Finansminister Jyrki Katainen (översättning): Den interpellation som behandlas i dag gäller en mycket viktig fråga: det finländska välfärdssamhällets djupaste väsen.

Den världsomfattande finanskrisen och depressionen den orsakade även hos oss visar att den nordiska modellen och det finländska välfärdssamhället är de hållbaraste sätten att bygga Finland. Med den nordiska modellen och det finländska välfärdssamhället avses en utbildad och kompetent arbetskraft samt en konkurrenskraftig ekonomi som kombinerats med jämlikhetsproducerande tjänster och omsorg för var och en som behöver omsorg. Denna modell fungerar då den offentliga ekonomin är i skick.

Ett uppmuntrande samhälle som utökar säkerhet och rättvishet förstärker vår konkurrenskraft. Det har konstaterats i flera konkurrenskraftsjämförelser. Människorna betalar gärna skatt om de upplever att betalandet och användningen av skattemedlen är rättvist och sjyst. Man betalar gärna skatt om pengarna används till att garantera omsorg om de allra svagaste, jämlik basservice samt bildning och utbildning åt alla. En uppmuntrande beskattning som hålls på en förnuftig nivå upplevs som meningsfull. Var och en av oss understöder välfärdssamhället. Skillnaderna kan finnas i sätten att förverkliga det.

Frågan om inkomstskillnader och fattigdom i Finland bör egentligen delas i tre delar. Först bör man se vad statistiken säger. Sedan bör man se vad vi gjort och vad som fortfarande borde göras. Det viktigaste är dock att fråga människorna själva. Hur upplever de att deras situation utvecklats?

Interpellatörerna har tytt sig till statistik då de motiverat sin oro över inkomstskillnadsutvecklingen. I interpellationen sägs att "inkomst- och hälsoskillnaderna ökat avsevärt i Finland under de senaste åren. Inkomstskillnaderna har ökat i alla västliga industriländer, men i Finland har läget försämrats allra tydligast under de senaste åren." Statistikcentralens uppgifter visar att inkomstskillnaderna minskat varje år för vilket den nuvarande regeringen uppgjort budget. Inkomsterna har delvis minskat på grund av den ekonomiska recessionen, men även tack vare regeringens skatteuppgörelser som gynnat låginkomsttagare, förbättringarna av grundskyddet samt höjningarna av studiestödet. Under innevarande år kommer inkomstskillnaderna att minskas av garantipensionen och bindandet av de grundförmånerna till indexet. Det bör noteras att inkomstskillnaderna minskade för första gången på åratal under denna regerings första budgetår 2008 då ekonomin fortfarande växte före recessionen.

I oppositionens interpellation konstateras även följande: "Under de senaste åren har de reella tillgängliga inkomsterna ökat kraftigt framför allt inom de högsta inkomstnivåerna. Den genomsnittliga inkomstökningen har varit flerfaldig hos den högsta tiondelen bland höginkomsttagare jämfört med den lägsta tiondelen. Ökningen av de reella inkomsterna hos den högsta ena procenten har varit alldeles enorm." Enligt statistikcentralen minskade inkomsterna inom den högsta procenten med 15 % år 2009. Från och med 2007 har de reella tillgängliga inkomsterna hos den allra förmögnaste procenten minskat med mera än 25 %. Den högsta tiondelens inkomster har samtidigt minskat med 10 %.

Eftersom recessionen minskat på inkomstskillnaderna under innevarande regeringsperiod bad vi Statens ekonomiska forskningscentral beräkna de ändringar i inkomstskillnaderna som följt av regeringens beslut, vilka inkluderar inkomstskattelättnader samt inkomstöverföringar och utveckling av serviceavgifter. Utredningen visar att regeringens beslut haft en inkomstskillnadsminskande inverkan på inkomstfördelningen under denna valperiod. VATT:s utredning visar att inkomstskillnaderna allt som allt minskat under innevarande valperiod.

Inkomstskillnaderna har dock ökat under de senaste 20 åren. Denna utveckling var särskilt påtaglig under åren 1995—2007. I detta fall har den ekonomiska tillväxten varit den primära förklaringen.

Statistik är trots allt bara statistik. De berättar inte alltid hur människorna upplever sin vardag. Det är lätt att missbruka statistik och att gömma sig bakom den. Ibland kommer man att tänka på den gamla karaktäriseringen: om man klagar över sin hunger så får man en kalkyl framför näsan där det sägs att man helt enkelt inte kan vara hungrig. Och om man gläder sig över att de lägsta moderskaps-, faderskaps- och sjukdagpenningarna höjts med 170 euro i månaden eller över att vi skapat en ny garantipension som höjer de allra lägsta pensionerna med 160 euro i månaden sägs det att det statistiskt sett inte är något, och att inget är något.

Det viktigaste värdevalet för denna regeringsperiod var att utveckla grundskyddet. Vi ville inrikta höjningarna av grundskyddet till dem som befann sig i det allra sämsta läget i stället för att sprida omkring ett par slantar åt allihopa genom omfattande inkomstöverföringar. Det är klart att de resurser som är tillgängliga under en valperiod inte räcker till för att avhjälpa alla problem. Det vet vi alla.

Regeringen har höjt de allra lägsta socialskyddsförmånerna med ca 730 miljoner euro på årlig nivå. Höjningarna har riktats till folkpensionstagare, dem med minimidagpenning, barnfamiljer, dem med de lägsta arbetslöshetsförmånerna samt studeranden. Är 730 miljoner då mycket eller litet? Det kan illustreras bäst genom en jämförelse med tidigare regeringsperioder.

Dessa grundskyddsförmåner förbättrades med 250 miljoner euro under den föregående valperioden. Man har med andra ord använt tredubbelt med pengar under denna valperiod för att förbättra läget för de allra fattigaste. Det belopp som tillförts grundskyddsförmånerna under de senaste fyra åren överskrider det sammanlagda beloppet av ökningarna under fyra föregående regeringsperioder. Socialdemokraten Valto Koski, en över partigränserna ansedd parlamentariker som lämnar riksdagen denna vår, noterade också denna skillnad i sin födelsedagsintervju för en tid sedan: "Det känns lite lustigt att skälla på denna regering eftersom den åstadkommit mera inom socialpolitiken än vi själva. Det måste man ärligt medge." Tack för denna ärliga analys.

Dessa satsningar har varit nödvändiga med tanke på jämställdhet och människovärde. Det finns ingen orsak att skryta med siffror, men de bör nog noteras ändå. Trots att det fortfarande finns mycket att göra så har man också gjort mycket gott inom ett kort tidsintervall.

Arbete är det bästa socialskyddet. Människorna har aktiverats till arbete, inte bara genom arbete och sysselsättning, utan även med förmåner. Beloppet av det aktiveringstillägg som regeringen verkställt är knappt 100 euro i månaden för dem som tar emot arbetsmarknadsstöd eller grunddagpenning.

Allting behöver inte vara dyrt. En av de finaste reformerna har varit att ge arbetslösa möjligheter att slutföra sina avbrutna studier. Hela 12 600 finländska arbetslösa har tagit tillfället i akt. Det ger oss mera utbildad arbetskraft med examen som bidrar till att bygga välfärden. Mitt i recessionen satsade man i bekämpningen av ungdomsarbetslöshet, och den oroväckande utvecklingen hejdades hastigt. På så sätt har man kunnat förebygga utslagning i framtiden.

Lika viktigt är att sysselsättningsstödet för invalider och handikappade fördubblats jämfört med föregående valperiod. Jämställdhet betyder också att alla ska ha möjlighet att arbeta.

Vardagen har underlättats på ett betydande sätt för flera låginkomsttagare. Nivån för folkpensionerna höjdes i början av valperioden. Höjningen gällde även små arbetspensioner. Indelningen av kommunerna enligt levnadskostnadernas dyrhet slopades samtidigt. Dessa åtgärder höjde de mindre pensionerna med över 50 euro i månaden, inklusive index. Stödet för veteraner med de allra lägsta inkomsterna, och som kräver särskild omsorg höjdes dessutom med 50 euro i månaden.

Den största nivåhöjningen någonsin för de allra lägsta folkpensionerna kommer att genomföras nästa månad. Till exempel kvinnor som gjort sitt livsverk hemma med barnen, handikappade och sådana som blivit arbetsoförmögna i ung ålder får garantipension. De lägsta pensionerna höjs nästa månad med 100—160 euro.

Miniminivån för moderskaps-, faderskaps- och föräldrapenningarna, specialvårdspenningen och rehabiliteringspenningen har höjts till samma nivå som arbetsmarknadsstödet. Höjningen är ca 170 euro i månaden. Grundskyddsförmånerna kopplas från och med nästa månad till indexet så att de håller jämna steg med kostnadsförhöjningarna. Som exempel kan nämnas bl.a. barnbidragen, stödet för hemvård och stödet för privat vård. Studiepenningarna höjdes med de 15 procent som studenterna begärde. Inkomstgränserna för studiestödet höjdes också. Höjningarna förbättrar studiestödets tillräcklighet och främjar planmässigt heltidsstuderande. Samordnandet av studiestödet och sjukdagpenningen har förbättrats.

I interpellationen konstateras att "Beskattningen lättats för mycket med tanke på hållbar finansiering av välfärdssamhället och lättnaderna har gynnat höginkomsttagare." Inkomstskattelättnaderna har uttryckligen riktats till låg- och medelinkomsttagare under innevarande valperiod proportionellt sett. Detta har lett till att även lågavlönat arbete blivit lönsammare. Arbete som försörjer är det bästa sättet att bekämpa fattigdom.

För att man inte enbart ska behöva förlita sig på regeringens vittnesmål så har detta undersökts även av fristående media. Efter fjolårets budget undersökte Helsingin Sanomat inriktningen av inkomstskattelättnaderna under de fyra senaste valperioderna. De allra lägsta inkomsttagarna gynnades proportionellt sett allra mest för första gången under denna valperiod. Under de tre föregående valperioderna har beskattningen av de allra lägsta inkomsttagarna, t.ex. arbetslösa, tvärtom skärpts, medan beskattningen av de övriga inkomstnivåerna lättades tydligt. De allra högsta inkomsttagarna gynnades förhållandevis mest av skattelättnaderna endast under en av de valperioder som undersöktes. Det var den valperiod då Vänsterförbundet var med i regeringen.

Kritiken om alltför stora skattelindringar är allt som allt märklig. Den nuvarande regeringen har lättat beskattningen med samma nettobelopp som sina tre företrädare, då man även tar skatteskärpningarna i beaktande. Tyngdpunkten har däremot varit tydlig. Vi har lättat beskattningen av arbete och sysselsättande och skärpt beskattningen av konsumtion. Då beskattningen av sysselsättning lättas med en miljard och miljöskatterna höjs med motsvarande belopp under valperiodens gång så blir slutbeloppet plus minus noll för skatteinkomsternas del. Arbete och sysselsättande har däremot blivit lönsammare.

I interpellationen påstås även att "Finland under ledning av denna regering förflyttat sig med full fart mot ett system med platt skatt där man oberoende av inkomster betalar enligt samma skatteprocent." Beskattningen av arbete har lätttats under innevarande valperiod, men låginkomsttagarna har som sagt gynnats mest proportionellt sett.

Det har också påståtts att skatteprogressionen skulle minska då statens förvärvsinkomstbeskattning lättas och kommunalskatten, som är en platt skatt, höjs. Detta påstående är falskt. Avdragen gör kommunalskatten kraftigt progressiv. Regeringen har ökat denna progression betydligt genom att höja grundavdraget från 1480 till 2250 euro. Höjningen av avdragsrätten som riktats till de lägsta inkomstklasserna var den första sedan Aho—Viinanens regering.

Kommunalskattens progression illustreras väl av följande exempel: En tammerforsbo som förtjänar 1 550 euro i månaden betalar 11,2 % i kommunalskatt för sina inkomster, en som förtjänar 3 100 euro betalar 16,2 % och en som förtjänar 6 200 betalar 17,5 %. Om vi dessutom tillägger statens inkomstskatteskala, betalar vår exempelperson 200 euro i månaden i inkomstskatt, en som förtjänar dubbelt betalar ett fyrdubbelt belopp, och en som förtjänar fyrdubbelt betalar tiofallt i inkomstskatt. Inkomstskatterna utgör en större del av samhällets skatteintäkter än konsumtionsskatterna.

Ändringen av beskattningstyngdpunkten skapar nya arbetsplatser. Det är det bästa sättet att avhjälpa fattigdom. Mera arbetsinkomster betyder även mera skatteinkomster åt samhället. De ökade skatteinkomsterna kan sedan användas till att stöda dem som behöver stöd allra mest och till att stoppa statens skuldtagning. Dessutom kommer de prishöjningar som följer av konsumtions-, skade- och miljöskatterna att kompenseras fullt ut i form av indexhöjningar åt de allra fattigaste som lever på samhälleligt stöd.

Genom mervärdesskatten beskattar vi även utländskt arbete i varupriserna. Om inkomstbeskattningen höjs skärper man enbart beskattningen av finskt arbete och pensionsinkomster — och vad som värre är, man ökar arbetslösheten.

Det stämmer visserligen att vi i dagsläget betalar högre miljö-, konsumtions- och skadeskatter med fast procent än förr. I detta fall bestäms skattebetalandet av konsumtionen. Mervärdesskatten på mat har däremot sänkts under denna valperiod. Det betyder att låginkomsttagarna trots höjningen av den allmänna mervärdesskattesatsen vunnit i samband med ändringarna av mervärdesbeskattningen. Momsen på mat är alltså 4 procentenheter lägre efter sänkningen än vad SDP önskade.

Statistik eller genomförda åtgärder kan ge upphov till oändligt hårklyveri. De ekonomiska konjunkturerna påverkar inkomstskillnaderna mera än politiken. Det är därför lustigt att påstå att inkomstskillnaderna ökat under högkonjunkturen enbart till följd av målmedveten politik och att de minskat endast på grund av konjunkturen.

Människornas egna erfarenheter är de viktigaste. Statistik eller penningbelopp mättar varken hungern eller medför lycka. Det enda botemedlet mot utslagning är att någon verkligen bryr sig. Det viktigaste är att vi finländare känner och upplever att vi sitter i samma båt. Denna anda, rättvishetens anda måste värnas även i framtiden.

Statistik är som jag redan tidigare konstaterat bara statistik, men människorna är de bästa experterna i fråga om sin egen vardag. Finlands gallup har gjort en omfattande forskning som utreder finländarnas tankar och attityder. I frågeserien framförs bland annat följande påstående: "Man har varit tvungen att spara in på de nödvändigaste matkostnaderna under de senaste åren". Om man blir tvungen att spara in på nödvändiga matkostnader kan man bedöma att folk och familjer lider av fattigdom. År 1999 berättade 35 procent, dvs. över en tredjedel av svararna att de blivit tvungna att spara in på nödvändiga matkostnader. När samma sak frågades i fjol, svarade 19 procent, dvs. mindre än en femtedel att de blivit tvungna att spara in på nödvändiga matkostnader. Andelen har alltså minskat med ungefär hälften.

I samma forskningsserie frågades även efter svar till påståendet "Jag är fullständigt nöjd med min nuvarande levnadsstandard". År 1999 var 50 av besvararna fullständigt nöjda. I fjol hade andelen ökat till 66 procent. Andelen av fullständigt nöjda hade höjts från hälften till två tredjedelar av finländarna.

Dessa undersökningar berättar åtminstone lika mycket om finländarnas fattigdom och välmående som komplicerad statistik om proportionell fattigdom eller inkomstskillnadsstatistiken med sina olika ginikoefficienter. Dessa svar illustrerar enligt min uppfattning två väsentliga saker om det tema vi behandlar i dag. Först och främst att utvecklingen går i rätt riktning. Å andra sidan berättar de att det fortfarande återstår mycket att göra.

Finland är ett av världens rikaste länder. Vi måste agera målmedvetet så att ingen i detta land skulle bli tvungen att göra avkall på grundelementen i livet: mat och ett tak över huvudet. Trots att forskning i proportionell fattigdom säkert förtäljer något väsentligt om samhällets konvergens genom att jämföra olika inkomstdeciler, är hungern, bostadslösheten och arbetslösheten flerfaldigt viktigare objekt när det gäller att avhjälpa fattigdom och ojämställdhet.

Den största orsaken till fattigdom i Finland är arbetslösheten. Därför är alla åtgärder som syftar till att öka på arbetets lönsamhet ypperliga för att avhjälpa fattigdom. Om man bara koncentrerar sig på att finslipa inkomstfördelningen med skatteprocent, delar man redan på en kaka som ännu inte bakats. Först måste man med hjälp av tillväxt och sysselsättning skapa en så stor kaka som möjligt. De skatteinkomster som följer möjliggör bästa möjliga tjänster och inkomstöverföringar till de minst bemedlade.

Interpellationen innehåller även några slängar mot regeringens finanspolitik och skuldtagningen. Jag vill påminna dem som redan glömt det att den världsomfattande finanskrisen och recessionen störtade även Finland i den brantaste ekonomiska nedgången under hela självständighetstiden. Jag vågar redan nu beskriva stimuleringspolitiken, som hindrade arbetslösheten från att skena iväg, minst sagt som en framgång.

Det finns mycket att förbättra i den finländska välfärdsmodellen. En del av förbättringsbehovet beror på tidens gång. Gångna decenniers strukturer tjänar inte längre 2010-talets välfärdssamhälles behov. En del beror på spåren efter finanskrisen och de kommande kolossala utmaningarna: den offentliga ekonomin har ett underskott på ca 10 miljarder euro. Om det underskottet inte täcks blir vi tvungna att avstå från den nordiska modellen, idealet om ett finländskt välfärdssamhälle. Den tredje delen gäller identifiering och förebyggande av orsakerna till ekonomisk utslagning.

Illamående och fattigdom har inte försvunnit från Finland, trots att vi som nation har det bättre än någonsin tidigare, och trots att Finland om och om igen platsar i toppen av olika lycklighets- och välfärdsmätningar. Vi kan trots vår genomsnittliga välfärdstillväxt inte i fortsättningen heller blunda för deras problem som behöver vår hjälp. Det finländska välfärdssamhällets starkhet beror främst på om vi kan skapa nya arbetsplatser i Finland och om vi kan uppnå maximal sysselsättning.

Den nuvarande regeringen har stöttat de fattiga mera än någon annan efter depressionen då man mäter med det belopp som använts till att öka på grundskyddet. Det här är ingen åsikt. Var och en kan göra denna jämförelse om man så vill.

En av grundtankarna i det nordiska välfärdssamhället är att människor ges möjligheter och frihet att ta hand om sig själv och sina närmaste. De som behöver hjälp, understöds sedan ordentligt. Regeringen har följt denna princip i sitt arbete. Jag tror att denna princip är bra även i fortsättningen.