Motivering
Allmänt
I statsrådets klimat- och energistrategi på lång sikt
(SRR 6/2008 rd) sägs det att
trafikutsläppen nuförtiden utgör omkring
18 procent av alla växthusgasutsläpp i vårt
land. Den inhemska trafikens CO2-utsläpp härstammar
till omkring 90 procent från vägtrafik.
Personbilstrafiken ger upphov till 23 procent och lastbilstrafiken
till 60 procent av vägtrafikutsläppen.
De som bor i stora stadsområden står för
mer än en tredjedel av personbilstrafiken. Det är
de stora växande stadsområdena som står
inför de största utmaningarna, men de har också de
bästa möjligheterna att minska utsläppen.
Enligt basscenariot kommer trafikutsläppen att öka
långsammare än trafiken på grund av den tekniska
utvecklingen och användningen av förnybara energikällor.
Trafikens CO2-utsläpp var 13 miljoner ton 2005
och enligt basscenariot förväntas de öka
till 14 miljoner ton, om andelen biobaserade drivmedel är
10 procent. I strategin beräknar man att den totala drivmedelsförbrukningen
minskar med 10 TWh från nuvarande ca 51 TWh
fram till 2020 jämfört med basscenariot.
Utom att användningen av förnybara energikällor
ska utgöra 10 procent ska CO2-utsläppen från
trafiken minskas genom andra åtgärder med 2 miljoner
ton och med 3 miljoner ton CO2 jämfört
med nivån 2020 enligt basscenariot.
Enligt strategin försöker man nå målet
genom att göra trafikmedlen mer bränslesnåla, öka
användningen av alternativa drivmedel och energikällor
i trafiken, öka upplysningen, informationen och utbildningen
för användarna och genom energi- och fordonsbeskattningen.
I statsförvaltningen är beslutsfattandet om växthusgasutsläpp
från trafiken splittrat över flera ministerier.
Kommunikationsministeriet svarar bland annat för trafikkontroll,
nya trafikprojekt och fordonsteknik och trafiklagstiftningen med
undantag av beskattningen. Finansministeriet har hand om skattepolitiken
i de delar som gäller trafiken, miljöministeriet
för områdes- och samhällsstrukturen i
den mån de inverkar på transportbehoven och arbets-
och näringsministeriet till exempel om utvecklingen av
biodrivmedel. Som kommunikationsutskottet ser det är det
viktigt att de här aktörerna har en samsyn och ett
ansvar för framtida konkreta lösningar. Det bör
särskilt ses till att det finns samordning mellan förvaltningsspecifika
klimatpolitiska program. Utskottet vill också lyfta fram
betydelsen av regionala analyser. Enligt konsekvensbedömningen
i planen för trafiksystemet i huvudstadsregionen (PTJ 2007)
kommer transportprestationen i regionen att öka med 40
procent och växthusgasutsläppen med 20 procent
fram till 2030 utan nya effektiva styrmekanismer och åtgärder.
Utskottet upprepar sitt uttalande i betänkandet (KoUB
9/2008 rd) om den trafikpolitiska redogörelsen
(SRR 3/2008 rd) att man i de trafikpolitiska
strategierna utöver den stora frågan om klimatförändringarna
också bör ta upp trafikens skadliga hälsoeffekter,
som småpartikelutsläpp, buller och skakningar
och konsekvenserna av trafikprojekt för användningen
av naturresurser. En omfattande oljeolycka inte minst i Finska viken är
ett exempel på en stor miljörisk med trafiken.
Hur de ska förebyggas och bekämpas behöver
uppmärksammas i framtida redogörelser.
En integrerad samhällsstruktur
I Finland har vi i jämförelse med övriga
Europa en exceptionellt splittrad samhällsstruktur och det
kräver oundvikligen större rörlighet.
Utskottet konstaterar i sitt betänkande om den trafikpolitiska
redogörelsen att en av de viktigaste långsiktiga
metoderna för att stävja klimatförändringen är
att skapa en mer integrerad samhällsstruktur, inbegripet
nödvändiga trafiklösningar. Med en integrerad
samhällsstruktur kan vi framför allt i stadsområdena
minska trafikvolymerna och beroendet av personbilar och prioritera mindre
miljöbelastande trafikformer.
Med tanke på trafikens miljöeffekter spelar
en samordnad trafik- och markanvändningsplanering en central
roll. Utskottets syn är att kopplingen mellan markanvändningen
och trafiksystemet behöver stärkas avsevärt
och utvecklas i ett långsiktigt och samordnat sammanhang.
I planeringen och styrningen av markanvändningen behövs
det tillräckligt effektiva mekanismer för att
skapa en integrerad samhällsstruktur. Det gäller
framför allt den tättbefolkade huvudstadsregionen
men också andra större stadscentra.
Förutom att markanvändningen måste styras effektivare
måste åtgärderna för att skapa
en integrerad samhällsstruktur och minska transportbehoven
kopplas ihop med hur kommunerna planerar sin markanvändning
och hur staten riktar sina investeringar. Ett effektivare samarbete mellan
kommunerna i markanvändningsplaneringen och planläggningen är
utomordentligt viktigt inte bara i huvudstadsregionen. Med hänsyn
till regionala särdrag och varierande behov av rörlighet
bör kommunerna bedöma om de behöver regionala
klimatstrategier som också beaktar markanvändningen
och trafikplaneringen.
I markanvändningsplaneringen bör byggandet
i första hand koncentreras till områden som betjänas
av kollektivtrafik, inte minst spårtrafik. Ett fungerande
samarbete mellan kommunerna både regionalt och i förhållande
till staten är viktigt i planeringen av trafiksystemen.
Staten bör för sin del investera i projekt som
bidrar till en integrerad samhällsstruktur och som stöder
kollektivtrafiken, framför allt spårtrafiken och gång-,
cykel- och mopedtrafiken. Stat och kommuner bör samarbeta
effektivare om planeringen, inte minst när det gäller
planläggning och trafikplaner för nya funktioner
i större städer. Att anlägga nätverk
av gång-, cykel- och mopedvägar och skapa hållbara
kollektivtrafiklösningar i tätorter är
mål som kräver ett intensivare samarbete mellan
stat och kommuner. Det går att skapa en integrerad samhällsstruktur
bara om målet prioriteras i både markanvändningen
och trafikplaneringen.
Utskottet anser att det krävs målmedveten
utveckling av planeringen av markanvändningen och trafiken
både på regional nivå och riksnivå och
de nödvändiga styrmekanismerna för att
integrera samhällsstrukturen och minska rörelsebehovet.
Gång-, cykel- och mopedtrafikens behov måste beaktas
i markanvändningen, planläggningen och trafikplaneringen
och finansieringen av dem tryggas.
Hur trafiksystemet kan bidra till minskade utsläpp
När man i långsiktiga strategier riktar in
sig på hållbar utveckling bör man beakta
trafiksystemet som helhet och alternativa trafik- och transportformer
i lika delar. När man väljer transportformer bör
man bedöma vilka konsekvenser varje enskild transportform
har för miljön och energianvändningen
på sikt, hur de inverkar på samhällsstrukturen
och vilka konsekvenserna är för rörlighets-
och transportbehovet eller den totala trafikvolymen. Framför
allt behövs det exakta forskningsdata om olika transportformers
och vägprojekts energianvändning och utsläpp,
systematisk uppföljning i de punkter där energianvändningen
och utsläppen är betydande och en satsning på utbildning
för nyckelpersoner på alla nivåer. Vi
måste bedöma konsekvenserna av klimatförändringen
för transportsektorn och de åtgärder
som behövs för att vi ska anpassa oss till förändringen
och kunna garantera att transportsystemen fungerar.
Utskottet konstaterar att om trafiken löper smidigt
minskar det redan i sig utsläppen. Därför är
det också av miljöhänsyn rationellt att
förbättra trafikledernas kapacitet och trafiksystemets
funktion över lag, eliminera flaskhalsar i trafiken och
hindra att pendeltrafiken grötar ihop sig i städerna.
De projekt för utveckling och underhåll av trafikleder
som nämns i den trafikpolitiska redogörelsen och
utskottets betänkande om redogörelsen bidrar alla
till en smidigare och säkrare trafik och minskar därmed
också trafikutsläppen. Utskottet påpekar
särskilt att huvudlederna måste fungera och att
man precis som det framhålls i den trafikpolitiska redogörelsen måste
prioritera spårtrafiken eftersom den är en kostnadseffektiv
och miljövänlig transportform.
Logistikens betydelse.
Finlands geografiska läge i EU:s utkanter, våra
långa interna transportsträckor jämfört
med övriga Europa och vår vidsträckta
glest bosatta landsbygd ställer särskilda förväntningar
och krav på människors och varors rörlighet.
Vi måste väga in de här särbehoven
eftersom de inverkar på regionernas jämlika utveckling
och samhällsekonomins utveckling över lag när
vi tar itu med de stora frågorna kring klimatförändringen.
Vi måste hålla näringslivets logistikkostnader
på en konkurrenskraftig nivå jämfört
med våra viktigaste konkurrentländer. Hanteringen av
logistikkostnader och logistikkompetensen har blivit allt viktigare
konkurrensfaktorer. På grund av vår industriella
struktur och våra långa avstånd är
transportarbetet i ton per kilometer mycket större i relation
till bruttonationalprodukten än i våra viktigaste
konkurrentländer. När vi överväger
i klimatskyddshänseende viktiga ekonomiska styrmekanismer
för rörlighet och trafik måste vi komma
ihåg att de ökande transportkostnaderna får
effekter för utrikeshandelns konkurrenskraft.
Smidiga transporter och effektiva trafikförbindelser
påverkar dels var företagen etablerar sig i olika
delar av landet, dels deras konkurrenskraft och lönsamhet.
Merparten av våra inrikes varutransporter har samband med
industrierna och handeln i hela landet. Fungerande och effektiva
trafiksystem spelar därmed en väsentlig roll för
hur regionerna utvecklas och välfärden fördelas.
Den ekonomiska utvecklingen ställer ständigt
nya logistiska krav. De tilltänkta nya gruvprojekten i
norra Finland ställer våra viktigaste transportleders
kapacitet och bärkraft på prov. Den växande
turismnäringen måste också backas upp
av ett fungerande trafiksystem. Det är fullt möjligt
att de höga förväntningarna på ökade
inrikes trävarutransporter infrias i framtiden, precis
som planerna på ökad användning och transport
av förnybara träbaserade bränslealternativ.
För att trygga dessa livsviktiga transporter måste
vi ha kapacitet att i förekommande fall skyndsamt satsa
på att förbättra och rusta upp vägar
och banor i motsvarighet till de ökade transportvolymerna.
De ökade lönekostnaderna och häftiga
fluktuationerna i drivmedelskostnaderna och logistikkostnaderna
har på sikt klart försämrat branschlönsamheten,
vilket ytterligare understryker hur viktigt det är med
punktlighet och säkerhet i logistiken vid varuleveranser.
Utskottet anser att näringslivet i alla situationer måste kunna
lita på att vägnätet fungerar och att
tidtabellerna håller för att kunna planera sina
investeringar. Om huvudlederna fungerar också i rusningstid,
minskar det företagens logistiska kostnader och miljöbelastningen
i form av avgaser.
Spårtrafiken och banhållningen.
Tåget är ett energieffektivt transportmedel
för både person- och varutransporter. Tågtrafiken
ger upphov till omkring 1 procent av växthusgasutsläppen
från trafiken. Den står för omkring 2
procent av trafikens energianvändning. Tågtrafiken
utgör 5 procent av inrikes persontransporter, alltså ganska lite
i ett europeiskt perspektiv. Däremot utgör järnvägstransporterna
med 26 procent en ganska stor del av transportarbetet i inrikes
varutransport.
I vårt trafiksystem spelar järnvägstrafiken
en central roll för långväga resor och
basindustrins tunga transporter. Utsläppen från
varutransporter är omkring en tredjedel av växthusgasutsläppen
från trafiken. För att minska utsläppen
från varutransporterna måste vi förbättra
arbetsfördelningen mellan olika transportformer, skapa effektivare
logistik- och transportkedjor, höja lastningsgraden och
förbättra terminalerna. Lastningsgraden inverkar
till exempel i mycket hög grad på energieffektiviteten.
Miljöaspekter och riksomfattande mål för
områdesanvändningen gör det angeläget
att öka spårtrafiken i hela trafiksystemet. Inte
minst i huvudstadsregionen och stora städer som Tammerfors, Åbo
och Uleåborg bör man bygga ut spårtrafiken
genom att skapa en närmare koppling mellan t.ex. markanvändningen
och trafiken för att fördelarna med spårtrafiken
ska kunna nyttiggöras bättre genom markanvändningen. Man
kan förbättra spårtrafikens konkurrenskraft genom
att höja servicenivån, utveckla prissättningen
och underlätta anslutningsparkeringen. I godstrafiken
ger nya gruvprojekt och samarbetet med våra grannländer
helt nya möjligheter att utveckla spårtrafiken. Å andra
sidan bromsar kapacitetsproblemen inom spårtrafiken alla
försök att bygga ut den.
För ett fortsatt effektivt och konkurrenskraftigt bannät
krävs det adekvat finansiering. Inom basbanhållningen
gäller det främst att hålla hela bannätet
i trafikerbart skick och det betyder att projekt för att
förbättra servicenivån inte blir genomförda.
Utskottet oroar sig framför allt för bannätets
konkurrenskraft, säkerhet och servicenivå. Det
vill att man inom den närmaste framtiden av både
trafik- och miljöpolitiska skäl satsar kraftfullt
på att utveckla spårtrafiken så att den tjänar
som stomme för tunga transporter och för persontrafikens
behov.
Sjötransporter.
Finlands utrikeshandel är beroende av att sjötransporterna
fungerar året runt. Av exporten går 90 procent
och av importen 70 procent sjövägen. Sjötransporterna ökar
hela tiden. I Finlands havskluster, som består av den marina
industrin och sjöfarts- och hamnnära funktioner,
ingår ca 2 900 företag, kommunala hamnar medräknade.
Det ligger i sjötransporternas internationella natur
att internationellt samarbete och avtal om minskning av fartygsutsläpp
spelar en stor roll. Internationella sjöfartsorganisationen
(IMO) tog våren 2008 itu med att planera åtgärder
för att få ner sjöfartens växthusgasutsläpp.
Organisationen har arbetat med två huvudalternativ, antingen
att inrätta en internationell fond för projekt för
att minska växthusgasutsläppen i utvecklingsländer
eller att införa utsläppshandel. Meningen är
att IMO vid klimatkonferensen i Köpenhamn ska kunna föreslå metoder
för hur sjöfarten för sin del ska kunna
begränsa växthusgasutsläppen.
IMO har bl.a. arbetat för att ta fram tekniska lösningar,
ekonomiska styrmekanismer och bästa förfaranden
för att minska utsläppen från sjöfart.
Enligt utskottets mening är det viktigt att vi fortsatt
aktivt deltar i detta arbete och Europeiska unionens arbete med
fartygsutsläpp och att vi i beredningen lyfter fram det
som är typiskt för oss inte minst på grund
av de krav som vinterförhållandena ställer.
Insjöfarleder.
Utskottet anser att trafiken i våra insjöfarleder
och möjligheterna att utnyttja deras potential inte förs
fram tillräckligt tydligt i strategin. Trots att Finland
har näst mest insjöfarleder i Europeiska unionen
har deras nyttoanvändning nästan helt förbigåtts
i strategin och den transport- och miljöpolitiska debatten över lag.
Sakkunniga som utskottet har hört lyfter fram olika
möjligheter att utveckla insjötrafiken i framtiden.
Utskottet har erfarit att insjötrafiken jämfört
med många andra trafikformer är energieffektiv,
ekonomisk och miljövänlig. Dessutom har de sakkunniga
föreslagit modeller för att koppla ihop insjötransporter
med väg- och järnvägstransporter så att
alla transportsystem fungerar tillsammans och stöder varandra
och därmed höjer industrins och energiförsörjningens konkurrenskraft.
Redogörelsen ger stort utrymme åt ökad
användning av inhemsk bioenergi. Målen i strategin,
inte minst för nyttoanvändningen av skogsenergi,
ställer oss före 2020 inför problemet
med miljövänliga virkestransporter. Det betyder
att de tillgängliga transportsystemen måste utnyttjas
på de lämpligaste sträckorna och geografiska områdena.
Enligt uppgift till utskottet kan det i sin tur betyda att framför
allt transporterna av virke och träbaserad biomassa ökar
avsevärt i insjöfarlederna.
Det måste satsas betydligt kraftfullare på insjötransporter
och utveckling av insjöfarleder. Det måste också utredas
vilka krav vinterförhållandena ställer
på insjötransporterna och vilka möjligheter
det finns att bygga nya kanaler. Det är angeläget
att utveckla insjöfarlederna i framtiden och att se till
att de utnyttjas bättre för transporter.
Flygtrafiken.
Utsläppen från internationell flygtrafik är
omkring tre procent av koldioxidutsläppen i hela världen
och ökar hela tiden. Växthusgasutsläppen
från internationell flygtrafik ingår inte i de
nationella utsläppsminskningskvoterna enligt Kyotoprotokollet,
men 2012 inleds EU:s utsläppshandel för flygtrafikens
del på EU:s alla interna flyg och flyg mellan EU och tredje
länder.
I Finland är heltäckande och fungerande internationella
flygförbindelser en kritisk konkurrensfaktor för
företag som satsar på export och för
turistnäringen och bidrar till en rättvis regional
utveckling. På grund av de långa interna avstånden
i landet går staten in och köper flygtrafik på rutter
där biljettintäkterna inte räcker till för
kollektivtrafik. Ett villkor är att restiden från Helsingfors
med snabbtåg överskrider tre timmar. Kommunikationsutskottet
understryker att flygtrafiken utgör ett led i det rikstäckande
trafiksystemet och att vårt nätverk av flygplatser har
stor regionalpolitisk betydelse.
Kollektivtrafiken
Utskottet omfattar strategin på den punkten att det är
nödvändigt att främja kollektivtrafiken
för att det ska finnas konkurrenskraftiga alternativ till
personbilstrafiken. Genom insatser och subventioner för
att utveckla kollektivtrafiken kan man höja kollektivtrafikens
servicenivå, sänka priserna och öka användningen.
Kollektivtrafiken utgör omkring 15 procent de inhemska
transportprestationen inom persontrafik och dess andel har minskat år
för år samtidigt som personbilstrafiken har ökat
sin andel. Antalet personkilometer i busstrafik har minskat medan
tåg- och flygtrafiken har gått upp något. Ökningen
i persontrafiken består nästan helt av ökad
personbilstrafik. Detta betyder att vi måste få fram
klart effektivare metoder för att utveckla och stödja
kollektivtrafiken.
Konkurrensen mellan kollektivtrafiken och privatbilismen påverkas
av många faktorer, som samhällsstrukturen, människors
värderingar och preferenser, kostnaderna för och
tillgången på alternativa färdsätt,
subventionerna för kollektivtrafiken och skatter och avgifter
i trafiken. Markanvändningen måste utvecklas så att
den stöder kollektivtrafiken, och om adekvata kollektivtrafiktjänster
inte genereras på marknadens villkor, måste en
grundläggande servicenivå tryggas genom köp
av tjänster. Kollektivtrafiktjänsterna i både
städer och glesbygder måste planeras i ett större
sammanhang. Framför allt lösningar som bygger
på spårvägstrafik måste planeras
och beslutas minst på regionkommunsnivå. Kollektivtrafiken
i stadsregioner kan göras attraktivare med hjälp
av data- och kommunikationstekniska lösningar för
smart trafik.
Staten har subventionerat kollektivtrafiken i de större
städerna sedan början av 2009. På detta sätt
kan man direkt påverka vad det kostar att resa. Men anslagen
för kollektivtrafiken är otillräckliga
med hänsyn till behovet, om vi på allvar vill öka
kollektivtrafikens andel i någon betydande grad. Om vi
sänker drivmedelsaccisen i kollektivtrafiken och momsen
på biljettpriserna, kan vi påverka kollektivtrafikens
konkurrenskraft i relation till andra trafikformer. Kommunikationsutskottet
pekar på den roll som tillgången på trafiktjänster
och en smidig trafik spelar vid sidan av resans pris för
resenärernas dagliga val av trafikform. Med en enhetlig
biljettpraxis och en smidig prissättning i kollektivtrafiken
(studerandebiljetter, familjebiljetter, priserna på enskilda
biljetter) kan kollektivtrafiken göras attraktivare också för
andra än dem som dagligen utnyttjar den. Särskilt
viktigt är det att erbjuda olika typer av biljetter och
omstigningsmöjligheter för dem som utnyttjar olika
transportmedel och som på grund av sitt rörelsebehov
inte helt kan avstå från personbil.
Enligt kommunikationsutskottet är det nödvändigt
att höja nivån på kollektivtrafiken,
alltså förbättra avgångsfrekvensen,
tidtabellernas pålitlighet och resornas smidighet och trafikmedlens
och stationernas bekvämlighet och säkerhet. Pålitliga
tidtabeller gäller inte minst spårtrafiken där
antalet resande per enhet är stort och effekten av förseningar
för ett tåg multipliceras i hela trafikflödet.
Man måste kunna matcha en eventuell ökning i kollektivtrafiken med
tillräcklig personal och materiel också i rusningstider
på grund av pendeltrafiken.
Städernas interna trafik och den regionala trafiken,
kommunernas interna trafik och trafiken mellan kommuncentra och
snabbturerna bildar tillsammans ett fungerande rikstäckande
busstrafiknät som måste fungera i sin helhet.
I den takt befolkningen åldras och människor i
arbetsför ålder flyttar med arbetet till större
kommuncentra och städer försämras den äldre
befolkningens rörelsemöjligheter om saken inte
uppmärksammas särskilt. Om det inte går
att garantera ens subventionerad kollektivtrafik i glesbygderna,
måste man vidareutveckla också andra alternativ,
som anropstrafik. Det är svårt att erbjuda hyggliga
kollektivtrafiktjänster som tryggar kommunikationerna i
glesbygderna, framför allt om man genom kommande trafiklösningar
ytterligare försvårar läget för
trafikföretagare genom att höja drivmedelskostnaderna.
Den nya tekniken
Att utveckla tekniken i fordonen är enligt strategin
på lång sikt det viktigaste och mest effektiva medlet
för att minska energiförbrukningen i och utsläppen
från trafiken. EU kommer att ställa upp normer
för koldioxidutsläppen från nya personbilar
från och med 2012 (130 g/km eller ca 5—5,5
l/100 km). EU:s mål för 2020 är 100 g/km.
I Finland förnyas bilparken på 15—20 år.
Meningen är att i så stor utsträckning
som möjligt utnyttja fördelarna med fordonstekniken och
påverka personbilsvalet och sättet att använda
personbilar genom bil- och fordonsbeskattningen och en kraftfull
satsning på information.
Kommunikationsutskottet talar för ekologisk bilism.
Omläggningen av bilskattesystemet i början av
2008 är ett exempel på ett skattebeslut med positiva
och direkta verkningar för till exempel miljön
och framför allt klimatet. Det som föranledde ändringen
var att vi i ett västeuropeiskt perspektiv har den äldsta
fordonsparken med en skrotningsålder på klart över
18 år. Bil- och fordonsbeskattningen i Finland ändrades
i början av 2008 så att den blev CO2-baserad
och ändringen av fordonsbeskattningen träder ikraft 2010.
Koldioxidutsläppen från nya personbilar som sålts
i början av 2008 är omkring 8 procent lägre än
för personbilar 2007. Utskottet anser att resultaten hittills är
en bra inledning på en total omläggning av fordonsparken
i en tekniskt miljövänligare riktning. Det visar
att man genom skatteväxling på ett konkret sätt
kan påverka besluten om fordonsköp.
Utskottet upprepar sin tankegång i betänkandet
om den trafikpolitiska redogörelsen att målen
och riktlinjerna för utveckling av fordonsbeskattningen
bör ges ut som ett flerårigt program. Det främsta
målet bör vara att vårt gamla fordons
bestånd så skyndsamt som möjligt förnyas av
hänsyn till miljöaspekter. Skattereformen bör gälla
både skatten på bilköp och den årliga
fordonsskatten på användning av bilen. Effekterna av
att den särskilda drivkraftsskatten på dieseldrivna
bilar slopas bör klarläggas, liksom också beskattningen
av gas-, hybrid- och eldrivna bilar. Det måste också klarläggas
hur drivmedelsbeskattningen ska graderas efter utsläpp.
Utskottet lyfter fram eldrivna bilar som en bra lösning
inte minst i stadsmiljöer, där minskade utsläpp
får klara effekter för den lokala luftkvaliteten.
I samband med utfrågningen av sakkunniga har utskottet
fått delvis motstridig information om situationen för
eldrivna bilar och möjligheterna att snabbt öka
antalet eldrivna bilar. Bilpriserna och bilarnas kapacitet påverkas
i hög grad av ackumulatortekniken för lagring
av el. Det är helt avgörande hur långt
de har utvecklats och hur snabba de är för hur
vanliga de eldrivna bilarna kommer att bli. Enligt en allmän
bedömning kommer ackumulatortekniken och framför allt
litiumbatterier under de närmaste åren att utvecklas
avsevärt tack vare nanotekniken. Ett villkor för
att eldrivna bilar ska bli mer frekventa är att det finns
ett fungerande distributionsnät för drivkraft.
Inte minst när det gäller eldrivna bilar måste
det ses till att gällande skattelösningar inte
blir ett framtida hinder för att införa dem. Utskottet
hänvisar här till en arbetsgrupp som tillsattes
vid arbets- och näringsministeriet den 11 februari 2009
med uppdraget att fram till utgången av juni 2009 klarlägga
utsikterna för att ta i bruk eldrivna bilar, konsekvenserna
av dem, möjligheterna att bedriva affärsverksamhet
och branschens behov av forskning och utveckling.
Möjligheterna att utnyttja bio- och naturgas för
trafikändamål bör främjas utifrån
internationella exempel. Tekniken för bio- och naturgasdrivna
fordon finns i det stora hela redan på plats, men vi saknar
fortfarande ett fungerande uppsamlings- och distributionsnät
för gas som skulle uppmuntra till köp av gasdrivna
bilar.
Kommunikationsutskottet instämmer i synpunkterna i
strategin att det gäller att främja användningen
av biodrivmedel som till sina samlade miljöeffekter uppfyller
kriterierna för hållbar utveckling. Enligt strategin
ska målet för användning av biodrivmedel
uppfyllas genom en distributionsskyldighet. Behövliga ändringar ska
göras i den nuvarande lagstiftningen om distributionsskyldighet.
Det som begränsar försöken att främja
biodrivmedel är att bara nuvarande drivmedel som uppfyller
bärkraftskriterierna kan räknas in i andelen förnybar
energi. Debatten gäller inte bara bärkraft i ett
miljöperspektiv utan också kriterierna för
social bärkraft. Användningen av biodrivmedel
styrs genom fiskala metoder i riktning mot de bästa alternativen,
typ andra generationens biodrivmedel. Utskottet uppmärksammar
särskilt möjligheten att använda biodrivmedel
i kollektivtrafik.
Utskottet konstaterar i sitt utlåtande om ett förslag
till Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande
av användningen av förnybar energi (KoUU 7/2008
rd — U 7/2008 rd) att kriterierna för
hållbar utveckling bör vara så tydliga
och lätt verifierbara som möjligt. De bör
uppmuntra till produktutveckling och investeringar i Finland och
i EU i övrigt och behandla drivmedel som uppfyller kriterierna
på lika villkor i konkurrenshänseende.
Också gamla utmönstrade fordon bör
skrotas på behörigt sätt. Utskottet har
den uppfattningen att en del av fordonen fortfarande inte skrotas och återvinns
på behörigt sätt och uppmuntrar därför
till effektivare återvinning av skrotfordon bl.a. med hjälp
av en skrotningsersättning.
Attitydfostran och utbildning
Kommunikationsutskottet understryker att människor
behöver övergripande handledning och upplysning
om rörlighet. Medborgarna måste få opartisk
och relevant information om klimatvänlig rörlighet
och anknytande alternativ och valmöjligheter. Det behövs
framför allt forskning kring olika alternativa modellers
ekonomiska konsekvenser och heltäckande och långvarig
information.
Målet bör vara att utnyttja en bred uppsättning
styrmekanismer. Utbildning, rådgivning och information
bör integreras i andra styrmekanismer. Den ekonomiska styrningen
och informationsstyrningen bör kopplas ihop för
att ge styrmekanismerna största möjliga verkan
och kostnadseffektivitet. Medierna och handeln spelar en avgörande
roll om man vill nå konsumenterna. Det är viktigt
att se till att det finns adekvata resurser för konsumentupplysning
och ge en bestämd organisation i statsförvaltningen
ansvaret för detta.
Utskottet lyfter särskilt fram betydelsen av en långvarig
utbildningskampanj för ett säkert och ekonomiskt
körsätt. Att till exempel lära ut ett ekonomiskt
körsätt kan få ner bilisternas drivmedelskonsumtion
med inemot tio procent.
En annan snabbt genomförbar åtgärd är
att göra energimärkningen av bilar tydligare och mer
informativ och att ordna en kampanj för märkning
och utbildning om märkning för bilhandlarna. På detta
sätt kan man göra en bilköpare uppmärksam
på vilken roll bilvalet spelar för att minska
koldioxidutsläppen från bilismen. Också bilskatteväxlingen
kräver att köparen får objektiv information.
En tredje åtgärd är att uppmuntra
till hållbar rörlighet genom att styra efterfrågan
mot utsläppssnåla former av rörlighet.
Sakkunniga har pekat på möjligheten att inrätta
en rikstäckande servicecentral för rörlighet
för att främja goda lösningar genom information
och utbildning. För att växthusgasutsläppen
från trafiken ska fås ner måste människor
motiveras till hållbar rörlighet och så lättillgängliga
servicepaket för olika rörlighetsbehov tas fram
som möjligt. Det förutsätter väl
fungerande och attraktiva möjligheter att kombinera olika
former av rörlighet inte minst i närheten av de
större städerna.
Elektronisk kommunikation
Informations- och datateknikens egen energiförbrukning
har under de senaste åren ökat bland annat för
att antalet elektroniska apparater har ökat, informationstekniken
utnyttjas i allt större omfattning och för att
den elektroniska kommunikationen har ökat avsevärt.
Därför är det viktigt att branschen ser
på sina egna miljökonsekvenser. Men framför
allt bör man aktivt försöka ta fram metoder
att utnyttja den elektroniska kommunikationen och datatekniken för
att förbättra energieffektiviteten i andra branscher och
minska de skadliga miljöeffekterna. Genom elektrifiering
av traditionella nyttigheter, distansarbete och elektronisk kommunikation
kan man minska behovet av rörlighet. Om man gör produktionsprocesser
och trafiksystem smartare med hjälp av datateknik, kan
man reducera de skadliga miljöeffekterna inom olika samhällsområden.
Kollektivtrafiken kan göras mer attraktiv till exempel
genom att man erbjuder kunder trådlösa bredbandsförbindelser
eller system för att betala resor elektroniskt. Man beräknar
att också s.k. smarta trafiklösningar i framtiden
kan komma att spela en stor roll för en smidigare trafik
och fungerande trafiksystem och därmed också att
minska trafikens negativa miljökonsekvenser.
Genom att utnyttja elektronisk kommunikation, kommunikationsteknik
och datateknik i olika samhällssektorer kan man klart minska
samhällets totala energianvändning och förbättra
energieffektiviteten. Därför är det också i
fortsättningen ytterst viktigt att stödja IT-samhällsutvecklingen
och användningen av IT-samhällets tjänster.
För att nyttiggöra de positiva miljöeffekterna av
elektronisk kommunikation och datateknik måste vi lägga
oss till med miljövänliga sätt att utnyttja
den nuvarande tekniken, höja medvetenheten om dem och utveckla
ny teknik och nya tjänster. Utskottet menar att det kräver
ett intensivt samarbete mellan experter på olika områden och
forskningen på området och samordning mellan företag,
myndigheter och forskningsprojekt.