Detaljmotivering
1. Lag om ändring av rättegångsbalken
10 kap. Om forum i tvistemål
1 §.
I paragrafen föreskrivs att ett yrkande mot en fysisk
person prövas av tingsrätten på den ort där
personen har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort. Tingsrätten
på den ort där personen har sitt hemvist eller
sin vanliga vistelseort är alltså alternativa.
Enligt gällande lag är den domstol allmänt
forum inom vars domkrets svaranden har sitt bo och hemvist.
I propositionens motivering anges hemvistet som den ort där
svaranden är bosatt, när det av omständigheterna
går att sluta sig till att personen i fråga har
för avsikt att bo där permanent. En persons vanliga
vistelseort är i sin tur den ort där han eller
hon faktiskt bor och har sin vanliga livsmiljö. Svarandens
hemvist är alltså förknippat med hans
eller hennes syfte att bo där permanent, medan den vanliga
vistelseorten bestäms enbart utifrån externt iakttagbara
faktorer. Enligt motiven är syftet med ändringen
att göra bestämmelserna mer förutsägbara
och också förenliga med internationella rättsakter.
Vid behandlingen i utskottet har en del sakkunniga uttryckt
vissa reservationer mot den nya formuleringen och ansett det onödigt
att göra åtskillnad mellan hemvist och vanlig
vistelseort och att skillnaden mellan begreppen är oklar. EU-lagstiftningen
anses inte heller kräva åtskillnad mellan hemvist
och vanlig vistelseort.
Lagutskottet menar att kriterierna "bo och hemvist" för
allmänt forum inte är helt klara ens i den gällande
lagen. Att hemvist och vanlig vistelseort anges som alternativ medger
större flexibilitet i bestämmelserna om forum.
Dessutom hindrar det svaranden från att fördröja
rättegången genom att byta vistelseort. Utskottet
ser det inte heller som särskilt sannolikt att begreppen och
skillnaden mellan dem skulle försvåra tolkningen.
I praktiken skapar hemvist enligt informationen i befolkningsregistret
en stark presumtion om svarandens hemvist. I vissa situationer saknas
uppgift om hemvist i registret och då är den vanliga
vistelseorten nödvändig som alternativ. Begreppen
hemvist och vanlig vistelseort förefaller inte heller att
stå i strid med principerna i EU-lagstiftningen, eftersom
båda används i centrala EU-rättsakter.
Men det är bra att ger akt på hur bestämmelserna
fungerar i fortsättningen.
2 §.
I paragrafen föreskrivs om allmänt forum för
ett bolag, en förening, en stiftelse eller någon
annan privaträttslig juridisk person eller för en
kommun eller någon annan offentligrättslig juridisk
person och staten. Formuleringen om att allmänt forum för
en kommun och staten är tingsrätten på den
ort där den juridiska personen har sitt hemvist är
enligt lagutskottets mening mindre lyckad. Ett sådant uttryck
används inte någon annanstans i lagstiftning om
vare sig en kommun eller staten. Därför föreslår
utskottet en ändring i 2 § som går
ut på att allmänt forum för en kommun är
den tingsrätt inom vars domkrets kommunen är belägen.
För klarhetens skull föreslår utskottet
vidare att det ska föreskrivas om allmänt forum
för en kommun i det nya 3 mom. i 2 § i
stället för 1 mom. Dessutom föreslår
utskottet att 2 § 2 mom. ändras
så att allmänt forum för staten är
den tingsrätt inom vars domkrets den statliga myndighet
som för statens talan finns. Det är inte nödvändigtvis
alltid så enkelt att klarlägga vilken myndighet
som för statens talan och var den finns. Därför är
det bra att ett yrkande mot staten kan prövas inte bara
i föreskrivet allmänt forum utan med stöd
av 10 kap. 4 § också i allmänt
forum för svaranden.
8 §.
Paragrafen gäller forum för ärenden
om fast egendom. I 2 mom. anges vad som menas med ett ärende
som gäller fast egendom. Enligt motiven ska förteckningen
inte vara uttömmande, trots att den är ganska
detaljerad. Lagutskottet anser att det av den generösa
skrivningen framgår att förteckningen inte avser
att vara uttömmande. I en del punkter utvidgas tillämpningen
till "någon annan rättighet" eller till "något
annat motsvarande ärende" eller till "ett yrkande på betalning
av något annat vederlag eller någon annan motsvarande
fordran". Formuleringen behöver därför
inte preciseras, anser utskottet.
Sakkunniga som utskottet har förhört
anser att 6 punkten om att ett ärende som gäller
fast egendom avser ett yrkande på betalning av arrende eller
hyra, bolagsvederlag eller något annat vederlag eller någon
annan motsvarande fordran är i viss mån oklar.
Enligt motiven kan något annat motsvarande ärende
avse t.ex. en fordringstalan som gäller betalning av vattenavgift
som fastighetsinnehavaren ansvarar för. Utskottet konstaterar
att de arrenden eller hyror, vederlag eller fordringar som nämns
i punkten är privaträttsliga fordringar till sin
natur. Det betyder att varken denna punkt eller andra punkter i
momentet täcker in t.ex. skatterättsliga fordringar,
typ fastighetsskatt, och att ärenden som gäller
dem ska behandlas i den ordning som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.
I motiven sägs det att termerna fast egendom och fastighet
ska förstås som tekniska termer, och med dem avses
inte alltid detsamma som inom förmögenhetsrätten.
Likaså framgår det att en tvist kan gälla
vem som äger en fastighet, en kvotdel eller ett outbrutet
område eller en byggnad. Paragrafen kan alltså tolkas
så att den också är tillämplig
på en byggnad på någon annans mark. I
finsk rätt anses en sådan byggnad annars i regel
som lös egendom.
11 §.
I paragrafen föreskrivs om exklusivt forum för
bl.a. äktenskapsskillnad och annan avvittring än
sådan som förrättas efter en makes död.
Ett sådant ärende ska prövas av den tingsrätt
inom vars domkrets någondera maken har sitt hemvist eller
sin vanliga vistelseort. Propositionen innebär en förändring
i vad som nu gäller för avvittring, eftersom ett ärende
som gäller avvittring enligt gällande rätt
ska prövas av dom-stolen på den ort där
mannen har sitt hemvist och sekundärt av domstolen på den
ort där kvinnan har sitt hemvist.
Den den nya formuleringen kan föra med sig att makar
väcker klandertalan mot avvittringen i olika domstolar.
Utskottet anser att situationen bör avgöras enligt
reglerna för ärendets lis pendens-verkan. Det
betyder att ett ärende som väckts i en domstol
inte får tas upp av en annan, om det handlar om samma ärende. Ärendet
förändras i detta fall inte t.ex. av att makan
i egenskap av kärande väcker ärendet
i den första domstolen och maken i den andra.
17 §.
Enligt paragrafen prövas ett ärende som gäller
kvarlåtenskap eller ett dödsbo av domstolen på den
ort där den avlidne hade sitt sista hemvist eller sin sista
vanliga vistelseort. Forumet är precis som i gällande
lag exklusivt. Vid utfrågningen av sakkunniga framkastades
tanken att forumet skulle kunna vara dispositivt i stället
för exklusivt. Det motiveras bl.a. med att inte heller ärenden
som gäller fast egendom i fortsättningen absolut
behöver behandlas i tingsrätten på den
ort där den fasta egendomen är belägen,
utan att också tingsrätten på den ort
där svaranden har sitt hemvist är ett alternativ.
Det behövs likadan flexibilitet också i ärenden
som gäller kvarlåtenskap.
För lagutskottet är det viktigt att parternas valfrihet
och avtalsfrihet beaktas i största möjliga utsträckning
i forumbestämmelserna. Detta mål gynnas av att
forumbestämmelserna medger större valfrihet. I ärenden
som gäller kvarlåtenskap och dödsbon är
det ändå framför allt fråga om
utredning av den avlidnes egendom och skulder. Därför
faller det sig naturligt att ärendena koncentreras till
det sista allmänna forumet för den avlidne och
det tjänar också utredningen. Ärenden
som gäller kvarlåtenskap och dödsbon är
till sin natur sådana att det är viktigt att forumbestämmelsen
behandlar alla bodelägare lika.
I paragrafens 2 mom. anges vad som menas med ett kvarlåtenskapsärende.
Utskottet hänvisar till vad som sägs om ärenden
som gäller fast egendom i 8 § 2 mom.
Det föreslår en språklig justering i
momentets 3 punkt för att lydelsen ska svara mot det som
sägs i 10 kap. 11 §.
22 §.
En tingsrätt som inte är behörig
ska enligt 1 mom. med kärandens eller sökandens
samtycke överföra ett ärende till en
domstol som är behörig. Den möjligheten
finns inte i gällande rätt, utan ärendet
kan bara överföras på åtgärd
av en högre domstol.
De sakkunniga som utskottet har hört har haft något
motstridiga uppfattningar om bestämmelsen om överföring.
En del ställer sig bakom ändringen som sådan
och anser att den är bra och behövs. Andra menar
att det inte behövs någon möjlighet att överföra
ett ärende och befarar att kärandena och sökandena
inte kommer att bemöda sig om att utreda vilket forum som är
det rättta. Dessutom ser de vissa principiella problem med
tanke på domstolshierarkin. En del av dem som i sig är
för reformen tycker att bestämmelsen är
för flexibel för att den tillåter att
ett ärende överförs i vilken fas av behandlingen
som helst och för att överföringsmöjligheten
inte är begränsad till en enda gång. Å andra
sidan påpekas det att det inte bör vara domstolens
skyldighet att överföra ett ärende, utan
att det ska vara upp till domstolens prövning om den gör
det eller inte.
Lagutskottet välkomnar möjligheten att överföra
ett ärende och menar att reformen behövs, inte
minst med tanke på kärandens och sökandens
intresse. Om ett ärende förs direkt från
en tingsrätt till en behörig tingsrätt
betyder det att ärendet är fortsatt anhängigt.
Det minskar eventuella rättsförluster t.ex. om
en fordran preskriberas till följd av att fristen för
talan har löpt ut. Det förbättrar också kärandens
eller sökandens situation att det inte orsakar dem merkostnader eller
extra besvär att väcka ärendet på nytt
i en behörig domstol. Att överföra ett ärende är
en av de metoder som föreslås i propositionen
för att göra forumbestämmelserna mer
flexibla.
Utskottet ser det inte som särskilt troligt att möjligheten
till överföring skulle missbrukas med avsikt och
i större skala. Käranden och sökanden är
också efter reformen skyldiga att redan i stämningsansökan
eller ansökan uppge på vilka grunder domstolen är
behörig. Det ligger uttryckligen i kärandens och
sökandens intresse att ärendet tas upp i rätt
domstol. Forumbestämmelserna i propositionen är
tydligare och smidigare än de nuvarande och kan därför
antas underlätta för käranden och sökanden
att bestämma rätt forum. När tingsrätterna
blir färre minskar också antalet forum.
Tingsrätten behöver enligt 1 mom. inte överföra
ett ärende, om det inte utan svårigheter går att
få reda på vilken tingsrätt som är
behörig. Paragrafen ger alltså redan i den här
formen tingsrätten en viss prövningsrätt
och rörelsefrihet och tröskeln för att
inte överföra ett ärende är
inte särskilt hög. Utskottet konstaterar att de
tydligare och smidigare forumbestämmelserna också kommer
att underlätta för tingsrätten att klar-lägga
vilken tingsrätt som är behörig.
Det är bra för kärandens och sökandens
rättssäkerhet att tingsrätten överför
ett ärende med kärandens eller sökandens
samtycke och inte bara på deras begäran. Att tingsrätten
tar initiativet till att överföra ett ärende
bidrar till att olika kärande och sökande blir
lika behandlade och är ett snabbare och mer förutsägbar
förfarande.
I paragrafen föreskrivs inte att sökanden
ska höras om överföringen av ett ärende.
Utskottets åsikt är att det i sig är
viktigt att sökanden hörs, men att det inte bör
ställas som villkor för en överföring.
Att ett ärende förs över betyder inte att
det avgörs, och svaranden går inte miste om sin
rätt att uttala sig i saken i den tingsrätt som ärendet överförs
till. Om det genast när ärendet väcks
kommer fram att behörighet saknas och svaranden inte alls
har informerats om saken, är det inte heller motiverat
att kräva att sökanden hörs om överföringen.
Men det är viktigt att svaranden informeras om att ärendet överförs,
om han eller hon har underrättats om rättegång
genom stämning eller på annat sätt. I
sådana fall kan det anses höra till god domstolssed
att informera svaranden.
Det är önskvärt att man på ett
så tidigt stadium som möjligt konstaterar att
tingsrätten inte är behörig och överför ärendet.
Utskottet vill ändå inte begränsa möjligheten
att föra över ett ärende på samma
sätt som i svensk lagstiftning, dvs. att ett ärende
får överlämnas bara om tingsrätten i
samband med stämningsansökan eller ansökan konstaterar
att den saknar behörighet. Käranden eller sökanden
ska som sagt enligt gällande lagstiftning redan i samband
med stämningsansökan eller ansökan ange
på vilka grunder domstolen är behörig.
I ärenden som hör till ett dispositivt forum prövar
tingsrätten sin behörighet först om en
part gör en invändning om bristande behörighet
hos tingsrätten när parten första gången för
talan i saken, eller om en part inte avger ett begärt svaromål
eller inte infinner sig till ett sammanträde i tingsrätten
som parten har kallats till direkt (10 kap. 21 § 1
mom.). Det är således inte lämpligt att
begränsa överföringen av ett ärende
bara om det i samband med stämningsansökan eller
ansökan konstateras att domstolen inte är behörig
när det är fråga om ärenden
där man typiskt reagerar på bristande behörighet först
i en senare fas av behandlingen. I ett ärende som hör
till ett exklusivt forum prövar tingsrätten däremot
självmant sin territoriella behörighet (10 kap.
21 § 2 mom.). Också i sådana ärenden är
det möjligt att bristande territoriell behörighet
konstateras först efter det att stämningsansökan
eller ansökan har lämnats in. Därför är
det inte lämpligt att begränsa överföringen
i ärenden av denna typ heller.
Utskottet anser inte heller att möjligheten att överföra
ett ärende behöver begränsas till en enda
gång. Det är fullt möjligt att också tingsrätterna
göra misstag när det ska utreda behörigheten.
Dessutom kan det ske förändringar i själva grunderna
för att bestämma behörigheten. Då är det
bra om ett ärende kan flyttas vidare också från
den mottagande tingsrätten. Å andra sidan är
det över lag inte särskilt sannolikt att sådana situationer
uppstår särskilt ofta.
Enligt paragrafens 2 mom. gäller den överförande
tingsrättens beslut och andra åtgärder
i samband med ärendet tills den tingsrätt som ärendet
har överförts till beslutar något annat. Ett
beslut om överföring får inte överklagas.
Detaljmotiven nämner att det t.ex. kan vara fråga om
ett beslut om en säkringsåtgärd enligt
7 kap. eller ett beslut om att lägga fram skriftliga bevis enligt
5 kap. 25 § i rättegångsbalken.
Ingenting hindrar att tingsrätterna kommer överens
om att den överförande domstolen vidtar en åtgärd
för den mottagande domstolens räkning t.ex. för
att påskynda handläggningen av ett ärende.
Utskottet anser att ärendet är fortsatt anhängigt
i den mottagande tingsrätten tills det förs över
till en annan tingsrätt. Under den tid som ärendet är
anhängigt i den första tingsrätten kan
den alltså fatta beslut och vidta andra åtgärder.
Om till exempel bristande behörighet framgår senare än
i samband med stämningsansökan eller ansökan, är
det nödvändigt och motiverat att de beslut som
tingsrätten tidigare fattat förblir i kraft.
Att ett ärende överförs från
tingsrätten till en behörig tingsrätt
innebär såväl i princip som i praktiken
att situationen har förändrats och därför är
det viktigt att justitieministeriet ger akt på hur reformen
fungerar och vilka konsekvenser den får och i förekommande
fall vidtar åtgärder för att utveckla
lagstiftningen.
Riksdagen har helt nyligen antagit och republikens president
stadfäst en lag om europeiskt småmålsförfarande
() och en lagom europeiskt betalningsföreläggande
(). Lagarna kompletterar EU:s
förordningar och träder i kraft den 12 december
2008. På förslag av lagutskottet (LaUB
14/2008 rd) kompletterades lagarna i riksdagen
med bestämmelser om överföring av ett ärende
(3 § 3 och 4 mom. i lagen om småmålsförfarande
och 4 § 2 och 3 mom. i lagen om betalningsföreläggande).
De föreslagna bestämmelserna svarar i sak mot
den paragraf det gäller här. Utskottet föreslog
tillägget om överföring av ett ärende,
eftersom möjligheten till överföring
i de lagarna ansågs behövlig och eftersom den
nu aktuella propositionen inte hinner träda i kraft samtidigt
med dem. Trots att meningen enligt propositionen är att
föreskriva om överföring av ett ärende
i en allmän lag, är det av informativa hänsyn
motiverat att bestämmelserna i de särskilda lagarna
förblir kraft som sådana.
23 §.
Paragrafen begränsar rätten för en
fullföljdsdomstol att pröva om ett ärende
har behandlats i en tingsrätt som är lokalt behörig. Lagutskottet
tillstyrker paragrafen och anser att den behövs. Enligt
gällande lag ska fullföljdsdomstolen ex officio
kontrollera att ärendet har prövats och avgjorts
i en tingsrätt som är lokalt behörig.
Om inte fullföljdsdomstolen avvisar ärendet, ska
den hänvisa det till den behöriga tingsrätten.
Det kan ses som en onödigt oflexibel och olämplig
påföljd att ärendet hänvisas
och behandlas på nytt med hänsyn till att det
redan har behandlats och avgjorts i tingsrätten och hänvisningen
grundar sig på ett formellt fel.
Enligt 1 mom. förutsätter hovrättens
prövningsrätt att en part har gjort en invändning
om bristande behörighet hos tingsrätten. I ett ärende som
hör till ett dispositivt forum prövar domstolen
inte självmant om ärendet har väckts
i en domstol som är lokalt behörig (10 kap. 21 § 1 mom.).
I sådana fall är det logiskt att hovrättens prövningsrätt är
kopplad till en parts invändning om behörighet.
I ärenden som hör till ett exklusivt forum ska
tingsrätten däremot självmant pröva
sin lokala behörighet (10 kap. 21 § 2 mom.)
och för att pröva behörigheten i tingsrätten
krävs det således inte att en part gör
en behörighetsinvändning.
I motiven till momentet utgår man emellertid från
att en part bör göra en invändning om
forum i tingsrätten också i ett ärende
som hör till ett exklusivt forum för att den bristande
behörigheten ska tas upp i en fullföljdsdomstol.
I princip kan detta förefalla något ologiskt mot
den utgångspunkten att tingsrätten i sådana ärenden självmant
ska beakta den lokala behörigheten. Trots att domstolen
självmant är skyldig att beakta den lokala behörigheten,
får en part göra en invändning om forum.
Av de skäl som ligger till grund för den föreslagna
lagstiftningen ser utskottet inget hinder för att lagstifta
att villkoret för hovrättens prövningsrätt är
att det görs en invändning om forum också i ärenden
som hör till ett exklusivt forum. En invändning
om forum bidrar till att frågan om forum kommer upp och
behandlas på ett så tidigt stadium som möjligt.
Det ligger också i en parts intresse att frågan
kommer upp och att tingsrätten uttryckligen tar ställning
till den. Det är inte heller lämpligt att en part
kan vädja till bristande lokal behörighet först
i överklagandefasen, när det handlar om en brist
som kan jämföras med ett formellt fel som inte
kan anses påverka avgörandet i sak.
Enligt samma 1 mom. förutsätter hovrättens prövningsrätt
också att en part har gjort en invändning om forum
innan behandlingen eller, om ärendet överfördes
till huvudförhandling, förberedelsen har avslutats.
Utskottet anser inte att en sådan begränsning
i tiden behövs. Den är dessutom ologisk i ärenden
som hör till ett exklusivt forum, eftersom också tingsrätten
under hela behandlingen är skyldig att beakta sin lokala
behörighet. Av 10 kap. 21 § 1 mom. framgår åter
fullt tydligt när en part senast ska ha gjort en invändning
om forum i ett ärende som hör till ett dispositivt
forum. Utskottet föreslår alltså att
uttrycket "innan behandlingen eller, om ärendet överfördes
till huvudförhandling, förberedelsen har avslutats"
i 23 § 1 mom. stryks.
Paragrafens 2 mom. gäller högsta
domstolens prövningsrätt. Formuleringen är
vilseledande för att den kan ge upphov till en sådan
tolkning att högsta domstolen inte får pröva
ett ärende som hovrätten inte skulle ha fått
pröva. Det är klart att högsta domstolens
prövningsrätt inte kan begränsas i en
sådan situation. Utskottet föreslår att
formuleringen preciseras för att bättre svara mot
sitt syfte.
25 §.
I paragrafen föreskrivs om en finsk domstols internationella
behörighet i tvistemål. Med hjälp av
bestämmelsen ska det avgöras om en finsk domstol är
behörig att pröva och avgöra ett ärende
med kopplingar till en främmande stat. Bestämmelsen
tillämpas sekundärt i förhållande till
andra lagar och gemenskapsrättsliga bestämmelser.
Utskottet tillstyrker att en sådan allmän bestämmelse
tas in i lagen. Men det konstaterar att det krävs noggrann
läsning av propositionens motivering för att paragrafen
ska öppna sig.
I 1 mom. sägs att finsk domstol är
behörig att pröva ett ärende av internationell
natur, om ärendet har en sådan anknytning till
Finland som avses i 19 §. En finsk domstols behörighet
ska alltså grunda sig på ett avtal om behörig
domstol. Enligt 19 § krävs det enligt
gällande rätt ett skriftligt avtal om behörig
domstol i ett nationellt ärende och därför
föreslogs det vid utfrågningen av sakkunniga att
det av 25 § ska framgå att ett avtal
om behörig domstol i ett ärende av internationell
natur inte behöver göras skriftligt. Detta framgår
bara av propositionens motivering.
I 25 § föreskrivs om en finsk domstols
internationella behörighet och grundläggande anknytningar.
En sådan anknytning är ett avtal om behörig
domstol, dvs. parternas vilja att ärendet ska behandlas
i en viss domstol. Frågan om avtalet ska vara skriftligt
eller inte spelar ändå ingen roll med tanke på en
finsk domstols internationella behörighet. För
att bestämmelsen och bestämmelsen syfte ska vara
så tydliga som möjligt anser utskottet att där
inte behöver föreskrivas om några formella
krav på ett avtal om behörig domstol i ett ärende
av internationell natur och inte heller om att sådana krav
inte ställs.
18. Lag om ändring av 74 § i lagen
om utländska försäkringsbolag
74 §.
I lagförslaget föreslås en sådan ändring
i paragrafen att bestämmelserna om forum stryks. I stället
för dem ska 10 kap. 3 § i lagförslag
1 tillämpas. Bestämmelserna om delgivning av stämning
ska stå kvar i paragrafen. På grund av ändringarna
föreslås motsvarande ändring i paragrafrubriken.
Efter det att propositionen överlämnades har paragrafen ändrats
genom lag och därför
måste lagens ingress och paragrafen ändras. För
att samordna den föreslagna bestämmelsen och lag föreslår
lagutskottet att de ändringar som gjorts i denna lag också görs
i paragrafen.