Motivering

Allmänt

I samband med behandlingen av lagstiftningen om revidering av regionförvaltningen förutsatte riksdagen att regeringen senast 2012 lämnar en ingående redogörelse om hur regionförvaltningsreformen verkställts och utfallit. Enligt riksdagens uttalande ska redogörelsen bl.a. ta fasta på reformens mål, verkens och centralernas verksamhetsidé, ansvarsområde och uppgifter, hur regionindelningen fungerar, vilket genomslag kund- och medborgarorienteringen fått och om tjänster, språkliga tjänster inbegripna, finns att tillgå, om behandlingen av ärendena skett oberoende och opartiskt och om rättssäkerheten tillgodosetts (RSv 150/2009 rd).

Målet med regionförvaltningsreformen var att genomgripande revidera regionförvaltningen och skapa en medborgar- och kundvänlig regionförvaltning som fungerar effektivt och på ett resultatgivande sätt. I reformen samlades statens regionförvaltning till multisektoriella nya myndigheter som utgörs av regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna. Avsikten var att stärka landskapsförbundens behörighet som den myndighet som samlar och samordnar det regionala utvecklingsarbetet.

Språkliga rättigheter

Grundlagsutskottet bedömde i sitt utlåtande om propositionen regleringsnivån för regionförvaltningsreformen mot 119 § 2 mom. i grundlagen och tryggandet av språkliga rättigheter mot 17 § 2 mom. och 3 mom. och 122 § 1 mom. i grundlagen samt landskapsförbundens uppgifter och samarbete mot 121 § i grundlagen (GrUU 21/2009 rd). En relevant faktor i den nya regionförvaltningen är att förändringar i myndigheternas verksamhetsområden kan inverka på myndighetens språkliga status och därmed indirekt på de språkliga rättigheter som tryggas i grundlagen.

Utskottet preciserade i utlåtandet sin tidigare tolkningspraxis och konstaterade att om en administrativt fungerande områdesindelning kan definieras på flera alternativa sätt, kräver skyldigheten att tillgodose de grundläggande rättigheterna att man väljer det alternativ som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna (GrUU 21/2009 rd). Enligt utskottet finns det risk för att möjligheterna för dem som hör till en språklig minoritet att få tillgång till tjänster på sitt eget språk, liksom också deras möjligheter till medinflytande i den regionala förvaltningen över lag, ställs på spel inte minst om den språkliga minoriteten blir en mycket liten grupp i periferin. I princip blir det enligt utskottet ett konstitutionellt problem om det exempelvis bara finns en enda tvåspråkig kommun inom en myndighets eller centrals verksamhetsområde. Utskottet ansåg att det i ett sådant fall inte i praktiken är möjligt att tillgodose den språkliga minoritetens faktiska möjligheter att få tillgång till tjänster på samma grunder som den språkliga majoriteten genom att inrätta särskilda serviceenheter för den språkliga minoriteten.

Utskottet underströk också att de grundläggande språkliga rättigheterna måste vägas in redan när en områdesindelning och ändringar i den bereds och ansåg att det är nödvändigt att utreda frågan innan statsrådet fattar beslut om områdesindelningar (GrUU 21/2009 rd).

Som redogörelsen konstaterar blev placeringen av det tvåspråkiga Mellersta Österbotten i områdesindelningen en angelägen fråga med tanke på de språkliga rättigheterna. Landskapet anslöts till verksamhetsområdet för det tvåspråkiga Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland och den tvåspråkiga Närings-, trafik- och miljöcentralen i Österbotten. De nya områdesindelningarna ändrade alltså inte språkförhållandena. Dessa avgöranden motsvarar grundlagsutskottets ovan relaterade ställningstaganden.

Enligt redogörelsen är varje ansvarsområde vid närings-, trafik- och miljöcentralerna som har en tvåspråkig kommun eller kommun med annat språk på sitt verksamhetsområde tvåspråkigt och därmed skyldigt att ordna service på bägge nationalspråken. "På allmän nivå har det inte framkommit att det skulle ha inträffat några betydande förändringar i regionförvaltningsmyndigheternas service på de båda nationalspråken jämfört med situationen före reformen", heter det i redogörelsen (s. 63). Eftersom grundlagen i fråga om de språkliga rättigheterna förutsätter inte bara en formell utan också en reell jämlikhet, är det viktigt att bevaka att de språkliga rättigheterna faktiskt tillgodoses.

I redogörelsen hänvisar regeringen till enkäten Kielibarometri — Språkbarometern 2012. Det vitsord som de svenskspråkiga kunderna gav närings-, trafik- och miljöcentralerna var enligt den det lägsta som de granskade statliga myndigheterna fick. Utskottet finner detta oroväckande och anser att det ur grundlagssynvinkel är viktigt att utveckla den svenska servicen såväl vid närings-, trafik- och miljöcentralerna som vid övriga regionförvaltningsmyndigheter.

Opartisk behandling av ärenden, rättssäkerhet samt myndigheternas behörighet

Genom reformen lades beviljande av miljötillstånd på regionförvaltningsverken och miljötillsynen på närings-, trafik- och miljöcentralerna. Utifrån uppgifter som presenteras i redogörelsen om enkäter samt utredningspersoners kartläggningar vill utskottet särskilt uppmärksamma frågan om myndigheternas oberoende och opartiskhet i behandlingen av ärendena. Utskottet konstaterar att i utredningsmännens rapport om Talvivaara föreslås att behörigheten att besluta om förvaltningstvång överförs till tillståndsmyndigheten, dvs. till regionalförvaltningsverket och dess ansvarsområde för miljötillstånd, som har en självständig och oberoende ställning.

Enligt uppgifter till utskottet behöver arbetsfördelningen mellan regionförvaltningsverken och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) tydliggöras i fråga om klagomåls- och övervakningsärenden inom social- och hälsovården. Detta behov har också framkommit i riksdagens justitieombudsmans laglighetsövervakning. Utgångspunkten är att Valvira behandlar principiellt viktiga ärenden och ärenden som involverar två eller flera regionförvaltningsverk. I praktiken har det dock förekommit oklarheter kring vilken myndighet som ska sköta ett tillsynsärende. Utskottet anser det viktigt att det inte är uppstår oklarheter om vilken myndighet som ska sköta ärenden av detta slag med kopplingar till de grundläggande rättigheterna.

I samband med regionförvaltningsreformen organiserades arbetarskyddsdistriktens uppgifter som en del av regionförvaltningsverken så att det ansvarsområde som sköter arbetarskyddsuppgifterna är oberoende när det sköter tillsynsuppgiften. I redogörelsen konstateras att det oberoende som förutsätts av övervakningen av arbetarskyddet har utfallit väl i regionförvaltningsverksmodellen (s. 61—62, 119). Enligt uppgifter till utskottet utgör övervakningen av stora multionationella arbetsplatser ett särskilt problem där resurserna för ansvarsområdet för arbetarskydd vid ett enskilt regionförvaltningsverk är små. Enligt redogörelsen ska arbetarskyddets ställning i regionförvaltningsverken utvecklas bl.a. så att användningen av övervakningsresurser effektiviseras och övervakningen förbättras så att den håller jämn kvalitet. Som en möjlighet nämns rikstäckande behörighet för arbetarskyddsinspektörerna. Vid justeringen av behörigheten eller annan omorganisering av arbetarskyddstillsynen är det enligt utskottet fortsättningsvis viktigt att bibehålla oberoendet och opartiskheten i myndighetsverksamheten och trygga ändamålsenliga övervakningsresurser.