Regeringen ökar ojämlikheten

Regeringens finans- och sysselsättningspolitik fungerar inte. Den stigande arbetslösheten återverkar på de offentliga finanserna och på människors privatekonomi och välfärd. Regeringens nedskärningar slår hårdast på de mest utsatta som har de sämst ställt i samhället: barn, barnfamiljer, förvärvsarbetande med låg lön, sjuka, personer med funktionsnedsättning, pensionärer och studerande. Dessa grupper är i olika hänseenden beroende av eller deras liv är kopplade till att de får bidrag från samhället. Regeringens strategier och planen för de offentliga finanserna 2016—2019 leder till ännu större ojämlikhet mellan människorna och ökande fattigdom.  

Konsekvensbedömning av sparåtgärderna

Regeringen drar ner på anslagen till social- och hälsovård, sysselsättningsåtgärder och bildning utan att göra någon bedömning av de totala konsekvenserna. När inga konsekvensbedömningar görs, finns det ingen förståelse av hur orsak och verkan hänger ihop, eller de negligeras och sparbetingen orsakar merkostnader inom någon annan sektor eller i framtiden. Nedskärningarna slår extra hårt mot dem som i dag med nöd och näppe kan hålla sig ovanför fattigdomsgränsen och inte är beroende av de socialbidrag som är den sista utvägen. Nedskärningarna driver människor i fattigdom och regeringen bedömer ökningen av utgifterna för utkomststöd i underkant. Enligt vissa sakkunniga kommer hushållens ökande skuldsättning och bostadslösheten att slå hårt mot i synnerhet människor utanför arbetslivet. Vi behöver snabbt få en samlad bedömning av vad nedskärningarna, åtstramningarna och avgiftshöjningarna kommer att kosta samhället och hur de slår mot enskilda människor och hela grupper.  

Högkvalitativ och tillgänglig basservice

Kommunernas medfinansiering sjunker samtidigt som behovet av insatser ökar bland annat på grund av åldersstrukturen. Basservicen i kommunerna försämras av nedskärningarna. Det ser man bland annat i regeringens planer på att luckra upp de kvalitetsrekommendationer som är avsedda att garantera god ålderdom och bättre äldreomsorg. Vidare vill regeringen tillåta att läroavtalselever, studerande inom social- och hälsovård och personer utan yrkesutbildning inom social- och hälsovård arbetar inom vården på mycket lösare villkor än nu. Dessutom försämras äldreomsorgen när de absoluta lägsta antalet vårdanställda inom serviceboende med heldygsomsorg och på ålderdomshem sänks från 0,5 till 0,4 per boende.  

I kombination med de försämrade förmånerna kommer nedskärningarna i den kommunala servicen att ge låginkomsttagare och människor med stort servicebehov betydligt sämre villkor. Detta visar sig senare i sämre hälsa och välfärd, tyngre och dyrare vård och större behov av andra tjänster. 

Vårdreformen måste bli av

Social- och hälsovårdsreformen ska ge en kostnadsbesparing på tre miljarder euro för att minska hållbarhetsgapet. Vi ställer oss bakom målen att få bukt med kostnaderna, minska skillnaderna i hälsa och välfärd och införa servicekedjor som är sammanhållna i ett patientperspektiv. Reformen är nödvändig och den måste införas i rask takt. Men den strama tidsplanen får inte resultera i förhastade beslut. Parlamentarisk beredning vore den bästa lösningen för att en hållbar och genomförbar reformmodell. Vi anser det vara ett absolut krav att vårdområdena också är offentliga tjänsteleverantörer. Dessutom ska de kunna upphandla tjänster precis som nu. Våra allmänna välfärds- och hälsovårdstjänster har byggts upp och finansierats av oss alla tillsammans och de får inte offras på konkurrensens altare och vårdområdena bara ges en upphandlingsroll. En sådan modell ökar inte jämlikheten i hälsa och välfärd och ger inte heller några kostnadsbesparingar på sikt. 

Klientavgifterna får inte höjas

Nästa år vill regeringen höja klientavgifterna inom social- och hälsovården så mycket att kommunerna får in 150 miljoner euro mer i avgifter. Reformen träder i kraft redan nästa år, men fortfarande vet vi inte vilka avgifter och vilka belopp den gäller. Det skapar större osäkerhet bland dem som anlitar vår gemensamma basservice. Sett i ett nordiskt perspektiv betalar vi i Finland höga klientavgifter och enligt OECD är det ojämlikheten i klientavgifterna och tillgången till tjänster som orsakar och uppehåller de stora skillnaderna i hälsa och välfärd mellan befolkningsgrupperna. Med sina medvetna val förvärrar regeringen läget ytterligare. Det är fel att ta ut allt större avgifter av människor med låga inkomster för basservice med stor relevans för människors hälsa och välfärd. 

Indexförsämringarna av förmåner måste stoppas

Nästa år vill regeringen justera förmåner bundna till folkpensions- och konsumentprisindex trots att indexet kommer att vara negativt. Det betyder att förmånsbeloppen sjunker och det är har vi aldrig upplevt tidigare. Dessutom tänker regeringen låta indexen ligga kvar på den negativa nivån 2017—2019. Regeringen har gjort mycket reklam för sin höjning av garantipensionen med 23 euro, men med det negativa indexet blir höjningen bara 20 euro nästa och fram till 2019 har hela beloppet runnit ut i sanden av de stoppade indexhöjningarna. Regeringen skär i de primära förmånerna som är avsedda att garantera basal försörjning, och den gör det på ett mycket orättvist och orimligt sätt. Med allt detta driver regeringen människor i trångmål och tvingar dem att leva på utkomststöd i långa tider.  

Bäste möjligheter att kombinera arbete och familj

Perioden 2016—2019 avsätter regeringen 10 miljoner euro extra för barnskyddet och hemhjälp tillbarnfamiljer. År 2019 är beloppet 25 miljoner euro. Tilläggsanslagen avser att verkställa socialvårdslagen från den förra regeringen. Anslagsökningarna är viktiga, tycker vi. Däremot är regeringens satsningar i övrigt på barnfamiljerna oroväckande små och oambitiösa. Möjligheterna att kombinera arbete och familj försämras i och med att den höjda dagpenningen för 30 dagar i samband med föräldradagpenningen sänks och semesterrätt vid föräldraledighet begränsas. Regeringen lägger fram ett förslag om en mammalåda på 2 500 euro, men effekterna för jämställdheten kan ifrågasättas och kostnaderna kan uppgå till tiotals miljoner euro årligen. Förslaget är orättvist mot arbetsgivarna till män som är pappalediga länge och det uppmuntrar inte alls till jämnare fördelning av vårdansvaret i familjen. Ett bättre förslag hade varit att exempelvis förlänga pappaledigheten eller att förlänga rätten till moderskapspenning på 90 procent med ungefär två veckor från och med dag 56 för att motsvara ledighet med lön under tre månader enligt kollektivavtalen. Kostnadskalkylen är 13 miljoner euro. Ett annat sätt att hjälpa upp sysselsättningen bland mammorna vore att vidareutveckla den flexibla vårdpenningen från förra regeringsperioden. Nu föreslår regeringen kvalitetsmässiga försämringar i barnomsorgen och högre avgifter. Det försämrar för barnfamiljerna i många hänseenden. De planerade försämringarna i arbetslivet slår hårt mot i synnerhet kvinnorna, exempelvis böterna för den första sjukdagen. I värsta fall drivs kvinnor som har barn bort från arbetslivet och besparingarna förbyts till kostnader i slutändan.  

Barnfattigdomen måste bekämpas

Regeringen struntar i barnfattigdomen och skär ner många förmåner och höjer avgifter som direkt berör barnfamiljerna och deras vardag. För familjer med låga inkomster är varje euro i barnbidrag viktig. Förra regeringsperioden fick låginkomsttagare kompensation för det sänkta barnbidraget genom ett barnavdrag i beskattningen. Nu ska regeringen slopa indexbindningen av barnbidraget och föreslår ingen ersättning för barnavdraget som tar slut 2018. 

Likaså kommer många familjer att vara i en trängd situation när rätten till barnomsorg kringskärs vid arbetslöshet och föräldraledighet. Regeringen visar inget intresse för att hjälpa upp sysselsättningen bland kvinnor som har barn eller för att avskaffa barnfattigdomen. Tvärtom kommer ännu fler familjer att vara tvungna att ansöka om utkomststöd. Ett sätt att hjälpa familjerna ut ur fattigdomen vore att höja moderskaps-, faderskaps- och föräldradagpenningen till samma nivå som arbetsmarknadsstödet. Planen för de offentliga finanserna ökar ojämlikheten mellan barnen och försämrar därför varje barns möjligheter att växa upp i en miljö präglad av social samhörighet. 

Besparingarna i arbetslöshetspengarna m.m. kräver god sysselsättningspolitik som motvikt

Regeringens planer på att sänka de inkomstrelaterade arbetslöshetspengarna med 200 miljoner euro är oacceptabla, när regeringen samtidigt underdimensionerar sysselsättningsanslagen och slopar 95 procent av anslagen för ungdomsgarantin. Inte heller regeringens ekonomiska politik eller satsningar på att skapa arbetstillfällen är särskilt övertygande. Det är kortsiktigt att skära i de primära förmånerna eftersom köpkraften här hemma minskar och kostnaderna för bostadsbidrag och utkomststöd stiger. Det är inte bra för sysselsättningen att människor drivs in i fattigdom. Samtidigt tvingas de till sysslolöshet och ett liv utan framtidsutsikter. Också reglerna om alterneringsledighet skärps och det försämrar möjligheterna för tusentals människor att pröva på arbetslivet under alterneringsvikariat. 

Regeringen har föga förståelse för de faktorer som gör att människor är beroende av sociala trygghetsförmåner, när den försöker påverka läget med aktiverande förmåner och lägre arbetslöshetspengar. Regeringens åtstramningspolitik resulterar inte i ett enda nytt arbetstillfälle. I stället får de som redan nu har det svårt ännu svårare. Vi behöver ordentliga satsningar på sysselsättning, minskad långtidsarbetslöshet och bättre ungdomsgaranti.  

Avslutningsvis

Precis som regeringen tycker också vi att det är viktigt att utveckla välfärdsstaten. Men det kräver förmåga att utmönstra föråldrade modeller och fortlöpande utvärdera strukturer. Det betyder att de sociala trygghetsreglerna måste anpassas till människors behov och social- och hälsovården ses över för att vård ska ges vid rätt tidpunkt och vara verkningsfull, men också att de gemensamma resurserna inte används till att göra ekonomisk vinning.  

Regeringens förbehållslösa öppenhet för nya lösningar genom försök och avreglering börjar dock alltmer likna en ideologisk avveckling av den nordiska välfärdsstaten. Solidaritet, jämlikhet och jämställdhet är kärnan i den nordiska modellen. I stället gör planen för de offentliga finanserna att finländarna måste ta större eget ansvar och familjen och de anhöriga ta över vård och omsorg i många fall utan minsta hänsyn till konsekvenserna för deltagandet i arbetslivet och skatteintäkterna eller jämställdheten mellan människor och människors möjligheter att få hjälp. Regeringen försämrar villkoren för både löntagarna och familjerna. Den skär ner de primära förmånerna och driver in allt fler i fattigdom och tvingar dem att ansöka om utkomststöd. Regeringen förefaller inte vara intresserad av de uppseglande sociala orättvisorna utan viftar bort de experter som pekar på frågorna och låter bli att göra samlade bedömningar av läget. Den springande punkten är om över huvud taget någon av regeringens nedskärningar i förmåner, höjningar av avgifter eller försämringar i samhällstjänster genererar några som helst besparingar på lite längre sikt. Ett av de viktigaste målen med social- och hälsovårdspolitiken är att solidariskt trygga förutsättningarna för ett gott liv och likvärdigt människovärde för var och en.  

Allmänt

Det ekonomiska läget i Finland är just nu svårt. Statsskulden växer och vi måste öka sysselsättningen för att vända skuldsättningstrenden. Förutom satsningar på arbetsplatser och utveckling måste man också se över utgifterna och strukturera om. 

Undertecknad är medveten om de stora utmaningar vi har framför oss för att kunna vända ekonomin och är också beredd att göra strukturella förändringar och se över de processer vi har i dagens läge. Regeringen riktar dock sina sparåtgärder på fel målgrupper, speciellt då det gäller social- och hälsovården. De sparåtgärder som regeringen planerar slår hårt mot de som redan har det svårt ställt i vårt samhälle, bl.a. pensionärerna, ensamförsörjarna och ungdomarna. De nödvändiga åtgärderna vi nu ska genomföra ska vara rättvisa och jämlika. Regeringen har inte presenterat tillräckliga konsekvensbedömningar på de planerade inbesparningarna: hur påverkar sparåtgärderna målgrupperna, ger en inbesparning på ett område ökade kostnader på ett annat? Tyvärr saknas just dessa konsekvensbedömningar och aspekter i de budgetramar regeringen presenterat. Viktiga utgångpunkter inför budgetbehandlingen bör vara allas rätt till jämlik vård och trygghet.  

Social- och hälsovårdsreformen

Regeringen har i sitt regeringsprogram aviserat att en reform av social- och hälsovården ska genomföras. I detta skede vet vi fortfarande för lite om vad reformen kommer att innehålla och hur den ska genomföras. Det är oklart vilka eventuella andra uppgifter de självstyrande områdena är tänkta att få, hur det demokratiska inflytandet skall tryggas i vårdpolitiken och hur framförallt de förebyggande åtgärderna som gäller hälsa och välfärd skall kunna stärkas på sikt. Diskussionen har hittills fokuserat på antalet vårdområden och andra frågor kring förvaltningen, då den istället borde vara patient- och kundfokuserad. Det vore viktigt att social- och hälsovårdsreformen inte genomdrivs på specialsjukvårdens villkor, så att socialvården, äldreomsorgen och primärhälsovården kommer i andra hand. Vi behöver också framledes tillräckligt med sjukhus med dygnet runt jour, så att befolkningens behov kan garateras på enahanda villkor runt om i landet. Målet med reformen måste vara en så jämlik och kvalitativ vård som möjligt, med fungerande vårdkedjor. Närhetsaspekten och tillgången till närservice får inte förbises. 

Innan reformen genomförs bör regeringen även satsa på att göra en ordentlig konsekvensbedömning av hur de språkliga rättigheterna garanteras. Medborgarna skall även efter reformen kunna lita på att det får sin vård och omsorg på landets nationalspråk finska eller svenska, och att servicen också fungerar i praktiken.  

En trygg ålderdom

Trygghet är otroligt viktigt i en människas liv. Likaså är det viktigt att man kan lita på att det finns ett nätverk som hjälper en då man inte längre klarar av att ta hand om sig själv. Regeringens politik främjar inte känslan av trygghet, tvärtom. Regeringen planerar att skära i pensionärernas bostadsbidrag, höja självrisken för mediciner och för reseersättningar, höja vårdavgifter och frysa pensionsindexet. Detta skapar en stor oro bland pensionärerna och drabbar de som redan i dagens läge har låga pensioner. Man ska inte behöva välja mellan att köpa mat eller mediciner, pensionen ska garantera en dräglig livsnivå. Alla mänskor har rätt att känna en grundtrygghet i vardagen.  

Av Finlands 1 434 500 pensionärer har 190 000 så låg pension att de behöver bostadsbidrag och den skisserade maximala nedskärningen på 60 euro per månad skulle drabba ca 90 000 finländare. Regeringen bereder ett lagförslag gällande detta där pensionärernas bostadsbidrag enhetligas med det allmänna bostadsbidraget. I regeringens lagförslag nämns 60 euro som tak för maximal månatlig nedskärning på individnivå. Det kan i värsta fall betyda upp emot tio procent av en pensionärs månatliga inkomst. 

Regeringen har försummat att bedöma den kumulativa effekten för den enskilda pensionstagaren då det gäller åtgärderna som försämrar pensionärernas förmåner. Regeringen är i sig på rätt väg då det gäller att skapa ett enhetligt bostadsbidragssystem, men man har valt en alltför hård metod. Samtidigt som man övergår till ett enhetligt system, borde regeringen på allvar hitta lösningar för att skapa ett gemensamt självrisktak för mediciner, vårdkostnader och resekostnader. Genom detta kunde man undvika att de med de lägsta pensionerna och stort vårdbehov drabbas hårt. Självriskerna borde förenhetligas. I Sverige tillämpar man ett sådant system där människans helhetssituation beaktas. Regeringen borde utreda möjligheterna att ta i bruk ett liknande system i Finland. 

Dags för ett rättvisare närvårdarsystem 

Närståendevårdarna gör en otrolig viktig insats för det finländska samhället. De tar hand om sina närstående som inte annars skulle klara av vardagen hemma. Inom äldreomsorgen har närståendevårdarna redan idag en mycket betydande roll i och med det stora arbete de gör för att den vårdbehövande ska kunna bo hemma så länge som möjligt. Systemet innebär stora inbesparingar vad gäller samhällets vårdkostnader. 

Ersättningen som närståendevårdarna får betalas ut av kommunerna. Detta är problematiskt eftersom kriterierna för närståendevårdarnas ersättning varierar mellan kommunerna och detta sätter närståendevårdarna i en ojämlik ställning. Detta är inte rättvist. Närståendevårdarnas arbete är lika värdefullt oberoende av i vilken kommun personen råkar bo. Systemet bör ses över. För att skapa ett mera rättvist system bör utbetalningen av närståendevårdarnas ersättning på sikt överföras till FPA på lika grunder.  

Ensamförsörjande

Utredningar visar att hushåll med en ensamförsörjande förälder är mer beroende av utkomststöd för sitt uppehälle än andra barnfamiljer. Idag påverkar ensamförsörjartillägget storleken på utkomststödet. Dagens utkomstskyddssystem leder till att det som staten ger med ena handen, tar kommunen med den andra. För att de allra fattigaste ensamförsörjarhushållen skall ha en nytta av ensamförsörjartillägget måste kopplingen till utkomststödet slopas Det ter sig orättvist att de i dagens läge i många fall går miste om nyttan med barnbidragets ensamförsörjartillägg.  

Längre arbetsliv

Regeringen har meddelat att de vill satsa på att förlänga finländarnas arbetskarriärer för att öka Finlands konkurrenskraft. Samtidigt föreslår regeringen att AURA-stödet för arbetsrelaterad rehabilitering slopas. Målet att få finländarna att jobba längre är bra. Därför är det kortsiktigt att regeringen väljer att slopa AURA-stödet. 

Asylsökandes rättigheter

Kvinnor som beviljats asyl i Finland har rätt till moderskapsförpackningen, men de kvinnor som kommit till Finland men ännu väntar på beslut om asyl får ingen moderskapsförpackning. Det är självklart, att de som väntar på beslut har minst lika stort behov av all hjälp och stöd som de kan få med sitt nyfödda barn. Därför anser undertecknad att även denna grupp borde få moderskapsförpackningen. Något som borde förverkligas under ramperioden, så snart som möjligt.