Finansminister Jyrki Katainen (översättning): Ekonomin förknippas ofta till hårda värden, vilkas realiteter krossar alla goda förhoppningar och avsikter. Jag vågar vara av annan åsikt.

Ekonomin är, för det första, inte ett värde i sig. Den är ett redskap för verkställande av sådant som är gott. Den medför visst också realism, men realism torde väl vara enbart positivt. En känd samhällsvetare har varnat oss om vägen som är belagd med enbart goda gärningar.

Tydliga värden och målsättningar, samt en realistisk uppfattning om åtgärder som krävs för att förverkliga dem är den bästa kombinationen för förändrandet av världen. Därför är kännedom om den offentliga ekonomin och dess framtidsutsikter allt i allo för politiska beslutsfattare.

De centrala värdena för den blågröna regeringens ekonomiska politik är ansvarsfullhet och uppmuntran. Ansvar är ansvar för en stabil ekonomisk utveckling samt en hållbar samhällelig finansieringsbas. Det är också finanspolitik som tar ansvar för människors och naturens välmående. Uppmuntrande betyder att var och en av oss har möjlighet att göra sitt bästa och även bli belönad för det. Det är de i den allra svagaste ställningen i vårt samhälle som har mest nytta av en hållbar offentlig ekonomi. De är också de första som lider när balansen äventyras.

Regeringen beslutar årligen i enlighet med EU:s stabilitets- och tillväxtpakt om en uppdatering av det nationella stabilitetsprogrammet. I år beslöt vi att ge uppdateringen av stabilitetsprogrammet till riksdagen för debatt genom statsministerns upplysning. Förfarandet är avvikande, men det finns ett gott skäl.

Finland åldras snabbt. Enligt de sakkunniga på finansministeriet som berett stabilitetsprogrammet blir ordnandet av omfattande välfärdstjänster med hög kvalitet — daghemmen, skolorna och hälsovården — svårare i framtiden. Resultaten av de sakkunnigas kalkyler inger oro. Även riksdagen, som har den högsta budgetmakten, bör vara medveten om detta.

Uppdateringen av stabilitetsprogrammet baserar sig på de nyaste prognoserna om den ekonomiska tillväxten samt utvecklingen för de offentliga inkomsterna och utgifterna, på basis av vilka man konstruerat en baslinje för vår framtida ekonomiska utveckling. Denna baslinje visar hur den offentliga ekonomin kommer att bli "om inget nytt görs".

Enligt baslinjen kommer den offentliga ekonomin att ha ett överskott på 2,5 procent i förhållande till totalproduktionen i slutet av valperioden. Överskottet består nästan helt av fonderingen av arbetspensioner — vi vet alltså redan nu hur dessa miljarder kommer att användas. Om vi inte gör något nytt, kommer både statens och kommunernas ekonomi att vara ungefär i balans enligt kalkylen.

På längre sikt börjar utvecklingen enligt baslinjen att se mycket mera oroväckande ut: vi blir tvungna att ta mera lån redan under nästa valperiod, och hela den offentliga ekonomin kommer att få ett permanent underskott 2025. Ett barn som föds idag är alltså myndigt då den offentliga sektorns skuldspiral kommer igång. Efter det kommer den offentliga skulden att öka så att den uppgår till över 80 procent av bnp 2050.

Kalkylerna i uppdateringen av stabilitetsprogrammet visar alltså än en gång att vår offentliga ekonomi inte vilar på en hållbar grund. Det är inte möjligt att täcka utgifterna på längre sikt utan okontrollerad skuldsatthet. Utan nya åtgärder och kraftigare ekonomisk tillväxt hamnar vår offentliga ekonomi i en självförstärkande skuldspiral.

Detta är inget nytt budskap. Den rörelseutrymmesrapport som finansministeriet gav ut före riksdagsvalet uppskattade hur mycket utgifterna kunde ökas under innevarande valperiod så att den offentliga ekonomin fortfarande skulle vara i balans före slutet av valperioden. Det visade sig att det enligt expertkalkylerna inte fanns något nytt spelrum.

Samma budskap, samma parametrar och samma slutledningar ingick i den föregående regeringens sista uppdatering av stabilitetsprogrammet. Man konstaterade redan för ett år sedan att "det verkar som om den offentliga ekonomin inte vilar på en tillräckligt hållbar grund på längre sikt". Och förklaringen är gammal och välkänd: Åldrandet i Finland är överlägset snabbast i hela Europa. Antalet över 65-åriga i förhållande till de arbetsföra kommer nästan att fördubblas inom ett par årtionden.

Detta kommer att synas redan under de närmaste åren som ökade pensionsutgifter, ökat servicebehov för äldre samt som ökade offentliga utgifter. Antalet arbetsföra börjar samtidigt minska. Den ekonomiska tillväxten kommer för första gången att vila enbart på produktivitetsökningen. Detta avmattar den ekonomiska tillväxten och därmed även ökningen av skatteintäkterna.

Vi har under det gångna seklet blivit vana med en årlig ekonomisk tillväxt på cirka 3 procent. Nu beräknar man att tillväxten avtar permanent till en nivå på mindre än två procent. Det nya läget medför ett hårt test för finansieringen av välfärdssamhället.

Åldrandet och dess effekter är inte någon fråga som regeringen och oppositionen traditionellt sett skulle ha haft olika åsikter om. Denna samstämmighet har lett till att vi i Finland har förberett oss för de kommande utmaningarna i god tid. Det har länge talats om åldrandet och en hel del har också gjorts, bland annat genom pensionsreformen. 2010 är dock det år då effekterna av åldrandet börjar inverka och synas på allvar. Vi talar nu i stället för de tidigare framtidsvisionerna om dagens läge och de faktiska effekterna. I fortsättningen är tillväxten helt beroende av produktionen, eftersom mängden arbetstimmar inte ökar till följd av åldersstrukturens utveckling. Bristen på arbetskraft är redan nu ett faktum. Senast i dag nämnde visst en tidning bristen på familjedagvårdare.Budskapet har trots allt inte gått fram med önskvärd kraft överallt. Så har det åtminstone verkat enligt de tal som framförts även i denna sal under hösten, där man krävt omfattande, bestående tilläggsutgifter som motiverats med det stora överskottet i statsfinanserna och de i övrigt också goda tiderna. Den gynnsamma konjunkturen har fördunklat utsikterna. En utdelningspolitik som bygger på dessa slags engångsartade inkomster är dock ansvarslös. Saken ändras inte av att skuggbudgetarna balanseras genom att man fingrar på skatteintäkterna. Uppjusteringen av de rekordartade skatteintäkterna under konjunkturtoppen är en klen tröst då lågkonjunkturens skatteinkomster inte räcker till att täcka toppårens topputgifter.

De feta åren efterföljs oundvikligt av magrare tider. En god konjunkturutveckling är inte något bestående fenomen, och man måste kunna betala utgifterna även då ekonomin inte spinner på högvarv.

Den blågröna regeringen satte i sitt regeringsprogram upp målsättningen att den offentliga ekonomin skulle ha ett överskott på 3,5 procent i förhållande till bruttonationalproduktionen 2011. Regeringens egna nationella målsättning är alltså en procentenhet högre än överskottet enligt stabilitetsprogrammets baslinje.

Mätt i euro skulle uppnåendet av regeringens målsättning förutsätta ett överskott i statsfinanserna som är 2 miljarder euro större. Det motsvarar ungefär de uppskattade amorteringarna på statsskulden 2008.

Målsättningen gjordes mera ambitiös, eftersom det i den rörelseutrymmesrapport som gavs ut före valet konstaterades att hela den offentliga ekonomin borde ha ett överskott på 4 procent före slutet av detta årtionde så att den offentliga ekonomin skulle vila på en "hållbar grund". Läget ser ännu dystrare ut enligt Statistikcentralens nya befolkningsprognos från juni. Orsaken är att finländarnas förväntade livslängd höjs, och därmed även vård- och omsorgsutgifterna.

Man behöver dock inte falla i förtvivlan. Stabilitetsprogrammet innehåller också en alternativ kalkyl. Ifall produktiviteten skulle höjas med en procentenhet mera under valperioden, skulle situationen korrigeras och den offentliga ekonomins hållbarhetsgap överlappas.

En produktivitetsökning som överskrider prognoserna med en procentenhet är emellertid en väldigt krävande målsättning. Ekonomisk tillväxt består per definition av ökad arbetsinsats och ökad produktivitet. Förutsättningarna för det ena av dessa, ökningen av arbetsinsatsen, minskar på ett varaktigt sätt då den arbetsföra befolkningen börjar krympa. Vår ekonomiska tillväxt kommer alltså i framtiden att vila på ökad produktivitet.

Den blågröna regeringen är redo för att möta denna utmaning. Vi är medvetna om problemet, regeringen har kavlat upp ärmarna och börjat jobba. Vi har inte råd med feghet, oföretagsamhet eller lathet, utan nu krävs det en förstklassig prestation såväl av regeringen som av riksdagen.

Vi har möjlighet att vara vägvisare i stället för att låta det snabbt åldrande finländska samhället bli ett försökslaboratorium för det åldrande Europeiska välfärdssamhället. Vi kan sköta pensionerna och välfärdstjänsterna, och utveckla Finland till ett ännu bättre land att bo i.

God finanspolitik är som trädgårdsskötsel. Vi behöver en sax för att förhindra onödiga förgreningar. Dessutom behöver vi gödning för att upprätthålla goda tillväxtförhållanden. Vi behöver utgiftsåterhållsamhet som en sax inom vår finanspolitik. Som gödsel behöver vi åtgärder som ökar tillväxten, dvs. sysselsättningen och produktiviteten.

Den blågröna regeringens lösning är ett framtidstalko för välfärden: tre slags utgiftsåterhållsamhet samt fem åtgärdshelheter.

De tre gyllene reglerna för utgiftsåterhållsamheten är: iakttagande av ramarna, värdeval i stället för summariska utgiftsökningar samt låneamortering under goda tider.

Iakttagandet av ramarna betyder att man inte kräver bestående utgiftsökningar utöver de många, goda nya reformer som överenskommits i regeringsprogrammet och som fastslagits inom utgiftsramarna.

Om man kräver utgifter utanför ramen utan motsvarande besparingar, ska man redogöra för hur man tänker klara av den offentliga ekonomins allt värre hållbarhetsproblem. Annan slags verksamhet är oansvarligt. Värdeval betyder att den som kräver nya utgifter bör kunna berätta varifrån något på motsvarande sätt tas bort: Varför är det som föreslås viktigare än något annat, och hur kommer pengarna att användas? Här krävs värdediskussion.

Utgiftsåterhållsamhet betyder också att man genom de inkomster som inflyter under speciellt goda konjunkturförhållanden förstärker den offentliga ekonomin genom att amortera statsskulden eller genom att utöka på pensionsfonderna.

Genom att amortera skulden skapar vi en ny buffert för skuldtagning under sämre tider och för otäcka överraskningar.

Genom att amortera skulden skapar vi också utrymme för bestående utgiftsökningar som vilar på en hållbar grund. Skuldamortering på 2 miljarder minskar ränteutgifterna permanent med cirka 100 miljoner euro på årsnivå. Det beloppet kan sedan användas på ett hållbart sätt till bättre ändamål än räntebetalningar.

Genom utgiftsåterhållsamhet kan vi alltså se till att den offentliga ekonomins hållbarhetsutsikter inte försvagas ytterligare. Det är inte alltid lika populärt att prata om utgiftsåterhållsamhet och morgondagens välfärd än att lova allt åt alla i dag.

Allt detta betyder i all sin enkelhet likadan användning av sådant sunt bondförnuft som var och en av oss tillämpar i skötseln av den egna ekonomin och det egna hushållet. Det är inte fråga om något annat.

Den blågröna regeringen har verkställt och verkställer fem sysselsättnings- och produktivitetsförbättrande åtgärdshelheter i syfte att uppnå en ekonomisk tillväxt som överskrider baslinjen. Dessa är förbättrandet av arbetskraftsmatchningen, totalrevisionen av socialskyddet, förbättrandet av beskattningens uppmuntrande inverkan, utvecklandet av utbildningen och kompetensen samt förbättrandet av den offentliga sektorns produktivitet.

Varje finländare som bara kan behövs i arbete nu när den arbetsföra befolkningen börjar minska till antalet. Varje finländare som inte räds arbete får jobb i framtiden. Dessutom behöver vi avsevärt mycket mera både arbetsbaserad invandring och företagsamhet än i dagsläget. Regeringen har redan vidtagit raska åtgärder för att skapa nya arbetsplatser, ny produktion och ny tillväxt.

Regeringen siktar mot samma mål också genom familjepolitiska medel. Målet är att skapa en trygg uppväxtmiljö för barn samt att säkra föräldrarna både materiella och immateriella möjligheter att föda och uppfostra barn. Vi har inte råd med att låta ett enda barn eller en enda ungdom bli utslagen.

Vi måste få arbetet och arbetstagarna att möta varandra effektivare. Detta åtgärdas genom avdraget för arbetsbostad, vilket träder i kraft redan nu i årsskiftet i syfte att främja arbetstagarnas regionala rörlighet. En arbetsgrupp som utvecklar nya lösningar till matchningsproblemen jobbar också på för fullt. Dess förslag verkställs efter hand att de blir färdiga.

Vi behöver också rimligt prissatta bostäder dit var arbetsplatserna finns. Man finslipar som bäst regeringens bostadspolitiska program samt ett avtal mellan staten och kommunerna i Helsingforsregionen som söker lösningar på detta problem.

Utbildningen och kompetensen måste möta arbetslivets krav bättre än i dagsläget. Detta gäller hela utbildningssektorn, men framför allt den arbetskraftspolitiska utbildningen. Regeringen kommer därför att omallokera arbetskraftspolitiska åtgärder.

Totalrevisionen av socialskyddet ger stora möjligheter till att höja sysselsättningen. Ett centralt mål är att ordna helheten av socialskyddet, arbetsinkomsterna och beskattningen så att arbete alltid lönar sig. Systemen ska anpassas till människornas behov, och inte tvärtom.

Beskattningen av arbete har också en stor betydelse för mottagandet och bytandet av arbete, och för arbetsmotivationen. Genom skattelättnader som verkställs under valperioden uppmuntrar regeringen att sysselsätta, att bli sysselsatt och att arbeta. Löneuppgörelserna bör också stödja sysselsättningen och konkurrenskraften. Skattelättnaderna kan också ses som sysselsättnings- och köpkraftsstödjande alternativ till höga nominella löneförhöjningar.

Förbättrandet av sysselsättningen utgår från att allt arbete måste vara värdefullt och lönsamt. Detta måste vara rättesnöret för alla reformer och all lagstiftning.

Då arbetskraften minskar till antalet, har vi två alternativ: antingen så måste vi arbeta mera eller så arbetar vi förnuftigare. Jag förstår mycket väl att många fruktar det första alternativet. Många fruktar att framtidens arbetsliv blir allt dystrare, allt mera krävande, allt mera utmattande. Därför lönar det sig att välja det andra alternativet: arbetet bör utföras så att man koncentrerar sig på rätta saker. Arbetet bör utföras så att man orkar bättre. Alltså, arbetet bör utföras mera produktivt. Produktivitetsökning betyder att arbetet organiseras bättre: kompetensen, nya serviceinnovationer och teknisk utveckling utnyttjas fullt ut.

De som målar upp skräckscenarier om att produktivitetsökningen kostar arbetstagarna blod förvränger sanningen. Brådska och tvång utmattar och minskar kreativiteten. Det minskar på produktiviteten.

Produktiviteten har ökat fjortonfaldigt i Finland på hundra år. Samtidigt har arbetstiden minskat med en tredjedel. Innehållet i arbetet är också i regel mera motiverande och mindre ansträngande. Vi måste lära oss att älska ökad produktivitet, eftersom det utgör framtidens välfärd. Det betyder bättre grundskolor och bättre äldrevård.

Regeringen har två centrala åtgärdshelheter för förbättrandet av produktiviteten: utvecklandet av utbildning och kompetens — vilket även inkluderar innovationspolitiken — samt förbättrandet av den offentliga sektorns produktivitet.

Vi har gått in på kompetensens tidevarv. Därför måste vi satsa ännu mera än förr i mänskligt kapital. Utbildningen bör utvecklas allt från grundskolan till universiteten. Våra goda Pisa-resultat får inte vara någon orsak för nöjdhet med vår nuvarande grundskola. De bästa inlärningsresultaten måste förtjänas om och om igen.

Den blågröna regeringen allokerar de medel som sparas på grund av mindre årskullar till att minska på undervisningsgrupperna. Detta är ett viktigt värdeval som gör det möjligt för oss att erbjuda varje elev undervisning som motsvarar de personliga färdigheterna.

Vi måste se till att varje ungdom som avslutar grundskolan har förutsättningar att framgångsrikt studera vidare. Varje utslagen ungdom är en ungdom för mycket. Vi har ökat startplatserna inom yrkesutbildningen samt utvidgat läroavtalsutbildningen och verkstadsverksamheten. Bättre matchning mellan kompetens och arbetslivets behov betyder också bättre produktivitet.

Universiteten kommer i och med revideringen av universitetslagen att genomgå de största förändringarna sedan de grundades. Universiteten får större beslutanderätt över den egna verksamheten. I framtiden kommer kvaliteten att vara viktigare än blotta utbildningsmängden. Syftet med reformerna är att främja såväl universitetens internationalisering, kvalitet och effektivitet som deras produktivitet.

Universitetsreformens spjutspetsprojekt utgörs av innovationsuniversitetet, vars målsättning är att göra nya produkter, tjänster och handlingssätt tillgängliga för hela samhället och arbetslivet så att de kunde utnyttjas snabbare. Större satsningar än förr görs också i forskning och utveckling. Målet är att höja det finländska universitetsväsendet och forskningen och produktutvecklingen till världstoppen. Genom att utöka det mänskliga kapitalet höjer vi även produktiviteten.

En annan central faktor för förbättring av produktiviteten är ökandet av den offentliga sektorns produktivitet. Kommunernas Paras-projekt och statsförvaltningens produktivitetsprogram spelar här en nyckelroll.

Båda dessa projekt bör verkställas just nu. De stora åldersklassernas pensionsavgångar skapar också möjligheter. Pensionsavgångarna gör det möjligt att klara organisationsförändringar och därav följande minskningar av årsverken utan uppsägningar. Gamla organisationer och arbetsprocesser kan uppdateras med dagens kompetens och informationsteknologi.

Tiden börjar löpa ut för kommunernas del när det gäller Paras-projektet. Många har redan gjort mycket, men det behövs ännu mera mod och fördomsfrihet. Goda praxis och erfarenheter bör utväxlas.

Kommunfältet och serviceproduktionen kommer att förnyas, antingen frivilligt eller av tvång. Och nu pratar jag inte ens om statliga åtgärder. Om över hundra kommuner höjer sina skatteprocent för nästa år nu när statsandelarna och skatteinkomsterna ökar rekordartat, måste man fråga sig vad som kommer att hända då tillväxten är svagare och både statens och kommunernas inkomster sinar?

En likartad situation gäller för statsförvaltningens produktivitetsprogram. Arbetsprocesserna måste förnyas och uppdateras i och med pensioneringarna. Arbetsmängden kan inte minskas schematiskt överallt, men man kan på många ställen fördomsfritt begrunda hur saker och ting kunde göras bättre.

Nu har vi ett gyllene läge att genomföra dessa reformer inom den offentliga sektorn. De måste också genomföras, eftersom antalet arbetstagare inte räcker till i framtiden. Då årskullarna minskar, minskar även antalet tillgängliga arbetstagare. Om staten och kommunerna även i framtiden skulle anställa lika mycket som förr, skulle antalet arbetstagare på den privata sidan rasa. Då skulle välfärdsmotorn också försvinna.

Tvånget kan alltså omvandlas till en dygd genom att förberedelserna inleds i tid. Den blågröna regeringen ska före utgången av nästa år göra en helhetsprognos över åldrandets effekter och över tillräckligheten av de redan vidtagna åtgärderna, samt fatta nödvändiga politiska beslut.

Rörelseutrymme — spelmarker — finns alltså endast om välfärden ökas på sund grund. Saken kan uttryckas även på ett annat sätt: rörelseutrymmet måste skapas. Trots alla utmaningar så har vi alla förutsättningar att göra det. Den blågröna regeringen gör allt den kan för att höja sysselsättningen, kompetensen, produktiviteten och tillväxten i syfte att garantera vår välfärd och omsorg även i framtiden.

Uppgiften försvåras dock av att man kräver bestående utgiftsökningar hit och dit. Hållbar välfärd och en bättre framtid kan byggas endast på en hållbar ekonomi. Hoppet har alltså inte gått förlorat. Vi behöver ett framtidstalko för återskapandet av Välfärdsfinland.

Uppdateringen av stabilitetsprogrammet har redan väckt livlig diskussion. Diskussion är välkomligt, men om man i onödan hänger upp sig på småsaker riskerar man att glömma det verkliga problemet: ökningen av inkomsterna avmattas och åldrandet medför snabba utgiftsökningar.

I stället för att gräla om punkt och komma eller decimaler borde vi idag diskutera slutledningarna av de tidigare nämnda utmaningarna. Detta är vår uppgift och vårt ansvar som politiker.

Jag vill därför jämföra finanspolitikens kommande utmaningar med ett annat aktuellt orosmoment: klimatförändringen.

Parametrarna i hållbarhetskalkylerna för den offentliga ekonomin kan göras till föremål för oändliga tvister precis som orsakerna till och följderna av klimatförändringen: kommer havsnivån att stiga med två eller fyra meter om vi inte gör något? Och vems fel är det och i vilken mån? För klimatförändringens del slösade vi nästan två årtionden i detta slags oväsentligt grälande.

Dispyter om befolkningsprognoser eller parametrar är därför helt av sekundär betydelse jämfört med att vi skulle vidta åtgärder.

Alltså: i stället för att tvista om huruvida havet kommer att stiga två eller fyra meter borde vi koncentrera oss på att det skulle stiga så lite som möjligt.

Följande gäller för de båda problemen: ju fortare vi agerar, desto snabbare kommer våra handlingar att inverka, desto lättare klarar vi problemet och desto lindrigare blir följderna.

Precis samma sak gäller för den offentliga ekonomins belastningar till följd av befolkningsåldrandet som för klimatförändringen: I hurdana förhållanden lever vi om några årtionden, och en hurdan värld kommer vi att lämna åt våra barn?

Den blågröna regeringen vill agera likadant med den offentliga ekonomins hållbarhet som den agerar för att bekämpa klimatförändringen: vi vill att Finland är ett välmående kultursamhälle, ett land där det lönar sig att företa och arbeta.

Vi vill lämna våra barn ett välmående fosterland i arv, ett land som det lönar sig att göra ännu bättre för kommande generationer. Allt detta beror till syvende og sidst på om vi kan se lite längre än ett budgetår eller en valperiod, och om vi kan agera enligt vad vi ser.

Den blågröna regeringen tänker inte prokastinera förberedelserna inför åldrandet. Vi kommer att göra allt vi kan för att inlösa detta löfte.