År 2010 syddes det första räddningspaketet på 110 miljarder euro ihop för Grekland. Finlands bidrag till lånet var omkring 1,5 miljarder euro. Man ville ge Grekland en chans och den summan skulle räcka. — Men vad händer? Finlands risker och exponeringar har ökat avsevärt under regeringen Katainen. Den medger i sin proposition med förslag till lag om ändring av 2 § i lagen om statsborgen för ett europeiskt finansiellt stabiliseringsinstrument EFSF (RP 150/2011 rd) att Finlands exponeringar enbart mot EFSF i värsta fall uppgår till över 30 miljarder euro. Regeringen talar bara om en temporär höjning av kapaciteten, men det som den kallar temporärt kommer sannolikt att bli permanent längre fram. Bit för bit smygs det in allt större exponeringar för Finland.

Stabiliseringsmekanismerna hotar förvandlas till fonder genom vilka penningsummor utan krav på motprestation styrs över till krisländer. Internationella valutafonden IMF medger mer eller mindre öppet i sin färska Greklandsrapport att den ser det som ytterst osannolikt att Grekland klarar sig utan nya skuldregleringar. Samtidigt föreslår IMF att räntemarginalen för de Greklandslån som offentlig sektor beviljat ska slopas helt och hållet. Till följd av förfarandet med det andra Greklandspaketet och privat sektor står de grekiska skuldebrev som nu är i privat sektors besittning nästan helt under engelsk lagstiftning och har bättre villkor än offentlig sektor om det kommer till en skuldreglering. I nästa skuldreglering som gäller Grekland måste offentlig sektor alltså skära i sina tillgodohavanden, för det är svårt att tro att privat sektor kommer att ta del i nästa omgång. Då står vi inför faktum att penningsummor utan motprestation kanaliseras internt inom euroområdet via EFSF och Europeiska stabilitetsmekanismen ESM. Samtidigt leder också Europeiska centralbankens åtgärder i sista hand till att riskerna för enskilda medlemsstater ökar.

Regeringen bestrider än en gång att Finlands exponeringar ökar, trots att den samtidigt har försökt slingra sig från riksdagens klara tidigare ståndpunkt att stabilitetsmekanismernas sammanräknade kapacitet får uppgå till högst 500 miljarder euro. Att höja mekanismernas kapacitet till 700 miljarder euro kommer inte ens att bidra nämnvärt till en lösning på krisen. Däremot ökar det nog riskerna för Finland. Regeringen Katainens vägval att Europeiska stabilitetsmekanismens totala kapacitet måste höjas går emot riksdagens tidigare uttalade vilja och bevisar att regeringen har ett mycket slappare grepp om Finlands eurostrategi än den förra regeringen.

Även om den nuvarande stödpaketspolicyn ansågs vara det rätta sättet att lösa krisen är det uppenbart att EFSF:s och ESM:s kapacitet fortfarande inte räcker till för att lösa den aktuella krisen. Offentlig sektor i krisländerna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) har en skuld på ca 3 300 miljarder euro och det betyder att inte ens större resurser för stabilitetsmekanismerna räcker till för att rädda dem. För att stabilisera marknaden måste det en ytterst generös och solvent aktör till för att stabilisera läget och det klarar EFSF och ESM inte av ens tillsammans. Om vi alltså fortsätter på samma väg med stödpaket måste stödmekanismernas kapacitet höjas många gånger mer än vad som föreslagits. Det är en väg som vi inte kan stödja. Den enda hållbara vägen på sikt är att krisländerna mycket målmedvetet vidtar trovärdiga åtgärder för att ställa saker till rätta.

Det viktigaste argumentet för att höja stabilitetsmekanismernas kapacitet är att det underlättar för IMF att öka sina resurser. Mekanismernas föreslagna kapacitet ligger emellertid under den miniminivå som de växande ekonomierna enligt uppgifter i offentligheten har ställt krav på för att de ska vara villiga att öka sina insatser i IMF. Kommissionen erkänner detta i sitt diskussionsunderlag om höjning av ESM:s kapacitet. Det är således svårt att tro att IMF:s bistånd i den här situationen kommer att vara särskilt furstligt.

För att vara trovärdiga borde stabilitetsmekanismerna dessutom vara många gånger större än de är nu, så det är ytterst osannolikt att relativt fattiga länder i utveckling skulle vara intresserade av att skjuta till sådana resurser som IMF är ute efter. Man måste också komma i håg att IMF:s resurser inte kan öronmärkas för eurokrisen; att öka dem betyder således inte automatiskt att de kan användas till att stödja krisländerna i Europa. Följaktligen anser vi det på det hela taget oansvarigt att beslut om hundratals miljarder euro fattas enbart utifrån antaganden utan några konkreta löften från ekonomier i utveckling.

Regeringen pratar om att värna euroområdets trovärdighet. Men hur är det med regeringens egen trovärdighet? Det ser ut som om regeringen var färdig att följa Tysklands ståndpunkter genom vått och torrt. Tyvärr är de Greklandssäkerheter som regeringen talar sig varm för till syvende och sist inte särskilt övertygande. Inget annat euroland har ens velat ha dem. Det är märkligt, om de nu är så utomordentliga som regeringen låter påskina. Regeringen har förlorat sin trovärdighet också därför att den de facto inte höll fast vid kravet på motsäkerheter. Det grundläggande villkoret i regeringsuppgörelsen var att mer stöd inte är att vänta, om inte Finland får full säkerhet för det. Det fick Finland alltså inte, och ändå ställde vi upp. Och är beredda att göra det också i fortsättningen.

Krisen i euroområdet är inte över. Läget i till exempel Spanien blir hela tiden mer och mer kritiskt och det finns risk för att landet kommer att behöva ett stödpaket. Läget i de andra krisländerna är också fortsatt osäkert. Irlands ekonomi, som statsminister Katainen försökt sälja som ett bevis på stödpaketpolitikens succé, har efter en kortvarig tillväxtspurt åter sjunkit i recessionens träsk och landets banksystem hålls vid liv genom konstgjord andning.

Regeringen Katainen har i samband med krisen promenerat över den nordiska parlamentariska demokratin på ett sätt som saknar motstycke. Beslut i miljardklassen pressas fram i rekordfart och utan ordentlig utskottsbehandling. Frågan om förhandlingsmandat för att höja ESM:s kapacitet har med avvikelse från all tidigare praxis kvitterats som behandlad bara genom en anteckning i protokollet. Utskotten har fått nöja sig med rollen som gummistämpel.

För Finland betyder de ökade riskerna också att kreditvärderingsinstituten kan komma att sänka vår klassificering AAA. Det skulle innebära betydande kreditförluster för oss. Vår åsikt är att det är av största vikt att värna Finlands AAA-klassificering, som regeringen nu med sin släpphänta politik utsätter för stora risker. En sänkning av kreditvärdigheten skulle driva oss in i en ny spiral av nedskärningar och skattehöjningar. Det skulle betyda konkurs — både ekonomiskt och politiskt — för Finlands EU-politik och regeringens ekonomiska politik.

I regeringsprogrammet sägs det att "Finlands linje i fråga om skötseln av ekonomiska kriser i euroländerna ändras och skärps. Finlands totala ansvar när det gäller att delta i räddningsaktioner för euroländer begränsas i framtiden. Om något euroland efter Portugal begär stöd i form av lån ur EFSF, är Finland berett att överväga detta endast på det villkor att landet i fråga ställer säkerheter för Finlands borgensandel. Detta begränsar Finlands faktiska ansvar till högst den nivå som godkänts för Portugalprogrammet och tidigare program".

Regeringen handlar stick i stäv med sitt eget program. Finlands totala exponeringar och riskerna med dem har ökat. Regeringen har gått och godkänt nya riskfyllda verksamhetsformer för ESM, som rekapitalisering av banker och operationer på andrahandsmarknaden. Den drog sig inte heller för att ge avkall på enhällighetsprincipen i ESM och för att höja mekanismens kapacitet.

Regeringen Katainen orkar gå på om att den tar sitt ansvar när den samtycker till miljardlån till krisländerna i euroområdet. I verkligheten är det inte regeringen utan finska skattebetalare, både nuvarande och kommande, som får bära ansvaret. De får lov att stå för regeringen Katainens beslutsmissar i form av skattehöjningar och nedskärningslistor.