Detaljmotivering

Lag om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden och om överföring av förundersökning och lagföring mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen

5 kap. Särskilda bestämmelser.

16 §. Hörande av parten.

Huvudregeln finns i 1 mom., dvs. att när en förundersökning eller lagföring överförs från Finland till en annan medlemsstat ska den som är part i brottmålet ges tillfälle att bli hörd innan beslutet om överföring fattas. Skyldigheten att höra part är inte ovillkorlig, utan momentet medger att parten inte behöver höras, om det medför betydande dröjsmål med hänsyn till målets art och det sannolikt inte skulle ha någon avgörande betydelse när det prövas om det finns förutsättningar att överföra förundersökningen eller lagföringen. Enligt paragrafmotiveringen behöver en part inte höras till exempel om det finns ett mycket stort antal målsägande i brottmålet som alla sannolikt kan antas ha endast obetydliga anspråk. Ett annat exempel på när en part inte ska behöva höras är om målsägandena är bosatta i eller annars vistas i flera olika stater och det kunde fördröja handläggningen avsevärt och det inte heller nödvändigtvis har någon avgörande betydelse för prövningen av överföringen att de alla hörs.

Lagutskottets åsikt är att det med hänsyn till parternas, dvs. den brottsmisstänktes, den åtalades och målsägandens, rättsskydd är nödvändigt och motiverat att höra dem. Det får konsekvenser för parterna att förundersökningen eller lagföringen förs över, för efter överföringen är det inte finländsk lag utan lagstiftningen i den stat som tagit emot brottmålet som gäller för deras rättigheter och skyldigheter. En part kan således ha synpunkter på överföringen och förutsättningarna för den. Som motiven till 13 § visar ska parternas rättigheter beaktas i bedömningen av förutsättningarna för en överföring. Det är viktigt att bedöma framför allt om överföringen försämrar målsägandens rättigheter i betydande grad.

Men skyldigheten att höra en part bör medge en viss flexibilitet, alldeles som regeringen föreslår. Utskottet tillstyrker därför att det inte ska vara nödvändigt att höra en part om det innebär en betydande fördröjning. Men här bör också brottsutredningsaspekter vägas in. I praktiken är det motiverat att fatta beslutet om överföring av ett brottmål till en annan medlemsstat så tidigt som möjligt och då kan det bli aktuellt att bedöma överföringen i ett läge där förundersökningen befinner sig i en sådan fas att det inte har varit möjligt att underrätta den brottsmisstänkte om undersökningen. Det kan vara fråga om att den brottsmisstänkte i hemlighet har varit föremål för spaning. Om det i en sådan situation blir aktuellt att pröva överföring av en förundersökning till en annan stat skulle misstanken om brott och den hemliga spaningen avslöjas när den misstänkte hörs om överföringen och det skulle i sin tur kunna äventyra utredningen av brottet. Det finns också andra situationer där den brottsmisstänkte inte vet om misstanken mot honom eller henne själv och då kan hörandet också äventyra utredningen. I 3 kap. 12 § i den nya förundersökningslagen (805/2011) föreskrivs det att förundersökningsåtgärderna ska skjutas upp, om det är nödvändigt för att utreda det brott som undersöks eller något annat brott som har samband med det. I praktiken kan det vara fråga till exempel om att en förundersökningsåtgärd skulle avslöja för den brottsmisstänkte att polisen är honom eller henne på spåren, och det i sin tur skulle kunna resultera till exempel i bevisförstöring. Utskottet hänvisar till det som sagts ovan och menar att en brottsmisstänkt inte heller ska behöva höras om det innebär en betydande risk för utredningen av brottet. Utskottet föreslår ett tillägg om detta i 1 mom.

17 §. Rätt till biträde.

Enligt paragrafens 1 mom. har den som är part i brottmålet rätt att anlita ett biträde i ett förfarande enligt 3 och 4 kap. I 2 mom. föreskrivs det att 2 kap. i lagen om rätttegång i brottmål (689/1997) tillämpas på biträdande part i ett förfarande enligt 3 och 4 kap.

Under behandlingen i utskottet har det framkastats att lagen bör kompletteras med en bestämmelse om att en försvarare alltid ska förordnas för den misstänkte eller åtalade i överföringsärenden. Lagutskottet konstaterar att ärenden som gäller överföring av förundersökning eller lagföring i många fall kan antas beröra omfattande och komplicerade brott. Men det är också möjligt att det blir aktuellt att pröva en överföring i obetydliga brottmål där det varken är motiverat eller ändamålsenligt att automatiskt förordna en försvarare. Förslaget utgår från att rätten till biträde i överföringsärenden tillgodoses på samma sätt som i nationella brottmål. En parts rätt till rättshjälp vid en överföring bestäms också enligt gällande rättshjälpslag. Lösningarna är helt adekvata och därför behövs det inga särskilda bestämmelser om de här faktorerna för överföringssituationer, menar utskottet.

För att undvika oklarhet konstaterar utskottet dessutom att det i den föreslagna lagen inte behövs någon bestämmelse motsvarande bestämmelsen om rätt att anlita biträde vid förundersökningen i 4 kap. 10 § i den nya förundersökningslagen (805/2011), eftersom bestämmelserna i den lagen blir tillämpliga utifrån 1 § 3 mom. i den föreslagna lagen. Utöver bestämmelserna i den föreslagna lagen gäller det som föreskrivs särskilt och det som anges i internationella förpliktelser som är bindande för Finland, sägs där.

19 §. Ändringssökande.

Paragrafen föreskriver hur man ska söka ändring i ett beslut om överföring av förundersökning eller lagföring. Lagutskottet ser det som nödvändigt och motiverat med besvärsrätt, för vid överföring av förundersökning eller lagföring handlar det om ett sådant beslut om en persons rättigheter och skyldigheter som avses i 21 § i grundlagen. De föreslagna bestämmelserna försöker balansera upp kraven på att tillgodose en parts rättsskydd och garantera ett effektivt och snabbt förfarande.

Enligt 1 mom. ska besvär anföras inom 14 dagar från det att parten fick del av beslutet. Besvärstiden börjar löpa från det att parten fått del av beslutet och då är det fullt möjligt att när han eller hon söker ändring har handläggningen av brottmålet redan framskridit till rättegång i den mottagande medlemsstaten. Utskottet anser att det varken är motiverat eller nödvändigt att möjliggöra ändringssökande när handläggningen redan nått det stadiet i en annan medlemsstat. Det föreslår därför en bakre tidsgräns för besvär som innebär att besvär ska anföras senast innan åtal har väckts i den medlemssat som målet har överförts till. Det är motiverat att sätta en bakre gräns för att väcka åtal, för då har målet ju redan nått rättegångsstadiet. Momentets första mening har dessutom förtydligats språkligt i den finska versionen. Det påverkar inte den svenska versionen.