Motivering

Vi i Centern anser att familjevård organiserad på flera olika sätt ger större möjligheter att ordna med säker och mänsklig omsorg för barn inom barnskyddet, kroniskt sjuka, personer med funktionshinder och äldre i behov av vård och omsorg dygnet runt.

Vi är besvikna över att propositionen om den nya familjevårdslagen försämrar målet att bygga ut familjevården i vårt land. I fortsättningen ska det inte vara tillåtet att ordna familjevård med uppdragsavtal enligt den tidigare socialvårdslagen i så kallade vanliga fosterfamiljer, där två familjevårdare svarar för vården och åtminstone den ena nödvändig erfarenhet och lämplig utbildning. Sådana fosterfamiljer har kunnat ha hand om högst sju vårdtagare.

Enligt propositionen ska fosterfamiljer i fortsättningen bara få ha hand om högst fyra barn och unga, inbegripet familjens barn under skolåldern och andra personer i behov av särskild vård eller omsorg. Det betyder att barn som behöver fosterfamilj (en vanlig familj, inte ett professionellt familjehem) inte kommer att få någon sådan familj eftersom det inte kommer att finnas fosterfamiljer med fler än fyra barn och unga. Fosterfamiljer där båda fosterföräldrarna är villiga att stanna hemma för att vara familjevårdare på heltid och i överensstämmelse med barnens bästa vill tillgodose barnens behov kan inte välja det alternativet, eftersom vårdarvodet för fyra barn inte räcker till för att trygga försörjningen för två familjevårdare på heltid.

Vi föreslår att 7 § i familjevårdslagen ändras så att familjehem där båda fosterföräldrarna är familjevårdare på heltid ska kunna ha hand om högst sex barn. De ska ha nödvändig erfarenhet och lämplig utbildning. Då kan kommunerna fortsätta placera barn och unga i sådana familjer utifrån vad de bedömer, godkänner och anser vara tillräckligt stöd. Enligt propositionen ska familjerna få ha hand om högst fyra barn.

Det finns städer och kommuner som inte placerar fler än fyra barn i fosterfamilj trots att den tidigare socialvårdslagen tillåter det. Men det finns också städer och kommuner med större fosterfamiljer. Det är alltså kommunerna själva som bestämmer hur små eller hur stora fosterfamiljer de vill anlita. Även 7 § skulle tillåta sex barn eller unga i en fosterfamilj, behöver kommunerna inte göra det utan det står dem fritt att begränsa antalet till förslagsvis fyra.

När platserna i fosterhem blir färre måste kommunerna anlita professionella familjehem eller institutioner, också när det inte är förenligt med barnets bästa. Det får kommunerna betala betydligt mer för. Familjevårdslagen skulle vara kostnadsneutral, men det är den verkligen inte. Också finansministeriet påpekar i sitt yttrande till social- och hälsovårdsutskottet att kostnaderna stiger om familjevård med uppdragsavtal ersätts med något annat.

Fosterfamiljer kostar 22 000 euro per år och barn, professionella familjehem 60 000 euro per år och barn och institution 90 000 euro per år och barn. Om platserna i fosterhem minskar med 10 procent och 660 barn och unga i stället placeras på professionella familjehem stiger kostnaderna för kommunerna med 25 miljoner euro. De på i stället placeras på institution ökar kostnaderna med 45 miljoner euro.

Enligt 50 § i barnskyddslagen ska platsen för vård utom hemmet av barn och unga alltid väljas utifrån barnets bästa. Om fosterhemsplatserna minskar går det inte och kommunerna kan inte se till barnets bästa enligt vad barnskyddslagen föreskriver.

Motivering

Vi i Sannfinländarna tycker att reformen på det stora hela är bra. Men vi anser att lagberedningen inte har tagit tillräckligt stor hänsyn till den sam-lade bilden. Dessutom är det möjligt att lagändringen medverkar till att familjehemsverksamheten byggs ut samtidigt som de stora aktörerna tillåts få monopolställning på marknaden. Det är en icke önskvärd utveckling. Vi anser att familjevård alltid ska vara det primära alternativet när det finns ett verkligt behov. Familjevården rör särskilt utsatta befolkningsgrupper, det vill säga barn, unga, personer med funktionsnedsättning och äldre. I dessa grupper är det extra viktigt att man alltid kan räkna med stödformerna är mänskliga och håller hög standard.

Ofta uppfattas familjevård bara som en stödform inom barnskyddet. Man kan dock räkna med att den vård och omsorg som ingår familjevården i framtiden kommer att anlitas och behövas för många andra befolkningsgrupper, bland annat i takt med att befolkningen åldras.

Det gäller att alltid se till att familjevården är av hög kvalitet. Dessutom måste det kunna garanteras att familjevårdarna har adekvat kompe-tens och specialisering. Då behövs det utbildning och samordnade nationella kriterier.

Vi kan inte godta det antal vårdbehövande som anges i lagen, även om paragrafen har en diffus skrivning om rätt att avvika från det föreskrivna antalet. Det finns mycket varierande familjevårdsenheter och vi anser att man i fortsättningen måste ta hänsyn till att situationerna kan variera. Skrivningarna om avvikelse från antalet vårdbehövande är inte tydliga. Lagar måste alltid vara exakta för att inte tillåta alltför många tolkningsmöjligheter.

Det är tänkt att kostnadseffekterna ska vara neutrala. Men enligt vårt sätt att se är lagen skriven på ett som gör att det finns stor risk för att kostnaderna kommer att stiga. Vad beträffar kostnadseffekterna måste man ta hänsyn till bland annat kostnaderna inom barnskyddet för att placera barn. De kan nämligen variera stort beroende på var barnen är placerade. Inom barnskyddet kostar familjevård med uppdragskontrakt cirka 22 000 euro per år och barn, placering i ett professionellt familjehem 60 000 euro per år och barn och placering i institutionsvård 90 000 euro per år och barn. Enligt vissa expertbedömningar kan det behövas ungefär 210 nya fosterfamiljer när den nya lagen blir verklighet. Kostnaderna kan stiga med upp till 24 miljoner euro om kommunerna inte lyckas rekrytera tillräckligt många fosterfamiljer och barnen i stället placeras på professionella familjehem.

Det finns bedömningar som ger vid handen att det kostar 700—800 miljoner euro att placera barn och unga i vård utom hemmet. Det är upp-enbart att vi med alla medel måste försöka se till att stödtjänsterna är mänskliga och eftersträva lägre kostnader när barn och unga verkligen behöver placeras i vård utom hemmet eller få andra former av stödinsatser. Vi anser emellertid att den här lagändringen inte kommer att ge önskat resultat, utan att det behövs kompletterande beredning.

Vi sannfinländare kräver därför att tillgängligheten till vård i fosterfamiljer garanteras inom barnskyddet också när lagändringen träder i kraft. Man bör i synnerhet komma ihåg att inte alla barn och unga behöver professionella familjehem. De bör alltid placeras på ett ställe där deras behov kan tillgodoses.

Familjevården får ta hand om allt fler klientgrupper där behoven varierar och omsorgen måste ordnas på många olika sätt. I detta läge krävs det fortlöpande och kraftfull utveckling av både yrkeskompetensen och utbildningen för att vårdrelationerna ska uppfatta väl. Dessutom anser vi det viktigt att familjevårdarna får hjälp med att orka arbeta kvar.

Placerarkommunen är skyldig att dels övervaka att placeringarna är korrekta, dels försäkra sig om att de vårdbehövande får den service som finns inskriven i uppdragsavtalet. Familjehemmen i sin tur är skyldiga att underrätta kommunen om alla ändringar som kan påverka klienten.

Det är i första hand placerarkommunen som ska övervaka att familjevården följer villkoren i uppdragsavtalet. Placerarkommunen ska kon-trollera att de vårdbehövande får lagstadgad vård och service på familjehemmen när familjehemmet finns i en annan kommun, en så kallad pla-ceringskommun. Det ansvariga organet för socialvården i både placerarkommunen och i placeringskommunen får inspektera verksamheten på familjevårdsstället samt de verksamhetsenheter och lokaler som används för verksamheten, när det finns grundad anledning att förrätta en in-spektion, sägs det i lagförslaget. Inspektioner kan också göras utan förvarning och inspektören måste få tillgång till alla lokaler. Det måste föras protokoll över inspektionen och det är tillåtet att fotografera.

I motiven till lagförslaget sägs det att det måste en grundad anledning att förrätta en inspektion. Det kan vara en begäran från någon som får familjevård eller någon annan anmälan till kommunen, som ger anledning att misstänka att det finns omständigheter i ett familjehem som kräver inspektion. Utan grundad anledning måste en inspektion avtalas i förväg med familjevårdaren.

Det är förståeligt att en familjevårdsenhet är de vårdbehövandes hem och att det måste respekteras i alla lägen. Vi menar vidare att man alltid måste se till de vårdbehövandes intresse när vi har att göra med människor i en mycket utsatt position. Tillsynsmyndigheten är egentligen deras intressebevakare. Det finns situationer när ett intresse kräver inspektioner utan förvarning. Vi får inte heller glömma att familjevård är skattefinansierad omvårdnad, och därför behövs det särskild och ibland mycket sträng kontroll. Det är av stor betydelse för alla parters rättssäkerhet. Vi vill särskilt understryka vikten av att övervaka kvaliteten på vården och omsorgen för de som inte själva kan begära inspektion (till exempel småbarn, dementa äldre eller personer med funktionsnedsättning) eller som saknar närstående som kan göra det.