Motivering
Målen med propositionen
Propositionen avser att modernisera lagstiftningen om elektronisk
kommunikation och nationellt genomföra direktivet om behandling
av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för
elektronisk kommunikation (2002/58/EG). Inom sektorn
för elektronisk kommunikation tillämpas också det
allmänna direktivet om behandling av personuppgifter (95/46/EG)
på behandlingen av personuppgifter. På det nationella
planet tillämpas dels den föreslagna lagen om
dataskydd vid elektronisk kommunikation, dels personuppgiftslagen ().
Den föreslagna lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation
har ett mycket aktuellt och viktigt mål i att höja
det allmänna förtroendet för elektronisk
kommunikation, i synnerhet för skyddet för konfidentiella
meddelanden, och i att förbättra datasäkerheten
och minska missbruket av elektronisk kommunikation.
Svårbegriplig
De största problemen med den föreslagna lagen om
dataskydd vid elektronisk kommunikation har att göra med
att texten är så svårbegriplig. Normerna
i lagförslaget är svåra att gestalta
på grund av den komplicerade språkdräkten,
de lagsystematiska lösningarna, men också till
följd av själva sakens komplicerade natur. Propositionen reglerar
frågor som är av stor betydelse för breda
befolkningsgrupper i dagens informationssamhälle. Dessutom
bör man komma ihåg att befogenheterna i lagförslaget
utövas av många andra aktörer än
myndigheterna, också anställda vid teleföretag
och sammanslutningsabonnenter. Befogenheterna är nära
kopplade till grundlagsskyddet för privatlivet, hemligheten
i fråga om förtroliga meddelanden och yttrandefriheten.
Utskottet påpekar att man bör vara extra noga med
definitionen på begreppen i lagtexten, särskilt
som orden ännu inte har fått spridning i allmänspråket.
De språkliga problemen beror åtminstone delvis
på att lagförslaget införlivar direktivet
med vår nationella lagstiftning. Det är en sak
som medför två problem som måste uppmärksammas i
ett större perspektiv. I vissa fall genomförs
direktivet bara med en allmän hänvisning till
direktivet i den nationella lagstiftningen. På andra ställen
har direktivet artikel för artikel översatts till
finska eller svenska utan att bestämmelserna har anpassats
till systematiken i vårt rättssystem eller traditionerna
för utformning och systematik i lagtexter. Ändå tillåter
direktiven — och i själva verket är det
avsikten med dem — att särdragen i det nationella
rättssystemet beaktas i lagtexten förutsatt att
normerna i direktiven införlivas i medlemsstaternas lagstiftning.
Förvaltningsutskottet föreslår att kommunikationsutskottet
uppmärksammar problemet i ett uttalande.
Administrativa konsekvenser
Förslaget till lag om dataskydd vid elektronisk kommunikation
har inga direkta administrativa konsekvenser. Lagen främjar
och säkerställer elektronisk kommunikation inom
förvaltningen. Enligt motiven till propositionen kan en ökande elektronisk
kommunikation dämpa behovet av nyanställningar
inom den offentliga förvaltningen.
Den föreslagna lagen koncentrerar sig i hög grad
på relationerna mellan teleföretag och deras kunder.
Därför berörs inte förvaltningsmyndigheter
direkt av bestämmelserna. Den elektroniska kommunikationen är
till stor del koncentrerad till kommunikationsmarknaden och utgår från
företagsverksamhet hos privata teleföretag och
tjänstetillhandahållare. Därför är
det naturligt att lagen nästan inte alls talar om myndigheternas
befogenheter, utan bara om myndigheternas övervakningsåtaganden.
De viktigaste befogenheterna tillskrivs privata teleföretag,
till exempel åtgärder inom dataskyddet.
Kommunikationsverket kommer att spela en viktig roll i tillsynen över
lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation. Dessutom får dataombudsmannen
nya övervakningsuppgifter. Dessa indirekta administrativa
effekter av den nya lagen är befogade. Med hänvisning
till sitt ansvarsområde anser utskottet det viktigt att
dataombudsmannen får adekvata resurser för sina uppgifter.
Kunderna och deras rättssäkerhet
Lagförslaget tar mycket lite hänsyn till rättigheter
och rättssäkerhet för teleföretagens
kunder, inte minst när ett teleföretag med stöd
av 20 § i den föreslagna lagen om dataskydd vid
elektronisk kommunikation utövar sina befogenheter för
att avvärja kränkningar av och störningar
i dataskyddet.
Lagförslaget ger inte kunderna någon möjlighet
att bestrida de mycket stränga begränsningarna
i deras meddelanden och kan inte hänskjuta förfarandet
till domstol, åtminstone inte på ett snabbt och
smidigt sätt. Ett företag behöver inte ens
meddela kunden att meddelanden stoppas eller att innehållet
i inkommande meddelanden granskas. Detta medför extra stora
problem för företag eftersom de i betydande omfattning är beroende
av att till exempel e-posten fungerar friktionsfritt. Det är
sannolikt att Kommunikationsverkets och dataombudsmannens tillsynsuppgifter
inte ger kunderna fullgod rättssäkerhet. Lagen
måste dessutom ange reglerna för ersättning
till kunden för direkta skador.
Direktmarknadsföring
För direktmarknadsföring som vänder
sig till fysiska personer med hjälp av elektronisk kommunikation
krävs det samtycke från mottagaren med stöd
av 26 § 1 mom. i den föreslagna lagen. På den
punkten vill utskottet understryka att direktmarknadsföring
inte får leda till att personen av misstag eller oavsiktligt
lämnar sitt samtycke.
Med stöd av 27 § 1 mom. får direktmarknadsföring
rikta sig till sammanslutningar om det inte explicit är
förbjudet. I 2 mom. föreskrivs att företag
lätt och avgiftsfritt ska kunna förbjuda elektronisk
direktmarknadsföring. Enligt uppgifter till utskottet är
bakgrunden till bestämmelsen att samma villkor ska gälla
för direktmarknadsförare i Finland som för
direktmarknadsförare i andra EU-länder.
Bestämmelserna förtydligas nu, framhåller utskottet,
och det går inte längre att skicka elektronisk
direktreklam till alla adresser, utan bara till personer som på grund
av sin ställningsfullmakt kan antas svara för
inköp av den aktuella produkten eller tjänsten.
Myndigheters rätt att få uppgifter
I 36 § finns bestämmelser om vissa andra myndigheters än
styr- och övervakningsmyndigheternas rätt att
få uppgifter. I 2 mom. 2 punkten nämns bara rätt
att få uppgifter på grundval av samtycke från
abonnenten. Det händer att abonnemangskortet byts ut i
mobilterminaler vid stöld. Då kan ägaren
till terminalutrustningen sannolikt inte längre betraktas
som abonnent. Förvaltningsutskottet föreslår
att lagrummet ändras enligt följande: "med (utesl.)
samtycke från abonnenten eller ägaren till
terminalutrustningen identifieringsuppgifter om de meddelanden
som sänts från en mobilteleapparat till den del
detta är nödvändigt för att
utreda brott på grund av vilket mobilteleapparaten eller
dess anslutning orättmätigt har kommit i någon
annans besittning".
Registrering av identifieringsuppgifter
När direktivet om integritet och elektronisk kommunikation
var under arbete lyfte tillsynsmyndigheterna fram förvaringstiderna
för identifieringsuppgifter. Det blev dock en fråga
som medlemsstaterna reglerar på nationell nivå.
Rådet för rättsliga och inrikes frågor
har senare uppmanat kommissionen att lägga fram förslag som
syftar till att säkerställa att tillsynsmyndigheterna
har möjligheter att utreda brott där elektronisk
kommunikation är inblandad och att vidta åtgärder
mot förövarna.
Förslaget till lag om dataskydd vid elektronisk kommunikation
innefattar inga allmänna bestämmelser om skyldighet
att lagra identifieringsuppgifter vid elektronisk kommunikation. När
propositionen var under arbete kom frågan upp med avseende
på prevention av grova brott och utredning av sådana
brott i efterhand. Som exempel nämndes spridning av barnpornografi och
rasistiskt material samt terroristbrott. Kommunikationsministeriet
har tillsatt (9.2.2004) en arbetsgrupp för att utvärdera
lagring av identifieringsuppgifter vid elektronisk kommunikation.
Syftet är att arbetsgruppen ska ta fram regler som bland
annat tar hänsyn till säkerhetsmyndigheternas
behov dels vid utredning och prevention av brott, dels med avseende
på den nationella säkerheten.
Trots att propositionen inte innehåller någon generell
skyldighet att lagra identifieringsuppgifter kan teleföretag,
tillhandahållare av mervärdestjänster
och sammanslutningsabonnenter registrera identifieringsuppgifter
för de syften som anges i den föreslagna lagen,
till exempel för att utreda missbruk och möjliggöra
fakturering. I själva verket har teleföretagen
i de flesta fall haft identifieringsuppgifter som polisen har behövt
utan att de haft någon särskild skyldighet att
registrera uppgifterna. I vilket fall som helst är det
befogat att ta in bestämmelser i lag utifrån en
fristående beredning.
Uppgifter för att specificera terminalutrustning eller
abonnemang
I propositionen ingår också ett förslag
till ändring av polislagen ().
Enligt ändringen har polisen rätt att av både
teleföretag och sammanslutningsabonnenter få uppgifter
som specificerar en terminalutrustning eller en anslutning, om uppgifterna
i enskilda fall behövs för att polisen ska kunna
utföra sitt arbete. En terminalutrustning kan bestå av
till exempel en fast telefon, mobiltelefon eller dator.
Den föreslagna ändringen av polislagen är både
nödvändig och motiverad. Ett problem i dagsläget är
att polisen med stöd av 36 § 2 mom. i polislagen
inte har rätt att få information om s.k. dynamiska
IP-adresser för enskilda abonnemang eller om innehavarna.
När polislagen ändras blir reglerna tydligare
och polisen får rätt att inhämta information
om telefonabonnemang och om innehavare av statiska och dynamiska
IP-adresser. Dessutom har polisen rätt att få information
om IMEI-koderna till terminalutrustning. För att undgå polisens
teleövervakning använder brottslingar telefonabonnemang
där numret och specificeringsuppgifterna inte är
fritt tillgängliga. Ett exempel är s.k. prepaidabonnemang
som är betalda i förväg och som inte
registreras i Finland. Med hjälp av IMEI-koden kan terminalutrustning
specificeras.
Utskottet påpekar att 36 § 2 mom. i den föreslagna
polislagen inte ger polisen rätt att utöva teleövervakning
trots att identifieringsuppgifter måste behandlas när
en abonnent eller en användare av ett abonnemang eller
terminalutrustning utreds. Den föreslagna ändringen
av polislagen underlättar trots allt möjligheterna
att inrikta en ansökan enligt tvångsmedellagen
() bara på den terminalutrustning
som misstänks bli använd i brottslig verksamhet.
Utifrån de specificerade uppgifterna kan polisen i förekommande
fall till exempel anhålla om rätt att tillämpa
teleavlyssning hos domstol. Uppgifterna kan också användas
för att nå personer, särskilt vid efterspaningar
av försvunna personer eller offer vid olyckor.