Detaljmotivering

1. Lag om ändring av lagen om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång

5 §. När rättegången börjar.

När man bedömer hur lång tid rättegången tagit finns det ett fall där Europadomstolen ansett att rättegången började för målsägandens del när målsäganden i förundersökningen meddelade om sitt yrkande på ersättningar av gärningsmannen. Enligt 5 § 1 mom. 3 punkten i gottgörelselagen börjar den tid som räknas in i rättegångens längd när målsägandens yrkande har väckts vid domstolen. Då kan man fråga sig om bestämmelsen i det här sammanhanget bör justeras så att vår lagstiftning harmoniseras med Europadomstolens rättspraxis.

Den aktuella propositionen går inte ut på att helt och hållet se över gottgörelselagen utan det rör sig om att bredda tillämpningsområdet så att det också omfattar förvaltningsdomstolarna. Europadomstolens avgörande gällde enbart rättegångar i brottmål och tvistemål i allmänna domstolar. Ersättningsanspråk från målsägande i brottmål har karaktären av privaträttsliga tvistemål och kan därför enligt 3 kap. i lagen om rätttegång i brottmål behandlas antingen i anknytning till behandlingen av brottmålet eller separat enligt det lagfästa förfarandet för rättegång i tvistemål.

Enligt utskottet är det motiverat att den tid som räknas in i rättegångens längd börjar i fråga om målsägandens ersättningsanspråk när ärendet väcks i domstolen, oavsett om målsäganden väcker tvistemålet om ersättningen i domstolen genom separat talan eller om anspråket behandlas vid rättegången i brottmålet. Ändringen i 5 § i gottgörelselagen kommer att leda till att måls-ägandena i brottmål obefogat särbehandlas vid bedömningar av rättegångens längd beroende på hur yrkandet behandlas.

6 §. Gottgörelsens belopp.

Gottgörelsebeloppet bygger på en nivå som i paragrafen bedöms på årsbasis. Det här befaras utesluta de fall som kräver mycket snabb behandling, där en godtagbar behandlingstid räknas i högst några veckor eller månader och inte i år.

Men bestämmelserna i 3, 4 och 6 § i gottgörelselagen garanterar enligt utskottet en skälig gottgörelse också om behandlingen av ärenden som måste behandlas särskilt snabbt drar ut på tiden. En enskild part har enligt 3 § rätt till gottgörelse av statens medel om rättegången har fördröjts så att dröjsmålet kränker partens rätt till rättegång inom skälig tid. När man bedömer om en rättegång har fördröjts ska man enligt 4 § i lagen ta hänsyn till rättegångens längd och också t.ex. målets eller ärendets natur och dess betydelse för målsäganden. Dessutom ska Europadomstolens rättspraxis vägas in. Det är alltså inget villkor för gottgörelse att dröjsmålet ska ha varat i minst ett år. Ett dröjsmål som är kortare än ett år kan visserligen bara i undantagsfall kränka rätten till rättegång inom skälig tid enligt 3 §. I praktiken gäller detta främst bara ärenden om frihetsberövande. Om ett dröjsmål som berättigar till gottgörelse har varat i mindre än ett år, kan utgångspunkten för att bestämma gottgörelsebeloppet vara 1 500 euro. Beloppet kan sänkas eller höjas på de grunder som anges i 4 och 6 §.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen.

På ärenden som är anhängiga vid domstol eller vid en nämnd enligt 2 § 1 mom. när denna lag träder i kraft tillämpas de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet, står det i ikraftträdandebestämmelsen. Det finns anledning till kritik mot att bestämmelsen innebär att rättsmedlet de facto kan användas först om tre eller fyra år. Det har framförts önskemål om att lagen ska träda i kraft och effektivt kunna användas betydligt tidigare.

Övergångsbestämmelsen är avsedd att ge förvaltningsmyndigheterna och domstolarna tillräckligt med tid att bereda sig på tillämpningen av de nya bestämmelserna. Inom förvaltningsprocessen ska också den tid det tar för förvaltningsmyndigheten att behandla omprövningsbegäran eller en administrativ sanktion räknas in i rättegångens längd. Det betyder att den statliga och kommunala förvaltningen plus de myndigheter som behandlar förvaltningsärenden måste bevaka behandlingstiderna i tillräcklig utsträckning. I förvaltningsdomstolarna kräver reformen att de totala behandlingstiderna systematiskt följs upp, så att också den tid som gått åt i de tidigare behandlingsfaserna beaktas i ärendehanteringssystemet. Enligt utredning pågår fortfarande utvecklingen av ett sådant här system i de allmänna förvaltningsdomstolarna.

2. Lag om ändring av förvaltningsprocesslagen

30 a §. Uppskattning av ärendets behandlingstid.

Lagen föreslås bli kompletterad med en bestämmelse om att en besvärsmyndighet på begäran av en part ska ge denne en uppskattning av ärendets behandlingstid. Enligt detaljmotiveringen avses här en uppskattning av behandlingstiden uttryckligen i det aktuella fallet. Även om det också står i detaljmotiven att uppskattningen inte kräver en närmare utredning av fallet i fråga har sakkunniga oroat sig över att det är tänkt att parten ska få en uppskattning av behandlingstiden på så sätt att det inte räcker med den genomsnittliga behandlingstiden i den aktuella kategorin av ärenden utan att uppskattningen ska gälla behandlingstiden i det aktuella fallet. Man har också befarat att den slutliga behandlingstiden kan avvika mycket från uppskattningen, eftersom behandlingstiden påverkas av ärendets natur och bland annat tilläggsutredningar inlämnade av dem som överklagat.

Den nya bestämmelsen är inte avsedd att i betydande grad ändra på den praxis för beräknad behandlingstid som redan tillämpas i många förvaltningsdomstolar. Domstolen kan ge uppskattningen i enkelt förfarande och det kräver inte någon närmare utredning av fallet i fråga. Uppskattningen kan i regel bygga på de genomsnittliga behandlingstiderna i den aktuella ärendekategorin och eventuellt på andra uppgifter som framgår av förvaltningsdomstolens ärendehanteringssystem. Det betyder att registratorskontoret vanligtvis har den information som behövs. Avsikten är inte att t.ex. högsta förvaltningsdomstolen i ärenden som gäller besvärstillstånd ska bedöma om den kommer att bevilja besvärstillstånd eller inte. Om det behövs kan den lämna uppskattningen i två delar så att där står dels när beslutet om eventuellt besvärstillstånd kommer att fattas, dels när det slutliga avgörandet beräknas bli klart om besvärstillståndet beviljas.