Motivering
Redogörelsen behandlar EU-medlemskapets betydelse för
Finland, anger riktlinjerna och de viktigaste målen för
Finlands EU-politik och dryftar olika sätt att öka
Finlands EU-inflytande. Redogörelsen innehåller
också visioner för hur EU borde utvecklas, dvs.
målbilden för 2020-talets EU.
Redogörelsen är principiellt viktig. Det är viktigt
att lägga fast Finlands EU-politik och målbilden även
på sikt. I utlåtandet koncentrerar sig utskottet
på frågor inom sitt ansvarsområde.
Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor
Redogörelsen behandlar de olika samarbetsområdena
på ett rätt allmänt plan. Det skulle
ha varit motiverat att ägna samarbetet i rättsliga
och inrikes frågor större uppmärksamhet,
eftersom det har skett betydande framsteg just på detta område
sedan 1990-talet. I själva verket har samarbetet i rättsliga
och inrikes frågor blivit ett av unionens centrala områden.
Också det faktum att just detta samarbete har vissa särdrag, exempelvis
när det gäller behörighetsfrågor
och olikheter i respektive lands rättsordning, skulle ha
motiverat en mera ingående behandling i redogörelsen.
En balanserad EU-politik förutsätter att dessa
särdrag beaktas.
Lagutskottet förenar sig om uppfattningen i redogörelsen
att reciprocitetsprincipen också i framtiden bör
betonas i EU-samarbetet i rättsliga frågor. Samarbetet
i såväl civil- som brottmål har ända
sedan 1990-talet byggt uttryckligen på reciprocitetsprincipen.
När domar och beslut kan röra sig så fritt
som möjligt mellan medlemsstaterna går det snabbare
och lättare för medborgarna att hävda
sina rättigheter utan att medlemsstaternas materiella bestämmelser
behöver förenhetligas. Reciprocitetsprincipen
förutsätter emellertid att medlemsstaterna har
förtroende för varandras rättsliga system.
Därför är det viktigt att uppmärksamma åtgärder
som ökar detta förtroende.
Man måste också se till att identifiera de
problem som bäst kan lösas genom tillnärmning
av medlemsstaternas lagstiftning. Utskottet understryker att tillnärmningen är
en andrahandsåtgärd och att reciprocitetsprincipen
bör ha högre prioritet. Därigenom kan
skillnaderna i medlemsstaternas rättssystem och traditioner
bättre respekteras. Skillnaderna kan vara betydande på civil-
och straffrättens område. Skillnaderna i rättssystemen
kan exempelvis i gränsöverskridande familjerättsliga
frågor leda till osäkerhet och oförutsägbarhet
för medborgarna. Rättsläget kan i förekommande
fall hjälpas upp genom samordning av bestämmelserna
om domstolars behörighet och tillämplig lag.
Den inre säkerheten belyses i redogörelsen närmast
med exempel på konkreta hot och motåtgärder.
Den inre säkerheten är emellertid en större
fråga och i det sammanhanget hade det varit motiverat att
ytterligare lyfta fram bland annat brottsprevention. Också säkerheten
bygger långt på förtroende och acceptans
för myndigheter och rättsordningar. Det är
därför viktigt att uppmärksamma frågor
som gäller rättssäkerhet och grundläggande
fri- och rättigheter, att rättsstatsprinciperna
förverkligas och att sociala rätttigheter och
välfärdsfrågor sätts på agendan.
De här principerna bör vara verklighet inte bara
i unionen utan också i varje enskild medlemsstat. Med hänvisning
till det som sagts ovan anser utskottet att Finland i EU bör
arbeta för en allt vidare syn på den inre säkerheten.
När det gäller EU:s åtgärder
på straffrättens område är det
också viktigt att understryka betydelsen av kriminalpolitik
och forskningsrön. Utskottet anser att det ligger väl
i linje med Finlands och de övriga nordiska ländernas
roll att främja de här aspekterna på unionsnivå.
De nordiska ländernas gemensamma värdegrund bör
utnyttjas och föras fram så aktivt som möjligt
på EU-nivå.
Lagutskottet konstaterar vidare att även om redogörelsen är
oberoende av Lissabonfördragets ikraftträdande
kommer fördraget att innebära stora förändringar
för samarbetet i rättsliga frågor. I
det rättsliga samarbetet försvinner pelarstrukturen
och samarbetet kommer att ske inom unionens rättsliga ram.
Detta medför bland annat initiativrätt för
kommissionen, beslut med kvalificerad majoritet i rådet,
stärkt ställning för Europaparlamentet
och utvidgad behörighet för EU-domstolen.Lissabonfördraget öppnar
också på vissa villkor upp för beslut
med kvalificerad majoritet i familjerättsliga frågor.Utskottet
har i andra sammanhang betonat att en övergång
till beslutsfattande med kvalificerad majoritet är acceptabelt
bara av tungt vägande skäl och i klart preciserade
situationer eftersom den familjerättsliga lagstiftningen är
starkt bunden till medlemsstaternas egna värderingar och
attityder i familjepolitiska frågor.
Lissabonfördraget fördjupar gemenskapen och
för därmed med sig nya utmaningar på det rättsliga
området. Det ger vissa möjligheter att höja
kvaliteten på unionens lagstiftning. Det är viktigt
att väga in utmaningar och möjligheter och nödvändiga
prioriteringar när vi dryftar riktlinjerna för
vår EU-politik och vårt medinflytande i EU. Lagutskottet
anser därför att en exakt strategi bör
läggas upp för den nationella EU-politiken inom
området frihet, säkerhet och rättvisa.
Strategin bör utformas så öppet som möjligt och
bygga på sektorsöverskridande kompetens i såväl
substans- som EU-frågor.
Integrationstakten
Enligt redogörelsen ser Finland ett fördjupat samarbete
under vissa förutsättningar ändå som ett
bättre alternativ än att samarbetet flyttas över till
inofficiella grupper utanför de institutionella strukturerna.
Med tanke på vårt inflytande är det viktigt
att vi deltar i allt väsentligt samarbete, men projekt
som gäller differentierad integration ska bedömas
från fall till fall.
Lagutskottet har i samband med förslaget till förordning
om ändring av den så kallade Bryssel IIa-förordningen
(EG nr 2201/2003) behandlat frågan om fördjupat
samarbete. Syftet med förslaget är bland annat
att avgöra vilken stats lagstiftning som ska tillämpas
på internationella äktenskapsskillnader. Skillnader
i värderingar har försvårat behandlingen,
som inte har fortskridit i normalt lagstiftningsförfarande.
Frågan om fördjupat samarbete har väckts.
I sitt utlåtande om förslaget till förordning
(LaUU 6/2008 rd) ansåg utskottet
att frågan om fördjupat samarbete är
förknippat med både rättsliga och principiella problem.
Ett fördjupat samarbete kan leda till att det inom EU uppkommer
olika allianser som grundar sig exempelvis på religiösa
traditioner. Samarbetet kunde också utvecklas till prejudikat
i relation till andra familjerättsliga åtgärder som
omfattas av enhällighetskravet. Å andra sidan
kan den typ av samarbete som avses i förordningen åtminstone
indirekt påverka också medlemsstater som ställer
sig utanför samarbetet. Detta talar för att Finland
ska vara med om att besluta om innehållet i normer och
ta tillfället i akt att föra fram nordiska familjerättsliga
värderingar.
Mot bakgrunden av detta anser utskottet att frågan
om fördjupat samarbete absolut måste prövas
noggrant och från fall till fall. Det måste finnas
starka skäl både för att delta i samarbetet och
för att ställa sig utanför. I familjerättsliga frågor
måste tröskeln för fördjupat
samarbete vara hög.
Finlands medinflytande i EU
I redogörelsen tar man också upp frågan
om hur Finland ska agera för att nå sina mål.
Lagutskottet betonar också betydelsen av ett nära
samarbete mellan riksdagen och statsrådet, vilket är
en av styrkorna i Finlands EU-politik. Utskottet ställer
sig bakom den uppfattning som förs fram i redogörelsen
att målet för Finlands EU-politik bör
vara ett aktivare och mer föregripande medinflytande över
kommissionens arbete. Detta kräver att prioriteringar och
resurser lyfts fram. Utskottet hänvisar vidare till det
som har sagts ovan om betydelsen av att göra upp en nationell strategi
för Finlands medinflytande i EU på området
frihet, säkerhet och rättvisa.