Detaljmotivering

2 §.

I paragrafmotiven sägs det att på de stöd som ingår i lagförslaget tillämpas med vissa undantag som allmän lag statsunderstödslagen (688/2001). Trots det saknar paragrafen en uttrycklig bestämmelse om hur den föreslagna lagen förhåller sig till statsunderstödslagen, konstaterar utskottet. Enligt uppgift skulle statsunderstödslagen med hänsyn till den nya lagens innehåll inte bli tillämplig på särskilt många punkter när det gäller beslut om och återkrav av stöd enligt den nya lagen. Som kompletterande föreskrifter av detta slag kunde eventuellt statsunderstödslagens bestämmelser om handräckning (18 §) och solidariskt ansvar (27 §) samt om statsbidragsmyndighetens skyldighet att göra en bedömning av vilka effekter statsunderstöden haft (36 §) komma i fråga. Lagförslaget är emellertid så uttömmande och detaljerat i fråga om beviljande, användning och återkrav av stöd att påståendet i motiven om statsunderstödslagens (breda) tillämplighet kan anses missvisande i tolkningshänseende. Med hänsyn till hur liten betydelse statsunderstödslagen har för lagens tillämpning ser utskottet ingen anledning till att paragrafen kompletteras på denna punkt.

10 §.

Grundlagsutskottet har fäst sig vid bemyndigandet i 10 § 4 mom. till den del det gäller nationellt finansierat projektstöd. Enligt momentet utfärdas genom förordning av statsrådet bestämmelser om nivån och maximibeloppet för de olika stöden inom de gränser som Europeiska gemenskapens lagstiftning sätter. I princip kan projektstödet uppgå till högst 100 procent av de godtagbara kostnaderna för projektet. Utskottet konstaterar att nivån på och det högsta beloppet för ett programbaserat projektstöd beror på hur programmet finansieras. Andra generellt påverkande faktorer är vilket genomslag den stödda verksamheten får och vilken tyngd den har med avseende på landsbygdsutvecklingen samt behovet av att engagera andra offentligrättsliga och privata aktörer i verksamheten. Det som framför allt avgör stödets nivån och maximibelopp är hur mycket pengar det sammantaget finns att tillgå. Utskottet föreslår att momentet preciseras genom en hänvisning till 1 mom., där det sägs att en förutsättning för att stöd ska beviljas är att den finansiering som behövs har anvisats i statsbudgeten eller i dispositionsplanen för gårdsbrukets utvecklingsfond.

12 §.

Enligt inkommen utredning är det inte nog med att bevilja startstöd bara till mikroföretag som inleder sin verksamhet, eftersom det kan bli aktuellt att anställa arbetskraft först när företagaren själv under många år ensam bedrivit verksamheten. Startstöd bör alltså också kunna beviljas för utvidgning av verksamheten. Utskottet konstaterar att de flesta av landsbygdens mikroföretag är enmansföretag där behovet av nyanställning kan uppstå först efter många års verksamhet. Dessutom bör man också i de fallen sänka tröskeln för nyanställning på landsbygden. Därför föreslår utskottet att stöd ska kunna beviljas mikroföretag också för utvidgning av verksamheten.

15 §.

I paragrafen föreslås bestämmelser om förutsättningar för och begränsningar av beviljande av företagsstöd. Dessutom föreskriver 21 § om förutsättningar för och begränsningar av beviljande av projektstöd.

I en skrivelse till utskottet den 2 november 2006 konstaterar jord- och skogsbruksministeriet att enligt det nationella byggnadspolitiska programmet (SRb 30.1.2003) ska den offentliga sektorn föregå med gott exempel och på allt sätt främja en hög byggkvalitet (uppföljningsgruppens lägesrapport YM 151, s. 21). När byggnader uppförs med offentlig finansiering ska man ställa strängare kvalitetskrav är normalt med avseende på resurshushållning, funktionalitet, säkerhet och miljö. Hit hör bl.a. krav på byggmaterial, ekonomiska energilösningar och lokaldimensionering.

Med hänvisning till det ovan sagda anser utskottet att jord- och skogsbruksministeriet precis som nu bör kunna utfärda föreskrifter för byggande som stöds. Produkterna och teknikerna inom byggbranschen utvecklas så snabbt att det inte är någon idé att utfärda bestämmelser om dessa detaljer och deras koppling till olika stödobjekt i lag eller statsrådsförordning. Utskottet framhåller att de föreslagna bestämmelserna i enlighet med lagens allmänna räckvidd bara skulle gälla gårdar när verksamheten utvidgas till annan verksamhet än jordbruk.

Det är ytterst angeläget att ge akt på vilka ekonomiska konsekvenser kraven ovan får. Det gäller att se till att kraven inte leder till en omotiverad höjning av kostnadsnivån och att jord- och skogsbruksministeriets anvisningar inte blir roten till en byråkrati som gör det svårt att genomföra projekten.

På grundval av det ovan sagda föreslår utskottet att det i slutet av 2 mom. läggs till en mening om att det av en byggplanen också ska framgå hur funktionell, lämplig och miljöanpassad bygginvesteringen är. Dessutom föreslår utskottet ett nytt 5 mom. som säger att bestämmelser om tekniska, ekonomiska och funktionella samt säkerhets- och miljörelaterade detaljer avseende bygginvesteringar i anknytning till åtgärder som stöds kan utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

21 §.

I analogi med förslaget under 15 § föreslår utskottet att 2 mom. ändras och att paragrafen kompletteras med ett nytt 6 mom.

23 §.

I 1 mom. handlar det om inom vilken tid en åtgärd som får stöd ska utföras. I regel är det två år från det att stödet beviljas. Enligt lagförslaget kan en kortare frist föreläggas för genomförande av en åtgärd som stöds med investeringsstöd eller startstöd medan fristen för en åtgärd som stöds med utvecklingsstöd är två år. Arbetskrafts- och näringscentralen kan enligt 2 mom. på ansökan förlänga fristen. Det föreslagna 15 § 2 mom. kräver att det i planen för den åtgärd som ska stödjas anges hur länge åtgärden förväntas ta. Enligt 34 § godkänns planen genom stödbeslutet. När det gäller bedömningen av fristen begränsas arbetskrafts- och näringscentralens prövningsrätt av 23 § 1 mom. om hur länge en åtgärd får ta. Redan de föreslagna bestämmelserna medger stöd till utvecklingsarbete som räcker mindre än två år. Men i princip ska den genomförandetid som godkänts genom stödbeslutet iakttas. Administrativt skulle situationen bli tydligare om en kortare tidsfrist kunde bestämmas också för åtgärder som genomförs med utvecklingsstöd och stödtagaren kunde ansöka om förlängning av denna tidsfrist hos arbetskrafts- och näringscentralen. Utskottet föreslår att 1 och 3 mom. ändras i enlighet med detta.

24 §.

Enligt utredning till utskottet bör ikraftträdandet av den förslagna lagen om stöd för utveckling av landsbygden inte kopplas samman med ikraftträdandet av de föreslagna lagarna avseende offentlig upphandling och revision, som är under behandling i riksdagen. Utskottet föreslår följaktligen att hänvisningarna i 24 § 1 mom., 37 § 2 mom. och 44 § 2 mom. ges en mer allmän skrivning.

I 2 och 3 mom. föreslås bestämmelser om begränsning av överlåtelse av egendom eller företagsverksamhet som stöds. I artikel 72 i EU:s landsbygdsförordning finns regler för investeringsrelaterade insatsers varaktighet. Enligt punkt 1 i den artikeln ska medlemsstaten se till att landsbygdsfondens (EJFLU) stöd för en investeringsinsats får behållas om insatsen under fem år från beslutet om finansiering inte genomgår någon betydande förändring som a) påverkar dess art eller förutsättningarna för genomförandet, eller på ett otillbörligt sätt gynnar ett företag eller ett offentligt organ, b) innebär ändrade ägandeförhållanden beträffande infrastruktur eller att en produktionsverksamhet upphör eller flyttas. Dessutom ska man enligt artikel 72.2 återkräva felaktigt utbetalda belopp i enlighet med artikel 33 i förordning (EG) nr 1290/2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EG:s finansieringsförordning).

I en utredning till utskottet har det påpekats att det i 24 § kommer att föreskrivas om sådana saker som kan anses som betydande förändringar av insatsen. Dessutom ska bestämmelsen bidra till att de mål som ställts för stöden (såväl de i 1 § angivna som de i programmet stipulerade) uppnås och att den verksamhet som finansieras med offentliga medel får hållbara effekter. Meningen är att förhindra att de fördelar som stödet genererar övergår till en aktör som inte hade kunnat beviljas stöd och vars verksamhet inte motsvarar de mål finansieringen avser.

Enligt det föreslagna 4 mom. räknas det inte som förbjuden överlåtelse när egendom som skaffats med hjälp av stöd eller företagsverksamhet som stöds övergår genom arv eller generationsväxling. Med tanke på den föreslagna lagens syfte är det dessutom på sin plats att den stödda företagsverksamhetens och utvecklingsverksamhetens kontinuitet stöds även i de fall då stödtagaren av en eller annan orsak inte klarar av att fortsätta med verksamheten eller när det är motiverat att överlåta egendom för vilken stöd betalas. Därför har det i 2 mom. tagits in bestämmelser om ett tillståndsförfarande. Stödtagaren kunde på ansökan som gjorts före överlåtelsen beviljas tillstånd att överlåta egendom som skaffats med stöd, om mottagaren uppfyller villkoren för beviljande av stöd och om karaktären hos den verksamhet som är föremål för stödet inte förändras väsentligt. Lagförslaget saknar emellertid ett motsvarande tillståndsförfarande för överlåtelse av företagsverksamhet. Utskottet menar att tillståndsförfarandet lämpligen kunde utsträckas till att även gälla överlåtelse av företagsverksamhet. Det skulle innebära en ny praxis. Förutsättningarna för överlåtelse av företagsverksamhet kunde bedömas utifrån samma måluppfyllelsekriterier med beaktande av artikel 72 i EG:s landsbygdsförordning. Då skulle stödvillkoren i princip inte försvåra överföringen av en livsduglig företagsverksamhet till en mottagare som uppfyller villkoren för beviljande av stöd. Det skulle bidra till att företagsverksamhetens sysselsättande effekt kvarstår också när överlåtelsen sker på annat sätt än genom arv eller generationsväxling.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning, förutsatt att 2 mom. ändras på det sätt utskottet krävt. Förbudet mot överlåtelse av objektet för den investering som stöds utgör enligt grundlagsutskottet ett problem med tanke på 15 § i grundlagen. Bestämmelsen bör placeras i lagförslagets 45 §, som handlar om återkrav. Eftersom 3 mom. gäller förbud mot överlåtelse av företagsverksamhet som är föremål för stöd, föreslår jord- och skogsbruksutskottet att även dessa bestämmelser flyttas över till 45 §.

Utskottet föreslår att i 2 mom. tas in en bestämmelse om ett tillståndsförfarande för överlåtelse av objektet för en investering som stöds och att 3 mom. i enlighet med det sagda ovan kompletteras med en likartad bestämmelse avseende överlåtelse av företagsverksamhet som stöds. Detta ger upphov till en teknisk ändring i 56 § om besvärsförbud gällande stöd.

37 §.

Med motiveringen under 24 § föreslår utskottet att 2 mom. ändras.

41 §.

Grundlagsutskottet tar i sitt utlåtande upp frågan om utlämnande av uppgifter till lokala aktionsgrupper ur informationssystemet för övervakning. Rätten för myndigheter och andra som utför offentliga uppdrag att utan hinder av sekretessbestämmelserna få uppgifter har enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis vanligen begränsats till enbart nödvändig information. Jord- och skogsbruksutskottet föreslår att 1 mom. ändras i enlighet med utlåtandet från grundlagsutskottet.

Enligt 4 mom. meddelar Landsbygdsverket föreskrifter om förfarandet vid den tekniska registreringen av uppgifter, om rättelse av fel och brister samt om avförande av uppgifter. I propositionsmotiven står det att bestämmelserna uttryckligen utfärdas om teknisk användning av informationssystemet när uppgifter sparas, korrigeras eller raderas. Enligt motiven gäller bestämmelserna vilka användarrättigheter den som sköter dessa uppdrag behöver och i vilka situationer de kan användas. Utskottet konstaterar att i ljuset av propositionsmotiven gäller normgivningsbemyndigandet inte generella bestämmelser utan främst hur personalens uppgifter ska läggas upp på Landsbygdsverket. Föreskrifter om arbetsuppläggningen är inte sådana bestämmelser som avses i 80 § 2 mom. i grundlagen. Utskottet föreslår således att sista meningen i momentet utgår.

44 §.

Med motiveringen under 24 § föreslår utskottet att 2 mom. ändras.

45 §.

Med hänvisning till kommentarerna under 24 § föreslår utskottet att i 1 mom. 3 och 4 punkten tas i bestämmelser om ett tillståndsförfarande vid överlåtelse av objekt för investeringar respektive företagsverksamhet.

I sitt utlåtande har grundlagsutskottet fäst sig vid 2 och 4 punkten i det föreslagna 1 mom. Enligt utlåtandet bör återkravet begränsas till situationer där beviljandet eller utbetalningen av stödet väsentligt har påverkats av att stödtagaren har gett felaktiga eller bristfälliga uppgifter (1 mom. 2 punkten). Dessutom bör 1 mom. 4 punkten preciseras i fråga om de EG-rättsakter som kan kräva att stödet återkrävs.

I en utredning till jord- och skogsbruksutskottet konstateras det att återkravsskyldigheten primärt följer av EG:s finansieringsförordning när det gäller de medfinansierade stödet i landsbygdsutvecklingsprogrammet för Fastlandsfinland och av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (nedan tillämpningsförordningen) när det gäller de med nationella medel finansierade statliga stöden. Dessutom finns det särskilda bestämmelser om återkrav i EG:s landsbygdsförordning samt i en kommissionsförordning om inspektionsförfarandet som kommer att ges med stöd av den men som ännu är under beredning på gemenskapsnivå. Enligt lagförslaget skall stöd för utveckling av landsbygden framöver kunna beviljas också av andra EG-medel än medel ur landsbygdsfonden. Även bestämmelserna om återkrav av dessa medel bör kunna beaktas.

Utskottet föreslår att 1 mom. 2 punkten och 6 punkten (propositionens punkt 4) ändras utifrån synpunkterna ovan.

48 §.

Grundlagsutskottet anser att den föreslagna 48 § är problematisk med tanke på proportionalitetsprincipen, alltså en av de allmänna rättsprinciperna. Utskottet föreslår att finansieringsmyndighetens prövningsrätt begränsas så att myndigheten bör jämka återkravet, om det som en helhet betraktat med hänsyn till stödtagarens omständigheter och verksamhet är oskäligt att driva in det fulla beloppet. Detta är ett sätt att inte förverka stödtagarens förtroende när denne handlat i god tro.

Jord- och skogsbruksutskottet har uppmärksammats på att det i gemenskapslagstiftningen om stöd för utveckling av landsbygden föreskrivs om grunderna för när man kan avstå från att driva in EG-medfinansierade stöd. Dessutom omfattas det statliga stödet enligt lagförslaget av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget och förordningar som utfärdats med stöd av artikel 89. EG-domstolen har i sin rättspraxis gjort en bedömning av de situationer där en medlemsstat kan avstå från att driva in stöd eller där stödtagaren kan åberopa gemenskapens allmänna rättsprinciper.

När det gäller jämkning av återkrav av ett medfinansierat stöd har det också påpekats att medlemsstaterna enligt artikel 9.1 punkt a i EG:s finansieringsförordning inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken ska anta de lagar och andra författningar och vidta alla andra åtgärder som behövs för att säkerställa ett effektivt skydd för gemenskapens ekonomiska intressen och särskilt bl.a. driva in belopp som förlorats till följd av oegentligheter eller försummelser. Likaså ska medlemsstaterna enligt artikel 74 i EG:s landsbygdsförordning anta alla lagar och andra författningar för att se till att gemenskapens ekonomiska intressen skyddas på effektivt sätt. Om gemenskapsmedel redan har betalats ut till stödmottagaren ska dessa medel enligt artikel 33.2 i EG:s finansieringsförordning återkrävas enligt nationella förfaranden för återkrav och användas på nytt för verksamhet som ingår i samma program för landsbygdsutveckling. Enligt artikel 33.5 får kommissionen besluta att belasta medlemsstaterna med de belopp som skall återkrävas, om medlemsstaten inte har inlett alla administrativa eller rättsliga förfaranden i den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen för att genomföra återkravet inom ett år efter det första administrativa konstaterandet (i praktiken beslutet om återkrav).

Medlemsstaterna får avstå från återkrav först när ett landsbygdsutvecklingsprogram upphört. Enligt artikel 33.7 i EG:s finansieringsförordning får en medlemsstat besluta att avbryta indrivningen sedan ett program för landsbygdsutveckling har avslutats, om redan åsamkade och förväntade kostnader för indrivningen tillsammans överstiger den summa som ska drivas in eller om det visar sig omöjligt att genomföra indrivning därför att gäldenären eller de personer som är juridiskt ansvariga för oegentligheten är oförmögna att betala, vilket har fastställts enligt den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning. Som huvudregel gäller alltså att medlemsstaterna alltid ska driva in stöd som beviljats eller betalats regelvidrigt. Det är tillåtet att på vissa villkor avbryta indrivningen, men först när programmet avslutats.

När det gäller jämkning av återkrav av medfinansierat stöd framhålls det i utredningen till utskottet också att det i artikel 47 i den genomförandeförordning från kommissionen som ska utfärdas med stöd av EG:s landsbygdsförordning föreslås regler för eventuell force majeure då medlemsstaten kan låta bli att driva in stödet helt eller delvis. Det kan t.ex. handla om att stödtagaren avlidit eller länge varit oförmögen att arbeta. De övriga kriterierna i artikeln hänger i synnerhet samman med jordbrukets strukturstöd och stöd enligt landsbygdsutvecklingsprogrammets axel 2. Som force majeure betraktas normalt överraskande händelser som stödmottagaren inte har inflytande över och som inträffat efter det att stödet beviljats. Om det inte är fråga om force majeure av detta slag ska stödet drivas in i enlighet med artikel 33 i EG:s finansieringsförordning. Från gemenskapsrättsperspektiv har stödtagarens medverkan egentligen ingen betydelse för uppkomsten av återkravsgrunden. När det gäller gemenskapsfinansierade stöd kräver enligt EG-domstolens praxis ett konstaterande av överträdelse av bestämmelser inte att det måste kunna bevisas att stödtagaren förfarit svikligt. Enligt EG-domstolen kräver inte heller proportionalitetsprincipen att indragningen av stödet begränsas bara till de fall där stödmottagaren uppsåtligt brutit mot finansieringsvillkoren (Comunità montana della Valnerina mot kommissionen, C-240/03 P).

Enligt information till utskottet om jämkning av återkrav av statligt stöd tillåter lagförslaget även företagsstöd som helt finansieras med nationella medel. Då handlar det om stöd som uppfyller kriterierna för statligt stöd i artikel 87 i EG-fördraget. Dessutom kan av projektstöden de som går till utbildningsprojekt beviljas som statligt stöd enligt artikel 87 i fördraget. Enligt artikel 88.3 i fördraget ska kommissionen underrättas om statligt stöd i så god tid att den kan undersöka om stödet är förenligt med den gemensamma marknaden och yttra sig. Rådet antar med stöd av artikel 89 i fördraget förordningar om anmälan om statligt stöd, granskning och indrivning av olagligt beviljat statligt stöd samt om de fall då kommissionen inte behöver underrättas om stödet.

Det har också påpekats för utskottet att kommissionen i princip ska informeras om en stödordning, om något av de ingående stöden uppfyller kriterierna för statligt stöd. Om kommissionen godkänner stödordningen, måste hela ordningen och de enskilda stöden uppfylla villkoren i kommissionens beslut. I det fall att det är frågan om ett stöd som enligt rådets förordning (EG) nr 994/98 om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på vissa slag av övergripande statligt stöd är undantaget från anmälningsskyldigheten, måste stödet uppfylla kriterierna i de kommissionsförordningar som utfärdats med stöd av rådets förordning.

Det finns regler för återkrav av olagligt statligt stöd i tillämpningsförordningen. Enligt artikel 14.1 i förordningen ska kommissionen vid negativa beslut i fall av olagligt stöd besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren. Kommissionen ska inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten. Återkravet ska enligt artikel 14.3 verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut.

Om en medlemsstat inte rättar sig efter kommissionens beslut, kan komissionen enligt artikel 88.2 i EG-fördraget hänskjuta ärendet direkt till EG-domstolen. Enligt domstolens rättspraxis är den enda grund som en medlemsstat kan åberopa i ett sådant fall att det föreligger absolut hinder mot att på ett korrekt sätt verkställa beslutet (kommissionen mot Italien, C-280/95 och kommissionen mot Italien, C-99/02). Enligt fast rättspraxis kan en medlemsstat inte heller hänvisa till bestämmelser, praxis eller förhållanden i deras respektive nationella rättsordning för att dra sig undan de förpliktelser som följer av gemenskapsrätten (kommissionen mot Tyskland, C-5/89).

När det gäller tillämpningen av proportionalitetsprincipen har EG-domstolen i flera mål konstaterat att återkrav av olagliga stöd är en konsekvent följd av att stödet konstaterats vara olagligt. Återkrav kan, med hänsyn till att av den tidigare situationen ska återställas, i princip inte anses vara en åtgärd som är oproportionerlig i förhållande till fördragets bestämmelser om statligt stöd. Syftet är att mottagaren av stödet förlorar de fördelar som han åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter (Spanien mot kommissionen, C-169/95 och Unicredito Italiano SPA, C-148/04). Enligt rättspraxis kan stödmottagaren ha berättigade förväntningar på att stödet är riktigt endast om detta har beviljats med iakttagande av förfarandet i artikel 88 i fördraget. Dessutom ska en omdömesgill aktör i regel försäkra sig om att förfarandet iakttagits (Alcan Deutschland, C-24/95, Demesa och Territorio Histórico de Álava mot kommissionen, förenade målen C-183/02 P och C-187/02 P samt ovannämnda C-148/04).

Högsta förvaltningsdomstolen har gjort en bedömning av förhållandet mellan den nationella lagstiftningen och reglerna för statligt stöd i ett beslut den 27 september 2006 (HFD 2006:68). Målet gällde ett statligt stöd som hade beviljats trots att det inte uppfyllde villkoren i de nationella bestämmelserna och därmed inte ingick i den stödordning kommissionen godkänt. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt beslut att stödtagaren utifrån den nationella rättsordningen och gemenskapens rättsordning bara har rätt att lita på beslut som fattats enligt lag och EG:s rättsordning.

Det har ansetts vara ytterst problematiskt med tanke på genomförandet av stöd som medfinansieras av EG och eventuellt nationellt statligt stöd om det i den nya lagen föreskrivs om myndighetens skyldighet att helt eller delvis avstå från återkrav på grund av stödtagarens förhållanden eller verksamhet och utifrån en generell skälighetsprövning avseende dessa. I det fall att finansieringsmyndighetens prövningsrätt binds utan hänsyn till det ovan sagda, blir jämkningsbestämmelsen över huvud taget inte tillämplig på stöd som medfinansieras av gemenskapen. Lagen skulle inte heller då tillåta några nationella stödordningar för vilkas vidkommande gemenskapslagstiftningen utgår från ett effektivt återkrav till fullt belopp. Bestämmelsen skulle följaktligen främst tillämpas på nationellt finansierade projektstöd som inte utgör statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget.

Av ovan angiven anledning föreslår utskottet att 48 § ändras så att den ger finansieringsmyndigheten möjlighet att väga in olika tillämpningar också för medfinansierade stöd och samtidigt säkerställer ett effektivt återkrav i enlighet med gemenskapslagstiftningens krav. I anknytning till denna ändring föreslår utskottet att 2 mom. stryks.

56 §.

Med hänvisning till kommentarerna under 24 § föreslår utskottet att den andra hänvisningsbestämmelsen i paragrafen ändras.

57 §.

Utskottet föreslår några tekniska ändringar i 1 och 2 mom. Dessutom föreslår utskottet att 2 mom. ändras så att det utan besvärstillståndsförfarande blir tillåtet att överklaga hos högsta domstolen inte bara när det gäller återkrav utan också när det gäller beslut om avbrytande av betalning av stöd.

60 §.

Enligt utredning till utskottet varken upphäver eller ändrar den föreslagna lagen de i 60 § nämnda lagarna (lagen om stödjande av företagsverksamhet 1068/2000, lagen om finansiering av landsbygdsnäringar 329/1999 och lagen om finansiering av renhushållning och naturnäringar 45/2000). Följaktligen är de föreslagna bestämmelserna om att behandlingen av stöd enligt nämnda lagar och stöd som motsvarar stöd enligt den nya lagen ska ske enligt de bestämmelser som gäller vid lagens ikraftträdande (och som fortsätter att gälla) överflödiga.

Det har också påpekats för utskottet att enligt allmänna tolkningsprinciper är det klart att den nya lagen, som tilllåter att i lagen nämnda stöd börjar beviljas först efter den 1 maj 2007, inte kan påverka stöd som före det beviljats enligt annan lagstiftning och inte heller på återkrav av stöd som beviljats tidigare enligt den lagstiftningen, som fortsatt gäller. Om man trots allt vill ändra bestämmelserna om utbetalning, kontroll, granskning och återkrav på grund av den nya lagen, bör ändringarna göras i de nämnda författningarna. Lagtekniskt kan en sådan ändring inte genomföras enbart genom att i den nya lagen föreskriva om ett ikraftträdandearrangemang, som innebär att den nya lagen tillämpas i stället för den tidigare lagstiftningen utan att samtidigt upphäva eller ändra den berörda lagstiftningen.

Med hänvisning till det ovan sagda anser utskottet att de föreslagna bestämmelserna är onödiga. Dessutom är bestämmelserna, särskilt 2 mom., anmärkningsvärt otydliga när det gäller räckvidd och innehåll. Utskottet föreslår att hela paragrafen stryks.