Allmän motivering

Allmänt

Genom propositionen genomförs EU:s rambeslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande. Målet är att undvika att någon blir föremål för frihetsberövande bara av den anledningen att han eller hon inte har någon regelmässig bosättning i den stat där målet behandlas och att därmed ge unionsmedborgarna större jämlikhet vid utredning av brottmål. Rambeslutet tillför medlemstaterna en ny straffrättslig samarbetsform.

I Finland motsvaras frihetsberövande i rambeslutet av reseförbud. Enligt vad utskottet erfarit kommer samarbetet bara att gälla ett tiotal personer om året. Det beror på att reseförbud inte alltid kan tillämpas som alternativ till frihetsberövande med hänvisning till hur allvarligt det misstänkta brottet är och den nödvändiga utredningstiden. Även om det avsedda samarbetet kommer att aktualiseras relativt sällan i Finland, välkomnar utskottet målen med beslutet och anser det viktigt att EU stärker processrättigheterna i straffrätten. Sammantaget sett anser utskottet propositionen vara behövlig och angelägen och tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna och ändringarna nedan.

Genomförandemetod

Regeringen föreslår att rambesluten genomförs med en s.k. blandad genomförandelag (det första lagförslaget) där det föreskrivs att de bestämmelser i rambesluten som hör till området för lagstiftning ska iakttas som lag och där det också ingår bestämmelser som preciserar innebörden av rambeslutet. Grundlagsutskottet har accepterat en blandad genomförandemetod på vissa villkor (GrUU 50/2006 rd och GrUU 23/2007 rd).

På senare år har man flera gånger fått tillgripa metoden när unionslagstiftning om straffrättsligt samarbete genomförts, senast i samband med propositionerna om överföring av fångar och europeisk bevisinhämtningsorder. I betänkandena om propositionerna ansåg utskottet att den blandade genomförandemetoden bör tillämpas med urskillning (LaUB 4/2011 rd — RP 10/2011 rd och LaUB 7/2011 rd — RP 268/2009 rd). Det hänger samman med att tillvägagångssätt ställer stora krav på lagtillämparen som tvingas tillämpa genomförandelagen och rambeslutet parallellt. Utskottet föreslår ingen ändring i genomförandemetoden men vill här upprepa de tidigare synpunkterna på den blandade genomförandemetoden.

Vägran att verkställa påföljd

Rambeslutet bygger på principen om så kallat ömsesidigt erkännande, som innebär att medlemsstaterna har förtroende för varandras rättssystem och följaktligen erkänner och verkställer beslut som fattats i någon annan medlemsstat. En stat kan vägra erkänna och verkställa ett beslut som fattats i en annan medlemsstat bara i begränsad omfattning.

Rambeslutet innehåller särskilda bestämmelser om skälen för att en medlemsstat ska kunna vägra erkänna och genomföra ett beslut. Bland skälen nämns inte explicit att principen om rättvis rättegång har åsidosatts. Men såväl ingressen (styckena 16 och 17) som artiklarna (artikel 5) i rambesluten betonar de grundläggande rätttigheterna. Enligt utskottet är det helt klart att en medlemsstat kan vägra verkställa en annan medlemsstats beslut med motiveringen att de grundläggande rättigheterna och rätten till en rättvis rättegång inte respekterats, även om detta skäl till vägran inte nämns i rambesluten. Motsvarande situationer har förekommit tidigare vid unionsinstrument inom straffrättsligt samarbete. Inte heller då har utskottet ansett det nödvändigt att de enskilda instrumenten åtföljs av skäl för vägran med hänvisning till de grundläggande rättigheterna och principen om rättvis rättegång. Som utskottet tidigare framhållit minskar behovet av särskilda skäl för vägran också av att medlemsstaterna via Lissabonfördraget starkt förbinder sig att respektera de grundläggande rätttigheterna och de mänskliga rättigheterna samtidigt som de har intensifierat samarbetet kring straffprocessuella minimibestämmelser (LaUB 4/2011 rd — RP 10/2011 rd).

Behöriga myndigheter

Samarbetet i rambeslutet är nytt och genomförandelagen innehåller därför bestämmelser om vilken myndighet som i Finland fattar beslut om övervakningsåtgärder och skickar beslutet för erkännande och genomförande till medlemsstaten. Dessutom ingår det bestämmelser om vilken myndighet som i Finland är behörig att erkänna och genomföra ett beslut om övervakningsåtgärder som fattats i en annan medlemsstat.

När Finland beslutar om övervakningsåtgärder är det enligt propositionen en rättslig myndighet som är behörig, domstol eller åklagare beroende på situationen. Att en rättslig myndighet utses till behörig myndighet stämmer överens med tidigare lösningar i genomförandelagarna vid rambeslut om ömsesidigt erkännande. Det gör det sannolikt enklare för de övriga medlemsstaterna att erkänna våra finländska beslut.

När Finland är verkställande stat är det enligt propositionen vissa häradsåklagare, så kallade EAW-åklagare, i tingsrätternas domkretsar som beslutar om att erkänna beslutet och anpassa övervakningsåtgärderna. Det är åklagare som redan i dag fattar beslut i gränsöverskridande brottmål vid tidigare verkställda EU-instrument (bland annat rambeslutet om frysning och europeisk arresteringsorder). Regeringen motiverar detta bland annat med att man i de nationella besluten måste ta ställning till eventuella skäl att vägra erkänna och verkställa ett beslut som en annan medlemsstat har fattat. Vidare måste man ta ställning till om Finland bör vägra erkänna ett beslut om övervakningsåtgärder när det finns grundad anledning att misstänka att personens rätt att få en rättvis rättegång har kränkts. Den här typen av prövning kring skälen att vägra och principen om rättvis rättegång är rättslig prövning som ska göras av en rättslig myndighet. Det faktum att beslutsfattandet styrs till vissa åklagare motiveras också med att det då är samma myndighet som bedömer skälen för vägran och som fattar det slutliga beslutet om erkännande. Detta vore en tydlig lösning både nationellt sett och för den medlemsstat som beslutar om övervakningsåtgärder.

I utfrågningen av de sakkunniga fick förslaget att utnämna vissa åklagare till behörig myndighet stöd. Men det har också föreslagits att en polismyndighet ska vara behörig myndighet bland annat eftersom reseförbudet övervakas av en polismyndighet. På vissa villkor tillåter rambeslutet också att någon annan än en rättslig myndighet utnämns till behörig myndighet.

Utskott har övervägt saken och beslutat ställa sig bakom propositionen. Samtidigt vill utskottet påminna om att genomförandelagen innehåller en bestämmelse som säger att åklagaren ska förhandla med polisen innan han eller hon beslutar erkänna och verkställa beslutet. Då kan polisen lägga fram sin syn på om beslutet ska erkännas och verkställas eller inte och hur det påverkar polisens resurser. Ett sådant samarbetet mellan åklagare och polis är nödvändigt i gränsöverskridande brottmål.