Allmän motivering

I 3 § 3 mom. grundlagen sägs att den dömande makten utövas av oberoende domstolar. Domstolarnas oberoende möjliggör en rättvis rättegång, som anges som en grundläggande rättighet i 21 § grundlagen. Grundpremisserna för en rättvis rättegång är en opartisk domstol, som skyddas av bestämmelserna om domarjäv.

Om jävsgrunderna föreskrivs i 13 kap. 1 § rättegångsbalken. Paragrafen står kvar i sin ursprungliga formulering från 1734, och även de andra paragraferna i kapitlet är mer än hundra år gamla. Domarjäv bedöms dels med hjälp av bestämmelserna i rättegångsbalken, dels utifrån artikel 6.1 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och avgörande praxis vid den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Också högsta domstolen har meddelat flera prejudicerande avgöranden om domarjäv.

Frågan om jäv har getts en betydligt vidsträcktare tolkning än i rättegångsbalken. Med tanke på domstolens opartiskhet räcker det inte att domaren de facto handlar opartiskt, utan det krävs dessutom att en part eller allmänheten inte får grundad anledning att ifrågasätta domarens opartiskhet i en sak. Domaren anses jävig, om hans opartiskhet enligt en objektiv bedömning kan anses äventyrad.

Bestämmelserna om domarjäv i rättegångsbalken är klart föråldrade och därför är det absolut nödvändigt att se över dem. Propositionen har allmänt ansetts mycket väl förberedd och de föreslagna bestämmelserna lämpliga och lyckade. Därför tillstyrker utskottet lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Systematisering av jävsgrunderna

De föreslagna bestämmelserna är indelade i paragrafer enligt jävsgrunder. Grunderna skiljer sig från varandra med hänsyn till hur klara de är och i hur hög grad de är beroende av prövning. De särskilda jävsgrunderna är till sin typ schematiska och hänför sig till släktskap eller andra närstående relationer, uppdrag som företrädare för en sammanslutning, situationer där en part är motpart till domaren och förbud att behandla samma ärende vid olika myndigheter. De särskilda jävsgrunderna kompletteras av en allmän bestämmelse, med stöd av vilken det avgörs om en domares opartiskhet objektivt sett kan äventyras på andra grunder än de särskilt föreskrivna.

De sakkunniga som utskottet har hört har mestadels varit tillfreds med systematiseringen och formuleringen av bestämmelserna. Det har klart framgått att frågan om domarjäv är en mångskiftande och föränderlig fråga, som det inte går att reglera med entydiga och uttömmande bestämmelser.

Flera sakkunniga har sett det som ett problem att det på rätt lätta grunder är möjligt att påstå att domaren är jävig och att domarna i vissa fall har varit överdrivet försiktiga och avstått från att behandla en sak. Utskottet har den uppfattningen att de nya bestämmelserna och de omfattande motiveringarna gör det betydligt lättare att komma fram till ett rättvist och balanserat avgörande i de i sig komplicerade jävsfrågorna.

Jäv för en medlem av besvärsnämnden

Bestämmelserna om domarjäv i rättegångsbalken tillämpas utifrån bestämmelserna om tilllämpningsområde i 1 och 2 § samt jävsbestämmelsen i 76 § förvaltningsprocesslagen (586/1996) på rättskipning i förvaltningsdomstolar och andra besvärsmyndigheter som omfattas av förvaltningsprocesslagen. Till exempel besvär som gäller den sociala tryggheten behandlas i första instans i besvärsnämnder som inrättats enkom för sådana ärenden. Som exempel på besvärsnämnder i sociala trygghetsfrågor kan nämnas pensionsnämnden, prövningsnämnden, arbetslöshetsnämnden och olycksfallsnämnden. Ändring i nämndernas beslut kan i regel sökas genom besvär hos försäkringsdomstolen, som i de flesta fall är den högsta besvärsinstansen.

Viktiga jävsbestämmelser med tanke på ledamöterna i försäkringsdomstolen och besvärsnämnderna är föreslagna 6 § 1 mom. 2 punkten (anställningsförhållande till en part), 7 § 1 mom. (behandling av samma sak i en annan domstol eller hos en annan myndighet) och 2 mom. (behandling av samma sak i samma domstol) i 13 kap. rättegångsbalken. De ärenden som försäkringsdomstolen och besvärsnämnderna behandlar är synnerligen betydelsefulla för den enskilda människans sociala trygghet och försörjning. Besluten grundar sig i stor utsträckning på prövning, eftersom till exempel inemot hälften av de ärenden som tas upp i försäkringsdomstolen gäller den ändringssökandes arbetsförmåga och förutsättningar att vara kvar i arbetslivet.

Ärendenas opartiska behandling har ifrågasatts både på offentligt håll och av parterna. Klagomål i jävsfrågor har förts ända upp till de högsta laglighetsövervakarna. Riksdagens biträdande justitieombudsman har i sina beslut påtalat en del missförhållanden i samband med opartiskheten. Därför bör större vikt läggas vid frågan om jäv för medlemmar i besvärsnämnderna. Uppkomsten av jäv bör om möjligt förebyggas också när läkar- och lekmannamedlemmar utnämns.

Åklagarjäv

Lagutskottet har behandlat frågan om åklagarjäv i sitt betänkande om översyn av åklagarväsendet (LaUB 20/1996 rd — RP 131/1996 rd). Utskottet ansåg då att det när förslaget till revidering av domarjävsbestämmelserna görs upp bör övervägas om jävsbestämmelserna för åklagare och domare kunde förenhetligas och paragrafen om åklagarjäv ersättas med en hänvisning till bestämmelserna om domarjäv.

I motiveringen till den föreliggande propositionen (s. 15/1) görs en bedömning av skillnaden mellan åklagarjäv och domarjäv. Där framhålls att "en utredare och åklagare skall vara objektiva och behandla parterna sakligt, men att t.ex. åklagarens roll i straffprocessen är sådan att hans eller hennes agerande inte kan verka opartiskt på samma sätt som en domares agerande". Därför föreslås jävsgrunderna för åklagare och domare inte bli samordnade. Utskottet menar att avgörandet är högst motiverat.