Statsminister Matti Vanhanen (översättning): Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, som riksdagen nu fått för behandling, kan komma att bli den sista i sitt slag.

Det står klart att man för försvarspolitikens del även i framtiden kommer att behöva rapporter där balansen mellan åtgärder och resurser bedöms på längre sikt. Härefter kommer det att vara riksdagens uppgift att fastställa de ekonomiska ramarna för utvecklingen av försvarsmakten för längre perioder än en valperiod.

Vi måste dock i fortsättningen överväga om det i fråga om den allmänna säkerhetspolitiken vore skäl att utveckla förfarandet med redogörelser så att det blir mera flexibelt och bättre lever med sin tid. Fyra år är en lång tid, och snabba förändringar och deras oförutsebarhet är kännetecknande för säkerhetsmiljöns utveckling. Den aktuella redogörelsen påverkades av såväl konflikten i Georgien som den globala ekonomiska krisen, som inföll under den tid då redogörelsen utarbetades. Såsom jag också tidigare konstaterat, kan vi inte utgå ifrån att redogörelsen ska vara en trossats huggen i sten som inte förändras trots stora omvälvningar i världen omkring oss.

Redogörelsen drar upp riktlinjerna för Finlands säkerhets- och försvarspolitik, men såväl regeringen som riksdagen bör vara vaksamma och agera snabbt om situationen så kräver. Regelbundna säkerhetspolitiska diskussioner kan även genomföras i annan form än i en redogörelse.

Den aktuella redogörelsen, som har utarbetats av statsrådet i gott samarbete med republikens president, grundar sig på det så kallade breda säkerhetsbegreppet. Det omfattar alla sådana säkerhetsfrågor som kan komma att utgöra hot och medföra betydande fara för Finland och dess befolkning — i Finland eller i den övriga världen. Många av dessa frågor kan beröra befolkningen mycket direkt. Som exempel kan jag nämna klimatförändringen, tillgången på energi, epidemier och den globala ekonomiska krisen med sina negativa följdverkningar.

I redogörelsens linjedragningar går man ingående igenom de metoder genom vilka Finland kan förbereda sig inför dessa hot och trygga samhällets vitala funktioner och den inre säkerheten. Det bör särskilt beaktas hur oundvikligt landets yttre och inre säkerhet är sammankopplade.

Det breda säkerhetsbegreppet omfattar även de militära hoten mot säkerheten. Såsom det konstateras i redogörelsen, förväntas Finland inte bli utsatt för militära påtryckningar eller militärt våld utan att detta utgör en del av en mera omfattande internationell konflikt. En sådan konflikt finns till all lycka inte inom synhåll och förväntas inte heller, och även i övrigt får man hoppas att de förändringar som inträffat under den allra senaste tiden skapar utrymme för en mera harmonisk världsordning och internationellt samförstånd. Finlands försvar måste ändå alltid utgå från att man även är beredd på det värsta alternativet — militärt våld riktat mot Finland eller hot om sådant kan inte uteslutas.

Tiden medger inte en ingående behandling av hela den omfattande redogörelsen, och därför tar jag här endast upp de punkter som har väckt störst intresse.

Medlemskapet i Europeiska unionen är ett grundläggande säkerhetspolitiskt val för Finland. Finland är en del av en sammanhållen politisk union, eller med andra ord ett politiskt allierat land.

Samtidigt som Finland genom sin utrikespolitik svarar på hoten mot säkerheten är unionen en viktig påverkningskanal för att avvärja dem. Bland de internationella aktörerna förfogar unionen över den mest omfattande uppsättningen av instrument för att påverka utvecklingen i världen och även i våra närområden. Finland strävar efter att utveckla unionen så att den blir allt mer effektiv och enhetlig.

Europeiska unionen har inga arrangemang för ett gemensamt försvar. Finland utgår dock ifrån att medlemsstaternas ömsesidiga skyldighet att bistå varandra stärker solidariteten dem emellan. Finland är redo att bistå de övriga medlemsstaterna i enlighet med biståndsskyldigheten och förväntar sig att de andra medlemsstaterna agerar på samma sätt.

I fråga om närområdena betonar Finland det nordiska samarbetet liksom även samarbetet mellan de nordiska länderna och Baltikum. Inom Östersjöområdet är det viktigt att alla länder engagerar sig för de gemensamt uppställda målen. Det ligger i Finlands intresse att Ryssland förbinder sig till kontinuerlig utveckling som en demokrati, en rättsstat som respekterar de mänskliga rättigheterna och en marknadsekonomi.

I offentligheten har man fäst stor uppmärksamhet vid hur redogörelsen ger uttryck för vårt förhållande till Nato. Finland bedriver ett gott samarbete inom partnerskapet för fred. Regeringen anser att Natos mål för att främja internationell stabilitet och säkerhet är förenliga med Finlands och Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitiska mål. I sin praktiska verksamhet är Nato i dag i första hand en krishanteringsorganisation.

I redogörelsen tar regeringen något mera omfattande än tidigare upp å ena sidan de synpunkter som motiverar att vårt förhållande till Nato förblir oförändrat och å andra sidan de som kunde tala för ett eventuellt medlemskap i alliansen.

Redogörelsen återger ordagrant riksdagens uppföljningsgrupps beskrivning av bibehållandet av den så kallade Natooptionen och konstaterar från regeringens sida att det även i framtiden finns starka skäl att överväga ett Natomedlemskap för Finland. I denna formulering ingår det varken från regeringens eller från republikens presidents sida något nytt budskap till andra länder.

Grunden för Finlands försvar utgörs av en framgångsrik utrikes- och säkerhetspolitik. Men samtidigt måste såväl regeringen som riksdagen inse sitt ansvar och även bereda sig för sådana alternativ som ter sig mycket osannolika. På så sätt upprätthåller Finland ett trovärdigt nationellt försvar som är berett att avvärja bruk av militära maktmedel och hot om sådana mot vårt land. Grunden för trovärdigheten utgörs av prestationsdugliga och modernt utrustade trupper och en god försvarsvilja.

De grundläggande utgångspunkterna för försvaret är oförändrade. Försvarssystemet, som grundar sig på territoriella trupper och nationella rörliga trupper, omfattar landets hela territorium. Systemet bygger på allmän värnplikt och en stor reserv. Samtidigt måste vi acceptera faktum att vi på lång sikt blir tvungna att skära ned antalet trupper i och med att åldersklasserna blir mindre och materielen föråldras. Detta ökar betydelsen av utbildning och modern utrustning.

Riksdagens uppföljningsgrupp ansåg det finnas skäl för att man, med tanke på den långsiktiga utvecklingen av försvarsmakten, som grund för resurserna tar nuvarande utgiftsnivå, som höjs i takt med inflationen. Regeringen håller med om detta och redogör i sin beräkning för vad beaktandet av inflationen i priserna på försvarsmateriel kostar. I redogörelsen föreslås att utgångsnivån för 2008 års totala finansiering justeras med den årliga ökningen av pris- och kostnadsnivån. Dessutom ersätts försvarsmaterielens prisstegring utöver den normala inflationen från och med år 2011 med en årlig höjning av försvarsbudgeten med två procent. På detta sätt kan man enligt regeringen undvika omorganiseringar inom Försvarsmakten. Genom detta beskriver regeringen vad en sådan försvarsförmåga som avses i redogörelsen kostar. Om det inte finns resurser för detta är alternativet organisationsreformer av närmare ospecificerat slag.