Finansminister Sauli Niinistö (översättning): Statsminister Paavo Lipponen är själv förhindrad och har bett mig ge en upplysning till riksdagen om statsrådets beslut om anslagsramarna för 2002—2005.

De senaste åren har den ekonomiska utvecklingen i Finland varit skäligen positiv. Det har dock främst från utlandet kommit tecken som tyder på att utsikterna försämras eller åtminstone blir mer diffusa. Världsekonomin är känslig för störningar, som lätt sprider sig snabbt och långt. I Förenta staterna har den ekonomiska tillväxten nu tydligt försvagats. En internationell utveckling som är svagare än väntat är ett alternativ som måste tas på allvar och som det måste finnas beredskap för inom den ekonomiska politiken.

Med hänsyn till en ökning av den inhemska efterfrågan är ekonomin nu stark. I motsats till situationen i Förenta staterna har de finländska hushållen och företagen inte för mycket skulder, räntenivån är stabil och låg och nivån på den inhemska efterfrågan är fortfarande låg i förhållande till situationen före depressionen i slutet av 80-talet.

Till alla delar kan vi emellertid inte vara nöjda med våra inhemska utgångspunkter. Det finns fortfarande mycket att rätta till i de ekonomiska strukturerna och i förutsättningarna för den kommande utvecklingen. Den strukturella obalans som uppstått på arbetsmarknaden har inte gett vika i tillräcklig grad. Skatte- och förmånssystemens motiverande verkningar har förbättrats endast delvis. Statsskulden och räntebördan på grund av den belastar alltjämt samhällsekonomin oskäligt mycket.

Blicken måste dock nödvändigtvis riktas också längre fram, förbi de redan aktuella problemen. De dagsaktuella statsekonomiska frågorna måste nu om någonsin granskas i ljuset av samhällsekonomiska utsikter på lång sikt. En fortsatt tillväxt och välfärd är inte automatiskt tryggade. Grunden för den offentliga ekonomins kommande hållbarhet skapas i dag och inte först i morgon eller övermorgon.

Den snabba förändringen i befolkningens åldersstruktur under de följande årtiondena är den centrala utmaningen för den ekonomiska politiken. I Finland kommer befolkningens medelålder att stiga särskilt snabbt. När det gäller dem som är i pensionsåldern understeg försörjningsförhållandet (antalet personer i pensionsåldern i förhållande till antalet personer i arbetsför ålder) medelvärdet i EU ännu år 2000, men före år 2020 hotar det att stiga till det näst högsta i EU-länderna. Antalet personer i pensionsåldern i Finland beräknas stiga med drygt 400 000 under de två kommande årtiondena samtidigt som antalet personer i arbetsför ålder verkar minska med 140 000.

De kalkyler som gjorts upp vid finansministeriet visar att frågan om en hållbar offentlig ekonomi på lång sikt avgörs redan de närmaste åren. Om den ekonomiska tillväxten håller den uppskattade takten på litet under 3 procent, verkar det vara möjligt att under detta årtionde — alltså innan de offentliga utgifter som ansluter sig till befolkningens stigande medelålder ökar väsentligt — ytterligare minska den offentliga skulden betydligt och samtidigt i någon mån lindra den höga beskattning som utgör en belastning med tanke på en fungerande arbetsmarknad.

Statens utgifter utan räntor beräknas enligt regeringens rambeslut reellt öka med i genomsnitt något över 0,5 procent per år under perioden 2001—2005 jämfört med den ordinarie budgeten för 2000. Det bör poängteras att det för att detta utgiftsmål skall nås krävs en betydligt stramare utgiftsdisciplin än den som förverkligats de senaste åren. I praktiken innebär detta att man håller fast vid utgiftsvolymen inom de nu avtalade ramarna och att finansiering för nya utgifter söks i huvudsak enligt principen utgift för utgift.

Efter år 2010 börjar arbetspensionsutgifterna och kommunernas hälso- och socialvårdsutgifter i varje fall öka på grund av befolkningens stigande medelålder. Under perioden 2010—2030 beräknas de offentliga utgifterna öka med cirka 6,5 procentenheter i förhållande till nationalprodukten. Under perioden 2030—2050 ökar befolkningens stigande medelålder utgiftstrycket med ytterligare 2 procent.

I ljuset av långtidskalkylerna kan skattegraden inte sänkas bestående ens under gynnsamma ekonomiska tillväxtförhållanden. Den totala skattegraden sjunker från den nuvarande nivån på cirka 45 procent i förhållande till bruttonationalprodukten till cirka 41 procent för perioden 2010—2020, men efter det måste beskattningen åter höjas för att balansen skall kunna upprätthållas.

Också under gynnsamma förhållanden visar kalkylerna på en sådan utveckling av skattegraden på lång sikt som inte är möjlig med tanke på inhemska behov och det internationella trycket. Man kunde kanske tala om en skattebomb i stället för om en pensionsbomb, och att desarmera den är en stor utmaning.

Om samhällsekonomin skulle hamna in på ett sämre utvecklingsspår, skulle situationen inom den offentliga ekonomin bli väsentligt svårare. Utgifterna skulle öka betydligt, sänkningen av skulden skulle avstanna och den balans inom den offentliga ekonomin som stabilitets- och tillväxtpakten förutsätter skulle kunna upprätthållas endast genom att beskattningen skärps.

Dessa långtidsutsikter ger anledning till många frågor som vi tillsammans måste finna svaren på. I detta sammanhang är det skäl att poängtera följande synpunkter.

Nu är det hög tid att börja skissera upp en ekonomisk-politisk åtgärdskombination som så effektivt och hållbart som möjligt stöder uppnåendet av det finländska samhällets välfärdsmål också på lång sikt.

En ökning av totalproduktionen och ökad välfärd är möjliga under de kommande åren endast genom att produktionspotentialen höjs. Den centrala produktionsfaktorn, volymen av den inhemska arbetsinsatsen, håller oundvikligen på att minska till följd av befolkningsutvecklingen. Regeringens mål att höja sysselsättningsgraden måste därför ses mot denna bakgrund. Också ökningen i produktiviteten av arbetet hotar att bli långsammare igen. Därför förutsätter en ökning av produktionspotentialen att arbetsmarknaden fungerar bättre, att det andliga kapital som arbetskraften innefattar ökar och att effekterna av att befolkningens medelålder stiger hålls under kontroll.

Den strama linjen inom statsekonomin måste fortgå. Under innevarande decennium bör överskottet inom statsekonomin i genomsnitt vara minst cirka 1,5—2 procent i förhållande till bruttonationalprodukten för att statsskulden skall minska i tillräcklig grad så, att en hållbar offentlig ekonomi kan säkerställas också under kommande år.

En sänkning av statsskulden minskar ränteutgifterna och ger rum för andra nödvändiga utgifter och för en lindring av beskattningen. Samtidigt stärks samhällsekonomin med tanke på störningar. En fullständig kontroll av den offentliga ekonomin förutsätter att alla offentliga funktioner prioriteras omsorgsfullt.

Ärade riksdagsledamöter, en ganska stor grupp av oss, kanske en majoritet, hör till de så kallade stora åldersklasserna. Jag anser att vi har ett speciellt ansvar mot de yngre åldersklasserna. Strax före föregående val stötte jag på en ung kandidat, som berättade att vi unga är nog beredda att betala antingen er skuld eller er pension, men inte båda. Jag förstår väl att med tanke på riksdagsledamotens uppgift är fyraårsperioden på sätt och vis en begränsande faktor. Man skulle ha lust att analysera endast den tid då man själv tjänstgör här och dessutom de stämningar som rådde före valet, så att man så säkert som möjligt skulle tjänstgöra här också under en ny fyraårsperiod. Då är det mycket svårt att ta ansvar för vad som händer 2010, efter 10 år eller efter 20 år. Men det, värderade riksdagsledamöter, är enligt min åsikt de stora åldersklassernas skyldighet.

De anslagsramar som statsrådet fattade beslut om i går är en fortsättning på den strama finanspolitiska linjen enligt regeringsprogrammet. Utgifterna i budgeten för 2002 ligger enligt rambeslutet kring 34,2 miljarder euro, dvs. 203,3 miljarder mark.

Ränteutgifterna för statsskulden har de senaste åren sjunkit snabbare än beräknat till följd av att statsekonomin har uppvisat överskott och skulden amorterats med inkomster av försäljning av egendom. De uppskattade ränteutgifterna för 2002 är 3,7 miljarder euro, närmare 22 miljarder mark, vilket är ungefär en miljard euro, dvs. 6 miljarder mark mindre än nivån 1999. Däremot har utgifterna för förvaltningsområdena samtidigt ökat med över 3,5 miljarder euro jämfört med den ordinarie budgeten för 1999. Detta innebär en reell ökning på cirka 1,5 miljarder euro.

Också här i riksdagen verkar det på vissa håll råda en sådan uppfattning att det inom statsekonomin skulle finnas råd med omfattande reformer som ökar utgifterna. Delvis kan denna uppfattning ha uppkommit till följd av den rätt snabba ökningen av skatteinkomsterna de två senaste åren.

I detta sammanhang lönar det sig dock att komma ihåg lärdomarna av den ekonomiska historien på 1980-talet, även om det ekonomiska läget i många avseenden är ett annat än då. För drygt tio år sedan var statsekonomin ännu stark, men de samhällsekonomiska grunderna var svaga. De grundläggande faktorerna inom samhällsekonomin är nu mycket starka, men å andra sidan är staten kraftigt skuldsatt och statens inkomstbas har blivit känsligare för konjunkturer. Mot slutet av 1980-talet var inkomstutvecklingen för medborgarna snabb och också den offentliga sektorn fick sin del därav. På inkomster som vinden fört med sig byggdes i lagstiftningen upp utgiftsautomater som ökade statens och kommunernas utgifter på ett ohållbart sätt med tanke på de ekonomiska möjligheterna.

En central fråga med tanke på kommande år är i vilken mån inkomster av engångsnatur inverkade på det stora överskottet i statsekonomin förra året, som var över 3 procent i förhållande till totalproduktionen. Senaste år kunde staten betala tillbaka skulder till ett belopp av närmare 5 miljarder euro och dessutom göra investeringar för att sänka kommande ränteutgifter och göra förberedelser för kommande pensionsansvar.

Nedgången i börskurserna under senaste år innebär förluster i miljardklass i intäkterna av optionsskatten också när de räknas i euro, vilket ger en god bild av den instabila inkomstbasen. Man kan inte heller lita på att intäkterna av övriga skatter kvarstår på den nuvarande höga nivån. Redan detta borde visa att höjdpunkterna i statsekonomin redan kan vara förbi och att förmåner och offentliga tjänster inte kan ökas utgående från en sådan inkomstbas.

Under senaste regeringsperiod var främjandet av FoU-politiken det centrala prioritetsområdet inom regeringens utgiftspolitik. I svåra förhållanden medan programmet för stabilisering av den offentliga ekonomin pågick gjordes stora satsningar på forskning och utvecklingsarbete. Denna satsning har förbättrat förutsättningarna för en ökning av medborgarnas realinkomster med redan skönjbara positiva resultat som följd. Under denna regeringsperiod har utbildningen varit, och är fortfarande, i tur. Från och med 1999, under tre år, investerar regeringen en miljard euro till i utbildningen och avsikten är att denna linje skall fortsätta. Till de största enskilda besluten hör inledandet av förskoleundervisningen, höjningen av statsandelarna för undervisningsväsendet och stärkandet av finansieringen till högskolorna.

Ett annat viktigt prioriteringsområde är förebyggandet av fattigdom och utslagning. På lång sikt är det bästa förebyggande medlet mot fattigdom och utslagning en högre sysselsättningsgrad. Denna regering har, på samma sätt som sin föregångare, målmedvetet genom lösningar som gäller beskattningen strävat efter att öka möjligheterna till sysselsättning. Det finns redan på undersökningar baserade uppgifter om de positiva verkningar som de åtgärder som vidtogs under den föregående regeringen har haft på sysselsättningen. Enligt Statens ekonomiska forskningscentral har arbetet i syfte att slopa flitfällorna skapat uppskattningsvis cirka 30 000 arbetsplatser. Avsikten är att denna linje skall fortgå också i beskattningen för 2002.

I budgeten för innevarande år ingår på utgiftssidan betydande åtgärder för förebyggande av fattigdom och utslagning. Regeringens avsikt är att de skall fortgå också nästa år. I anslagsramarna ingår en del nya åtgärder, bl.a. lindring av samordningen av utkomststöd och förvärvsinkomster, höjning av sjukdagpenningen för vissa missgynnade grupper, återinförande av folkpensionens barntillägg, höjning av statsandelen i syfte att öka mentalvårdstjänsterna och narkomanvården, förbättrande av grunderna för bostadsbidrag, förebyggande av bostadslöshet, förbättrande av långtidsarbetslösas förutsättningar att söka arbete och möjligheter att få arbete samt höjning av barnförhöjningarna inom arbetsmarknadsstödet.

De sammanlagda verkningarna på budgeten för 2002 av de åtgärder i syfte att förebygga fattigdom och utslagning om vilka beslöts förra året och i år uppgår till 250 miljoner euro (närmare 1,5 miljarder mark).

Utöver rambeslutet har till riksdagsledamöterna delats ut ett dokument som beretts vid finansministeriet och som gäller den ekonomiska politikens utmaningar de närmaste åren ("Talouspolitiikan lähivuosien haasteista"). Jag hoppas att speciellt riksdagsledamöter från de stora åldersklasserna bekantar sig med det.

Vi lever inte i en sådan tid då man kunde starta ett nytt korståg för barnen, inte ens inför nästa val. Barnens korståg var ju en stor vilseledande operation.