Detaljmotivering

1. Lag om ändring av lagen om rättegång i brottmål

5 kap. Om väckande av åtal

1 § (Ny).

I paragrafen föreskrivs om väckande av åtal. Enligt 1 mom. väcker åklagaren åtal genom att tillställa tingsrättens kansli en skriftlig stämningsansökan. När domstolen anser det befogat kan den bestämma att åklagaren får väcka åtal genom att själv utfärda stämning.

Det nya skriftliga förfarandet vid behandling av brottmål utgår från att svaranden erkänner sig skyldig till den gärning som åklagaren beskriver i åtalet och samtycker till att ärendet avgörs i ett skriftligt förfarande. Enligt motiven till regeringens proposition (s. 45/II) är avsikten den att om det utifrån förundersökningen förefaller möjligt att gå in för ett skriftligt förfarande skall svaranden i samband med delgivningen av stämning, stämningsansökan och eventuella privaträttsliga yrkanden uppmanas att inom en av domstolen utsatt tid skriftligt meddela tingsrätten om han eller hon erkänner gärningen och samtycker till ett skriftligt förfarande. Svaranden ska också ges möjlighet att om han eller hon så önskar direkt i samband med delgivningen underteckna en anmälan av vilket framgår att svaranden erkänner den gärning som beskrivs i åtalet och samtycker till ett skriftligt förfarande.

I motiven till propositionen (s. 46/I) påpekas att svarandena inte nödvändigtvis är särskilt benägna att efter att ha mottagit en stämning själva aktivt returnera en blankett med ett erkännande till tingsrätten. Det bästa förfarandet vore därför att få ett erkännande i samband med att stämningen delges. Utskottet har kommit fram till att den mest praktiska lösningen därför är att redan åklagaren överväger möjligheterna att få ett erkännande och ett samtycke i samband med att stämningen delges svaranden personligen. Detta leder i sin tur till att det skriftliga förfarandet i regel bör inledas med en s.k. åklagarstämning.

Lagutskottet föreslår att 1 mom. kompletteras med en bestämmelse enligt vilken åklagaren alltid själv får väcka åtal om avsikten är att ett mål ska behandlas i sådant skriftligt förfarande som nämns i 5 a kap.

Utskottet understryker emellertid att den föreslagna kompletteringen inte löser problemen i anslutning till erkännande och samtycke. I praktiken är det polisen, åklagarna och tingsrätterna som i samråd kan utforma fungerande procedurer som siktar till att skapa användbara mallar för olika situationer.

5 a kap. Om avgörande av mål utan huvudförhandling

1 §.

I paragrafen föreskrivs om förutsättningarna för skriftligt förfarande. Förutsättningarna har direkt samband med det maximistraff som gäller för den gärning som beskrivs i åtalet samt svarandens erkännande och samtycke till att ärendet behandlas i ett skriftligt förfarande. Vidare förutsätts det att svaranden är myndig vid gärningstidpunkten och att inte heller målsäganden yrkar på att huvudförhandling ska hållas.

Grundlagsutskottet framhåller i sitt utlåtande att 1 mom. 2 punkten om samtycke kompletteras med en passus om att samtycket skall vara uttryckligt samt om dess rättsliga verkan. Lagutskottet föreslår att punkten ändras på det sätt som grundlagsutskottet anför i sitt utlåtande.

Av motiven till propositionen (s. 42/II) framgår att avsikten inte är att avgöra ärenden genom skriftligt förfarande om bevisfrågan är oklar. I sådana fall ger en muntlig rättegång domstolen de bästa möjligheterna att pröva de bevis som läggs fram. Enligt lagutskottets mening är det så väsentligt för parterna i ett brottmål att oklara mål lämnas utanför skriftligt förfarande att lagen bör innehålla en uttrycklig bestämmelse om detta.

Lagutskottet föreslår därför att 1 mom. kompletteras med en ny 5 punkt enligt vilken ett mål kan avgöras utan att huvudförhandling hålls om det med hänsyn till utredningen i målet och också utifrån en helhetsbedömning är obehövligt. Det ska alltså inte vara möjligt att avgöra ett mål genom skriftligt förfarande om det exempelvis råder osäkerhet om svarandens skuld trots att denne har erkänt gärningen, om det finns anledning att misstänka att förundersökningsmaterialet är bristfälligt eller om en huvudförhandling är motiverad exempelvis för att pröva omständigheter som gäller brottspåföljden och dessa brister inte kan avhjälpas på ett tillförlitligt sätt utan att parterna ges tillfälle att avge en sådan utsaga som nämns i 3 § 2 mom.

Behovet av huvudförhandling skall bedömas som en helhet med beaktande särskilt av svarandens och målsägandens rättssäkerhet. Det kan vara skäl att hålla huvudförhandling exempelvis om svaranden är en utlänning. Genom en huvudförhandling kan domstolen försäkra sig om att svaranden har uppfattat stämningsansökans innehåll korrekt.

2 §.

I paragrafens 1 mom. föreskrivs om förfarandet när svaranden uppmanas meddela tingsrätten om han eller hon erkänner den gärning som beskrivs i åtalet och samtycker till att målet avgörs utan huvudförhandling.

Grundlagsutskottet framhåller i sitt utlåtande att formuleringen om samtycke ska kompletteras på motsvarande sätt som 1 § 1 mom. 2 punkten. Lagutskottet föreslår därför att momentet ändras på det sätt som grundlagsutskottet föreslår.

Av motiven till propositionen (s. 46) framgår att svaranden har rätt att senare återta sitt erkännande. Svaranden kan likaså återta sitt samtycke till skriftligt förfarande och till att avstå från huvudförhandling. Sistnämnda åtgärd är givetvis möjlig endast fram till att tingsrätten meddelat sin dom i ärendet. Utskottet upprepar än en gång sin uppfattning om att man bör sträva efter att svaranden ger sitt erkännande och lämnar samtycke till skriftligt förfarande redan i samband med att stämningen delges. Det finns förvisso då en risk att svaranden inte hinner överväga konsekvenserna av ett erkännande och ett samtycke. Därför är det viktigt att svaranden samtidigt blir upplyst om sin möjlighet att återta samtycket till skriftligt förfarande. Utskottet föreslår därför att 2 § 1 mom. kompletteras med en bestämmelse enligt vilken svaranden i samband med delgivningen också ska upplysas om betydelsen av ett samtycke och möjligheten att återta samtycket.

6 kap. Om huvudförhandling

3 §.

I paragrafen föreskrivs om möjligheterna att inleda huvudförhandling trots vissa i 2 § nämnda hinder. Utskottet har justerat endel uttryck i 2 mom. 1 punkten så att den motsvarar motiven i regeringens proposition (s. 52/II).

3 a §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett ärende kan behandlas trots att svaranden inte är närvarande. Enligt 1 mom. kan domstolen höra vittnen och sakkunniga eller förhöra målsäganden eller en annan svarande i bevissyfte, om svaranden i samband med stämningen har underrättats om att bevisningen kan tas upp även om han eller hon är frånvarande. Målet får likaså behandlas till övriga delar om det är nödvändigt för att målsägandens privaträttsliga anspråk ska kunna behandlas eller bevis tas upp.

Av propositionsmotiven (s. 52/I) framgår att domstolen med stöd av 1 mom. i bevissyfte också kan höra en person trots att svaranden inte på förhand har underrättats om detta i samband med stämningen. En sådan person skall dock enligt motiven höras på nytt vid den fortsatta behandlingen.

Lagutskottet ställer sig i princip bakom denna bestämmelse men uppmärksammar samtidigt paragrafens 3 mom. enligt vilket det normala förfarandet är att bevisning som upptagits när svaranden varit frånvarande inte tas upp på nytt när svaranden är närvarande. Med avvikelse från denna regel skall bevisningen tas upp på nytt om svaranden begär det och har haft laga förfall för sin utevaro men inte har kunnat anmäla detta i tid. Bevisning tas likaså upp på nytt om domstolen anser att det är nödvändigt av något särskilt skäl. Om en person, om vilken svaranden inte har underrättats på förhand i samband med stämningen, hörs som vittne när svaranden är frånvarande säkerställer föreslagna 3 mom. inte enligt lagutskottet helt att denna typ av bevisning kan tas upp på nytt när svaranden är närvarande. Med hänsyn till svarandens rättssäkerhet är det emellertid viktigt att sådan bevisning på svarandens begäran alltid kan tas upp på nytt när svaranden är närvarande. Utskottet föreslår därför att momentet kompletteras med en bestämmelse om detta.

Ingressen.

Eftersom utskottet föreslår att även 5 kap. 1 § ändras måste lagförslagets ingress justeras.

2. Lag om ändring av rättegångsbalken

2 kap. Om domförhet

6 §.

Utskottet har preciserat 2 mom. genom en tillagd hänvisning till 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål.

12 kap. Om parterna

33 §.

I 1 mom. föreskrivs om tagande i förvar av en part eller en person som ska höras, om domstolen har bestämt att personen ska hämtas till domstolen. Enligt regeln får frihetsberövandet inte räcka längre än fem dygn, transporttiden inräknad.

Enligt gällande lag får frihetsberövandet räcka högst tre dagar. Lagutskottet anser förlängningen motiverad, eftersom det ger större chanser till rättegång också i de fall där en person medvetet undviker att infinna sig i domstolen. Grundlagsutskottet har emellertid ansett det viktigt att komplettera bestämmelsen med att tagande i förvar inte får ta en längre tid än vad som är nödvändigt för att säkerställa rättegång. Lagutskottet föreslår att momentet kompletteras med en bestämmelse om detta.

14 kap. Om handläggning av mål inför rätta

7 §.

Paragrafen har bestämmelser om de disciplinstraff domstolen kan döma ut för att upprätthålla ordningen under rättegången. Som ny disciplinär påföljd föreslås i 2 mom. tagande i förvar. Åtgärden kommer i fråga om en rättegångsbot enligt 1 mom. inte förslår för att avhjälpa störningen. I det fallet kan domstolen bestämma att den som är personligen närvarande i rätten omedelbart tas i förvar och hålls i förvar i högst 24 timmar. Om en part tas i förvar, ska domstolen pröva om behandlingen av målet kan fortsätta trots partens utevaro.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att det förefaller som en onödigt lång tid att hålla någon i förvar i ett dygn för att trygga domstolens verksamhet. Syftet med bestämmelsen är nämligen att eliminera störningen, inte att bestraffa den som orsakat störningen. Därför vill grundlagsutskottet att bestämmelsen kompletteras med att den som tagits i förvar ska friges omedelbart när frihetsberövandet inte längre är nödvändigt för att garantera att domstolen fungerar utan störningar. Lagutskottet föreslår att momentet ändras i enlighet härmed. Samtidigt påpekar utskottet att domstolen omedelbart ska underrätta den som ansvarar för att en person hålls i förvar om att behovet av hållande i förvar upphört.

17 kap. Om bevisning

36 §.

Paragrafen har regler för vilka åtgärder som kan vidtas mot ett vittne som uteblir utan laga förfall eller avlägsnar sig utan lov. Regeringen föreslår att 1 mom. ändras så att ett sådant tredskande vittne inte får berövas sin frihet längre än fem dygn.

Utskottet tycker att ändringen är motiverad i och med att den ger större möjligheter att säkerställa rättegången också när ett inkallat vittne medvetet undviker att infinna sig i rätten. Grundlagsutskottet menar dock i sitt utlåtande att det är viktigt att komplettera bestämmelsen med att tagande i förvar inte får ta en längre tid än vad som är nödvändigt för att säkerställa rättegång. Lagutskottet föreslår att momentet kompletteras med en bestämmelse om detta.

Regeringen föreslår också att paragrafen får ett nytt 2 mom. om förhandshämtning. Bestämmelsen ger domstolen rätt att bestämma att ett vittne eller någon annan som ska höras personligen i bevissyfte ska hämtas till sammanträdet, om personen uppför sig på ett sätt som ger anledning att anta att han eller hon inte kommer att följa uppmaningen att infinna sig i domstolen. Utskottet är för förslaget men vill trots allt understryka att domstolen noga bör överväga innan den bestämmer om hämtningen, eftersom hämtning utifrån antaganden ingriper i den personliga friheten.

I det nuvarande 2 mom. står det att ett förelagt vite inte får dömas ut om ett vittne hämtas till domstolen. Vidare föreskriver det nuvarande 3 mom. att kostnaden för inställandet inför rätten ska bestridas av vittnet. Eftersom det nya 2 mom. inte bara gäller vittnen bör även de gällande 2 och 3 mom. enligt lagutskottets mening ändras för att det inte ska uppstå oklarhet om vem som är skyldig att betala kostnaderna för hämtningen till domstolen.

Utskottet föreslår följaktligen att i 3 mom. tas in en bestämmelse om att ett förelagt vite inte får dömas ut, om man lyckats hämta ett vittne eller någon annan som ska höras personligen i bevissyfte till domstolen. I analogi härmed föreslår utskottet en generell bestämmelse i 4 mom. om att den som domstolen bestämt ska hämtas till domstolen är skyldig att betala hämtningskostnaderna.

45 §.

I paragrafen föreskrivs på vilka villkor domstolen kan bestämma att sinnestillståndet hos en svarande i brottmål ska undersökas och om rätten att söka ändring i ett sådant beslut.

Efter att regeringen lämnat sin proposition har paragrafen kompletterats med två nya moment. Utskottet har placerat in dessa som nya 3 och 4 mom. Till följd härav blir 3 och 4 mom. i propositionen 5 och 6 mom.

Den ovan avsedda lagen om ändring av 17 kap. 45 § i rättegångsbalken () träder i kraft den 1 oktober 2006. Det betyder att den nu aktuella paragrafen kan träda i kraft tidigast då.

Ingressen.

Till följd av de ändringar utskottet föreslagit i 17 kap. 36 och 45 § måste också ingressen ses över.

3. Lag om ändring av förundersökningslagen

4 §.

Paragrafen får ett nytt 4 mom., som breddar åklagarens möjligheter att bestämma att förundersökningen ska avslutas. Enligt momentet kan åklagaren på framställning av undersökningsledaren bestämma att förundersökningen ska avslutas, och kostnaderna för en fortsatt undersökning skulle stå i klart missförhållande till arten av det ärende som utreds och den eventuella påföljd som är att vänta, eller om det på basis av redan vidtagna förundersökningsåtgärder är övervägande sannolikt att åklagaren skulle låta bli att väcka åtal på någon annan grund än en åtalseftergiftsgrund av påföljdsnatur enligt 3 mom. För att förundersökningen ska kunna avslutas krävs dessutom att något viktigt allmänt eller enskilt intresse inte kräver att den ska fortsätta.

Regeringen framhåller i propositionsmotiven (s. 65) att syftet med den inledande delen är att möjliggöra en ändamålsenlig och effektiv användning av förundersökningsresurserna. Utskottet håller med regeringen om att det med hänsyn till de samhälleliga resurserna vore vettigt att man kunde koncentrera sig på de grövsta brotten och avbryta undersökningen av vissa mindre när någon begått flera brott. Detta är anledningen till att utskottet tillstyrker momentet. Bestämmelsen innehåller inte den automatiken att så snart någon begått flera brott av varierande svårighetsgrad kan de lindrigaste helt sonika lämnas oundersökta. Som det framgår helt klart av bestämmelsen ska kostnaderna för en fortsatt undersökning stå "i klart missförhållande" till arten av det ärende som utreds och den eventuella påföljd som är att vänta. Också i sådana fall kan ett ytterst tungt vägande allmänt intresse kräva att förundersökningen fortsätter, understryker utskottet. Ta t.ex. ett fall där man först genom att undersöka samtliga brott i en större härva får reda på hur omfattande den kriminella verksamheten varit eller hur länge den pågått.

Det är också enligt utskottets mening helt klart att förundersökningen ska återupptas om nya omständigheter framkommit efter att förundersökningen avslutats och dessa ger anledning att ompröva grunderna för det tidigare beslutet. För att tydliggöra detta faktum föreslår utskottet att momentet kompletteras med en bestämmelse om saken. Samtidigt har utskottet gjort en språklig justering, som inte påverkar den svenska texten.

Det är angeläget, menar utskottet, att justitieministeriet och Riksåklagarämbetet i samråd följer hur den nya bestämmelsen tillämpas och att åklagarkåren i förekommande fall får anvisningar för att tillämpningspraxis ska bli enhetlig.

5 §.

I 1 mom. räknas upp vad som utreds vid förundersökning. Regeringen föreslår en ny punkt om att det också ska utredas om den misstänkte och målsäganden samtycker till att målet i tingsrätten behandlas i ett skriftligt förfarande enligt 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål.

Grundlagsutskottet anser det vara skäl att nämna samtyckets betydelse på samma sätt som föreslagits i 5 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten och 2 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål. Grundlagsutskottet vill också fästa uppmärksamheten vid att det utifrån lagrummets lydelse inte är helt klart att samtycket vid förundersökningen avses vara ett slags förberedande åtgärd. Påpekandet gäller samtycke från en brottsmisstänkt, eftersom en målsägande kan ge sitt slutliga samtycke redan vid förundersökningen. Lagutskottet föreslår att momentet tydliggörs såsom grundlagsutskottet föreslagit.

Med hänsyn till att målsäganden inte efter förundersökningen behöver upprepa sitt samtycke för ett skriftligt förfarande, är det enligt utskottet viktigt för målsägandens rättsliga ställning att han eller hon informeras om samtyckets betydelse vid den fortsatta behandlingen. I samma veva ska målsäganden informeras om möjligheten att senare återta sitt vid förundersökningen givna samtycke till ett skriftligt förfarande.

Utskottet har dessutom korrigerat en del felaktigheter i momentet.

40 §.

I 4 mom. föreskrivs vilka som ska tillställas förundersökningsprotokollet. Utskottet har flyttat om personerna i enlighet med paragrafordningen i 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål.

6. Lag om ändring av 1 § i lagen om verkställighet av böter

1 §. Lagens tillämpningsområde.

  I paragrafen räknas upp de lagar vars påföljder verkställs i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter. Efter det att regeringen lämnat sin proposition har paragrafen kompletterats med ett nytt 2 mom. och 1 mom. 7 punkten har ändrats. Utskottet har sett över förslaget utifrån dessa ändringar.

Ingressen.

I och med att paragrafen har ändrats på ovan relaterat sätt bör också ingressen ses över.