Motivering
         
         Allmänt
         
         Rätten för utlänningar att resa in
            i Finland och att vistas i landet regleras genom lag. Utgångspunkten
            för denna bestämmelse i grundlagens 9 § 4
            mom. är "den gällande huvudregeln i internationell
            rätt, enligt vilken en utlänning allmänt taget
            inte har rätt att slå sig ner i ett annat land". Av
            grundlagen följer inte direkt några särskilda krav
            på innehållet i en sådan lag. Enligt
            reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna kan
            man av kraven på bestämmelser i lag härleda
            "förutom förbudet mot diskriminering och godtycklighet
            i behandlingen av utlänningar också kravet på att
            grunderna för och beslutsförfarandet vid ankomsten
            till och vistelsen i landet skall regleras så att de sökandes
            rättsskydd garanteras" (RP 309/1993 rd,
            s. 56/I).
         
         
         Grundlagsutskottet uppmärksammade 1998 och därefter
            2000 att utlänningslagen ofta hade ändrats och
            att lagens systematik på grund av de upprepade ändringarna
            hade fördunklats och gjort lagen svårtydd. Därför
            förordade utskottet en skyndsam beredning av en totalreform
            som skulle skapa större klarhet i lagen (GrUU 23/1998
               rd, s. 5/II och GrUU 16/2000
               rd, s. 7/II).
         
         
         Regeringens proposition har som mål att förtydliga
            det rättsliga läget och därtill har ambitionen
            varit att regleringen ska motsvara framför allt kraven
            i grundlagens 80 §. 
         
         
         Förslaget till utlänningslag öppnar
            sig inte i sin helhet för läsaren utan en viss
            möda och är inte heller lätt att förstå.
            Lagens omfattning förklaras delvis av en önskan
            att efterkomma grundlagens 80 §. Å andra sidan är
            ger den också ett uttryck för en lagstiftningsmetod
            som blivit allmän på senare tid, dvs. att frågor
            som inte hör till området för lagstiftningen
            i första hand regleras på förordningsnivå.
            Gränsgången om lämplig författningsnivå har
            begripligt nog ett visst samband med vilka faktorer man tror att
            inverkar på textens åskådlighet. Det är
            möjligt att man tänker att om bestämmelserna
            samlas i en och samma författning är de lättare
            att förstå än om de placeras i två olika
            författningar. Men om en lag ser ut att bli omfattande
            vore det skäl att på allvar överväga
            om inte vissa bestämmelser hellre bör placeras
            i en förordning om inte grundlagen ställer något
            hinder för detta.
         
         
         Många av de interna paragrafhänvisningarna
            i lagen gör det svårt att få ett grepp
            om den. Formuleringarna är ställvis rätt
            positivt färgade; enligt rubriken gäller till
            exempel 36 § de allmänna villkoren för
            beviljande av uppehållstillstånd trots att paragrafens
            båda moment föreskriver på vilka grunder
            uppehållstillstånd kan vägras. 
         
         
         Skyddet för familjelivet
         
         Allmänt.
         
         Bestämmelserna i lagförslaget om att bevilja
            uppehållstillstånd dels för familjemedlemmar
            till finska medborgare (50 §), dels för familjemedlemmar
            och andra anhöriga till en person som fått internationellt
            skydd eller tillfälligt skydd (114 och 115 §) är
            betydelsefulla med tanke på skyddet för familjelivet
            som hänför sig till skyddet för privatlivet
            enligt grundlagens 10 § (RP 309/1993
               rd, s. 57/I) och artikel 8 om rätt till skydd
            för familjelivet i Europeiska konventionen om skydd för
            de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
            friheterna. Detsamma gäller 146 §, där
            det sägs att när avvisning och utvisning samt
            meddelande av inreseförbud prövas ska särskilt
            avseende fästas vid barnets bästa och skyddet
            för familjelivet och i fråga om inreseförbud
            dessutom vid om utlänningen har band till någon
            Schengenstat som avser familjen eller arbetet. I 6 § finns
            därtill allmänna bestämmelser om tillämpning
            av lagen på minderåriga. 
         
         
         Europadomstolen för mänskliga rättigheter har
            upprepade gånger konstaterat (t.ex. Ahmut v. Nederländerna
            28.11.1996, punkt 67) om skyddet för familjelivet i invandringsfrågor
            att en stats skyldighet att tillåta inresa för
            invandrares släktingar till statens territorium varierar
            efter dessa personers särskilda förhållanden
            och det allmänna intresset och att staten har rätt
            att övervaka icke-medborgares inresa. Som domstolen för
            mänskliga rättigheter ser det innehåller
            artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga
            rättigheterna och de grundläggande friheterna
            inte någon allmän skyldighet för staten
            att respektera äkta makars val av boplats och att godkänna
            familjeåterförening inom sitt territorium. Omfattningen
            av statens förpliktelser bestäms utifrån
            fakta i saken.
         
         
         I ett beslut om prövning av relativt färskt
            datum (P.R. v. Nederländerna 7.11.2000, ansökan 39391/98)
            gjorde domstolen en generell bedömning av en sådan
            situation att en förälder efter att ha fått
            permanent status i ett land vill få kontakt med sitt barn
            som tills vidare stannat kvar i deras ursprungsland. Domstolen ansåg
            att det i ett sådant fall kan vara oskäligt att
            tvinga föräldrarna att antingen avstå från
            den status han eller hon uppnått i sitt nya bosättningsland
            eller barnets och förälderns samlevnad, som måste
            anses vara ett grundläggande element för familjeliv.
            I enskilda fall måste bedömningen enligt domstolen utgå från
            förälderns och det minderåriga barnets gemensamma
            intressen. I ett fall där en mor som kommit från
            Cap Verde till Nederländerna och sökte uppehållstillstånd
            för sina barn efter mer än sex år från
            inresan trots att hon kunde ha gjort det redan tidigare hindrade
            avslag på ansökan om uppehållstillstånd
            inte modern från att upprätthålla en
            sådan nivå på familjelivet som hon själv
            hade lagt sig till med vid inflyttningen till Nederländerna
            och det fanns inte heller hinder för att moderns och barnens
            familjeliv skulle kunna utvecklas på Cap Verde. Därmed
            var det inte fråga om en kränkning av skyddet
            för familjelivet (se också HFD 2003:75; jfr å andra
            sidan HFD 2002:84, där det fästes avseende bl.a.
            vid de begränsningar som den kulturella tillhörigheten
            ställde för familjeliv före äktenskap).
         
         
         Definitioner.
         
         Den allmänna definitionen på familjemedlem
            i 37 § är precis som i gällande lag uppbyggd
            kring den finländska uppfattningen av kärnfamiljen.
            I 154 § ges en bredare definition på begreppet
            unionsmedborgare och familjemedlemmar än den allmänna.
            Utskottet har tidigare framhållit (GrUU 23/1998
               rd, s. 3/I) att en undantagsreglering på grund
            av statsmedborgarskap medför vissa problem, men är
            acceptabel i detta fall. 
         
         
         Med tanke på skyddet för familjelivet i Europeiska
            konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är
            det betydelsefullt att t.ex. syskon, föräldrar
            eller 18 år fyllda handikappade barn inte anses som familjemedlemmar
            enligt den allmänna definitionen i lagförslaget.
            Därför är det viktigt att uppehållstillstånd
            kan beviljas också andra anhöriga med stöd
            av 50 § 3 mom. och 115 §.
         
         
         Det som man fäster sig vid i definitionerna är också att
            endast ett minderårigt barns vårdnadshavare betraktas
            som barnets familjemedlem. En så pass snäv definition
            kan vara problematisk med tanke på skyddet för
            familjelivet t.ex. om en utlänning regelbundet träffar
            sitt barn i Finland och även annars håller kontakt
            med det men inte är barnets vårdnadshavare. Efter
            skilsmässa hänger vårdnaden samman med
            föräldrarnas inbördes relation medan
            umgängesrätten uppfyller relationen mellan barnet
            och föräldern. Det vore i sak motiverat att definitionen
            på barnets familjemedlemmar också omfattar föräldern
            beroende på hur starka familjebanden dem emellan är. 
         
         
         Det kan uppstå fall som är problematiska med tanke
            på konventionen om skydd för de mänskliga
            rättigheterna också när (t.ex. 48 §; GrUU 52/2002
               rd, s. 3/II) lagen inte tillåter att
            andra anhöriga beviljas uppehållstillstånd.
            Om lagregleringen ska vara exakt är det inte lämpligt
            att man i dessa fall bara förlitar sig på att
            myndigheterna i sina beslut ändå måste
            ta hänsyn till internationella konventioner om de mänskliga
            rätttigheterna som är bindande för Finland.
            I 37 § ser utskottet det som speciellt kvistigt att ett barns
            minderåriga syskon inte betraktas som barnets familjemedlemmar.
            Ett barns rätt till ett familjeliv kan inte fullföljas
            fullt ut om dess minderåriga syskon inte definieras som
            familjemedlemmar åtminstone när de har bott tillsammans
            och är barnets enda levande anhöriga. Utskottet
            hänvisar här till att en vuxen persons kontakt
            med sina föräldrar och syskon (Nasri v. Frankrike
            13.7.1995) betraktas som det slag av familjegemenskap som enligt
            tillämpningspraxis för konventionen om skydd för
            de mänskliga rättigheterna ska skyddas.
         
         
         Försörjningsförutsättning.
         
         Enligt 39 § är uppehållstillstånd
            förknippat med en försörjningsförutsättning.
            Avvikelser kan enligt 1 mom. i ett enskilt fall göras från
            försörjningsförutsättningen, om
            det finns exceptionellt vägande skäl. I motiveringen
            nämns som ett sådant skäl att ett minderårigt
            barn kommit till Finland utan medföljande vuxen och att
            barnets bästa kräver detta, när hans
            eller hennes föräldrar ansöker om uppehållstillstånd
            i Finland på grund av familjeband. 
         
         
         Utskottet föreslår att ett undantag på grund
            av barnets bästa skrivs in i lagtexten och att det avser även
            andra än minderåriga som kommit till Finland utan
            medföljande vuxen. För en mera generell formulering
            talar också ett beslut av högsta förvaltningsdomstolen
            av färskt datum. Högsta förvaltningsdomstolen
            ansåg att försörjningsförutsättningen
            inte kunde åsidosätta den allmänna bestämmelsen
            i utlänningslagen om att särskilt avseende ska
            fästas vid barnets bästa och inte vid vad som
            sägs i konventionen om barnets rättigheter eller
            Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
            rättigheterna och grundläggande friheterna. Barnets
            bästa förutsatte att familjen återförenades
            i Finland där barnen alltifrån födelsen
            hade integrerat sig (HFD 2003:92; se också HFD 2003:28).
         
         
         Lagförslagets 52 §.
         
         Bestämmelserna om beviljande av uppehållstillstånd
            av individuella mänskliga orsaker blir tillämpliga
            bl.a. på minderåriga barn som kommit ensamma till
            Finland. Enligt motiveringen ska sådana barn och deras
            föräldrar, när föräldrarnas
            hemvist har klarlagts, återförenas i det land
            där föräldrarna vistas, om barnet tryggt
            kan återvända dit. Familjeåterförening
            kan på vissa ytterligare villkor ske också i Finland,
            om det ligger i barnets intresse. Därmed svarar den entydiga
            tolkning att det primära är att familjen återförenas
            i ett land där föräldrarna vistas inte
            mot det förpliktande uttrycket ("beviljas") i lagtexten
            eller mot att barnets bästa ska vara avgörande.
            Tolkningen rimmar också illa med artiklarna 9 och 10 i konventionen
            om barnets rättigheter. 
         
         
         Asylförfarande
         
         Allmänt.
         
         En ansökan som bygger på ett behov av internationellt
            skydd behandlas i asylförfarande. Om villkoren för
            att beviljas internationellt skydd föreskrivs i 87 §.
            I asylförfarande prövas frågan om uppehållsrätt
            också på andra villkor (94 §). Uppehållstillstånd
            kan beviljas en utlänning som inte uppfyller villkoren
            för asyl men som i sitt hemland hotas av dödsstraff,
            tortyr eller någon annan omänsklig behandling
            eller behandling som kränker människovärdet
            eller om utlänningen på grund av en väpnad
            konflikt eller en miljökatastrof inte kan återvända
            dit. Uppehållstillstånd kan också beviljas
            på grund av tillfälligt behov av skydd. Dessa
            bestämmelser har direkta beröringspunkter med
            grundlagen. 
         
         
         I slutet av grundlagens 9 § 4 mom. finns ett förbud
            mot avvisning. Bestämmelsen är i sak kopplad till
            konventionen om flyktingars rättsliga ställning,
            där det bl.a. finns ett förbud mot att avvisa
            personer som hotar att bli förföljda. Ett liknande
            avvisningsförbud kan härledas ur förbudet
            mot tortyr och annan omänsklig behandling i artikel 3 i
            Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
            rättigheterna.
         
         
         Påskyndat förfarande.
         
         En ansökan om internationellt skydd behandlas vid normalt
            eller påskyndat förfarande. Om myndigheten avslår
            ansökan beslutar denna vanligen samtidigt att personen
            ska avvisas eller utvisas (98 §).
         
         
         Med påskyndat förfarande avses att en ansökan
            om internationellt skydd avvisas utan prövning i de fall
            som avses i 103 § 1 mom. och att den avgörs i
            de situationer som avses i paragrafens 2 mom. och att avvisningsbeslutet
            verkställs i påskyndat förfarande. På grund
            av det språkliga saksambandet kunde man vänta
            sig att påskyndat förfarande också gäller
            avgörande av en ansökan inom sju dagar enligt
            104 §. Som begrepp förefaller påskyndat
            förfarande inte kunna spela någon självständig
            roll för tillämpningen. Det har inget fast innehåll
            i lagen. Begreppet bidrar inte till att göra lagen lättfattligare.
            Det kan strykas som obehövligt. 
         
         
         Säkert asylland — säkert ursprungsland
            (99—100 §).
         
         
         Dessa begrepp avser att definiera stater som uppfyller vissa
            villkor som säkra och därmed kan sökande
            från dessa stater snabbt sändas tillbaka. Begreppsliga
            hjälpmedel av detta slag har kanske någon gång
            ansetts stå i strid med flyktingkonventionen i Genève
            till den del de innebär en s.k. geografisk reservation
            i den nationella rätten. Grundlagsutskottet har i alla
            fall godkänt begreppen med tanke på de grundläggande
            fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna,
            förutsatt att varje ansökan undersöks
            och avgörs individuellt (GrUU 23/1998
               rd, s. 4/II). 
         
         
         Detta villkor har uttryckligen beaktats i 98 § 2 mom.
            Också definitionerna i 99 och 100 § är
            formulerade så att de klart hänvisar till en individuell
            bedömning. Detta framgår också av bestämmelsernas
            motivering. I motiveringen karakteriseras å andra sidan
            ursprungsländer som i princip är säkra.
            Bland dem finns det stater som tilllämpar dödsstraff
            (GrUU 16/2000 rd, s. 4/I).
         
         
         Det är dessutom skäl att överväga
            att upprepa kravet på individuell bedömning också i
            103 och 104 §. Särskilt välbefogat vore
            det i 103 § 1 mom., eftersom 98 § 2 mom. om individuell
            bedömning åtminstone inte formellt sträcker
            sig till bestämmelserna om avvisande av en ansökan
            utan prövning. 
         
         
         Procedurkrav på grund av individuell bedömning. 
         
         Ansökningar om internationellt skydd bör inte
            avgöras enbart utifrån den rådande allmänna
            situationen i sökandens ursprungsland. Det händer
            också i normalt säkra demokratiska länder
            att det förekommer områden och situationer där
            enskilda människor eller människogrupper inte
            nödvändigtvis går säkra. Staten
            kan till exempel vara oförmögen att tillhandahålla
            skydd mot våldshandlingar från andra enskilda
            människor eller grupper, som våld på grund
            av etniskt ursprung eller sexuell läggning eller våld mot
            kvinnor. Därför räcker det inte bara
            med att pröva statens åtgärder när
            det ska bedömas om ett land är säkert
            för den sökande eller inte. 
         
         
         Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande
            fri- och rättigheterna avser förbudet mot tortyr
            och behandling som kränker människovärdet
            att täcka också andra former av grymma eller oskäliga
            straff än dödsstraff. Dessutom sträcker
            sig förbudet också till andra sammanhang än
            straff (RP 309/1993 rd, s. 56/II).
            I övervakningspraxis beträffande Europeiska konventionen
            om skydd för de mänskliga rättigheterna begränsas
            förbudet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande
            behandling inte till handlingar som avsiktligt ska orsaka någon
            smärta eller lidande. Till förnedrande behandling
            räknas till exempel också grov förnedring
            av någon inför andra eller att någon
            tvingas handla mot sin vilja eller sitt samvete. Också utvisning
            av en sjuk person kan vålla lidande som svarar mot omänsklig
            behandling. Förnedrande behandling kan också vara
            det att en person vägras nödvändig vård
            och behandling i sitt ursprungsland.
         
         
         Den som ansöker om internationellt skydd bör få ett
            tillfälle att intervjuas av en sakkunnig tjänsteman
            som vet vad som enligt grundlagen och konventionen om skydd för
            de mänskliga rättigheterna kan vara förbjuden
            tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling
            och hur eventuella offer för en sådan behandling
            ska intervjuas.
         
         
         Utskottet har velat understryka det nödvändiga
            i att ansökningar prövas individuellt och har fäst
            sig vid en tillämpningspraxis som i strid med detta krav
            antyder att vissa länder allmänt anses säkra
            för alla. Begreppet säkert ursprungsland tillämpades
            till exempel på behandlingen av slovakiska romers ansökningar.
            Helt nya internationella rapporter låter förstå att
            det bland de slovakiska romerna möjligen har funnits kvinnor
            som skulle ha behövt asyl för att de blivit tvångssteriliserade
            eller hotades av tvångssterilisering. FN:s kommitté för
            de mänskliga rättigheterna avslutade sin behandling
            av den slovakiska länderrapporten i juli 2003 med att notera
            att Slovakiens regering i sak medgett att romerkvinnor hade steriliserats
            i strid med principen om medvetet samtycke, FN-dokument CCPR/CO/78/SVK,
            stycke 12. Europarådets kommissarie för mänskliga
            rättigheter Alvaro Gil-Robles konstaterade i sin tur i
            oktober 2003 att det finns motiverad anledning att anta att steriliseringar
            mot principen om medvetet samtycke blivit utförda inte
            minst i östra Slovakien, ER-dokument CommDH(2003)12, stycke
            51—52.
            
         
         
         Tidsgränsen för beslut.
         
         Att beslut enligt 104 § ska fattas inom sju dagar rimmar
            illa med kravet på individuell bedömning. Tidsgränsen
            infördes i lagen i samband med reformen 2000. Utskottet uppmärksammade
            inte bestämmelsen särskilt (GrUU 16/2000
               rd, s. 3). Men när utskottet gjorde sin bedömning
            hade tidsgränsen samband med en bestämmelse om
            att utlänningsverkets avstyrande beslut enligt lagförslaget
            skulle underställas Helsingfors förvaltningsdomstol.
            Förfarandet slopades senare i samband med reformen (FvUB
               13/2000 rd, s. 8/I).
         
         
         I en situation som denna, som i sig svarar mot gällande
            lag, är den föreslagna bestämmelsen om
            tidsfrist mycket schematisk. I vissa fall kan det tänkas
            att tidsfristen kan iakttas bara om man prutar på kravet
            att utredningen ska vara omsorgsfull och korrekt. På grund
            av kravet på en individuell prövning av ansökan är
            det därför på sin plats att luckra upp
            bestämmelsen så att beslutsprövningen
            av särskilda skäl får ta en längre
            tid om det är svårt att utreda saken.
         
         
         Uppenbart ogrundad ansökan.
         
         Enligt 101 § 1 punkten kan en ansökan avslås
            som uppenbart ogrundad om den inte motiveras med uppgifter om vissa
            bestämda omständigheter t.ex. i anknytning till
            förbud mot tillbakasändning. Förslaget
            pekar på att den sökande har en rätt
            omfattande utredningsskyldighet och därför är
            det skäl att lyfta fram myndighetens skyldighet enligt
            7 § 2 mom. att ge ytterligare handledning.
         
         
         Transportörens skyldigheter
         
         Skyldigheter.
         
         Föreslagna 173 § föreskriver att transportörer — i
            praktiken i avgångslandet — ska försäkra
            sig om att utlänningar som de transporterar till Finland
            från länder utanför Schengenområdet
            har de nödvändiga resedokumenten. Om en utlänning
            avvisas är den transportör som transporterat utlänningen
            till Finland med stöd av 175 § skyldig att transportera
            honom eller henne tillbaka till avgångslandet eller något
            annat land; med tanke på det sistnämnda bör
            1 mom. 3 punkten för klarhetens skull kompletteras med
            ett förbehåll för effekterna av förbud
            mot tillbakasändning i 147 §.
         
         
         Föreslagna 173 och 175 § grundar sig på artikel
            26.1 i Schengenkonventionen. Utskottet ansåg en gång
            att de inte stod i strid med grundlagen men nog att bestämmelserna
            kunde äventyra flyktingskyddet (GrUU 13/1998
               rd, s. 6).Utskottet hänvisade till att FN:s
            kommitté för de mänskliga rättigheterna
            vid handläggningen av Frankrikes mellanrapport 1997 uttryckte
            sin oro på grund av uppgifter om att asylsökande
            inte hade tillåtits lämna fartyg i franska hamnar
            (GrUU 13/1998 rd, s. 8/II). Kommittén
            behandlade 1998 i samband med Österrikes rapport bl.a.
            frågan om sanktioner mot transportörer och andra åtgärder
            utanför landsgränserna. Kommittén uttryckte
            sin oro över att åtgärderna kan inverka
            på en enskild människas rätt att lämna
            vilket som helst land, inbegripet sitt eget. (FN-dokument CCPR/C/79/Add.
            103, stycke 11).
            
         
         
         Påföljdsavgift.
         
         En transportör påförs en påföljdsavgift
            för brott mot 173 §. Avgiften är 3 000
            euro per person som transporterats. Med hänsyn till grundlagens
            81 § är påföljdsavgiften varken
            en skatt eller en avgift utan en ekonomisk påföljd
            typ straff för brott mot lagen. I sak kan den jämställas
            med en straffrättslig påföljd. Ur denna
            synvinkel är det väsentligt att 179 § om påföljdsavgiften
            grundar ett s.k. strikt ansvar för transportören
            och bygger på omvänd bevisbörda. I princip är
            detta problematiskt med tanke på oskyldighetspresumtionen
            i grundlagens 21 § (RP 309/1993 rd,
            s. 79/I). Denna omständighet är desto
            viktigare i och med att avgiften tas ut genom tillämpning
            av den s.k. skatteutsökningslagen, vilket bland annat innebär
            att avgiften kan verkställas oberoende av besvär.
            Dessutom påförs påföljdsavgiften
            i samband med gränskontroll av gränskontrollmyndigheten.
            Bestämmelserna om när avgift inte påförs
            i 179 § 2 mom. hänvisar t.ex. till en
            samlad bedömning av omständigheterna och är
            mycket flexibla. De förutsätter en omsorgsfull
            prövning utifrån de särskilda dragen
            för vart och ett fall. 
         
         
         Påföljdsavgiften bygger på artikel
            26.2 i Schengenkonventionen. Där sägs att en stats
            förpliktelser på grund av flyktingkonventionen
            ska vägas in i bestämmelsen. En svaghet med lagförslaget är
            att det i 173 § som leder till påföljdsavgift
            för brottmålsparagrafen inte finns någon som
            helst hänvisning till den transporterades behov av skydd.
            Bristen uppvägs visserligen i någon mån
            av 182 §, där det sägs att påföljdsavgiften
            ska avlyftas om en utlänning får stanna i landet
            därför att han eller hon får uppehållstillstånd på grund
            av flyktingskap, behov av skydd eller tillfälligt skydd.
            Men bestämmelsen hindrar inte att transportören
            får lov att betala påföljdsavgift också om
            beslutet att påföra avgift inte har vunnit laga
            kraft och oberoende av om den som transporterats till Finland är
            i behov av skydd eller inte.
         
         
         Med hänvisning till det ovan sagda anser utskottet
            att situationen på det hela taget står i strid med
            grundlagens 21 §. Men lagförslaget kan till denna
            del behandlas i vanlig lagstiftningsordning, om det som villkor
            för att ta ut påföljdsavgift föreskrivs
            att beslut om att påföra avgift har vunnit laga
            kraft. På detta sätt får man genom rättsmedel
            adekvata garantier för att rättssäkerheten
            blivit tillbörligen tillgodosedd.
         
         
         Förvaltningsförfarande i utlänningsärenden
         
         Förhållande till andra lagar.
         
         Enligt 4 § 1 mom. iakttas förvaltningslagen
            vid behandlingen av ärenden enligt utlänningslagen,
            om inte något annat bestäms särskilt
            i lag. Förvaltningslagen ska därmed tillämpas
            som ett komplement till den del det inte finns särskilda
            bestämmelser i utlänningslagen.
         
         
         Den föreslagna lagens 7 § är en allmän
            procedurnorm. Den gäller de frågor som regleras
            i förvaltningslagens 23, 25 och 31 §. Myndigheternas
            utredningsskyldighet anges på kvalitativt lägre
            nivå än i förvaltningslagens 31 §,
            där det krävs att en myndighet ska se till att
            ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt
            sätt. En parts skyldighet att bidra till utredningen av
            sitt ärende är å andra sidan mera omfattande än
            i förvaltningslagen i och med att den sträcker
            sig också till andra frågor än sådana
            som parten väckt. Utskottet anser att bestämmelser
            av detta slag som avviker från allmän lag inte
            bör genomföras utan starka skäl. Därför
            tillstyrker utskottet att de stryks om det inte kan anföras övertygande
            grunder till stöd för dem i den fortsatta behandlingen.
         
         
         Med stöd av 4 § 1 mom. tillämpas
            förvaltningslagen på asylsamtal som polisen i
            undantagsfall verkställer (97,2 §). Med stöd
            av samma moment tillämpas bestämmelserna om polisundersökning
            i polislagen på polisens övriga utredningar. Hänvisningen
            lämnar det oklart vad som avses med polislagens 37 §,
            där det sägs att stadgandena om förfarandet
            vid förundersökning i tillämpliga delar
            skall iakttas vid polisundersökning. Frågan behöver
            förtydligas. — Situationen är densamma
            för hänvisningen i 4 § 3 mom. till 47 § i
            lagen om gränsbevakningsväsendet.
         
         
         Minderåriga.
         
         I föreslagna 6 § poängteras på behörigt
            sätt att särskild uppmärksamhet ska fästas vid
            barnets bästa och vid omständigheter som hänför
            sig till barnets utveckling och hälsa. Utskottet föreslår
            i detta sammanhang att det också ska föreskrivas
            att en företrädare för socialmyndigheten
            bör vara på plats under behandlingen av ett barns
            ansökan (t.ex. asylsamtal) och andra åtgärder
            rörande barnet, åtminstone om barnet uppträder
            utan vårdnadshavare.
         
         
         Visumärenden.
         
         Med stöd av 17 § tillämpas inte förvaltningslagen
            på behandlingen av visumärenden utan utlänningslagen
            och föreskrifterna i de gemensamma konsulära anvisningarna
            enligt Schengenregelverket, dvs. den konsulära handboken.
            Det är i och för sig speciellt att visumärendena
            i sin helhet ställs utanför förvaltningslagens
            räckvidd. Det korrekta i förslaget kan dessutom
            ifrågasättas med beaktande av att bestämmelserna
            om visumärenden i utlänningslagens 3 kap. åtminstone
            huvudsakligen kan bli tillämpliga som kompletterande specialbestämmelser
            till förvaltningslagen. Därför vore det
            en bättre lösning att ställa visumärendena utanför
            förvaltningslagen bara i de delar som det föreskrivits
            eller bestämts något annat i utlänningslagen
            eller den konsulära handboken. Förslaget om att åsidosätta
            förvaltningslagen bör alltså ännu
            bedömas mycket noga.
         
         
         Den konsulära handboken har ursprungligen fastställts
            av den verkställande kommitté som inrättats
            genom Schengenkonventionen. Frågan om det är nödvändigt
            att på det sätt som föreslås nämna
            den konsulära handboken i lagen är enligt uskottets
            mening öppen på vissa punkter. Det finns till
            exempel bara en hänvisning till den roll som anvisningarna
            i gränskontrollhandboken Schengen spelar i motiveringen
            till lagen om gränsbevakningsväsendet (RP
               42/1998 rd, s. 21/I). Men om den konsulära
            handboken i alla fall nämns i lagtexten skall dokumentet
            specificeras tillräckligt noggrant.
         
         
         Enligt 32 § ska den som fått avslag på sin
            ansökan om visum få ett skriftligt meddelande
            om beslutet. Om den sökande begär det ska grunderna
            för avslaget uppges. Men de uppges inte om avslaget baserar
            sig på upplysningar från myndigheterna i en annan
            stat eller på antagandet att sökanden kan äventyra
            den allmänna ordningen eller säkerheten eller
            den nationella säkerheten i en Schengenstat eller dess
            förhållanden till en främmande stat.
         
         
         Rätten att få ett motiverat beslut är
            som framgår av grundlagens 21 § 2 mom. en av garantierna
            för en god förvaltning. Grundlagen förpliktar att
            trygga dem genom lag. Utskottet anser att det inte rimmar särskilt
            väl med denna förpliktelse att motiven läggs
            fram bara på den sökandes begäran. En
            lämpligare utgångspunkt vore att motiven för
            ett avgörande ska ingå i ett avstyrkande visumbeslut.
         
         
         Förslaget att inte uppge grunderna för avslag är
            dessutom i sak onödigt, eftersom avsaknaden av motiv ändå visar
            att villkoren i lagförslaget uppfyllts. Avslag på en
            visumansökan kan lika väl motiveras med en hänvisning
            till det villkor av dessa tre som är för handen
            i det aktuella fallet. En sådan lagstiftningslösning är
            bättre för den sökande i och med att
            han eller hon då kan förstå varför
            ansökan avslagits och är därför också lämpligare
            med tanke på garantierna för en god förvaltning än
            regeringens förslag.
         
         
         Rättsskydd
         
         Föreslagna 190 §.
         
         I förslaget räknas de myndigheter upp i vilkas
            beslut ändring får sökas genom besvär.
            Grundlagens 21 § 1 mom. gör att förteckningens
            juridiska betydelse inte är helt entydig. I propositionens
            motivering föreslås att arbetskrafts- och näringscentralen
            inte ska tas upp i förteckningen. Men enligt utskottets
            mening kan detta inte som framförs i motiveringen fungera
            som något slag av indirekt besvärsförbud.
            Förvaltningsprocesslagen, inte minst dess 5 § och
            i sista hand grundlagens 21 § 1 mom. avgör om
            det handlar om ett verkställbart beslut. Föreslagna
            190 § är därmed i sak onödig.
         
         
         Besvärsförbud.
         
         Av besvärsförbuden i 191 § är förbuden
            i 1 och 8 punkten enligt utskottets tidigare ståndpunkt
            godtagbara med hänsyn till grundlagens 21 § 1
            mom. (GrUU 23/1998 rd, s. 5).
         
         
         Det är skäl att uppmärksamma punkterna
            5 och 7. Propositionen bygger på den i sig acceptabla tanken
            att ett beslut om uppehållstillstånd på grund
            av tillfälligt skydd omfattas av besvärsförbud
            (5 punkten) eftersom behandlingen av en asylansökan avbryts
            för den tid det tillfälliga skyddet varar. Däremot är
            det problematiskt att behandlingen av en asylansökan med
            stöd av 111 § 2 mom. förfaller
            när det tillfälliga skyddet har upphört,
            om sökanden inte på Utlänningsverkets
            skriftliga förfrågan meddelar att han eller hon önskar
            få sin ansökan behandlad och att besvärsförbudet
            gäller detta förfallandebeslut. Besvärsförbudet
            (7 punkten) blir väsentligt riktigare om bestämmelsen
            att en asylansökan förfaller i 111 § kopplas
            samman med att sökanden uppger sig avstå från
            sin ansökan.
         
         
         Punkt 10 under besvärsförbuden gäller
            beslut av en finsk beskickning om beviljande av främlingspass
            för en utlänning som befinner sig utomlands.
            I 134 § 4 mom. föreskrivs om de mycket begränsade
            materiella villkoren för detta beslut. Förslaget är
            olämpligt till denna del för att det i sådana
            situationer blir beroende av den finska beskickningens prövning
            om främlingspass för högst en månad
            beviljas för återresa till Finland eller inte.
            Förslaget bör ändras så att främlingspass
            beviljas när villkoren är uppfyllda, om det inte
            har kommit fram omständigheter som till exempel berättigar
            till att återkalla uppehållstillstånd.
            Analogt måste besvärsförbudet mot beskickningens
            beslut slopas. Detta är ett villkor för att lagen
            ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
         
         
         Punkterna 3—6 under besvärsförbud
            gäller enligt formuleringen tillstyrkande beslut, vilket givetvis
            inte kan vara meningen. Formuleringen bör ses över.
         
         
         Besvärsförbud ingår också i
            föreslagna 118—120 §. Enligt dem får ändring
            inte sökas särskilt i vissa säkerhetsåtgärder
            genom besvär. Vad gäller anmälningsskyldighet,
            skyldighet att överlämna sitt resedokument och
            skyldighet att ställa säkerhet är det
            emellertid fråga om såtillvida fristående
            skyldigheter i relation till huvudsaken att de spelar en klart egen
            roll för rättsskyddet. Att påföra
            en utlänning en sådan skyldighet har att göra
            med utlänningens rättigheter och skyldigheter
            på det sätt som avses i grundlagens 21 § 1
            mom. De föreslagna besvärsförbuden står därför
            i strid med grundlagen. Lagförslaget kan till denna del
            behandlas i vanlig lagstiftningsordning om 118 § 3 mom.,
            119 § 3 mom. och 120 § 3 mom. stryks. Å andra
            sidan handlar det om beslut som är av den typen att de
            bör iakttas omedelbart. 
         
         
         Besvärstillstånd.
         
         Enligt 196 § beror rätten att anföra
            fortsatta besvär över beslut av förvaltningsdomstolen
            på om högsta förvaltningsdomstolen
            meddelar besvärstillstånd eller inte. Grunderna
            för att meddela tillstånd svarar mot gällande
            lag. När lagen stiftades ansåg utskottet att förfarandet
            med besvärstillstånd inte påverkar behandlingsordningen
            för lagförslaget även om förfarandet
            bör ses som en exceptionell lösning i förvaltningslagskipningen
            (GrUU 23/1998 rd, s. 5/II).
         
         
         Utlänningsverkets rätt att anföra
            besvär.
         
         
         Utlänningsverket har med stöd av 195 § rätt
            att överklaga beslut av förvaltningsdomstolen
            genom vilka beslut av Utlänningsverket har upphävts eller ändrats.
            Förslaget är exceptionellt i förvaltningslagskipning.
            Utlänningsverkets allmänna besvärsrätt
            kan bli ett problem med tanke på kravet på behörigt
            förfarande i grundlagens 21 § 1 mom. i och med
            att verket kunde ses som formell motpart till en utlänning.
         
         
         För att Utlänningsverket ska kunna anföra
            besvär krävs dock enligt 196 § att högsta
            förvaltningsdomstolen meddelat besvärstillstånd.
            Besvärstillstånd meddelas då i första
            hand på grund av s.k. förhandsbeslut. Utlänningsverkets
            besvärsrätt bidrar till en enhetlig rättspraxis
            och är därför inte problematisk med tanke
            på grundlagen, anser utskottet.
         
         
         Utskottet uppmärksammar att förslaget har motiverats
            i första hand med att det blir möjligt att korrigera
            faktafel i förvaltningsdomstolens beslut genom besvär
            hos högsta förvaltningsdomstolen. Denna uppfattning
            står i viss mån i strid med grunderna för
            besvärstillstånd i lagen.
         
         
         Föreslagna 199 §.
         
         Förvaltningsdomstolen kan precis som högsta
            förvaltningsdomstolen enligt förslaget avgöra
            en ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet
            utan sådana handlingar som getts in av myndigheterna. Ett
            villkor är att de omständigheter som behövs
            för att avgöra ärendet framgår
            av besvärsskriften eller på något annat
            sätt.
         
         
         Förslaget tangerar den i grundlagens 21 § 1 mom.
            föreskrivna rätten att få sin sak behandlad på behörigt
            sätt. Utskottet anser att det ur denna synvinkel räcker
            som villkor att domstolen har kännedom om de omständigheter
            som behövs för att avgöra ärendet.
            I en sådan situation kan de komma fram närmast
            om sökanden för fram dem och därmed tala
            för att ansökan ska godkännas. Denna
            omständighet kunde gärna framgå tydligare
            av själva lagtexten.
         
         
         Verkställighet av beslut om avvisning.
         
         De föreslagna bestämmelserna svarar mot de
            nuvarande. Enligt 201 § 1 mom. är huvudregeln
            att ett avvisningsbeslut kan verkställas trots att det överklagas,
            om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något
            annat. När det gäller beslut om avvisning
            av unionsmedborgare förefaller förvaltningsdomstolens
            möjlighet att förbjuda verkställighet
            att bli beroende av 172 § i förvaltningsprocesslagen. Betydelsen
            av denna bestämmelse har framför allt samband
            med avvisningsgrunderna i 148 §.
         
         
         Att ett avvisningsbeslut ska ha vunnit laga kraft är
            huvudregeln vid verkställigheten när en utlänning
            har ansökt om uppehållstillstånd på grund
            av internationellt skydd eller tillfälligt skydd. I så fall
            fattas avvisningsbeslutet med stöd av 98 § 4 mom.
            Också ett sådant beslut kan under vissa omständigheter
            bli verkställbart trots att det har överklagats.
            Förvaltningsdomstolen kan visserligen också i
            detta fall bestämma annorlunda.
         
         
         Möjligheten till omedelbar verkställighet
            gäller med stöd av 201 § 2 mom. för
            det första om en sökande kan sändas till
            en annan stat som enligt rådets förordning om
            bestämmandet av den ansvariga staten är skyldig
            att pröva hans eller hennes asylansökan (103 § 1
            mom. 2 punkten) eller om sökanden har lämnat in
            en ny ansökan som inte innehåller några
            sådana nya grunder för att stanna i landet som
            påverkar avgörandet av ärendet (103 § 2
            mom. 3 punkten).
         
         
         För det andra kan ett avvisningsbeslut enligt 201 § 3
            mom. verkställas trots att det överklagats när
            det gäller en sökande som kommit från ett
            säkert asylland (103 § 1 mom. 1 punkten) eller
            ett säkert ursprungsland (103 § 2 mom. 1 punkten)
            eller en sökande vars ansökan enligt 101 § är
            uppenbart ogrundad (103 § 2 mom. 2 punkten). I dessa fall
            kan avvisningsbeslutet verkställas tidigast den åttonde
            dagen efter det att beslutet har delgetts sökanden. Tidsfristen ska
            dock omfatta minst fem vardagar.
         
         
         Motsvarande bestämmelser om verkställighet av
            beslut om avvisning formulerades under behandlingen i riksdagen
            delvis utifrån grundlagsutskottets anmärkningar
            (GrUU 16/2000 rd, s. 6—7).
            Utskottet har senare bedömt bestämmelserna i utlänningslagen
            med tanke på artikel 13 i Europeiska konventionen om skydd
            för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
            friheterna och i ljuset av vissa avgöranden av europeiska
            domstolen för mänskliga rättigheter som meddelats
            efter det att lagen stiftades (GrUU 10/2002 rd).
         
         
         Enligt denna konventionsbestämmelse ska var och en
            vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts
            ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför
            en nationell myndighet och detta även om kränkningen
            förövats av någon under utövning
            av offentlig myndighet. Bestämmelsen är accessorisk
            i relation till övriga materiella rättigheter
            enligt konventionen om skydd för de mänskliga
            rättigheterna: ett effektivt rättsmedel ska finnas
            att tillgå om en enskild person framför ett motiverat
            påstående om kränkning av sina rättigheter
            enligt konventionen. För asylsökande kan artikel
            3 om förbud mot tortyr och artikel 4 om förbud
            mot kollektiv utvisning i tillläggsprotokoll 4 till konventionen
            ses som sådana accessoriska rättigheter. 
         
         
         Utskottet ansåg att det av människorättsdomstolens
            avgöranden gick att dra "den slutsatsen att om ett avvisningsbeslut
            verkställs omedelbart kan det leda till ett förfarande
            som strider mot artikel 13 i människorättskonventionen. Detta
            blir fallet om beslutet verkställs trots ett motiverat
            påstående utan att de nationella myndigheterna
            försäkrar sig om att verkställigheten inte
            står i konflikt med förbudet mot tortyr och massdeportering
            enligt människorättskonventionen." Men enligt
            utskottets uppfattning var det obefogat att anse att gällande
            nationella bestämmelser om omedelbar verkställighet
            av avvisningsbeslut som sådana, på en allmän
            nivå, strider mot Europeiska konventionen om skydd för de
            mänskliga rättigheterna.
         
         
         Den rättsskyddsrisk som eventuellt ingår i
            bestämmelsen om omedelbar verkställighet grundar
            sig på att en sökande som ska avvisas överklagar
            ett beslut enligt 201 § 3 mom. och begär förbud
            mot eller avbrytande av verkställighet eller har för
            avsikt att göra det. Risken har därmed samband
            med besvärstiden och kunde på ett allmänt
            plan minskas i motsvarande mån genom att besvärstiden
            förkortas. Men utskottet har inte ansett att möjligheten
            till omedelbar verkställighet av ett avvisningsbeslut står
            i strid med 21 § i grundlagen (GrUU 16/2000
               rd, s. 6/I).
         
         
         När besvär har anförts minimeras
            rättsskyddsrisken om beslutets verkställbarhet
            blir beroende av domstolens avgörande med anledning av en
            ansökan om verkställighetsförbud. Domstolen
            kan med stöd av 32 § i förvaltningsprocesslagen
            också på eget initiativ bestämma om verkställbarheten
            av ett beslut med anledning av besvär. 
         
         
         Förslaget tar inte ställning till vad en ansökan om
            verkställighetsförbud innebär för
            verkställbarheten av ett beslut. Enligt motiveringen (RP, s.
            245) har polisen som verkställer beslut om avvisning "i
            allmänhet väntat den tid som det tar att behandla
            ett beslut om förbud innan den har verkställt
            beslutet". Enligt uppgift från Helsingfors förvaltningsdomstol avgörs
            ansökningar om förbud mot verkställighet
            nästan utan undantag senast dagen efter den dag då ansökan
            kommit in. Beslutet kan fattas också senare, om det är
            känt att verkställigheten ska äga rum
            först längre fram. Förvaltningsdomstolen
            har fått kännedom om endast ett fall där
            polisen inte har väntat på förvaltningsdomstolens
            avgörande om verkställigheten. — Helsingfors
            förvaltningsdomstol har förordnat om verkställighetsförbud
            omkring 10—20 gånger per år. Vidare
            sägs lagförslaget avse att den verkställande
            myndigheten är skyldig att avhålla sig från
            verkställighet om domstolen meddelar att verkställighetsåtgärder
            inte bör vidtas förrän domstolen har
            kommit med ett avgörande om avbrytande av verkställigheten.
         
         
         Syftet med 2000 års reform var att påskynda asylförfarandet
            och den vägen minska antalet ogrundade ansökningar.
            Av förarbetena till reformen framgick att behandlingstiderna
            för asylansökningar då också i
            s.k. påskyndat förfarande var 5—16 månader
            (RP 15/2000 rd, s. 4/I). Efter
            lagändringen minskade antalet sökande från
            vissa länder klart. Veterligen har behandlingstiderna i
            alla fall varit ungefär lika långa som förut. 
         
         
         Det verkar obefogat att försöka påskynda verkställigheten
            av avvisningsbeslut med hjälp av 201 § 3 mom.
            jämfört med hur mycket tid behandlingen av dessa
            frågor totalt kräver. Den föreslagna
            korta tidsfristen för verkställighet förefaller
            särskilt oskälig för en sökande
            som väntat en längre tid på behandling
            av sin asylansökan och som knutit olika slag av band med
            Finland. I sak innebär förslaget att det ställs
            krav på förvaltningsdomstolen beträffande
            behandlingstiden för ansökningar, vilket inte är
            lämpligt med tanke på domstolens oavhängighet
            enligt grundlagens 3 § 3 mom. I sammanhang med grundläggande
            och mänskliga rättigheter vore det klart bättre
            motiverat att binda verkställigheten av dessa beslut vid
            att förvaltningsdomstolen ska ha avgjort en eventuell ansökan
            om förbud mot verkställighet eller på eget
            initiativ på grund av besvär förordnat
            om verkställighet av beslutet. 
         
         
         Utskottet anser att god lagstiftningssed talar för
            att 201 § 3 mom. ändras till exempel på följande
            sätt: "Ett beslut som ..  har  ansetts  som uppenbart
            ogrundat, kan verkställas tidigast    (utesl.)
            efter det att förvaltningsdomstolen på ansökan
               av ändringssökanden eller på eget initiativ
               har avgjort frågan om verkställighet av det överklagade
               beslutet.  
            (Utesl)".
         
         
         Andra omständigheter
         
         Hinder för permanent uppehållstillstånd.
         
          Enligt 57 § 1 mom. 3 och 4 punkten är det
            ett prövningsbart hinder för permanent uppehållstillstånd i
            motiveringen ges till skillnad från lagtexten den uppfattningen
            att det handlar om en förteckning över ovillkorliga
            hinder. att en utlänning har gjort sig skyldig till två eller
            flera brott eller misstänks för två eller flera
            brott. Det kan på goda grunder ifrågasättas om
            en så här lös formulering är
            lämplig. Utskottet påpekar att högsta
            förvaltningsdomstolen ansett att det faktum att någon
            gjort sig skyldig till två (KHO 1997:111) eller flera (KHO
            1999 T 2862) trafikförseelser kunde anses som ett i gällande
            lag avsett särskilt skäl att låta bli
            att bevilja permanent uppehållstillstånd. En översyn
            av förslaget måste bedömas på allvar;
            beslutsprövningen bör i vilket fall som helst
            utgå från en sådan samlad bedömning
            som fäster adekvat vikt vid handlingarnas grovhet och vid
            hur länge en utlänning uppehållit sig
            i Finland. 
         
         
         Arbetsmarknadsorganisationernas ställning.
         
         Enligt 71 § deltar parterna på arbetsmarknaden
            i uppföljningen och utvärderingen av förfarandena
            för beviljande av uppehållstillstånd
            för arbetstagare. De är också med om
            att utforma regionala och riksomfattande riktlinjer för
            de allmänna villkoren för att anlita utländsk
            arbetskraft. Dessa uppgifter hör till arbetsministeriets förvaltningsområde
            (RP 151/2003 rd, s. 16/II).
            I motiveringen behandlas möjliga fora för det riksomfattande
            och regionala trepartssamarbetet (se också RP
               151/2003 rd, s. 16—17).
         
         
         Bland dessa uppgifter för parterna på arbetsmarknaden är
            medverkan i utformningen av riktlinjer konstitutionellt viktig.
            Enligt 72 § 2 mom. ska riktlinjerna beaktas i prövningen
            av uppehållstillstånd för arbetstagare. I
            motiveringen framhålls felaktigt att riktlinjerna bör följas. I
            ljuset av de konstitutionella synpunkterna på utövningen
            av lagstiftningsmakt ser utskottet det inte som ett problem att
            riktlinjerna på detta sätt formuleras som punkter
            för beslutsfattandet. Riktlinjerna bör dock lämpligast
            meddelas genom beslut av myndigheterna.
         
         
         Studerande som slutfört studierna.
         
         Med stöd av uppehållstillstånd som
            beviljats för studier är det tillåtet
            att förvärvsarbeta i begränsad utsträckning
            enligt vad som föreskrivs i 80 § 1 mom. 1 punkten.
            Utskottet uppmärksammar att man i lagförslaget
            inte har räknat med att utlänningar som utexamineras
            från finländska läroanstalter kan försöka
            skaffa sig heltidsarbete här. Utskottet tillstyrker att
            förslaget kompletteras med bestämmelser om att
            vistelse för arbetssökande och även förvärvsarbete
            på vissa villkor ska vara möjligt i dessa fall.
         
         
         Upphörande av flyktingstatus.
         
         Föreslagna 107 § 5 punkten handlar om att
            flyktingstatus upphör på den grunden att en person
            uppenbart inte längre är i behov av skydd på grund
            av förändrade förhållanden.
            I motiveringen nämns förändringar som
            skett i ursprungslandet. Med anledning av detta hänvisar
            utskottet till högsta förvaltningsdomstolens avgörande
            av relativt färskt datum, där det sägs
            att om förändrade förhållanden
            tas till grund måste eventuella förändringar
            i en flyktings individuella behov av skydd bedömas i relation
            till den förändrade situationen i landet (KHO
            2003:82). Lagförslaget bör kompletteras så att
            det fäster avseende vid flyktingens behov av individuellt
            skydd.
         
         
         Förvar.
         
         Vad gäller villkoren för tagande i förvar
            har 121 § 1 mom. 3 punkten utan motivering formulerats
            lösare än den gällande bestämmelsen.
            Utskottet anser att det nuvarande uttrycket "finns motiverad orsak
            att anta" att en utlänning begår brott bör
            bibehållas i bestämmelsen.
         
         
         Formuleringen i föreslagna 123 § 4 mom. bör preciseras
            med att en minderårig får placeras i polisens
            häkteslokaler endast om också den minderåriges
            vårdnadshavare eller någon annan myndig familjemedlem
            tagits i förvar och placerats i den.
         
         
         Massinvandring.
         
         Föreslagna 133 § gäller en sådan
            situation att antalet invandrare undantagsvis är så stort
            att det inte är möjligt att vid sedvanligt förfarande
            klarlägga förutsättningarna för inresa
            och registrera invandrarna. Statsrådet kan då vid
            allmänt sammanträde besluta att invandrarna ska
            föras till en flyktingsluss för registrering.
            Beslutet fattas för högst tre månader
            i sänder och ska föras till riksdagen för
            behandling. Beslutet ska upphävas om riksdagen så beslutar.
         
         
         Grundlagsutskottet har behandlat frågan om mottagning
            i flyktingslussar i samband med lagen om främjande av invandrares
            integration samt mottagande av asylsökande. Utskottet såg slussfasen
            som ett potentiellt grundlagsproblem i sig, men ansåg att
            bestämmelsen kunde tillåtas i ett grundlagsperspektiv
            eftersom meningen var att tiden på flyktingsluss skulle
            bli kort och inte vara längre än mellan några
            dagar och en vecka. Utskottet ansåg "det möjligt
            att en utdragen vistelse på flyktingsluss i något
            skede kan bli en fråga om vistelsen är laglig
            med avseende på rätten i 19 § 1 mom.
            och även andra grundläggande fri- och rättigheter
            i grundlagen" (GrUU 18/2001 rd, s. 4/I).
         
         
         Av paragrafens 4 mom. framgår att flyktinglussfasen
            för registrering kan ta upp till 14 dagar. Med hänsyn
            till sin ståndpunkt godkänner utskottet inte detta
            förslag utan anser att tiden i flyktingsluss bör
            bestämmas utifrån gällande lag om främjande
            av invandrares integration samt mottagande av asylsökande.
            Därför måste denna tidsfrist strykas. Ändringen är
            ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas
            i vanlig lagstiftningsordning. Vidare anser utskottet det obefogat
            att det beslut av statsrådet som avses i förslaget
            ska underställas riksdagens efterkontroll. Riksdagen och
            dess utskott har redan nu tillgång till fullt adekvata
            förfaranden med tanke på riksdagens medinflytande.
            Utskottet föreslår att det utreds om det bör
            föreskrivas att statsrådets beslut om massinvandring är
            en befogenhet enligt beredskapslagen.
         
         
         Avvisningsgrunder.
         
         En utlänning får enligt 148 § 2
            och 3 punkten avvisas om han eller hon lämnar oriktiga
            upplysningar om sin identitet eller sin resa. Med tanke på proportionalitetsprincipen
            inom förvaltningen kan avvisning dock vara en oskäligt
            sträng påföljd om utlänningen till
            exempel för att han eller hon blivit utsatt för tortyr
            eller annars på grund av svår traumatisering inte
            förmår lämna riktiga och kompletta upplysningar
            till myndigheten eller inte förstår att göra
            det. Därför bör det övervägas
            om inte förslaget bör kompletteras med ett ytterligare villkor
            om att en utlänning får avvisas på dessa grunder
            om han eller hon avsiktligt lämnat oriktiga upplysningar.
            Ett avsiktlighetsvillkor ingår till exempel i 101 §.
         
         
         Utvisning av en flykting.
         
         Grunderna för att utvisa en flykting i 149 § 3
            mom. har luckrats upp i jämförelse med den gällande
            lagen på ett sådant sätt att det finns
            en uppenbar risk för att det i praktiken kommer att ske
            brott mot förpliktelserna enligt flyktingkonventionen.
            Förslaget måste ändras och bestämmelsen
            harmoniseras med grunderna i artikel 32 i flyktingkonventionen.
            Dessa grunder nämns i propositionens motivering.
         
         
         Tolkning av beslut.
         
         En parts rätt enligt 203 § 5 mom. att få information
            om innehållet i ett beslut på något annat
            språk än hans eller hennes modersmål
            genom tolkning eller översättning bör
            preciseras såtillvida att det ska vara fråga om ett
            språk som parten på goda grunder kan antas förstå.
            I bestämmelsen bör dessutom lämpligen nämnas översättning
            före tolkning av beslutet för att visa att översättning är
            det primära och med tanke på grundlagens 21 § bättre
            sättet att sköta saken.
         
         
         Hörande av minoritetsombudsmannen.
         
          Enligt den gällande lagen är huvudregeln
            att minoritetsombudsmannen ska beredas tillfälle att bli hörd
            under behandlingen av en asylansökan, men detta har i 209 § urholkats
            till att minoritetsombudsmannen på begäran har
            rätt att bli hörd. Detsamma gäller ombudsmannens
            nuvarande rätt att bli hörd i ett ärende
            som gäller utvisning av en utlänning. Förslaget
            har samband med 208 § om information till minoritetsombudsmannen.
         
         
         Om bestämmelserna ändras på föreslaget
            vis finns det en viss risk för att ärenden i allt
            större utsträckning besluts utan minoritetsombudsmannens
            medverkan. Att detta inte är helt osannolikt antyder de
            nuvarande bristerna i minoritetsombudsmannens tillgång
            till information. Utskottet anser att minoritetsombudsmannens ställning
            i behandlingen av de ärenden som avses i 209 § är en
            rättssäkerhetsfråga. Utskottet ser hellre
            att minoritetsombudsmannen inom en skälig tid i vart och
            ett fall bör beredas tillfälle att komma med ett
            utlåtande i saken. Dessutom skall han eller hon inom samma
            tid på egen begäran ha rätt att bli muntligt
            hörd hos myndigheten. Ombudsmannen bör samtidigt
            kunna medverka i flera olika ärenden.
         
         
         Verkställighet.
         
         I lagförslaget finns inga bestämmelser om
            hur beslut om avlägsnande ur landet ska verkställas
            i praktiken. Detta förklaras förmodligen med att
            bestämmelser inte heller finns i den nuvarande lagen. Det
            oaktat har verkställighetsfrågorna på senare
            tid ådragit sig särskild uppmärksamhet.
            Redan detta talar för att frågan bör
            regleras som en helhet för sig i samband med totalreformen
            av utlänningslagen. Det handlar till exempel om att betydelsen
            av omständigheterna i 51 (hälsoskäl)
            och 52 (individuell, mänsklig orsak) § för
            verkställigheten av beslut bör anges i lagtexten.
            Det är också viktigt att införa samordnade
            bestämmelser om verkställighetsmetoderna, inbegripet
            tvångs- och maktmedel. I detta nu bestäms dessa
            frågor utifrån reglerna för olika myndigheter,
            som polisen och hälsovårdspersonalen. Det väsentliga är
            att förtydliga de faktorer som inverkar på tillsynen över
            verkställigheten och den vägen på rättsskyddet.
         
         
         Anvisningar.
         
         Åtminstone i 39 § 5 mom. finns en bestämmelse
            om meddelande av anvisningar. Social- och hälsovårdsministeriet
            kan meddela anvisningar om tolkningen av försörjningsförutsättningarna
            i anknytning till uppehållstillstånd.
         
         
         Utskottet har ansett denna typ av bestämmelser onödiga
            eftersom myndigheten inom sitt lagfästa behörighetsområde
            får meddela anvisningar också utan särskilt
            bemyndigande (GrUU 6/2003 rd, s. 4/I
            och GrUU 2/2004 rd, s. 3/II). Dessutom
            bidrar bestämmelser om meddelande av anvisningar till att
            fördunkla skillnaden mellan förpliktande rättsliga
            regler i ministerieförordningar eller myndighetsbestämmelser
            som utfärdas med stöd av lag och anvisningar typ
            rekommendationer. Av dessa orsaker bör bestämmelsen
            om anvisningar lämpligen strykas.
         
         
         Behandlingstider.
         
         Sammantaget är de långa behandlingstiderna
            just nu det största problemet med utlänningsärenden.
            Regeringens proposition innebär inga väsentliga
            reformer i förfarandet. Med tanke på grundlagens
            21 § är det viktigt att man redan under
            behandlingen av propositionen kommer på lösningar
            som kan förkorta behandlingstiderna. Utskottet noterar
            som en positiv sak att arbetskraftsbyråns förfarande
            med förhandsbesked enligt 78 § rätt tillämpat
            kan betyda att finländska arbetsgivare får en
            välbehövlig möjlighet att flexibelt och
            planmässigt anlita utländsk arbetskraft i branscher
            där det råder brist på arbetskraft. För
            att förfarandet på allt sätt ska fungera
            krävs det att informationsgången och kontakterna
            mellan arbetskraftsbyråerna och Utlänningsverket
            utvecklas.
         
         
         Utlänningspolitiken.
         
         Vi har skäl att se utlänningspolitiken i ett
            bredare samlat perspektiv i framtiden. Befolkningens åldrande
            och internationaliseringen för med sig utmaningar som tvingar
            oss att bedöma den utländska arbetskraftens roll
            i framtiden.