Motivering

I propositionen föreslås att lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, lagen om utkomstskydd för arbetslösa och vissa andra lagar ändras. Skyldigheten att delta i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ska alltså inte bara gälla unga utan också personer över 25 år. Följden av att tacka nej, avbryta eller bli tvungen att avbryta verksamheten är att arbetslösa som får arbetsmarknadsstöd drabbas av 60 dagars karens och att arbetslösa med utkomststöd får grunddelen nedskuren med 20 procent oavsett ålder.

Incitament i propositionen

Propositionen grundar sig på programmet för Matti Vanhanens andra regering och visar träffande hur regeringspartierna vill "motivera" människor som varit arbetslösa länge att återgå i arbete. Det framgår klart och tydligt att regeringen fortfarande förlitar sig på käppen och hotar med sanktioner för att få arbetslösa, som ofta har svåra problem, att återgå i arbetslivet. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är en så kallad subsidiär åtgärd som sätts in om de traditionella arbetskraftspolitiska åtgärderna inte förefaller att fungera. Personerna i målgruppen har ofta sociala, psykiska eller missbruksrelaterade problem.

Aktiveringsåtgärder för de som har det allra sämst ställt och allra svårast att få arbete ökar inte deras möjligheter att få arbete nästan alls eller inte alls, visar finländska och internationella undersökningar. Detta ger en bra bild av vardagen och visar hur stort behov det finns av att förbättra åtgärderna för att aktivera svårsysselsatta personer och bland annat utveckla arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte som ett led i de socialpolitiska besluten. För att det överlag ska gå att ordna arbetsverksamhet, måste man först göra en heltäckande utredning av den arbetssökandes hälsa och arbetsförmåga. Om arbetsverksamhet ordnas efter utredningen kan svårsysselsatta personer ha åtminstone lite resurser att få ut något av verksamheten. På grundval av kommentarerna kan man säga att vi har en lag om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, men inga fungerande verktyg eller resurser för att kommunerna ska kunna verkställa lagen. Ingen får arbete av att några veckor bli "parkerad" någonstans för att få något som kallas arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Verksamheten blir inte mer attraktiv av att inte ens långvarig arbetsverksamhet är pensionsbildande, och ändå är de arbetslösa tvungna att delta.

Det vore mycket viktigt att verksamheten utmynnar i något verkligt alternativ i de arbetslösas liv. Propositionen kommer att leda till ännu större marginalisering när personer som redan har det svårt får det ännu svårare på grund av sanktionerna. Det handlar om personer som förlorat sin hälsa och kontrollen över livet och har svårt att få arbete och som inte alltid har förmåga att uppfatta de krav som ställs på dem och deras följder.

Ekonomiska konsekvenser för kommunerna

I propositionen räknar regeringen med att deltagarna kommer att öka med ungefär 2 000 nästa år när åldersgränsen slopas. Som mest har Kommunförbundet räknat med upp till 51 000 personer. Från regeringshåll har det ansetts att Kommunförbundets bedömning inte stämmer eftersom antalet innefattar alla som enligt statistik från FPA har varit arbetslösa i 500 dagar. Eftersom regeringens bedömning 2 000 personer avviker så mycket från Kommunförbundets siffra, kan vi mellan raderna läsa att nästan 50 000 personer inte längre omfattas av sysselsättningsåtgärder och direkt hänvisas till kommunalt utkomststöd. Det är alltså ingenting att undra över att kommunernas utgifter för socialbidrag fortsätter att skjuta i höjden.

Det är mycket uppenbart att det nästa år blir fler som har varit arbetslösa i 500 dagar samtidigt som arbetslösheten i övrigt ökar. Samtidigt ser sig kommunerna tvungna att skära i sina utgifter när skatteinkomsterna sjunker och social- och hälsovårdskostnaderna ökar. Senast nu måste staten ge kommunerna ekonomiska incitament för att de ska sysselsätta och ge långtidsarbetslösa arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. I många kommuner har svårsysselsatta långtidsarbetslösa långt ifrån högsta prioritet i den krympande social- och hälsovården. Kommunerna har inte ordnat med någon (företags)hälsovård för arbetslösa trots att de får statsbidrag för det. Det visar bara hur svårt det är i kommunerna. Pengarna går till åtgärder med högre prioritet och de långtidsarbetslösa hamnar längst nere på alla listor där de får vänta på bättre tider som antagligen aldrig kommer.

Kommunerna har redan länge ansett det mycket oroväckande att ministerierna utan gemensamma förhandlingar för över nya uppgifter på kommunerna som därmed får större kostnader och mer ansvar. Här måste vi komma ihåg att Finland 1991 ratificerade Europarådets konvention om kommunalt självstyre där artikel 9 klart och tydligt säger ut att uppgifter som kommunerna ska verkställa och inte kan göra det på grund av otillräckliga ekonomiska resurser är meningslösa och betydelselösa. Enligt konventionen ska utgångspunkten alltid vara att de ekonomiska resurserna ska motsvara de uppgifter som kommunerna tilldelas.

I propositionen framhåller regeringen att kommunerna måste omdisponera sina resurser för socialt arbete. Däremot sägs det ingenting om vilken del av socialt arbete kommunerna kan avstå från. Omfördelningen betyder att kommunerna antingen måste avstå från något eller hitta mer pengar. Och det behövs fler instruktörer och coacher, fler lokaler och verktyg om man vill att fler personer ska få arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i fler dagar och samtidigt kräver större effektivitet och bättre kvalitet. Utan extra pengar går det inte att genomföra sådana ändringar.

Resurstilldelningen till arbets- och näringsbyråerna och servicecentralerna för arbetskraften

Reformerna inom arbetskraftsförvaltningen förefaller att leda till att servicecentralerna för arbetskraften bara kommer att serva dem som kan återgå direkt till den öppna arbetsmarknaden. De svåraste fallen skjuts över på kommunerna trots att de sällan har varken tid eller kompetens att exempelvis utreda pensioner. En del av de äldre långtidsarbetslösa är registrerade på arbets- och näringscentralerna för att de inte har fått något positivt pensionsbeslut. Så är det trots att de kan ha så nedsatt arbetsförmåga att pension kommer i fråga. Det verkar inte finnas någon i hela landet som är satt att hjälpa dem i deras pensionsprocess, om och när servicecentralerna för arbetskraften inte längre har resurser att göra det.

Dessutom bidrar statens produktivitetsprogram till att just de personer försvinner från arbets- och näringscentralerna som har ansvaret för de mest svårsysselsatta. Kompetens och kunskap försvinner med dem som pensioneras och de nya hinner inte få någon inskolning, om man över huvud taget lyckas nyanställa. Av yttrandena från social- och hälsovårdsministeriet framgår det tydligt hur teori och praktik möts. Tjänstemännen skriver fagra ord om att sanktionerna har tillämpats relativt lite och att man måste se till den samlade situationen när positiva och negativa incitament sätts in. Hur ska man kunna se till den samlade situationen när aktörerna på grund av resursbrist inte kan ägna sig åt brett sektorsövergripande samarbete ens inom arbetskraftsförvaltningen och socialvården och tiotusentals människor redan nu blivit av med arbetsmarknadsstödet och är hänvisade till utkomststöd. Att tjuraktigt genomföra produktivitetsprogrammet inom arbetskraftsförvaltningen leder, när den här typen av lagar samverkar, till att en ännu mycket större grupp marginaliseras och utestängs från samhället.

I stället för tvingande och hotande lagbestämmelser hade vi varit betjänta av större satsningar på och utvidgningar av lagstiftningen om pensionsstöd som infördes för några år sedan. Då kunde vi ge de arbetslösa som praktiskt taget saknar möjligheter att återgå i arbete ett värdigt och värdefullt liv.

Motivering

Nästan obefintliga möjligheter för kommunerna att verkställa lagen fullt ut

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ska alltid vara ett subsidiärt medel i ansträngningarna att förebygga marginalisering. I första hand bör de arbetslösa slussas till arbetskraftsservice och sysselsättningsfrämjande åtgärder som ordnas av arbets- och näringsförvalningen.

I en del kommuner är läget i dag det att de inte kan ordna meningsfull och sysselsättningsfrämjande arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. En del kommuner kan inte arrangera någon arbetsverksamhet alls. Arbetsverksamheten liknar i vissa fall mer obligatoriskt arbete då den ska vara en rehabiliterande process, där deltagarnas personliga egenskaper stärks för att de ska kunna bli delaktiga av arbetsförvaltningens primära åtgärder och komma ett steg närmare den öppna arbetsmarknaden. De får till exempel inte tillräckligt med handledning och rådgivning. Också stödet från social- och hälsovården är otillräckligt. De bästa resultaten och effekterna kan man få i arbetsverksamheten om platserna finns i organisationer specialiserade på coachning. Där är instruktörerna utbildade i coachning av individer och grupper och i arbetsträning och de kan erbjuda många olika typer av uppgifter på flera nivåer.

Kommunförbundet bedömer att propositionen leder till att tiotusentals personer till behöver arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Det betyder samtidigt att det krävs cirka 180 miljoner euro i extra anslag (bedömningen grundar sig på FPA-statistik som visar att det finns 51 000 som uppfyller villkoren för aktiveringsplan). Det belopp som regeringen avsätter för extra statsandel, 2,1 miljoner euro per år, är marginellt jämfört med Kommunförbundets kostnadskalkyl.

Kommunernas och regeringens kalkyler för de nödvändiga extra anslagen ligger alltså långt ifrån varandra. Regeringen tillför kommunerna nya uppgifter utan att samtidigt tillföra anslag och handlar därmed mot de generella principerna för förhållandet mellan stat och kommuner, men visar sig samtidigt oförstående inför det allvarliga läget i den kommunala ekonomin.

Kommunerna kan uppfylla sin lagstadgade plikt genom att ordna "något att göra" för de arbetslösa fyra timmar i veckan. Den som blir frustrerad och slutar med arbetsverksamheten kan hamna ännu längre bort från den riktiga arbetsmarknaden och sannolikt bli socialt utslagen. Det måste vara lockande att delta i åtgärderna antingen för att det ställer bättre jobbmöjligheter i utsikt eller för att det i övrigt är meningsfull verksamhet som är bra för livskompetensen.

Men med de otillräckliga anslagen från regeringen kan arbetsverksamheten inte förbättras i kvalitativt hänseende.

Kvaliteten på verksamheten måste bli bättre genom att ersättningen per verksamhetsdag höjs. Ett realistiskt pris på ersättningen vore 35—50 euro per dag beroende på hur mycket målinriktad individuell coachning, handledning och rådgivning det ingår. Med beaktande av kostnadsnivån räcker inte statens ersättning för arbetsverksamheten till kommunerna, 10,09 euro per verksamhetsdag och deltagare, till. Med en högre ersättning skulle kommunerna ha verkliga möjligheter att uppfylla de mål som ställs på arbetsverksamheten. Och det behövs fler instruktörer och coacher, fler verktyg och lokaler om man vill att fler personer ska få arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i fler dagar och samtidigt kräver större effektivitet och bättre kvalitet. Annars kan arbetsverksamheten inte utvecklas och uppfylla de uppställda målen. Utan nödvändiga resurser kan skrivningen i regeringsprogrammet, att arbetsverksamheten innehållsligt ska förbättras och tillgodose varje deltagares individuella behov, inte bli verklighet. Det behövs bättre arbetsverksamhet, men samtidigt också generella förbättringar i den primära servicen till arbetslösa, det vill säga service inom arbets- och näringsförvaltningen. Dessutom bör företagshälsovården för arbetslösa ordnas på behörigt sätt på varje ort.