Statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna 2018—2021 svarar inte på de aktuella utmaningarna för ekonomin och sysselsättningen. Regeringen låter bli att genomföra behövliga strukturella reformer, driver envetet social- och hälsovårdsreformen mot kaos och går vidare på sin nedskärningslinje, där framför allt låginkomsttagarnas vardag ytterligare försvåras och människor blir än mer beroende av den sista utvägen, utkomststödet.  

Social- och hälsovårdsutskottets utlåtande noterar förtjänstfullt bland annat bristerna i bedömningen av de samlade konsekvenserna av nedskärningarna i förmånerna och anpassningsåtgärderna, att bedömningsförfarandet måste utvecklas och att det framförts oro angående resurserna för forsknings- och utvecklingsinrättningarna inom sektorn. Vi lämnar en avvikande mening till utlåtandet eftersom vi inte kan acceptera regeringens ständiga försämringar av den grundläggande tryggheten och eftersom vi menar att genomförandet av social- och hälsovårdsreformen är svagt underbyggd i resurshänseende och att den marknadsmodell som bildar utgångspunkten för reformen är ett avgörande misstag.  

Det får inte skäras ned på grundtrygghetsförmånerna

De ändringar i den sociala tryggheten som regeringen föreslår syftar till att eliminera flitfällor och höja sysselsättningsgraden och till att anpassa utgifterna för förmåner i linje med sparmålen i regeringsprogrammet. Effekterna på sysselsättningen är enligt bedömningarna likväl mycket anspråkslösa och nedskärningarna leder till en ständigt ökande ojämlikhet.  

Regeringen har redan tidigare under den här perioden gjort stora nedskärningarna i låginkomsttagarnas köpkraft bland annat genom att försvaga utkomstskyddet för arbetslösa, bostadsbidraget, läkemedels- och sjukförsäkringsersättningarna och sjukdagpenningen. Indexfrysningen av förmåner som är bundna till folkpensionsindex och sänkningen av förmånerna med 0,85 procent betyder att köpkraften för grundtrygghetsförmånerna försämras med 2 procent i år. De lagstift-ningsändringar som gjorts 2016 och 2017 låginkomstandelen med 0,6 procentenheter och en ytterligare ökning av låginkomstandelen är att vänta 2018 och 2019. Köpkraften för de förmåner som är bundna till folkpensionsindex försvagas med sammanlagt cirka 5,3 procent mellan 2015 och 2019. Mellan 2017 och 2019 försvagas köpkraften för de här förmånerna med 2,6 procent. 

Nivån på grundtryggheten har bedömts vara låg redan före dessa ändringar. Enligt en utvärdering av grundtryggheten har de hushåll som lever på grundtrygghet inte tillräckligt stora inkomster för att ha råd med en rimlig konsumtionsnivå ens om man som inkomst inräknar ett kalkylmässigt utkomststöd.  

Utöver de tidigare nedskärningarna tänker regeringen nu sänka bostadsbidraget genom att återinföra ett tak för hur mycket bidrag man kan få per kvadratmeter och genom att binda justeringarna av bostadsbidraget till levnadskostnadsindex i stället för till hyresindex. På längre sikt sänker indexskiftet förmånens nivåutveckling avsevärt. Någon närmare bedömning av hur ett bidragstak per kvadratmeter kommer att påverka försörjningen kan ännu inte göras. De kommunvisa maxgränserna och de regionala skillnaderna i tillgången till hyresbostäder med skälig hyra och i hyresnivå är avgörande för vilka konsekvenser ändringen medför. Det är till exempel typiskt för huvudstadsregionen att hyrorna har stigit mer än den allmänna prisnivån, och i Helsingfors bor flertalet av bidragstagarna ensamma i en liten hyresbostad. I sådana bostäder är hyran per kvadratmeter den allra högsta.  

Det är i och för sig viktigt att dämpa ökningen av kostnaderna för bostadsbidrag, men vi anser att problemet med ökande kostnader inte kan lösas genom att försvaga stödet till låginkomsttagarna. De här nedskärningarna ger omedelbart utslag i låginkomsttagarnas vardag. Reformen försätter människor i ojämlik ställning och tvingar dem att söka utkomststöd. Enligt siffrorna i redogörelsen ska reformen sänka utgifterna för bostadsbidrag med 30 miljoner euro per år, men samtidigt leder den till att utgifterna för utkomststöd ökar med 17 miljoner euro. Ökningen av utgifterna för utkomststöd visar att ändringen ökar utnyttjandet av utkomststöd och därigenom också de flitfällor som är förknippade med förmånen. Detta trots att ett av målen för reformen är att stärka incitamenten för att ta emot arbete.  

I stället för att skära ned vore det bättre att stödja byggandet av bostäder med skäliga boendekostnader, att överhuvudtaget främja bostadsbyggandet och att stärka sysselsättningen. 

Regeringen fortsätter att straffa de arbetslösa. Avregleringen gäller inte de arbetslösa, utan regeringen lägger på dem ytterligare skyldigheter och ökar kontrollen av dem. Utkomstskyddet för arbetslösa förnyas genom en aktiverande modell, där den arbetslöse efter tre månaders arbetslöshet påförs en självriskdag per månad. Den arbetslöse kan undvika självriskdagen genom att vara aktiv. Aktivering är i sig en bra sak, men om modellen inte beaktar att de arbetslösa befinner sig olika situationer och har varierande funktionsförmåga kan den leda till att uttryckligen de mest utsatta utsätts för nedskärningar. Modellen kan leda till förvärrad marginalisering. Den kan också bidra till att människor måste ty sig till utkomststöd samt medföra flitfällor och byråkratiska hinder. Det förbättrar varken de arbetslösas förutsättningar för att få arbete eller deras välfärd. 

Vi ser det som nödvändigt att det till genomförandet av den aktiverande modellen ansluts tillräckligt med meningsfulla och sysselsättningsfrämjande tjänster av hög kvalitet. Likaså är det viktigt att en arbetssökande själv individuellt kan främja sin kompetens, sitt arbetssökande, sin sysselsättning eller inledandet av företagsverksamhet om lediga jobb eller service inte står att få. Som andra metoder bör man också beakta åtgärder som anknyter till att främja de arbetslösas arbetsförmåga såsom deltagande i kamratstödsgrupper, frivillig verksamhet och så vidare. De arbetslösa ska ha lika möjligheter att påvisa sin aktivitet och undvika självriskdagar. 

Regeringen tänker inte på försörjningen för dem som får en låg arbetspension. Vi förutsätter att regeringen gör upp ett åtgärdsprogram för att minska fattigdomen bland pensionärer och säkerställa pensionärernas försörjning. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid ställningen för äldre kvinnor och dem som får låg arbetspension. Som ett led i programmet ska regeringen bland annat utreda vilka alternativ det finns för att höja folkpensionen och utveckla beskattningen samt utreda effekterna av pensionstagarnas bostadsbidrag, service och serviceavgifter.  

Social- och hälsovårdsreformen måste få tillräckliga resurser

Vi har förbundit oss att genomföra en social- och hälsovårdsreform, som uppfyller de viktigaste och allmänt godtagna målen för en översyn av både socialvården och hälso- och sjukvården. Bland målen märks att främja välfärd och hälsa, minska skillnaderna i hälsa och välfärd, stärka primärvården och säkerställa lika tillgång till vård.  

Integrerad social- och hälsovård är en viktig metod för att främja hälsa och välfärd och att i förlängningen nå upp till de planerade besparingarna. När ansvaret finns samlat på ett ställe, försvinner frestelsen att ta till suboptimering. I stället blir det lönsamt att satsa på välfärdsstärkande angreppsätt och att förbättra servicen. I sista hand är det medborgarna som vinner på kuppen eftersom de får vårdinsatser av rätt slag och vid rätt tidpunkt utan att vårdbehovet som regel hinner bli för stort. Men den marknadsbaserade modell med många producenter som utgör kärnan i regeringens social- och hälsovårdsreform står långt ifrån det här idealet. Regeringens modell splittrar upp ansvaret för servicen på ett otal producenter, utan att det finns några genuina verktyg för att genomföra integrationen eller dämpa kostnaderna. Enligt vissa experter kommer regeringens modell att orsaka många problem, innebära att människor och kostnader flyttas mellan enheterna och i värsta fall försämra situationen för klienterna och patienterna. Ett absolut villkor för en modell med många olika producenter är att det finns effektiva och fungerande informationssystem. Patientuppgifter måste röra sig smidigt och säkert. Också patienterna behöver data för att kunna välja. För att modellen ska fungera krävs att konsumenterna är ytterst aktiva och servicemedvetna. Men man har knappt kommit igång med att ta fram jämförande data eller bygga upp en kunskapsbas. Experter anser det vara omöjligt att få fram fungerande IKT-system inom den planerade tidsramen och med de till buds stående resurserna.  

För det förberedande arbetet och styrningen i fråga om genomförandet av social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen, t.ex. för kostnaderna för landskapens temporära förvaltning och landskapsfullmäktige samt för upprättandet och startandet av landskapens servicecenter, anvisas det 58 miljoner euro 2018, 7,7 miljoner euro 2019, 2,2 miljoner euro 2020 och 1,2 miljoner euro 2021. Lösningarna för it-förvaltningen och it-systemen och de resurser dessa kräver kommer att preciseras under den fortsatta beredningen. För försöken med valfrihet inom social- och hälsovården avsätts 100 miljoner euro för 2018. Sakkunniga har under utskottets utfrågningar ansett att de planerade resurserna för genomförande av reformerna är alltför anspråkslösa. Det ska också noteras att det i redogörelsen föreslås nedskärningar på 166 miljoner euro i landskapens statsandelar för 2020, dvs. då reformen är inne i den kritiska startfasen. Att så radikalt skära ned på anslagen mitt under omvälvningen kan till och med äventyra patientsäkerheten och folkhälsan. 

Också målet att genom reformen bryta kostnadsutvecklingen och uppnå inbesparingar på 3 miljarder euro fram till 2029 anses vara orealistiskt. Propositionerna om ordnandet av social- och hälsovårdstjänster, valfrihet och landskapsreformen ger i de föreslagna formerna inga inbesparingar såvida inte servicenivån försvagas eller klientavgifterna höjs.  

Europarådets utskott för sociala rättigheter konstaterade i ett avgörande av den 9 maj att miniminivån på den sociala trygghet som utgörs av arbetsmarknadsstöd och bostadsbidrag är för låg i Finland. Finland har upprepade gånger ansett att det sociala trygghetssystemet måste granskas som en helhet där man beaktar såväl servicen som exempelvis klientavgifterna. Genom den oreda som social- och hälsovårdsreformen ställer till hotas nu också servicekvaliteten och den nuvarande nivån på klientavgifterna. Regeringen tänker dessutom ytterligare försvaga bland annat personaldimensioneringen och personalstrukturen inom äldreomsorgen, trots att det dagligen kommer rapporter från fältet om att dimensioneringen är alltför knapp, att det inte går att göra ett bra jobb, att vårdpersonalen stupar under arbetsbördan och att patientsäkerheten äventyras.  

Vi ser det som nödvändigt att social- och hälsovårdsreformen genomförs kontrollerat och stegvis. Först gäller det att få ordning på det plan där servicen ska ordnas (landskapen), därefter kan vi besluta om finansieringssystemet och till slut kan vi öka valfriheten på ett sätt som tryggar medborgarnas lika rätt till goda social- och hälsovårdstjänster i rätt tid. Med en hanterbar förändringsprocess blir det möjligt att ha kvar dagens service på en rimlig nivå och utveckla tjänsterna. 

Avslutningsvis

Utgifterna för utkomststöd kommer att stiga när regeringen fryser index för de grundläggande trygghetsförmånerna och bostadsbidraget. Utkomststödet får en allt större roll i det sociala trygghetssystemet. Institutet för hälsa och välfärd menar att detta, och den förmånsbehandling som skapats för utkomststödet hos FPA, har skapat förvirring i fråga om det behovsprövade utkomststödets roll som en sista utväg i socialskyddssystemet. Vi har också tidigare noterat att de ständiga nedskärningarna i grundläggande förmåner på sikt leder till att de orsaksbaserade sociala trygghetsförmånerna och bostadsbidraget förlorar i betydelse och det behovsprövade och hushållsspecifika utkomststödet i stället blir viktigare för människors försörjning och boendeutgifter. 

Därför uppskattar och välkomnar vi regeringens beslut att bereda en genomgripande översyn av det sociala trygghetssystemet. Vi hoppas och föreslår att också oppositionen involveras i beredningen, så att vi genom reformen kan skapa en modell som står sig i tiden och överlever olika regeringssammansättningar.  

Allmänt

Finlands ekonomi visar äntligen tecken på återhämtning men står fortfarande inte på stabil grund. Statsskulden växer fortfarande. Det är bra att det görs satsningar på förebyggande arbete och att anslagen för skyddshem utökas. Flitfällorna måste absolut elimineras, eftersom regeringens främsta mål måste vara att höja sysselsättningen. Tyvärr underlåter regeringen att genomföra de stora reformer som behövs, trots att den medger att sysselsättningsmålet på 72 procent inte kommer att nås. 

Fler kvinnor kan slussas ut i arbetslivet med en reform av hemvårdsstödet och familjeledigheterna  

Sysselsättningsnivån bland kvinnor är lägre i Finland än i de övriga nordiska länderna. Orsaken till det är att vårt nuvarande hemvårdsstöd och system för familjeledighet inte sporrar mammornas karriärer i arbetslivet.  

Återgången till arbetslivet fördröjs, vilket samtidigt sänker kvinnornas lön och pension. Hemvårdsstödet måste ses över; det bör ges ut för en kortare maxtid än i dag. Dessutom bör familjeledigheterna revideras så att det nuvarande systemet med inkomstbunden moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet ersätts med modellen 6+6+6. Den modellen sporrar papporna att utnyttja familjeledigheten. Om båda föräldrarna utnyttjar hela sin rätt till familjeledighet, förlängs den inkomstbundna familjeledigheten till sammanlagt 18 månader. Modellen 6+6+6 förlänger familjeledighetens inkomstbundna del till 12 månader för den ena föräldern (maxlängden är i dag cirka 10,5 månader för mammorna). Den grupp som kan utnyttja familjeledigheten måste utvidgas så att ledigheten också ska gälla pappor som inte bor tillsammans med barnets mamma. Också någon annan som står familjen nära skulle kunna utnyttja de sista sex månaderna av ledigheten. Maxlängden för hemvårdsstöd skulle förkortas från nuvarande 26 månader till 13 månader. Därigenom vill vi uppmuntra kvinnor att gå tillbaka till arbetslivet tidigare än i dag. Familjerna ska ges rätt att flexibelt välja när det förkortade hemvårdsstödet utnyttjas. I det stora sammanhanget betyder det att hemvårdsstödet — om det utnyttjas oavbrutet genast efter föräldraledigheten — maximalt kan utnyttjas fram till dess att barnet fyller 2 år och 6 månader. 

Syftet med reformen är att göra det lättare att kombinera arbetslivet och familjen. I exempelvis Sverige uppmuntrar arbetskulturen mammorna att återgå till arbetslivet på deltid redan i ett tidigare skede. Därigenom är det också möjligt att de hela tiden håller sig bättre à jour med utvecklingen i arbetslivet. Avsikten är inte att tvinga ut mammorna i arbete, utan att underlätta kvinnornas sysselsättning och återgång i arbete, möjliggöra flexiblare deltidsarbete och öka pappornas medverkan i vården av barnen. Genom att satsa på ett jämlikt familjeledighetssystem investerar vi samtidigt i framtiden och i familjernas välfärd. 

Även om det ser ut som om Finlands ekonomi håller på att vända uppåt ger inte regeringens redogörelse om planen för de offentliga finanserna 2018—2021 nya lösningar i den omfattning som de aktuella utmaningarna för ekonomin och sysselsättningen kräver. Det finns saker i redogörelsen som vi kan omfatta, men många goda initiativ urvattnas i genomförandefasen. Dessutom är många av de åtgärder regeringen hittills genomfört tyvärr riktade mot de människor som redan tidigare var mest utsatta. Det skulle ha behövts förslag som rättade till detta missförhållande.  

Social- och hälsovårdsutskottet tar i sitt utlåtande fasta på ett flertal viktiga teman och aspekter. Utöver dem vill jag dels lyfta fram vissa delområden som helt glömts bort, dels framföra att jag är av annan mening i fråga om vissa teman som tas upp i utlåtandet. Därför lämnar jag en avvikande mening till utskottets utlåtande. 

De äldre och barnfamiljerna

Regeringen har under den här valperioden vidtagit många åtgärder som försämrat situationen för de grupper som redan tidigare var mest utsatta, däribland de äldre och barnfamiljerna. I fråga om många åtgärder har man inte ens lyckats göra ordentliga bedömningar av de olika propositionernas sammantagna konsekvenser, vilket lett till oskäligt betungande lösningar. Jag omfattar social- och hälsovårdsutskottets konstaterande att de samlade konsekvenserna av de föreslagna ändringarna i fråga om förmåner, klientavgifter och skatter ytterligare måste förbättras för att riksdagen ska få tillgång till nödvändig information som underlag för sina beslut, och att också bedömningen i efterskott måste utökas exempelvis genom att bedömningar görs årligen och nödvändiga åtgärder vidtas i det fall att konsekvenserna för vissa befolkningsgrupper är större än beräknat.  

En god ålderdom förutsätter rätt till fullständigt människovärde, grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter. De här värdena måste förbli grundpelarna i vårt samhälle. En av våra beslutsfattares viktigaste uppgifter är att trygga en värdig ålderdom. Det relativa antalet vårdare är inte tillräckligt stort. Vid dimensioneringen får man inte glömma att endast de som har avsevärt nedsatt funktionsförmåga och stort vårdbehov bor på institution idag. Det finns så gott som inga lättbehandlade klienter längre som kan jämna ut personaldimensioneringen vid institutionerna, eftersom de bor kvar hemma där de får stöd. Alla vårdenheter klarar i dagsläget inte av att trygga en tillräckligt god basvård.  

Läkemedelsersättningarna har redan sänkts flera gånger under den här regeringsperioden. Högre självrisker är ett direkt ingrepp i äldre människors redan nu dåliga möjligheter att försörja sig. Sådana sparåtgärder slår hårdast mot dem som redan nu har det sämst ställt.  

Regeringen sänkte också de indexbundna förmånerna, däribland barnbidraget och det allmänna bostadsbidraget, med 0,85 procent. Också dessa nedskärningar drabbar de mest utsatta, såsom barnfamiljer och äldre med låga inkomster.  

Tyvärr hittade regeringen i samband med halvtidsöversikten inga lösningar som kunde råda bot på dessa problem.  

Däremot är införandet av försörjartillägget till studerande med familj ett litet steg i rätt riktning. Tyvärr är denna höjning som gäller barnfamiljer alltför liten. Den täcker inte ens den tidigare nedskärningen i studiestödet. I kristdemokraternas alternativa budget föreslog vi en höjning av försörjartillägget med 200 euro. Det har blivit ytterst svårt och ekonomiskt utmanande att kombinera studier och familjeliv i Finland. Studerande familjer lever under fattigdomsgränsen. De borde få mer stöd, så att det blir möjligt att bilda familj redan under studietiden. Genom att stödja studerande familjer får också fler unga kvinnor möjlighet att gå ut i arbetslivet efter studierna. Det bidrar alltså till ökad jämställdhet i arbetslivet.  

Sänkningen av avgifterna för småbarnspedagogisk verksamhet är visserligen en välkommen åtgärd för många medelinkomstfamiljer, men också på den här punkten hade det varit välkommet med en djärvare utveckling av familjeledigheterna och dagvården. Exempelvis skulle kristdemokraternas småbarnsbonus (Taaperobonus) ge barnfamiljerna ökad flexibilitet, tydlighet och valfrihet. Enligt den modellen utbetalas ett stöd på 350 euro för varje barn i dagvårdsålder som inte får kommunal barndagvård. Familjerna ska flexibelt kunna använda stödet för att köpa omsorgstjänster eller hemvård. Bonusen skulle vara till nytta särskilt för dem med atypisk eller tillfällig anställning, för familjer med många barn och för dem som själva ordnar vården av barnet.  

Det sociala trygghetssystemet, sysselsättningen och utbildningen

Våra system för bostadsbidraget och den sociala tryggheten behöver ses över. De ständigt ökande bostadsbidragen kanaliseras till hyresgivarna och höjer den allmänna hyresnivån. Regeringens hafsigt beredda nedskärningen av bostadsbidraget skapar nu dock stora problem för många. Människor kommer att tvingas söka utkomststöd. Översynen av bostadsbidraget borde ha kopplats till den stora revideringen av den sociala tryggheten och den borde ha genomförts så att ingen som är beroende av stödet hamnar i knipan. I det här sammanhanget måste man påpeka att det också är viktigt att kraftigt främja byggande av nya, förmånliga bostäder. När totalreformen av den social tryggheten inleds bör beredningen beakta Kristdemokraternas flexibla modell för grundtrygghet. Modellen eliminerar flitfällor och uppmuntrar till att arbeta.  

Regeringens nedskärningar inom utbildningen är på många sätt förödande. En försvagad utbildning ger verkningar för individerna, företagen, kommunerna och regionerna och i slutändan för sysselsättningen och konkurrenskraften i hela landet. När man prutar på utbildningskvaliteten prutar man samtidigt på kompetensen. Med hänsyn till såväl individens som samhällets konkurrenskraft är det viktigt att stärka kompetensen i stället för att som regeringen försvaga den. För näringslivet är det livsviktigt att få tillgång till kunniga anställda med högklassig utbildning. Konkurrenskraftsavtalet kommer inte att ge någon större nytta om arbetskraftens produktivitet samtidigt försvagas. Mot den bakgrunden är de nu föreslagna extra anslagen för forskning, utveckling, exportfrämjande och utbildning ytterst välkomna, men också dessa satsningar är alltför blygsamma. 

Det blev inte mycket av regeringens sysselsättningsreform. Några större framsteg nåddes inte i fråga om lokala avtal och inget gjordes heller åt de missriktade företagsstöden. Små satsningar gjordes på arbetskraftstjänsterna, men inte i den utsträckning som skulle krävas. Finlands stödsystem sporrar fortfarande inte arbetslösa att ta emot jobb.  

Social- och hälsovårdsreformen

Valfrihet för individen är i princip något välkommet. Friheten att välja social- och hälsovårdstjänster måste utvecklas och främjas kontrollerat och stegvis, så att målen för reformen — dvs. att minska ojämlikheten, öka integrationen och dämpa kostnaderna — verkligen uppnås. Det krävs stora förändringar i regeringens modell för valfrihet för att vi ska kunna nå målen och samtidigt bevara väl fungerande element och förfaringssätt.  

Regeringens riktlinjer för valfrihetsreformen skapar alltför stort utrymme för uppkomsten av regionala privata och stora internationella centra. För att medborgarna verkligen ska få frihet att välja måste de mindre tjänsteproducenterna, småföretagen, organisationerna och stiftelserna ha förutsättningar att fortsätta med sin verksamhet också efter reformen. Som reformen ter sig idag vilar förutsättningarna uttryckligen för de små aktörerna på mycket osäker grund.  

En stor fråga — med tanke på den ytterst strama tidsplanen — är hur datasystemen kommer att fungera. För att reformen ska lyckas krävs att patient- och klientdatasystemen fungerar smidigt och säkert. Det är dock inte möjligt med den ytterst strama tidsplan som regeringen satt upp.  

Det måste finnas någon som har det övergripande ansvaret för social- och hälsovårdstjänsterna. Regeringens modell med tvångsbolagisering slår sönder servicekedjorna, och samtidigt riskerar kostnaderna skena iväg. De uppspjälkade vårdkedjorna försvagar ställningen särskilt för dem som behöver mycket service och leder lätt till ökade kostnader. I värsta fall hamnar patienten eller klienten utom räckhåll för vårdkedjan. Det behövs mer personalresurser, läkare och skötare, och tjänsterna måste ges i rätt tid och vara korrekt dimensionerade. Betydligt större resurser måste riktas till förebyggande basala tjänster som stärker välfärden. Det skulle inte bara öka välfärden bland medborgarna utan också ge de inbesparingar som eftersträvas.