Propositionen är ett led i ett av spetsprojekten i regeringsprogrammet. Målet med projektet är att se över utkomstskyddet för arbetslösa och de sociala trygghetsförmånerna för att motivera arbetslösa att snabbare ta anställning, förkorta perioderna av arbetslöshet, sänka den strukturella arbetslösheten och spara offentliga resurser. Ändringarna förväntas spara in 200 miljoner euro årligen i utgifter för inkomstskyddet. Tanken är att arbetslöshetsförsäkringspremierna inte ska behöva höjas och att finländskt arbete därmed ska kunna behålla sin konkurrenskraft.
Kortare period med utkomstskydd för arbetslösa
Sammantaget sett välkomnar utskottet regeringens mål att göra utkomstskyddet för arbetslösa mer motiverande och att förkorta arbetslöshetsperioderna. Som det sägs i propositionen finns det en del dokumenterad information som visar att sannolikheten att få anställning är större när slutet på tiden med inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning närmar sig. Enligt propositionen berörs ungefär sex procent av alla arbetslösa arbetssökande av den maximala tiden på 300 dagar. Merparten, ungefär 80 procent, får ersättning i 400 dagar och ungefär 14 procent fortfarande i 500 dagar. Med avseende på bland annat möjligheterna att få arbete är det befogat att införa olika intervaller utifrån hur länge en person har varit i arbetslivet och hur gammal personen är.
I motiven till propositionen bedömer regeringen att den förkortade maximala tiden med arbetslöshetsersättning resulterar i att arbetslöshetstiden förkortas med två veckor och att sysselsättningen ökar med omkring 7 500 årsverken. Regeringen refererar till en utredning från finansministeriet, som visar att sannolikheten att få anställning ökar redan innan den maximala tiden med arbetslöshetsersättning går ut, när tiden förkortas. Det sammantagna resultatet av den föreslagna kortare tiden med arbetslöshetsersättning och de sänkta inkomstskyddet uppskattas vara att sysselsättningen stiger med cirka 9 000 årsverken.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet bedömer i sitt utlåtande att reformen kunde ha ännu större effekter i en högkonjunktur, men att sysselsättningseffekterna är positiva också i en lågkonjunktur. De första effekterna av reformen kommer sannolikt att synas först 2018, då också sysselsättningsläget enligt prognoserna kommer att vara en aning bättre än nu. Trots det rådande ekonomiska läget tillstyrker arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att reformen genomförs snabbt och understryker att reformen har effekter på sikt.
Ändrade ersättningsnivåer
Studier visar att inte bara det maximala antalet dagar med arbetslöshetsersättning utan också ersättningsnivån spelar en roll för hur länge en person är arbetslös och när han eller hon får arbete på nytt, framhåller regeringen i motiven till propositionen. Ersättningsnivån sjunker en aning när karenstiden förlängs och de höjda förtjänstdelarna sänks eller slopas.
Ändringarna i ersättningsnivåerna har direkta konsekvenser för de arbetslösas och familjens försörjningsmöjligheter. I början av arbetslösheten kommer det att vara svårare för de arbetslösa att anpassa sig till att löneinkomsterna tar slut, när karenstiden samtidigt blir längre och den förhöjda förtjänstdelen försvinner.
Om arbetslösa arbetssökande med inkomstrelaterad dagpenning inte får jobb innan tiden med dagpenning tar slut, måste de börja leva på arbetsmarknadsstöd tidigare än enligt de nuvarande reglerna. Följaktligen måste man utgå från att något fler kommer att ansöka om utkomststöd när ändringarna införs. Också den förlängda karenstiden på sju dagar gör att fler behöver utkomststöd i början av arbetslösheten.
När fler måste ansöka om utkomststöd, blir besparingarna i utkomstskyddet för arbetslösa mindre. Samtidigt blir det också mindre attraktivt att ta ett jobb. Om man ser till statistiken förefaller det vara så att sannolikheten för att få jobb minskar när inkomstskyddet tar slut och personen är hänvisad till utkomststöd. Det uppstår lätt marginaleffekter när det är svårt att kombinera små arbetsinkomster och sociala trygghetsförmåner, eftersom låginkomsttagare snabbt får problem med försörjningen när det blir avbrott i utbetalningen av förmåner. Social- och hälsovårdsutskottet håller med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet om att de byråkratiska fällorna med en del förmåner i vissa fall kan vara ett stort hinder för att ta ett jobb och att även åtgärder för att minska byråkratin måste ingå i de sysselsättningsfrämjande metoderna.
Utgifterna för utkomststöd kommer enligt propositionen att öka med 13 miljoner euro. Med hänvisning till läget inom den kommunala ekonomin har det anförts kritik mot att kostnaderna för det primära systemet lyfts över på det system som är tänkt att vara den sista utvägen. Här bör det dock noteras att kalkylerna inte väger in att reformen kan generera förändrat beteende och att de grundar sig på antagandet att målet med reformen, det vill säga ökad sysselsättning, inte kommer att uppfyllas.
Avslutningsvis
Det sysselsättningsmål som eftersträvas med de föreslagna ändringarna i arbetslöshetsersättningen bör backas upp, framhåller utskottet. Därför måste det sysselsättningsfrämjande servicesystemet vidareutvecklas och ses över och insatser göras för att skapa nya arbetstillfällen. Det är nödvändigt för att vi effektivt ska kunna förhindra att fattigdom och marginalisering ökar och att långtidsarbetslöshet breder ut sig. Arbetslösa arbetssökande måste få insatser genast när de förlorat jobbet eftersom utsikterna att få ett jobb minskar snabbt när arbetslösheten pågått längre än sex månader.
Vidare framhåller utskottet att det på en gång föreslås flera ändringar dels i de inkomstrelaterade förmånerna, dels i grundtrygghetsförmånerna. Därför behövs det en samlad bedömning av vilka konsekvenser ändringarna har för olika befolkningsgruppers försörjning.
Motionen
Utskottet godkänner förslaget att förkorta den maximala perioden med arbetslöshetsdagpenning i enlighet med propositionen. Följaktligen måste lagmotionen avslås.