Motivering

Utskottet gjorde ganska snart efter det att reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna hade trätt i kraft en bedömning utifrån 15 a § i den dåvarande regeringsformen (19 § i den nuvarande grundlagen) av förslaget att se över sjukdagpenningssystemet så att den blir uteslutande en förmån som ersätter inkomstbortfall (GrUU 15/1995 rd). Regeringens ändringsförslag innebar att minimidagpenningen slopades och att en årsinkomst på minst 5 000 mark ställdes som villkor för dagpenning. Utskottet ansåg att de sociala trygghetssystemen som borgar för en grundläggande försörjning enligt 19 § 2 mom. grundlagen inte behöver utsträckas till dem som omfattas av lagfästa trygghetssystem och som med hänsyn till sin egen situation, t.ex. sina familjeförhållanden, i övrigt som helhet bedömt har möjlighet att försörja sig, också om deras normala försörjningsmöjligheter har försvagats till exempel på grund av sjukdom. Behovsprövning utifrån detta slag av faktorer var tillåten enligt grundlagen, menade utskottet. Vidare påpekade utskottet att grundlagen inte kräver att den som enbart är hänvisad till trygghet enligt 19 § 1 mom. grundlagen bör omfattas av det system som avses i 2 mom. med anledning av sjukdom. Bedömningen av lagstiftningsordningen berodde enligt utskottets mening i väsentlig grad på om det uppstod marginalgrupper med avseende på 19 § 2 mom. grundlagen.

Enligt 18 a § i det första lagförslaget i propositionen skall sjukdagpenningsbeloppet för de personer som avses i paragrafen räknas ut med beaktande av deras inkomster under fyra månader innan arbetsoförmågan började i stället för en månad som nu. Reformen förbättrar dagpenningstagarens situation och bereder inga problem med tanke på 19 § 2 mom. grundlagen.

Föreslagna 18 b §, som avser en minimidagpenning som är oberoende av behovsprövning, förväntas ha likadana effekter. Den nya minimirätten gäller alla som varit oförmögna att arbeta i 55 dagar. Efter denna väntetid betalas minimidagpenning för det första till dem som enligt nuvarande bestämmelser har blivit utan dagpenning och för det andra till dem som haft en mindre dagpenning än minimidagpenningen. Ändringen i bestämmelserna har samband med utskottets tidigare uttalade uppfattning att situationen för långvarigt sjuka, som inte har förvärvsinkomster eller som har låga inkomster, kan jämställas med situationen för marginalgrupper och att de inom en skälig tid efter insjuknandet bör omfattas av förmånssystemet (GrUU 15/1995 rd, s. 3/II). Ändringsförslaget avser en förkortning av denna tid och bereder inga problem med tanke på 19 § 2 mom. grundlagen.

I anknytning till denna ändring ändras 19 § på ett sätt som innebär att väntetiden på 55 dagar förkortar den längsta tiden för utbetalning av sjukdagpenning. Ändringen ligger helt i linje med den nuvarande regeln för uträkning av antalet dagpenningsdagar och är enligt utskottets uppfattning betydelselös i konstitutionellt hänseende.

Enligt föreslagna 23 g § utfärdas närmare bestämmelser genom förordning av statsrådet bl.a. om när den försäkrades arbetsuppgifter eller arbetsförhållanden äventyrar hennes eller fostrets hälsa. Detta förslag gällande särskild moderskapspenning har samband med 1 mom. i samma paragraf, som ändrats genom lag 63/2001. Där föreskrivs om villkoren för särskild moderskapspenning på ett sätt som gör det klart att det föreslagna bemyndigandet att utfärda förordning inte kan sträcka sig ända till de materiella villkoren för att få särskild moderskapspenning. Men det är skäl att se över lydelsen i motsvarighet till bemyndigandets tekniska natur.