Social- och hälsovårdsutskottet har hört en lång rad experter inom social- och hälsovårdspolitik inför behandlingen av budgeten för 2016. På goda grunder lyfter utskottet fram behovet av att utveckla konsekvensbedömningarna, tryggade resurser för Valvira, oron för sektorsforskningsinstituten och nedskärningarna i specialstatsandelen till läkemedelsforskning och kravet på permanenta anslag till vård av gravida kvinnor med alkohol- och drogproblem för att riksdagen inte ska behöva bevilja ett tilläggsanslag varje år. Vi anser frågorna vara mycket viktiga och ställer oss bakom det som utskottet säger om dem.
Däremot kan vi inte acceptera regeringens vägval att låta besparingar, minskade förmåner och sämre tjänster i första hand drabba låginkomsttagare, barnfamiljer, pensionärer, arbetslösa, kroniskt sjuka och personer med funktionsnedsättningar. Samma frågor har gång på gång också uppmärksammats av de sakkunniga. Vid utfrågningen framhöll de sakkunniga att besparingarna kommer att ha stora konsekvenser för vårt samhälle. Nedskärningarna slår direkt mot de långinkomsttagare som fram till i dag har klarat sig med nöd och näppe. Nu riskerar de att falla under fattigdomsgränsen och bli beroende av de sociala trygghetsförmåner som är sista utvägen.
Besparingarna får inte drabba samma människor och samma familjer
Exempelvis pensionärer drabbas av följande sparåtgärder: det slopade bostadsbidraget för pensionstagare, den uteblivna höjningen av avdraget för pensionsinkomst, den uppskjutna indexhöjningen av folkpensioner och sociala förmåner, de höjda klientavgifterna inom social- och hälsovård, de sänkta läkemedelsersättningarna, den höjda självrisken för reseersättningar, den slopade kostersättningen, högre skatter för boende och försämringarna i dimensioneringen av antalet vårdare.
Barnfamiljerna drabbas av många olika nedskärningar. Följande åtgärder påverkar deras vardag på många olika sätt och ökar ojämlikheten mellan barnen: nedskärningarna i föräldradagpenningen och intjäningen av semesterdagar, höjningarna av dagvårdsavgifterna och avgifterna för morgon- och eftermiddagsverksamhet, begränsningarna i den subjektiva rätten till barnomsorg, ändringen av förskolevården till klubbverksamhet, den slopade indexbindningen av barnbidraget, minskningarna i det allmänna bostadsbidraget, försämringarna i sysselsättningsåtgärderna och de planerade försämringarna i arbetsvillkoren och de stigande boendekostnaderna.
Regeringens nedskärningspolitik slår orimligt hårt mot många grupper i vårt samhälle. I spetsprojektet för att främja hälsa och välfärd och minska ojämlikheten vill regeringen bland annat medverka till att människor tar ansvar för sitt liv. Att ta ansvar får inte innebära, som det ser ut att bli nu, ett allt större ekonomiskt ansvar och växande ekonomisk börda som riskerar människors hälsa och välfärd. Vi anser det vara fel val av värderingar att skära i de grundläggande förmånerna och de basala tjänsterna eftersom människor får sämre livskvalitet och kostnaderna vältras över på någon annan sektor och skjuts på framtiden.
Indexjusteringarna får inte försämra grundtryggheten
Regeringen vill göra en minusjustering 2016 av de förmåner som är bundna till folkpensions- och konsumentprisindex eftersom index ligger under noll. Det betyder att folk har mindre pengar att röra sig med. Det i sin tur betyder sämre köpkraft och direkta konsekvenser för efterfrågan här hemma. Vi anser att man ska avstå från att göra minusjusteringar. Dessutom vill regeringen frysa index 2017—2019, vilket innebär att de grundläggande förmånerna kommer att ligga kvar på en lägre nivå. Om inflationen senare utvecklas som det har förutsetts, kommer de minsta förmånerna att ligga ordentligt efter prisutvecklingen. Vi föreslår att förändringarna i folkpensions- och konsumentprisindex inte slås ut på de sociala förmånerna, utan att de får ligga kvar på samma nivå som i år i stället för att sjunka. Därefter måste förmånerna indexjusteras till fullt belopp.
Fattigdomen i barnfamiljerna måste minska
Avsikten med grundtryggheten är att ge alla tillräcklig försörjning och adekvat levnadsstandard. Också i ett ansträngt ekonomiskt läge måste man med god samhällspolitik kunna förhindra att människor drivs in i fattigdom.
Fattigdomen ökar i barnfamiljerna i vårt land. I själva verket har den ständigt ökat trots att den allmänna inkomstnivån har stigit. Sedan 1990-talet har antalet barn som lever i fattiga familjer nästan tredubblats. Och risken för fattigdom ökar av arbetslösheten och de låga inkomsterna. Också allt fler förvärvsarbetande lever under fattigdomsgränsen och de är redan i dag uppskattningsvis drygt en halv miljon. Ökningen beror bland annat på att tillfälliga jobb och inhyrd arbetskraft har blivit så mycket vanligare. När familjen lever på en låginkomsttagares lön och personen kanske bara har tillfälliga jobb, kan den inte spara utan alla inkomster går till konsumtion. Grundtryggheten måste förbättras för att människor med varierande livssituationer får stöd i vardagen utan att långvarigt behöva ta till utkomststöd.
Barnfattigdom förekommer mest i familjer med ensamföräldrar och i familjer med barn under tre år. Antalet barn som lever i fattiga familjer har mer än fördubblats sedan 1995. I dagsläget lever drygt 100 000 barn i fattigdom. Andelen småbarnsföräldrar har stigit betydligt i de lägre inkomstklasserna, bland annat till följd av det svåra sysselsättningsläget. I varannan fattig familj har vårdnadshavaren arbete. Fattigdomen påverkar bland annat barnens utveckling och hälsa. Under den förra ekonomiska krisen sparade staten på basservicen till barn och familjer. Följaktligen behövdes det ännu mer tjänster för att reparera skadorna och utgifterna bara ökade. Återigen driver regeringen människor in i stora svårigheter med sin nedskärningspolitik.
Förra valperioden införde regeringen viktiga höjningar i arbetsmarknadsstödet och arbetslöshetsdagpenningen. Valperioden innan höjde riksdagen de lägsta moderskaps- och föräldradagpenningarna, sjukdagpenningen och rehabiliteringspenningen till samma nivå som arbetsmarknadsstödet.
För att fattigdomsrisken ska kunna reduceras för barnfamiljer och långtidssjuka är det viktigt att på nytt höja de lägsta sjuk- och familjedagpenningarna och rehabiliteringspenningarna till samma som arbetsmarknadsstödet. I fjol var den lägsta dagpenningen 23,92 euro och arbetsmarknadsstödet 32,66 euro. Förmånerna tjänas in på olika sätt och enligt våra uppgifter behövs det en höjning på ungefär 4,17 euro per dag. Behovet av utkomststöd kan reduceras om de primära förmånerna höjs så här mycket.
Vi föreslår att anslaget under moment 33.30.60 höjs med 25 miljoner euro för att de lägsta sjuk- och familjedagpenningarna och rehabiliteringspenningarna ska kunna höjas till samma nivå som arbetslöshetsdagpenningen och arbetsmarknadsstödet.
Bostadsbidraget till pensionstagare måste finnas kvar
För att spara vill regeringen avskaffa bostadsbidraget till pensionstagare och flytta över bidragstagarna till det allmänna bostadsbidraget. Tack vare separata bidragssystem har gruppernas särdrag kunnat beaktas. Nu vill regeringen försämra vardagen, försörjningen och boendet för tiotusentals pensionärer som blir beroende av allmänt bostadsbidrag med en tidsbegränsad skyddsandel. Det är oklart vilka villkor som kommer att gälla, och det är inte uteslutet att pensionärerna kommer att ha mycket ojämlika villkor. Nedskärningarna i bostadsbidraget till pensionstagare drabbar inte bara äldre personer utan också många personer med funktionsnedsättning som lever på pension. Bostadsbidraget är i många fall varit ett viktigt stöd för ett självständigt liv, inte minst för unga pensionärer med funktionsnedsättning.
Bostadsbidragen måste utvecklas systematiskt för att de ska vara smidigare och heltäckande och ta större hänsyn till bidragstagarnas situation. Regeringens sparbeslut betyder fler som måste få utkomststöd och betydligt svårare vardag för många. I värsta fall kan sämre ekonomi och osäker bostadssituation göra att de drabbade mår sämre, har sämre funktionsförmåga och får större kostnader för social- och hälsovård.
Bostadspolitiken och stödet till boende måste förbättras systematiskt som ett led i ett hållbart samhälle. Vi föreslår att bostadsbidraget för pensionstagare inte ändras 2016.
Det allmänna bostadsbidraget måste förbättras
Under regeringsperioden 2011—2015 förenklades och förtydligades det allmänna bostadsbidraget. Bidraget kombinerades med ett förvärvsinkomstavdrag på 300 euro för att underlätta möjligheterna att få jobb och för att bidraget inte genast ska sjunka av inkomster. Vidare höjdes bostadsbidraget och inriktades särskilt på barnfamiljer.
Ett av de vanligaste problemen med det allmänna bostadsbidraget är att den godtagbara hyresnivån är så låg i jämförelse med hyrorna på bostadsmarknaden. Många bidragstagare måste dryga ut det låga bostadsbidraget med långvarigt utkomststöd. Samhällspolitiskt sett vore det en mer hållbar lösning med högre primära förmåner för att utkomststödet, som är hjälp i sista hand, som regel ska kunna tillgripas vid akuta behov av ekonomiskt stöd.
Nu vill regeringen skära i bostadsbidraget och se över bidragskriterierna, vilket resulterar i att utgifterna stiger med 21 miljoner euro. Dessutom tänker regeringen kapa ytterligare en miljon 2016 av bostadsbidraget med hjälp av ett negativt folkpensionsindex. Det förvärrar livet ytterligare för de som får bostadsbidrag.
I en hållbar samhällspolitik ingår det inte att försvåra vardagen för människor. Vi behöver bättre bostadspolitik, hyresbostäder till rimliga priser och tillräckligt stort bostadsbidrag, som inte tvingar folk att söka utkomststöd. Vi föreslår att de föreslagna nedskärningarna i det allmänna bostadsbidraget återtas och att det negativa folkpensionsindexet justeras till en nollnivå 2016.
Regeringen lyfter fram närståendevården som ett av spetsprojekten men avsätter inga pengar i budgeten. Det brådskar med att utveckla närståendevården och lagförberedelserna har kommit långt. Den kan sättas i kraft åtminstone delvis redan från och med nästa år. Därför måste det anslag på 75 miljoner euro som finns inskrivet i regeringsprogrammet tas in i budgeten för att stärka närståendevården. Dessutom måste den nya lagen om närståendevård läggas fram för riksdagen.
Det behövs större satsaningar på sysselsättning och längre arbetsliv
Regeringens åtgärder för att förbättra sysselsättningen och förlänga arbetslivet övertygar inte. Den föreslår nedskärningar i bland annat sysselsättningsanslagen, ungdomsgarantin, möjligheterna att samordna arbete och familj och stödet till bättre ork i arbetslivet.
Också de så kallade tvångslagarna för 2017 minskar välbefinnandet i arbetslivet och förtroendet ute på arbetsplatserna. Exempelvis karensdagen är fel sätt att försöka minska sjukfrånvaron. Mer effektivt är det att förbättra de preventiva åtgärderna inom företagshälsovården, utveckla arbetsmiljön och stärka välbefinnandet i arbetslivet. Karensdagen behandlar dessutom vissa grupper mycket orättvist, exempelvis vårdpersonal och partiellt arbetsföra. Vidare är det omöjligt att godkänna regeringens planer på att skära ner utkomstskyddet för arbetslösa utan att satsa mer på sysselsättningen.
I ett läge med hög arbetslöshet är det motiverat att se över sysselsättningservicen med resultatet att tillgången till service och bland annat lönesubvention minskar. De organisationer som har specialiserat sig på stödd sysselsättning kan inte förbättra människors arbetsförmåga om det går att få lönesubvention. Om de inte får nödvändiga sysselsättningsresurser är risken att allt fler partiellt arbetsföra allt snabbare står utanför arbetslivet.
När utkomstskyddet vid arbetslöshet och sysselsättningsanslagen minskar riskerar allt fler finländare att gå miste om både arbete och rehabilitering, när arbetslösheten fortsätter växa. Arbetslösa, unga och invandrare går oftare miste om rehabilitering och hälsovård, visar studier. Regeringen vill också avskaffa den så kallade AURA-rehabiliteringen redan innan den har börjat. Nedskärningarna i rehabiliteringsanslagen riskerar dels att utestänga människor som är utanför arbetslivet för gott, dels att försvåra för de som är utestängda att komma ut på arbetsmarknaden på nytt. Om man ser till tidig intervention och preventiva insatser är det inte vettigt att dra ner på rehabiliteringsanslagen. Rehabilitering bör ses som en investering och verksamheten bör utvecklas för att bli en integrerad del i vårdreformen. Vi föreslår att de uteblivna statsandelarna för AURA-rehabilitering återinförs nästa år.
Sjuka människor ska inte få det ännu sämre
Genom en förordningsändring höjer regeringen klientavgifterna inom social- och hälsovården med 150 miljoner euro. Detta trots att hushållen redan nu sett i ett internationellt perspektiv står för en exceptionellt stor del av vårdutgifterna. På 25 år har klientavgifter tredubblats och de höga avgifterna får låginkomsttagare att låta bli att anlita nödvändig vård. Intäkterna av klientavgifterna är visserligen avsedda att stärka den kommunala ekonomin, men vi kan trots det inte godta en höjning som i värsta fall ökar ojämlikheten i hälsa och välfärd mellan de socioekonomiska grupperna. På sikt kan det därför hända att den kommunala ekonomin inte alls får något tillskott.
Regeringen vill minska läkemedelsersättningarna med 50 miljoner euro och staten ska stå för 22,5 miljoner euro. Därutöver kommer regeringen att dra ner ersättningarna med ytterligare 100 miljoner euro. Redan under förra valperioden sänktes läkemedelsersättningarna och de har ännu inte omsatts fullt ut. Redan då uttryckte social- och hälsovårdsutskottet sin oro för patienternas ställning och framhöll bland annat att det måste följas upp noga vilka konsekvenser reformen har för läkemedelskostnaderna för långtidssjuka och grupper med särskilda behov som har små inkomster och för behovet av utkomststöd och annan samhällsservice (ShUB 43/2014 rd). Ändå är regeringens konsekvensbedömningar av alla förslag mycket bristfälliga.
Det behövs mer tid för nedskärningarna i läkemedelsersättningarna för att vi ska kunna ta reda på hur systemet kan förbättras. Det ska vara verkningsfullt för de människor som använder läkemedel och garantera tillgång till nödvändiga läkemedel. Nu gör regeringen kortsiktiga besparingar, det vill säga skor sig på sjuka människors bekostnad, utan någon helhetssyn på hur de påverkar människors liv. I värsta fall låter människor bli att ta ut sina läkemedel. Det försämrar hälsan och kan också göra att den närmaste omgivningen mår sämre samtidigt som kostnaderna ökar när patienten behöver bland annat specialiserad sjukvård. I stället bör kostnaderna för läkemedelsersättningar dämpas exempelvis genom att de övergripande utvärderingarna av läkemedelsbehandlingar förbättras i stället för att ersättningarna gång på gång skärs ner. För att ändringarna ska kunna förberedas grundligare och verkliga långsiktiga och strukturella besparingar eftersträvas måste de aktuella nedskärningarna återtas och anslagen återinföras i budgeten.
Syftet med reseersättningarna är att de försäkrade ska ha lika rätt att få vård eller undersökningar oberoende av var de är bosatta. Ersättning ges ut för det som en resa hade kostat utan onödiga utgifter. Självrisken höjdes senast 2013. Nu föreslår regeringen att självrisken höjs från 16 till 25 euro och höjer därmed människors kostnader för resor på grund av sjukdom. Ersättningarna går mestadels till glesbygder, låginkomsttagare och äldre personer. När den årliga självrisken höjs från 272 till 300 euro får de som måste resa mycket på grund av sjukdom eller rehabilitering ännu mer kostnader.
Utgifterna för reseersättningar har fortsatt öka med ungefär 10 procent om året. Ökningen beror bland annat på att befolkningen åldras, kollektivtrafiken och institutionsvården minskar, servicen centraliseras och utläggningen av tjänster fortsätter. Ingen av trenderna verkar ändras i framtiden. Därför måste ökningen i resekostnaderna kunna dämpas, exempelvis genom mer samordning av resor och vettigare finansiering av vården med färre finansieringskällor.
Det kalenderårsvisa taket för läkemedelskostnader är i år 612,62 euro, för resekostnader 272 euro och för klientavgifter i kommunal hälso- och sjukvård 679 euro. Sammanlagt uppgår takbeloppen till 1 576 euro om året, vilket är mer än två gånger så mycket som garantipensionen per månad. Med andra ord måste en person med garantipension som behöver mycket läkemedel, tjänster och vård använda sin bruttopension för mer än två månader innan han eller hon kommer upp till takbeloppen och självriskerna sjunker. Många avgifter är fortfarande undantagna avgiftstaket och det försvårar ytterligare läget för i synnerhet äldre och långtidssjuka. Reglerna för avgiftstaken måste ses över och i fortsättningen exempelvis vara inkomstrelaterade för att folk inte ska drabbas ekonomiska trångmål vid sjukdom eller nedsatt funktionsförmåga.
Vidare tänker regeringen avskaffa kostersättningen för personer med celiaki och vältra över vårdkostnaderna på patienterna. Sparbeting inom statsfinanserna är den enda förklaringen som ges. Det är inte självklart att det blir besparingar eftersom det kan hända att de drabbade inte håller sig till kostbehandlingen och det kan i slutända leda till allvarliga hälsoproblem och större behov av vård. Förslaget att slopa kostersättningen strider fullständigt mot målen för att främja hälsa och välfärd. Därför måste kostersättningen finnas kvar.