Motivering
Bakgrunden till redogörelsen
Inrikesministeriet lämnade den 15 mars 2005 en skriftlig
utredning som förvaltningsutskottet begärt med
stöd av 47 § 2 mom. i grundlagen kring de ekonomiska
möjligheterna för kommunsektorn — inklusive
enskilda kommuner — att på behörigt sätt
klara av sina uppgifter och förpliktelser (MINU 1/2004
rd).
Utredningen innehöll inga åtgärdsförslag
utan var avgränsad till den riksomfattande utvecklingen
i fråga om kommunernas uppgifter och finansiering mellan
1993 och 2004. Utredningen bygger i huvudsak på bokslutsuppgifter,
som inte beskriver nivå, behov, kvalitet eller tillgänglighet
när det gäller tjänsterna. Inte heller framgår
det om användarna är nöjda med tjänsterna.
Utifrån bokslutsuppgifterna och de ekonomiska nyckeltalen
går det däremot att avgöra vilken typ
av kommungrupper eller områden som har de sämsta
eller bästa möjligheterna att ordna tjänster — inom
gränserna för de ekonomiska förutsättningarna.
Förvaltningsutskottet poängterade senare i sitt
betänkande FvUB 31/2006 rd att den viktigaste
effekten av utredningsförfarandet är att regeringen
beslutat starta projektet för en reform av kommun- och
servicestrukturen.
Under riksmötet 2006 antog riksdagen enligt förvaltningsutskottets
betänkande FvUB 31/2006 rd lagen om en kommun-
och servicestrukturreform (169/2007), som trädde
i kraft i februari 2007. I betänkandet förutsatte
förvaltningsutskottet att regeringen under 2009 lämnar riksdagen
en redogörelse för genomförandet av kommun-
och servicestrukturreformen och måluppfyllelsen i fråga
om ramlagen.
Redogörelsen har beretts i samarbete mellan olika ministerier
och finansministeriet har haft samordningsansvaret. Finlands Kommunförbund
har hörts som sakkunnig. Beredningen av redogörelsen
har styrts av en parlamentarisk uppföljningsgrupp som ansvarar
för den samlade styrningen av kommun- och servicestrukturreformen.
Beredningen har nyttjat resultaten i många olika arbetsgrupper
och projekt samt undersökningar, utvärderingar
och utredningar.
Reformbehovet beror på de stora strukturella ändringar
som till en del berör kommunsektorn redan nu och som kommunerna
kommer att stå inför i allt större utsträckning
de närmaste åren. En befolkning som blir allt äldre, ökad
efterfrågan på service, den interna migrationen,
en förtätad samhällsstruktur, pensioneringar,
en tilltagande brist på arbetskraft och trycket på den
offentliga ekonomin liksom de differentierade produktionssätten
för tjänster kräver ny kompetens och
ett djupare samarbete mellan kommunerna respektive mellan den offentliga,
privata och tredje sektorn. Över lag kräver förändringarna
i omvärlden en utveckling av kommun- och servicestrukturen
för att tillgången och kvaliteten på den
service som kommunerna ansvarar för ska kunna tryggas.
Syftet med reformen är att utgående från
den kommunala demokratin stärka kommun- och servicestrukturen,
utveckla sätten att producera och organisera servicen,
revidera kommunernas finansierings- och statsandelssystem samt se över
uppgiftsfördelningen mellan kommunerna och staten så att
det finns en stark strukturell och ekonomisk grund för
ordnandet och produktionen av den service som kommunerna ansvarar för
samt för kommunernas utveckling. Syftet är att
förbättra produktiviteten och dämpa utgiftsökningen
i kommunerna och att skapa förutsättningar för
att utveckla styrningen av den service som kommunerna ordnar.
Reformen har aktiverat kommunerna
Med tanke på projektets art och omfattning och den
korta tid som hittills funnits för genomförandet
ser utskottet det som naturligt att reformen ännu inte är
klar och att dess effekter kommer att märkas först
på längre sikt. Först när reformen kommit
längre kan man i större omfattning uppskatta dess
verkningar för servicens kvalitet och tillgänglighet,
utvecklingen av produktiviteten, dämpningen av utgiftsökningen
och bl.a. de personella resursernas omfattning. Likaså är
det först på längre sikt möjligt
att mera ingående bedöma reformens verkningar
för de språkliga rätttigheterna, den
kommunala självstyrelsen, jämställdheten
och personalens ställning.
I redogörelsen analyseras framstegen så här långt,
måluppfyllelsen för reformen och ramlagen plus
resultaten och konsekvenserna av reformen. Där ingår
också slutsatser och riktlinjer för det fortsatta
reformarbetet. I anknytning till reformprocessen tar redogörelsen
bl.a. upp sammanlagt 57 enskilda riktlinjer och fortsatta åtgärdspaket
med avseende på utvecklingsbehoven.
Utskottet instämmer i det som står i redogörelsen
om att ett av de viktigaste reformresultaten har varit att kommunerna
har aktiverats och börjat se över sin verksamhet
och söka nödvändiga nya lösningar.
Det har gett utslag i satsningar på kommunstrukturen, men
har också initierat utveckling av servicestrukturen. Med
hänsyn till att ramlagen har varit i kraft ungefär
tre år har reformen hållit ganska god fart när
det gäller kommunstrukturen.
Kommunstrukturen och samarbetet mellan kommunerna
Ramlagens mål är en livskraftig, funktionsduglig
och enhetlig kommunstruktur. Dessutom är lagens mål
en heltäckande och ekonomisk servicestruktur som säkerställer
service av hög kvalitet som är tillgänglig
för invånarna.
Målen ska nås genom att kommunstrukturen stärks
i och med att kommuner sammanslås och servicestrukturerna
stärks genom att den service som förutsätter
ett större befolkningsunderlag än en kommun sammanförs
och genom att samarbetet mellan kommunerna utökas. Verksamhetens produktivitet
förbättras genom att organiseringen av tjänsterna
effektiviseras i kommunerna och genom att verksamhetsförutsättningarna
för huvudstadsregionen och andra stadsregioner med problematisk
samhällsstruktur befästs.
Kommunen ska bestå av en funktionell helhet som har
ekonomiska förutsättningar och på personella
resurser grundade förutsättningar att ansvara
för ordnandet och finansieringen av servicen. För
att stärka samarbetet kan kommunerna också inrätta
ett samarbetsområde som består av en funktionell
helhet.
Reformens verkningar så här långt
märks i synnerhet i arbetet med att utveckla de administrativa
strukturerna. Det fanns 452 kommuner vid ingången av 2000-talet.
Sedan reformen kom igång har över 200 kommuner
varit med i sammanslagningsutredningar, vilket är betydligt
fler än väntat. Över 170 kommuner har
varit med i sammanslagningar. Året 2009 var ett rekordår, då antalet
kommuner minskade med 67. I och med sammanslagningar i år
har antalet kommuner sjunkit till 342. För 2011—2013
har för närvarande sju sammanslagningar beslutats.
Nu pågår 11 kommunindelningsutredningar där
45 kommuner är involverade. Om alla de här utredningarna
leder till sammanslagningar, kommer antalet kommuner att vara nere
i 302 år 2013. Sammanslagningarna har lett till att framför
allt antalet små kommuner har minskat. Antalet kommuner
med färre än 20 000 invånare halverades
2008—2010. Samarbetet mellan kommunerna har ökat
märkbart. I fråga om detta hänvisar utskottet
dessutom till det som sägs nedan.
Utskottet framhåller att antalet kommuner som har varit
med i sammanslagningar är historiskt också i ett
längre perspektiv. Trots det är kommunstrukturen
fortfarande splittrad och de små kommunerna är
många. Därför är det viktigt
att nyttiggöra de metoder för vidareutveckling
som erbjuds i kommunindelningslagen (170/2007) och ramlagen.
I fortsättningen kommer kommunsammanslagningar och samarbetsområden
att vara likvärdiga alternativ för att stärka
det demografiska och ekonomiska underlaget för att organisera
service, påpekar utskottet.
Så som det står i redogörelsen har
reformen ännu inte kommit så långt i
fråga om utvecklingen av innehållet i eller produktionen
och organiseringen av tjänsterna, men arbetet har kommit
i gång inom det block av kommuner som har varit med i kommunsammanslagningar
och utveckling av samarbetet mellan kommunerna. Allt mer strategiska
kommunsammanslagningar och samarbetsbeslut måste kunna
bidra till ökad kostnadseffektivitet och produktivitet
vid sidan av att kvaliteten på och tillgången
till tjänster säkerställs. I redogörelsen
föreslås en rad linjeval för att prioritera
utveckling av tjänsterna och höjning av produktiviteten.
Utskottet ser med oro på att reformen än så länge
inte har fått någon genomslagskraft i de ekonomiskt
sett viktigaste kommunerna, de stora städerna, som redan
nu uppfyller ramlagens krav på befolkningsunderlag och
därför inte har infört några
omstruktureringar. De sex största städerna använder
en tredjedel av kommunernas utgifter och de hundra minsta kommunerna
tre procent. Det är nödvändigt att utveckla
de interna förvaltningsstrukturerna och höja produktiviteten
genom att kostnadseffektivt garantera tjänsterna just i
sådana här stora kommuner där den stora
ekonomiska volymen har gjort det möjligt att avhålla
sig från åtgärder. Också i de här
kommunerna, både i gamla och i de nya som uppstått
till följd av kommunsammanslagningar, är det viktigt
att se till just tjänsterna och således de strukturer
som finns till stöd för dem. En del mindre kommuner
som inte har förutsättningar eller möjligheter
att säkerställa tjänsterna genom kommunsammanslagningar
eller samarbete på grund av ett alltför litet
befolkningsunderlag eller mycket långa avstånd
måste söka särskilda lösningar
för att tillgodose invånarnas servicebehov. Många
kommuner med långa avstånd eller gles bosättning
har undersökt olika möjligheter att samla resurserna
t.ex. genom att bilda samarbetsområden men har i de flesta
fall hittills stannat för att åberopa undantagsgrunderna
i ramlagen.
Produktion och organisering av tjänsterna
Kommunernas kapacitet att tillhandahålla tjänster
och klara av sina andra uppgifter och skyldigheter påverkas
bl.a. av deras egna beslut, de ekonomiska villkoren och den övriga
omvärlden.
Kommunerna varierar till sina resurser, area, omvärld
och uppgifter. Inom ramen för samkommuner och regionalt
samarbete sköts också högst varierande
uppgifter. Dessutom finns det kommunala affärsverk och
kommunägda aktiebolag. Kommunalförvaltningen,
som är organiserad på många olika sätt,
har exceptionellt stor betydelse i vårt samhälle,
eftersom den ansvarar för en viktig del av basservicen
till invånarna. Även om antalet kommuner och samarbetsområden
har minskat betydligt och organisationsstrukturen därmed
till viss del har blivit enklare, är det organisatoriska
blocket mångfasetterat.
Alla kommuner bör i princip kunna tillhandahålla
invånarna samma basservice. Också i en samkommun
ska baskommunen se till att kommuninvånarna får
sin service. I praktiken inverkar kommunens omvärld och
omständigheter på vilken kvalitet tjänsterna
kan ha.
Kommunerna bedriver sedan tidigare avtalsbaserat samarbete och
har i hög grad organiserat tjänster på det
sättet. Under de 17 senaste åren har samarbetet
framför allt genomförts enligt samkommunsmodellen.
Utskottet menar att avtalsmodellen garanterar öppenhet
och demokrati, om värdkommunerna har tillräckligt
med viljestyrka. Ägarstyrning kan också tillämpas
inom annan samverkan. I analogi med detta är det i en modell
med starka baskommuner viktigt att se till att inte bevara eller
bygga tungrodda och odemokratiska förvaltningsmallar.
Målet för kommun- och servicestrukturreformen är
att tillförsäkra var och en grundlagsfäst rätt
att få tillräcklig basservice på lika
villkor. De nya strukturerna och handlingssätten måste konsekvent
stödja människors hälsa och tillgång till
tjänster med hänsyn till att förhållandena
varierar i olika delar av landet. Utskottet framhåller
att reformarbetet måste fortsätta målinriktat och
prioritera en översyn av tjänsterna högre än tidigare.
Det är nödvändigt att se över
servicestrukturerna och metoderna för serviceproduktion.
Den största kommunekonomiska och samhällsekonomiska
nyttan plus en hög servicestandard möjliggörs
genom att verksamheten effektiviseras och produktiviteten höjs.
Ett av de nyare utvecklingsprojekten som bör nämnas
här är förvaltningsförsöket
i Kajanaland. Enligt utredning verkar den modellen lämpa
sig för organiseringen av tjänster i områden
som Kajanaland som kämpar med en åldrande och
minskande befolkning.
Social- och hälsovården
Största delen av kommunernas utgifter är koncentrerade
till social- och hälsovården och utbildningen.
Förändringarna i omvärlden berör bl.a.
på grund av den allt äldre befolkningen och pensioneringarna
i synnerhet social- och hälsovården, där
servicebehoven och kostnaderna ökar. Det finns också redan
nu stora, främst regionala skillnader i tillgången
på personal. Som det ser ut nu kommer Finland att ha den
sämsta försörjningskvoten i EU om tio år.
Den svaga försörjningskvoten och utflyttningsöverskottet koncentrerar
sig till största delen till Östra och Norra Finland
medan inflyttningsöverskottet i praktiken hopar sig i ett
par av de största städerna och i huvudstadsregionen.
Behovet av och tillgången till vård och omsorg
kommer att ställa stora krav på samhället
och organiseringen i form av offentliga tjänster. Behandlingarna
och apparaturen utvecklas ständigt och bidrar därmed
naturligtvis till kostnadsökningen.
Inte minst inom social- och hälsovården är
det viktigt att obrutna servicekedjor och elektroniska informationssystem
vid sidan av strukturella åtgärder får
betydligt bredare tillämpning. Grundstandarden på social-
och hälsovården måste också höjas.
Förvaltningsutskottet understryker här att den
förebyggande social- och hälsovården
kommer att spela en allt viktigare roll i framtiden. Dessutom måste
vi se det som mer nödvändigt att ta ansvar för
oss själva. De samhälleliga medlen kommer inte
på något sätt över huvud taget
att räcka till för social- och hälsovårdsutgifterna
om inte vi finländare ändrar vår livsstil.
I sitt utlåtande påpekar social- och hälsovårdsutskottet
att ansvaret för att ordna tjänster har ansetts
vara oklart när ramlagen genomförts. Förvaltningsutskottet
understryker med hänvisning till utlåtandet att
det är bra att regeringen nu i riktlinjerna för
social- och hälsovården i redogörelsen
uppger att kommunerna fortsatt ska ha ansvaret för att
ordna och finansiera social- och hälsovård. Kommunerna
kan och bör i vissa fall bära ansvaret genom att
höra bland annat till en samkommun. Den organisation som
ordnar tjänsterna kan vara en enskild kommun, en samkommun
eller flera kommuner tillsammans så att en av kommunerna är
värdkommun. Den privata sektorn och tredje sektorn ska
involveras om det behövs.
Antalet organisationer som ansvarar för primärvården
och socialvården minskar för närvarande
med nästan hälften. Det ramlagsenliga kravet på ett
befolkningsunderlag om 20 000 invånare för primärvården
och nära anslutna socialvårdstjänster
uppfylls i merparten av kommunerna. Ungefär 60 kommuner
saknar fortfarande beslut om strukturella lösningar. Förvaltningsutskottet
håller med social- och hälsovårdsutskottet
om att detta inte är acceptabelt.
Som det står i redogörelsen lämpar
sig inte samma social- och hälsovårdsmodell för
hela landet. Ramlagen gör det möjligt att välja
bland olika alternativa förvaltningsorganisationer. Detta
kommer fortfarande att vara nödvändigt för
att man ska kunna ta hänsyn till lokala förhållanden
och olika regionala behov.
Social- och hälsovårdsutskottet betonar i
sitt utlåtande att det ramlagsenliga befolkningsunderlaget är
ett minimimål och att ett ändamålsenligt
befolkningsunderlag t.ex. för att upprätthålla
krävande specialkompetens i de flesta fall är större än
så.
Av de kommuner som omfattas av ramlagen har 80 procent beslutat
att bilda ett samarbetsområde för primärvården
och nära anslutna uppgifter inom socialväsendet.
Men bland de här lösningarna finns det också organisationsmodeller
som i strid med reformens syfte leder till ökad strukturell
splittring inom social- och hälsovården.
I en del av kommunerna verkar närservicen förläggas
längre bort och servicestrukturen bli mer komplicerad.
Risken för ett allt mer decentraliserat servicenätverk
finns inte minst i de kommuner som på varierande sätt
har överlåtit socialvården på den
organisation som svarar för primärvården.
Om enstaka uppgifter inom socialvården övertas
av ett samarbetsområde, innebär reformen att socialvården
splittras upp på två olika förvaltningsnivåer.
Då riskeras den funktionella helheten.
Det är nödvändigt att välja
sådana administrativa och strukturella modeller som leder
till en mer integrerad social- och hälsovård och
sammanhållna, smidiga och kundorienterade serviceblock.
Det finns kontaktytor mellan många olika social- och hälsovårdstjänster
som berör olika befolkningsgrupper, särskilt inom äldreomsorgen,
tjänsterna till funktionshindrade, dagvården,
rådgivningen, missbrukarvården, mentalvården,
de psykosociala tjänsterna och hälsofrämjandet.
I likhet med social- och hälsovårdsutskottet anser
förvaltningsutskottet att kunderna här behöver
sammanhållna och samordnade tjänster och en samordnad
handlingsmodell. Dessutom måste de olika förvaltningsområdena
samarbeta intensivare för att servicekedjorna ska förbättras.
När tjänsterna ordnas integrerat av stora
kommunala och organisatoriska enheter är det viktigt att
tillförsäkra kommuninvånarna närservice
genom att servicenätverket planeras och genomförs
på ett bra sätt. Utvecklingen av servicestrukturerna
har ofta förhindrats eller gått långsamt
på grund av att olika IT-system är inkompatibla
eller att kunduppgifterna bara är begränsat användbara.
Lagarna om elektronisk behandling av klientuppgifter och elektroniska
recept inom social- och hälsovården har varit
i kraft nästan tre år, så den övergångstid
som de föreskriver om kommer att gå ut nästa år.
Det är beklagligt att reformerna inte har gått
framåt som planerat.
Den elektroniska informationshanteringen inom social- och hälsovården
utvecklas med ambitionen att informationen ska bli organisations- och
systemoberoende, vilket är ett villkor för ändringar
som siktar på effektivare verksamhet och bättre
kvalitet. Lättillgänglig information och mer användbara
system leder också till ökad patientsäkerhet
och vårdkvalitet. Utskottet vill se att den elektroniska
informationshanteringen och kompatibiliteten mellan systemen förbättras med
det snaraste och anser det nödvändigt att sätta
in tillräckligt med resurser på detta. För
it-systemens del hänvisar utskottet till det som sägs nedan.
Enligt social- och hälsovårdsutskottets utlåtande
pågår förändringsprocessen inom
social- och hälsovården fortfarande, så det
går ännu inte att analysera de samlade konsekvenserna.
Men det är enligt förvaltningsutskottet i varje
fall viktigt att regeringen under det här riksmötet
lämnar en proposition om att ändra ramlagen om kommun-
och servicestrukturreformen så att där skrivs
in en bestämmelse om sammanhållen social- och
hälsovård och att statsrådet får
befogenhet att förplikta kommunerna att ansluta sig till
ett samarbetsområde för social- och hälsovård
för att uppfylla ramlagens krav på befolkningsunderlag
från ingången av 2013.
Reformens verkningar så här långt
märks i synnerhet vid utvecklingen av de administrativa strukturerna.
Reformen har däremot ännu inte i någon
större utsträckning avancerat till att utveckla
servicen. Social- och hälsovårdsutskottet menar
i sitt utlåtande att det är förståeligt,
eftersom ramlagens krav på befolkningsunderlag var avsett
att förplikta kommunerna att fatta beslut om strukturer
som gör det möjligt att fullgöra skyldigheterna
i fråga om tjänster.
Förvaltningsutskottet lyfter fram att det är
påkallat att utöver administrativa reformer utveckla
serviceprocesserna och innehållet i servicen. Den allt
mer varierade serviceproduktionen kräver att de involverade
aktörerna förbättrar sitt samarbete,
att gemensamma mål och transparenta mått tas fram
och att nya innovationer lanseras. För att den långa
raden utvecklingsprojekt ska komma till nytta behövs det
effektiv information om de bästa resultaten. De som ska
utföra det konkreta arbetet måste kunna nyttja
resultaten.
Förändringen i befolkningsstrukturen och hållbara
offentliga finanser ställer stora ekonomiska, operativa
och arbetskraftsrelaterade krav på social- och hälsovården.
De måste kunna uppfyllas. Kommunerna förväntar
sig klara strategiska riktlinjer och tydligare styrning från
statens sida.
Undervisnings-, kultur-, biblioteks-, idrotts- och ungdomstjänsterna
Migrationen inom landet, urbaniseringen och förändringarna
i antalet barn i grundskoleåldern inverkar på hur
den grundläggande utbildningen organiseras i framtiden.
Bosättningen koncentreras allt mer till huvudstadsregionen
och stadsregionerna. Befolkningen väntas minska ytterligare
i landsbygdskommuner, så antalet grundskoleelever kommer
också att minska där. Det är krävande
för den grundläggande utbildningen att tillgodose
det föränderliga servicebehovet, kvalitetssäkra
undervisningen och garantera kostnadseffektiviteten och tillgången
till tjänster.
De områden där antalet barn i grundskoleåldern
minskar tvingas tänka igenom hur tillgången till
grundläggande utbildning ska säkerställas.
I kommuner med gles bosättning och långa avstånd är
det en krävande uppgift att tillhandahålla grundläggande
utbildning för invånarna.
Skolornas elevantagningsområden kunde enligt utskottet överskrida
kommungränserna, särskilt i utkanterna av kommunerna.
Om eleverna får gå i den närmaste skolan, även
om denna finns i någon annan kommun än den där
de bor, förbättras tillgången till grundläggande
utbildning. I glesbygden där eleverna är få kan
den grundläggande utbildningen bäst garanteras
som närservice med hjälp av enhetsskolor.
Modern teknik bör nyttiggöras för
att säkra den grundläggande utbildningen i glesbygden. Eleverna
bör få genuina möjligheter att avklara innehållet
i läroämnena med hjälp av distansundervisning
och webbundervisning. För den grundläggande utbildningen är
det betydelsefullt att skolsystemet utvecklas långsiktigt
så att det kan bemöta förändringar
i servicebehovet. Skolnätet bör utvecklas enligt
principen om närskolor och god tillgång till tjänster.
Skolresorna bör vara rimliga också i glesbygden.
Därför bör kommunerna i större
utsträckning än nu samarbeta kring skolnätet.
I stadsregioner måste det ökande servicebehovet
tillgodoses genom fler elevplatser och nya skolor. Det går
att hålla investeringskostnaderna i styr genom att ta fram
tjänster över kommungränserna och i samverkan
nyttja det regionala servicenätverket.
Förvaltningsutskottet ställer sig bakom de mål
som kulturutskottet föreslår, att eleverna ska ha
möjlighet att bo hemma under hela gymnasietiden och att
höjningen av priset per enhet i gymnasieutbildningen ska
gälla gymnasier också efter 2012 vid en kommunsammanslagning
eller när ett gymnasium överförs till
en annan kommun eller samkommun.
Vid översynen och utvecklingen av nätverket för
yrkesutbildning på andra stadiet är det enligt förvaltningsutskottet
viktigt att det ska finnas tillräckligt god tillgång
till yrkesutbildning. Som huvudsakliga finansiärer ska
kommunerna också de facto ha möjlighet att påverka
den finansiella styrningen av yrkesutbildningen. Nyttan av den höjda
produktiviteten i och med att verksamheten blir effektivare bör
också gå till de huvudsakliga finansiärerna
för den grundläggande yrkesutbildningen, alltså kommunerna.
Reformens effekter på idrottstjänsterna har än så länge
hört samman med ändringar till följd
av kommunsammanslagningar. Kommunerna behöver få stöd
med att genomföra en sammanhållen barn- och ungdomspolitik,
så som det står i redogörelsen.
Biblioteken tillhandahåller viktiga tjänster. Utskottet
instämmer med det som står i redogörelsen
om att biblioteks- och informationstjänsterna ska ordnas
som närservice för invånarna. Kommunerna
svarar fortfarande i regel själva för bibliotekstjänsterna
och målet för regionala bibliotek har inte nåtts.
Enligt tillgänglig information har kommunsammanslagningarna
inte påverkat nedläggningarna av bibliotekens
verksamhetsställen. I fråga om tillgången
till kulturtjänster hänvisar utskottet till det
som sägs i redogörelsen.
Stadsregioner
När det gäller utvecklingen av stadsregioner
noterar utskottet att samarbetet i stadsregioner inte i tillräcklig
mån har gått framåt i fråga
om att samordna markanvändning, boende och trafik eller
att anlita tjänster över kommungränserna, fastän
samarbetet har intensifierats på det regionala planet och
målen för det har preciserats i och med planeringsskyldigheten
enligt ramlagen.
Stadsregionerna befinner sig enligt utredning i olika skeden
i sitt samarbete och man måste granska hur planerna genomförs
också med tanke på regionernas storlek och de
betydande strategiska förändringarna i kommunstrukturen. Helsingfors
pendlingsregion är Finlands enda metropolområde.
Ungefär en fjärdedel av Finlands befolkning bor
i de fjorton kommunerna i Helsingforsregionen och de står
för en tredjedel av bnp. Det är viktigt att säkerställa
metropolområdets internationella konkurrenskraft och balanserade
utveckling för en gynnsam utveckling av hela landets samhällsekonomi
och välfärden.
Det är viktigt att regeringen har inrättat
en metropolpolitisk region för specialfrågor.
Förvaltningsutskottet understryker att särskild
uppmärksamhet ska fästas vid hur samarbetet i
Helsingforsregionen löper under kommun- och servicestrukturreformens
gång. Metropolområdets särdrag är
en stor utmaning för helhetskontrollen och den praktiska
organiseringen av samarbetet, och kräver speciallösningar.
Utöver metropolområdet får också de övriga största
stadsregionerna allt större betydelse för hela
landets internationella konkurrenskraft. De är kraftigt
växande stora stadsregioner med särskilda behov
i anslutning till kontrollen över samhällsstrukturen
och en fungerande stadsregion. I olika stadsregioner verkar den
nuvarande samarbetssituationen och de aktuella utmaningarna variera.
De långsamma framstegen i arbetet med planerna för
stadsregionerna kan också bero på att man aktivt
söker en djupare grund för förtroende
och samarbete och tillräcklig information innan man går
vidare till konkreta åtgärder. Däremot
kan ett långsamt framskridande också bero på en
kraftig misstroendekonstellation, en svag verklig vilja till samarbete
eller oförmåga att komma vidare.
Tammerfors- och Åboregionen har på försök infört
ett regionalt förfarande med avsiktsförklaring
mellan staten och kommunerna i regionen inom markanvändning,
boende och trafik. Förfarandet gäller till utgången
av 2012. Utskottet ser det som motiverat att förfarandet
byggs ut till Uleåborgsregionen också. Det är
viktigt att avsiktsförklaringen tas fram i nära
samråd mellan landskapsförbundet, närings-,
trafik- och miljöcentralerna och kommunerna i regionen.
Hur de språkliga tjänsterna ska tryggas
De språkliga rättigheterna möjliggör
avsteg från ramlagens bestämmelser om befolkningsunderlag.
Utskottet framhåller att också kommuner som uppfyller
villkoren för undantag bör försöka
bredda befolkningsunderlaget i linje med redogörelsen på de
sätt som är möjliga med beaktande av
de särskilda omständigheterna. Så har svenskspråkiga
och tvåspråkiga kommuner i regel också gjort.
Enligt 4 § i kommunindelningslagen (1689/2009)
ska den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter
att erhålla tjänster på det egna språket
tillgodoses enligt lika grunder när kommunindelningen ändras.
Syftet med bestämmelsen är att framhäva
att de språkliga och kulturella förhållandena
ska beaktas också när man bedömer om
det finns förutsättningar att ändra kommunindelningen.
Kommunindelningslagen kräver inte att några särskilda
planer upprättas för att säkerställa
de språkliga tjänsterna, men i praktiken har tvåspråkiga
kommuner avtalat om detta i sammanslagningsavtalen.
Samernas språkliga och kulturella rättigheter tillgodoses
redan nu genom skrivningen i 5 § i ramlagen. Enligt utredning
har reformen inte påverkat samernas språkliga
eller kulturella rättigheter, eftersom Enontekis, Sodankylä,
Enare och Utsjoki har åberopat undantagsgrunderna i ramlagen
för att säkerställa dem. De här
kommunerna är heller inte med i kommunsammanslagningar
och har inte bildat samarbetsområden.
Höjning av produktiviteten och kontroll över utgiftsökningen
Det har redan länge varit ett stort problem i den kommunala
ekonomin att utgifterna ökar för mycket. Underskottet
i de offentliga finanserna och det över lag svåra
ekonomiska läget ställer särskilda krav
på höjd produktivitet och kontroll över
de ökande utgifterna.
En höjning av produktiviteten beror i hög grad
på hur man i reformen lyckas utveckla servicen och sätten
att producera den och hur utvecklingen lyckas framför allt
i de stora, ekonomiskt viktiga kommunerna. E-tjänster i
kombination med struktur- och metodreformer intar en nyckelställning
när kostnadseffektiva tjänster ska införas.
När riksdagen godkände revisionsutskottets betänkande
(ReUB 5/2009 rd — B 15/2009 rd) förutsatte
den att regeringen börjar bereda lagstiftning som gör
det till en myndighetsuppgift att se till att informationssystemen
inom den offentliga sektorn är interoperabla och kompatibla.
Förvaltningsutskottet noterar att finansministeriet
den 30 oktober 2009 startade ett projekt för styrning och
kompatibilitet för it-förvaltningen inom den offentliga
sektorn. Projektet ska lägga fram ett förslag
till lagstiftning om genomförande av it-koncernstyrning
inom statsförvaltningen och om främjande av kompatibilitet
inom hela den offentliga förvaltningen.
I sitt utlåtande FvUU 12/2010 rd om ramarna för
statsfinanserna uttrycker förvaltningsutskottet sitt missnöje
med nuläget där kommunernas dyra it-system inte är
kompatibla och interoperabla. Detsamma gäller staten. Rent
konkret har problemen visat sig bl.a. vid kommunsammanslagningar.
I sitt utlåtande anser förvaltningsutskottet att
it-systemen måste utvecklas på bred front inom
hela den offentliga sektorn — också mellan kommunerna
och staten — så att de blir kompatibla. Samtidigt
måste man se till att lösningarna inom statsförvaltningen
inte är inkompatibla sektorerna emellan och därmed
splittrar upp kompatibiliteten inom kommunförvaltningen.
Det handlar om att it-systemen tekniskt ska vara interoperabla
med andra it-system inom den offentliga förvaltningen,
t.ex. social- och hälsovården, och även
i övrigt alltid när det är samma information
som behandlas. Utskottet noterar dessutom att 12 § i ramlagen
föreskriver om utveckling av it-systemen. Där
förutsätts det att staten och kommunerna utarbetar
gemensamma standarder för att säkerställa
att systemen är interoperabla och tillsammans främjar
ibruktagandet av nya informationsförvaltningssystem och sätt
att genomföra informationsförvaltningen samt elektroniska
tjänster. Staten och kommunerna ska också utveckla
och införa en samservicemodell som överskrider
gränserna mellan organisationer och förvaltningsområden
och som utnyttjar informations- och kommunikationstekniska lösningar.
Förvaltningsutskottet förutsätter
att regeringen ser till att behövliga förslag
till lagstiftning lämnas riksdagen redan under innevarande
valperiod för att förbättra kompatibiliteten
mellan de statliga och kommunala it-systemen, så att metoder
och standarder för kompatibilitet mellan myndigheternas
it-system kan genomföras och kommunerna och den övriga
offentliga förvaltningen förpliktas att tillämpa
metoder och standarder som garanterar kompatibilitet (Utskottets
förslag till uttalande).
Hur närservicen ska garanteras och samservicen byggas
ut
Samservice kan hjälpa till att lösa problem
med serviceutbudet på grund av gles bosättning
och långa avstånd. Utskottet understryker att
det behövs krafttag för att utveckla samservicen
enligt målet för projektet för att bygga
ut samservicen, så att alla kommuner senast 2011 har ett
samservicekontor, om det inte finns tjänster att få på annat
sätt.
Utskottet instämmer med det som står i redogörelsen
om att kommunerna och samarbetsområdena ska utarbeta planer
för hur de vill säkerställa närservicen,
särskilt med hjälp av samservice och it-lösningar.
Landskapsförbunden spelar här en samordnande roll
i arbetet inom sina områden.
Personalen
Enligt ramlagen har personalen anställningsskydd i
fem år efter att en kommunsammanslagning har genomförts,
ett samarbetsområde har bildats eller tjänster
som kräver ett brett befolkningsunderlag har omorganiserats.
Utskottet noterar att bestämmelserna har underlättat
strukturella reformer och inte verkar ha gett upphov till några
särskilda problem.
Fram till 2025 kommer mer än hälften av de anställda
inom kommunsektorn att gå i pension. Redan om några år ökar
pensionsavgångarna markant. Konkurrensen om arbetskraften
kommer att hårdna mellan privat och offentlig sektor inom
den närmaste framtiden.
Kommunsektorn måste vara särskilt noga med att
långsiktigt och strategiskt planera sina personella resurser.
Nya sätt att tillhandahålla service möjliggör
en fortsatt hög servicestandard och höjd produktivitet.
Men när befolkningen åldras kan de ökande
behoven av social- och hälsovård göra
det svårt att dra nytta av pensioneringarna i den totala
personalstyrkan inom kommunsektorn.
Reformarbetet måste fortsätta målinriktat
Med hänvisning till det ovanstående och redogörelsen
ser utskottet det som nödvändigt att målmedvetet
fortsätta med kommun- och servicestrukturreformen enligt
ramlagen. Kommunstrukturen måste stärkas ytterligare,
framför allt genom strategiska sammanslagningar och också genom
strategiskt samarbete. Man måste överväga
att betala ut sammanslagningsunderstöd enligt kommunindelningslagen
också för kommunsammanslagningar som träder
i kraft efter början av 2013. Det finns skäl att
fundera på att starta en parlamentarisk totalreform av
kommunlagen redan under den här valperioden.
Framför allt är det nödvändigt
att arbeta i rask takt så att serviceproduktionen kundorienterat kan
effektiviseras och förbättras och tillgången och
kvaliteten på tjänsterna garanteras.
Ministerierna och kommunerna måste i samråd
fortsätta arbeta på produktivitetsprogrammet med
de tjugo största städerna med sikte på långsiktiga ändringar
och åtgärder, också nationellt
på bredare front än i de berörda kommunerna.
Dessutom vill utskottet permanenta utvärderingsförfarandet
i kommuner som har det särskilt svårt ekonomiskt.
Utifrån redogörelsen går det inte
att göra en tillräcklig utvärdering med
avseende på invånarna, näringarna, tjänsterna
och servicetillgången i glesbygden, menar utskottet. Redogörelsen
väger inte in linjevalen i den landsbygdspolitiska redogörelsen
(SRR 5/2009 rd). De här bristerna bör
ges särskild uppmärksamhet.
Inom ramen för arbetet med en regelöversyn förbereds
en lagstiftningspolitisk referensram för de olika förvaltningsområdena.
Den anger hur olika styrmedel används i styrningen av kommuner
med självstyrelse. Syftet är att granska hur regler,
incitament och informationsstyrning påverkar kommunernas
verksamhet och produktivitet. Utskottet anser att det finns skäl att
där det är möjligt avveckla de regler
som begränsar produktiviteten, med hänsyn till
att tjänsterna och deras kvalitet ska säkras.
Det bör särskilt nämnas att det fortsatta
arbetet inom projektet för bästa servicepraxis
har startat.
Utskottet anser att en översyn av systemet för kommunfinansiering är
nödvändig. I fråga om statsandelar har
det hittills varit möjligt att främst, och bara
i huvuddelar, genomföra kravet på att statsandelarna
för de specifika förvaltningsområdena
ska slås samman inom finansministeriets förvaltningsområde
(FvUB 19/2009 rd).
Genomförandet av kommun- och servicestrukturreformen
måste noga bevakas och utvärderas och behövliga åtgärder
måste vidtas. Bevakningen och utvärderingen ska
gälla bl.a. tillgången och kvaliteten på tjänsterna,
kundtillfredsställelsen, nyttan av kommunsammanslagningar
och samarbetsområden, nya metoder, höjd produktivitet
och kontroll över kostnaderna.
Hur målen att trygga servicen och få kontroll över
kommunernas utgiftsutveckling uppnås beror i hög
grad på bl.a. hur social- och hälsovården
organiseras, ordnas och produceras i fortsättningen.
Det är viktigt att särskilt se på hur
strukturella och andra lösningar har gjort det möjligt
att organisera de operativt och ekonomiskt bästa tjänsterna,
framhåller utskottet.