun eller ett
samarbetsområde med åtminstone ungefär
20 000 invånare. Undantag kan göras från
kravet på grund av skärgård eller långa
avstånd eller för att trygga de språkliga
rättigheter som gäller nationalspråken
eller de rättigheter som gäller samernas språk
och kultur.
I november 2009 lämnade regeringen en redogörelse
till riksdagen om kommun- och servicestrukturreformen och hur målen
med ramlagen har uppfyllts (SRR 9/2009 rd). I betänkandet
om redogörelsen anser utskottet det viktigt att regeringen
under det här riksmötet lämnar en proposition
om att ändra ramlagen om kommun- och servicestrukturreformen
så att där skrivs in en bestämmelse om
sammanhållen social- och hälsovård och
att statsrådet får befogenhet att förplikta
kommunerna att ansluta sig till ett samarbetsområde för
social- och hälsovård för att uppfylla
ramlagens krav på befolkningsunderlag från och
med 2013 (FvUB 8/2010 rd).
Syftet med propositionen är att i överensstämmelse
med betänkandet från förvaltningsutskottet
säkerställa att ramlagens krav på ett
befolkningsunderlag på minst cirka 20 000 invånare
för social- och hälsovården uppfylls
i kommuner som inte genom egna beslut klarar av kravet. Som ramlagen
föreskriver är målet att garantera att
det i hela landet finns en stark strukturell och ekonomisk plattform
för kommunerna att ordna, producera och utveckla den service
som ingår i deras ansvar. Redogörelsen om reformen
visar att det är nödvändigt att kombinera
genomförandet av reformen med statlig styrning. Kommunsammanslagningarna
och samarbetsområdena utgör bara förutsättningar
för en bättre servicestruktur och bättre
tjänster. Men samma förvaltningsmodell kan inte
tillämpas rakt av på hela landet. De kommande
lösningarna måste ta hänsyn till regionala
särdrag och regionala behov.
I sitt utlåtande anser social- och hälsovårdsutskottet
de föreslagna lagarna vara motiverade. Kommun- och strukturreformen
hjälper kommunerna att förnya sig och den måste
genomföras målmedvetet för att tjänster
ska kunna tillhandahållas i framtiden.
Av lagtekniska skäl innehåller förslaget
till ändring av lagen om en kommun- och servicestrukturreform
ett likadant krav som den gällande lagen på att
kommuner eller samarbetsområden som har tillstånd
att ordna grundläggande yrkesutbildning enligt lagen om
yrkesutbildning (630/1998) ska ha ett befolkningsunderlag
på minst cirka 50 000 invånare om inte de lagstadgade
kriterierna för rätt till avsteg från
kravet är uppfyllda. Undervisnings- och kulturministeriet har
kopplat ihop målet för befolkningsunderlaget med
ett projekt som startade 2006 för att snabba på ett
nätverk av utbildningsanordnare som ska arbeta med att
utveckla yrkesutbildningen. Projektet bygger på interaktion
och rekommendationer, och det har enligt uppgift avancerat i takt
med målen. I början av 2012 kommer det att vara
bara två kommuner och en samkommun som inte uppfyller kravet
på befolkningsunderlag, visar tillgängliga uppgifter.
Samkommunen fungerar enligt presenterad information utifrån
pendlingsregionen och dess ekonomiska tillväxt. Det är
motiverat att propositionen inte innehåller något
bemyndigande för statsrådet att meddela beslut
om yrkesutbildningen som är bindande för kommunerna
och samkommunerna.
Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionen är
behövlig och ändamålsenlig. Utskottet
tillstyrker lagförslagen med de ställningstaganden
och ändringsförslag som framgår av betänkandet.
Hur samarbetsområden bildas
Kommun- och strukturreformen har så här långt haft
stort genomslag i arbetet med att utveckla de administrativa strukturerna.
Mellan 2007 och 2013 kommer kommunerna med säkerhet att minska
från 431 till högst 331, alltså med minst etthundra.
Att döma av läget i januari 2011 kommer 212 kommuner
att uppfylla kravet på befolkningsunderlag för
social- och hälsovården, inklusive de kommunsammanslagningar
som börjar gälla senast vid ingången
av 2013. De kommunerna täcker in 85,8 procent av landets
befolkningsunderlag. En del av de kommuner som står utanför befolkningsunderlaget
har dock en avsiktsförklaring eller ett fullmäktigebeslut
som vid verställighet innebär att kravet uppfylls.
Dessutom pågår det utredningar i en del kommuner.
Vissa av dessa kommuner har bildat eller kommer att bilda kommuner
eller samarbetsområden med färre än 20
000 invånare. Nio kommuner har inga lösningar
alls och 21 åberopar kriterier för undantag. Vidare
har arton kommuner ansetts uppfylla de särskilda kriterierna
för undantag från befolkningskravet.
Kravet på ungefär 20 000 invånare
enligt 5 § i ramlagen är juridiskt bindande
för kommunerna. Ursprungligen skulle kommunerna ha presenterat
besluten om strukturella lösningar för att förbättra
servicen redan 2007 i samband med genomförandeplanerna.
Men ramlagen innefattar inga sanktioner eller befogenheter för
det fall att de lagstadgade skyldigheterna inte uppfylls.
Regeringen föreslår att ramlagen får
bestämmelser som berättigar statsrådet
att förplikta kommuner att samarbeta kring social- och
hälsovården, om kommunerna inte självmant
lyckats nå det lagfästa befolkningsunderlaget
antingen genom ett samarbetsområde för vården
eller genom en kommunsammanslagning. I sådana fall får
statsrådet besluta att en kommun införlivas i ett
befintligt samarbetsområde eller att kommunen tillsammans
med andra kommuner ska bilda ett helt nytt samarbetsområde
som uppfyller kraven på befolkningsunderlag. Beslutet gäller
fram till dess att kommunerna beslutar något annat i överensstämmelse
med samarbetsplikten.
Vidare får lagen bestämmelser en mer sammanhållen
social- och hälsovård. Det innebär att inte
bara primärvården ska lyftas över till
samarbetsområdena utan också den samlade socialvården.
På så sätt kan man försäkra
sig om att vården inte fördelas på två nivåer,
dels på kommunerna, dels på samarbetsområdena.
Samarbetet mellan primärvården och socialvården är
extra viktigt för att trygga servicen till den åldrande befolkningen,
mentalvårdsarbetet, missbrukarvården och barns
och ungas välfärd. En kommun som ingår
i ett samarbetsområde kan dock också i fortsättningen
själv stå för arbete som hänför
sig till barnomsorg samt stöd för hemvård
och privat vård av barn.
I likhet med social- och hälsovårdsutskottet anser
förvaltningsutskottet det vara viktigt att förvaltningarna
samarbetar för att primärvården och socialvården
inte ska tappa kontakten med den övriga kommunala servicen.
Exempelvis när samarbetsområdet inte ordnar med
dagvård måste man se till att barnfamiljer får
alla de tjänster de behöver. När större
kommun- och organisationsenheter får överta ansvaret
för tjänsterna får det inte resultera
i sämre tillgänglighet till eller utbud av närtjänster.
Om servicen ska ordnas utifrån ett kundperspektiv, måste
servicenätet planeras och realiseras med hänsyn
till att närservicen ska tryggas och vara lättillgänglig.
Enligt till exempel socialvårdslagen ()
ska socialvård ges med beaktande av individens och familjens
problem så att åtgärderna för
att lösa dem kan sammanjämkas. Förvaltningsutskottet
understryker att reformarbetet måste fokuseras på att
förbättra servicen för att det ska finnas
tryggad tillgång till service i ett läge med en åldrande
befolkning och en föränderlig omvärld.
Enligt propositionen ska kommunerna och samarbetsområdena
uppfylla det lagfästa kravet på befolkningsunderlag
från och med 2013. Socialvårdstjänsterna
ska vara överförda till samarbetsområdena
senast den 1 januri 2015.Kommunerna måste ingå bindande
beslut om att uppfylla servicekraven senast i augusti i år.
Därför innehåller propositionen procedurbestämmelser
som måste följas när kommunerna förpliktas
att samarbeta, och statsrådet ska fatta sina eventuella
beslut om obligatoriskt samarbete senast den 30 juni 2012. Besluten
ska fattas efter föredragning från finansministeriet
och de ska beredas av finansministeriet och social- och hälsovårdsministeriet
i samarbete.
Utskottet menar att tidsramen är så stram
att alla kommuner inte kommer att hinna fatta bindande beslut före
september i år. Ministerierna har motiverat den strama
tidsramen med att det måste finnas tillräckligt
med tid för förhandlingsmekanismen och besluten.
I likhet med social- och hälsovårdsutskottet understyrker
förvaltningsutskottet att det faktum att statsrådets beslutsmekanism
för att förplikta kommunerna att samarbeta startar
alls inte betyder att statsrådet automatiskt fattar förpliktande
beslut om alla kommuner som omfattas av förfarandet. Det innebär
i första hand att statsrådet för förhandlingar
med kommunerna i syfte att finna lösningar som uppfyller
skyldigheterna i ramlagen. Statsrådet kommer att förhandla
med de kommuner som inte har fattat bindande beslut om strukturella
lösningar och även med de kommuner som inte har
fattat bindande beslut om att lyfta över socialvården
till samarbetsområdet. Vidare involveras också de
kommuner i förhandlingsprocessen som åberopar
ett nytt undantagskriterium eller som åberopar gällande
kriterier .
I förhandlingarna med de enskilda kommunerna är
det viktigt att skapa förutsättningar för dem
att finna lämpliga lösningar genom inbördes
samarbete. Det viktiga är att kommunerna under förhandlingarnas
gång själva får besluta om samarbetsformer
som uppfyller kraven på befolkningsunderlag och integration
av social- och hälsovården. Kommunernas prioriteringar och
rätt att själva välja mellan flera alternativ måste
i princip ges avgörande betydelse. De som väljer
att ansluta sig till ett samarbetsområde måste
få göra det på samma villkor som de övriga
kommunerna och servicestrukturen måste utvärderas
på likvärdiga villkor i relation till de övriga
kommunerna. Följaktligen föreslår utskottet
att 5 b § 3 mom. i det första lagförslaget preciseras
med att kommunen förpliktas att gå med i ett samarbetsområde
på de villkor som ingår i det gällande
samarbetsavtalet. Ett förpliktande beslut av statsrådet
bör vara en sista utväg. Utskottet förutsätter
att det av motiven till statsrådsbeslutet i så fall
framgår att den lösning som det innebär
ger kommuninvånarna bättre social- och hälsovård
och att den är ekonomiskt rationell och kostnadseffektiv.
Vidare framhåller utskottet att kommunernas egna åtgärder
spelar en stor roll när det gäller att säkerställa
servicen till invånarna.
Det bör dessutom noteras att statsrådet har rätt
att medge undantag från kravet på befolkningsunderlag
enligt ramlagen. I fråga om detta hänvisar utskottet
till det som sägs nedan.
Dessutom ger den föreslagna ändringen i socialvårdslagen
statsrådet befogenhet att medge rätt att göra
avsteg från skyldigheten att föra över
socialvård, under förutsättning att kommunerna
förbereder en sammanslagning eller för över
social- och hälsovården tillsammans till en enhet
med ännu större befolkningsunderlag än vad
statsrådet har beslutat med stöd av 5 a § i
lagen om en kommun- och servicestrukturreform. Åtgärderna
måste genomföras före den 1 januari 2017.
Kriterier för avsteg
Enligt den gällande lagen kan statsrådet tillåta att
en kommun avviker från kravet på ett befolkningsunderlag
om 20 000 invånare. Undantag från skyldigheten
att bilda samarbetsområden får för det
första göras om det inte går att bilda funktionella
enheter på grund av skärgård. Kriteriet
gäller kommuner enligt 3 § i lagen om
främjande av skärgårdens utveckling (), alltså skärgårdskommuner.
Kriteriet långa avstånd betyder enligt propositionen över
40 kilometers avstånd mellan olika kommuncentrum längs
allmänna vägar. Det finns 33 kommuner som är
skärgårdskommuner eller har långa avstånd,
enligt propositionen.
Undantag från skyldigheten att bilda samarbetsområden
får också göras om det är nödvändigt
för att garantera finsk- och svenskspråkiga invånares
språkliga rättigheter. Också ett kriterium
som ger rätt att avvika på grund av samernas språkliga
och kulturella rättigheter finns i lagförslaget.
Utöver dessa kriterier föreslår regeringen
ett helt nytt kriterium som gäller de fall då kommunerna
med hänsyn till de regionala förhållandena
har fattat tillräckliga beslut för att inrätta
en kommun eller ett samarbetsområde. Kriteriet har i själva
verket tillämpats redan nu när samarbetsområdena
och kommunerna i ett antal fall har ansetts ligga så nära
kravet på 20 000 invånare som det är
möjligt med hänsyn till förhållandena.
I dessa fall har kraven varit: 1) beslut om strukturella lösningar
finns (beslut om att sammanslå två eller flera
kommuner eller att bilda ett samarbetsområde), 2) samarbetsområdet är en
funktionell enhet, 3) andra naturliga partner eller alternativ finns
inte, 4) någon naturlig expansionsriktning finns inte utan
att andra samarbetsstrukturer måste brytas upp, 5) ansvaret
för att ordna service övergår på ett
och samma samarbetsområde och 6) med hänsyn till
omständigheterna har kommunerna kommit så nära
20 000 invånare som möjligt.
Utskottet framhåller att dessa krav på regionala
förhållanden och adekvata åtgärder
från kommunernas sida bör tolkas med hänsyn
till tidigare praxis. Det betyder att de kommuner som redan tidigare
har ansetts uppfylla kraven på undantag i princip också uppfyller
de nya kriterierna. Det nya kriteriet bör lämpligen
ingå i lagen eftersom tidigare undantagspraxis bara har
grundat sig på uppföljningsgruppens praxis. Ovan säger
utskottet att förhandlingsförfarandet för kravet
på befolkningsunderlag också gäller de nuvarande
kriterierna för undantag. Det är godtagbart, menar
utskottet. I princip måste undantag ändå medges även
om målet för befolkningsunderlag inte nås
i förhandlingarna, men kommunen till exempel uppfyller
kriteriet för långa avstånd.
Även i övrigt framhåller utskottet
att kriteriet för befolkningsunderlag avser ungefär
20 000 invånare. Det är meningen att man från
fall till fall ska kunna pröva och vara flexibel eftersom det
finns kommuner och samarbetsområden som helt enkelt inte
kan komma upp till målet för tillräckligt
befolkningsunderlag på ett naturligt sätt. Vidare
finns det kommuner och regioner som efter ansträngningar
och beslut kan anses uppfylla kriteriet utan att det är
fråga om ett undantag. Kommunerna fattar fortlöpande
beslut som medverkar till att uppfylla målen med ramlagen.
Det senaste fullmäktigebeslut som utskottet informerats
om är ett nytt samarbetsområde i Satakunta med
18 200 invånare.
Överklagande
En del av de sakkunniga ansåg att propositionen inte
tillräckligt tydligt säger ut att kommunerna har
rätt att överklaga ett statsrådsbeslut
om obligatoriska samarbetsområden. Till detta påpekar utskottet
att det framgår av 7 § i förvaltningsprocesslagen
() vilka förvaltningsbeslut som är överklagbara.