Motivering

Lagstiftningens konsekvenser för tillgången till butikstjänster och konkurrensen

En arbetsgrupp tillsatt av miljöministeriet har börjat utreda hur den gällande lagstiftningen inverkar på servicenätets utveckling, tillgången till butikstjänster och konkurrensen mellan butiker av olika typ. Särskild uppmärksamhet ägnas åt att strukturen hos handeln i olika boendemiljöer ska vara så diversifierad som möjligt. Arbetsgruppens mandattid löper ut den 30 september 2007.

Markanvändnings- och bygglagen styr områdesanvändningen och byggandet. Planläggning och markpolitik spelar en mycket viktig roll. Genom reglering av markanvändningen säkerställs en intakt samhällsstruktur och tillgång på bl.a. butikstjänster. Bestämmelserna om stora detaljhandelsenheter är viktiga i detta sammanhang. Vid sidan av samhällsstrukturen bör markanvändningspolitiken beakta de utmaningar som förändringarna i befolkningens åldersstruktur innebär för servicens tillgänglighet.

Enligt markanvändnings- och bygglagen får stora detaljhandelsenheter inte placeras utanför ett område som i landskaps- eller generalplanen är avsett för centrumfunktioner, om inte området i detaljplanen särskilt har anvisats för detta ändamål. Med stor detaljhandelsenhet avses en butik med mer än 2 000 kvadratmeter våningsyta. Detta gäller inte utrymmeskrävande specialvaruhandel. Bestämmelserna om placering gäller också om butikerna byggs ut eller ändras till stora enheter. Den definition av storenhet som är inskriven i den finländska lagstiftningen används inte internationellt. I internationella sammanhang och i all statistikföring används begreppet försäljningsareal och gränsen för storenhet går vid 2 500 försäljningskvadratmeter. Våningsytan är större än försäljningsarealen.

I sitt utlåtande till utskottet anser företagarna att planläggningen i fråga om placering av stora handelsenheter har fungerat bra och varit behövlig. Markanvändningen har en viktig styrande effekt på serviceutbudet i kommuncentrumen. För specialvaruhandeln och andra företag har det stor betydelse var de stora handelsenheterna placeras, för de inverkar på kundantalet.

Ekonomiutskottet anser att lagstiftningen om att inrätta stora butiker bör granskas på nytt med beaktande av internationell praxis, samhällsstruktur och konkurrens samt dessutom ur kundernas synvinkel. Revideringarna bör övervägas med tanke på att det sker förändringar i sätten att bedriva handel, varusortimenten, konsumtionsvanorna och köpbeteendet samt befolkningens åldersstruktur.

Ekonomiutskottet ser det som viktigt att arbetsgruppens arbete och det påföljande, förhoppningsvis omfattande, utbytet av åsikter ska resultera i förslag som så väl som möjligt tillfredsställer alla parter.

Ekonomiutskottet hänvisar till miljöutskottets utlåtande som behandlar markanvändningspolitiken och tillgången till butikstjänster.

Öppettider

Enligt den gällande lagen får minutaffärer hålla öppet vardagar kl. 7—21, med undantag för lördagar 7—18. Dagligvarubutiker med en försäljningsareal om högst 400 kvadratmeter får hålla öppet på söndagar under årets alla månader, och övriga butiker i maj, juni, juli och augusti samt i november och december kl. 12—21.

Butikerna får inte hålla öppet på kyrkliga högtidsdagar, första maj, mors dag, fars dag eller självständighetsdagen och inte efter klockan 18 på nyårsafton och valborgsmässoafton eller efter klockan 13 på julafton och midsommarafton. Däremot får butiker om högst 400 kvadratmeter hålla öppet högst fyra timmar mellan klockan 8 och 18 den sista av på varandra följande kyrkliga högtidsdagar.

Länsstyrelsen beviljar undantagstillstånd för butikerna att hålla öppet under andra tider.

Begränsningarna gäller inte bl.a. butiker utanför tätorter, butiksbussar, bilaffärer, servicestationer och kiosker vars försäljningsareal är högst 100 kvadratmeter.

I kiosker får vissa produkter som är uppräknade i lagen inte säljas om minutförsäljningspriset är högre än 168,18 euro (1 000 mark). Begränsningarna gäller inte livsmedel.

I fråga om servicebranscher gäller begränsningarna i öppethållningen endast frisersalonger. Andra servicebranscher kan själva besluta om sina öppettider.

Antalet företag i handelsbranschen är totalt ca 46 500 och de sysselsätter ca 260 000 personer. Antalet sysselsatta i handeln har ökat i flera års tid. Enligt den senaste statistiken minskade de sysselsatta under det första kvartalet 2006 men började därefter öka igen. Handeln sysselsätter över 12 procent av alla sysselsatta. Den är den största enskilda branschen.

Dagligvaruhandeln och specialvaruhandeln har olika synpunkter på öppettiderna. Dagligvaruhandeln föreslår att regleringen ska slopas så att produktiviteten och konkurrenskraften blir bättre. Specialvaruhandeln talar däremot huvudsakligen för en reglering av öppettiderna. Uppfattningen varierar dock beroende på specialområde. Även om regleringen slopades skulle bara en del av specialvarubutikerna utnyttja den fria öppethållningen.

De enskilda butikerna har begränsade möjligheter att bestämma över sina förhållanden, för de styrs av den affärskedja de hör till. På grund av konkurrensen är öppettiderna i praktiken inte valfria i köpcentra och inte heller i fråga om små specialvarubutiker nära köpcentra eller stormarknader. Små butiker som drivs av företagare måste hålla öppet under de tider då kunderna är ute och handlar även om det företagsekonomiskt sett inte är lönsamt. Därför borde affärskedjor och köpcentra låta de butiksinnehavare de har avtal med bestämma över öppethållningen. Det kunde få en reflekterande effekt på butikerna i näromgivningen.

Arbetstagarna anser för sin del att öppethållningen inte behöver utvidgas. I sitt utlåtande behandlar arbetslivs- och jämställdhetsutskottet de konsekvenser som butikernas öppettider får i arbetstagarnas och kundernas vardag.

Ekonomiutskottet anser att bestämmelserna om öppettider åtminstone bör bli tydligare så att de bättre motsvarar konsumenternas och handelsnäringens behov. De gällande bestämmelserna kan också leda till konstgjorda lösningar och en snedvriden konkurrens. Samtidigt måste vi överväga om det finns skäl att bara reglera en enda sektor inom servicen. Lagstiftningen måste revideras så att också arbetstagarna kan godta den.

Läkemedel för egenvård

Enligt läkemedelslagen får ett nytt apotek inrättas om tillgången på läkemedel förutsätter det. En apotekare får hålla högst tre filialapotek på ett område som på grund av att befolkningsmängden är liten inte kan anses erbjuda tillräckliga verksamhetsbetingelser för ett självständigt apotek, men där tillgången på läkemedel förutsätter apoteksrörelse. På ett område som saknar apotek eller filialapotek och från vilket förbindelsen till närmaste apotek eller filialapotek till följd av långa avstånd eller av motsvarande orsaker är dålig, får en apotekare ha ett medicinskåp. För alla dessa behövs tillstånd av läkemedelsverket.

För närvarande finns det totalt 799 apotek i Finland. Dessutom upprätthåller och övervakar apoteken ca 150 medicinskåp med ett begränsat sortiment av läkemedel för egenvård.

Läkemedelslagen avser att upprätthålla och främja tryggheten i fråga om läkemedel och deras användning samt en ändamålsenlig användning av läkemedel. Läkemedel delas in i läkarordinerade receptbelagda läkemedel och icke receptbelagda läkemedel för egen vård. De får säljas på apotek, filialapotek och ur medicinskåp, med undantag för vissa naturmedel och homeopatiska preparat. Enligt den lag som trädde i kraft i början av februari 2006 är det tillåtet att med tillstånd av kommunen i fråga sälja nikotinpreparat till personer över 18 år i dagligvarubutiker som säljer tobak.

Den allmänna planeringen, styrningen och övervakningen av läkemedelsförsörjningen handhas av läkemedelsverket, som hör till social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde.

Enligt redogörelsen kan det finnas behov av att med hjälp av medicinskåp förbättra tillgången på läkemedel för egenvård i de områden där det inte finns några apotek eller filialapotek. Utvecklingsbehoven kommer att utredas av social- och hälsovårdsministeriets arbetsgrupp som också i övrigt ska utreda möjligheterna att utveckla det nuvarande apoteksbaserade systemet för distributionen av läkemedel. Dessutom kommer det in information när man följer upp och utvärderar konsekvenserna av den utvidgade försäljningen av nikotinpreparat. Arbetsgruppens mandattid löper ut den 28 februari 2007.

Ekonomiutskottet omfattar ståndpunkten i redogörelsen att läkemedel för egenvård bör säljas via det nuvarande distributionssystemet på apotekens ansvar. Läkemedelsdistributionen är en del av hälso- och sjukvården. Det har inte påvisats några stora brister i tillgången på läkemedel. Om tillgången trots det behöver förbättras bör distributionssystemet i första hand utvecklas så att det blir tillräckligt heltäckande. En utvidgning av försäljningen av läkemedel för egenvård så att de tryggt och i form av ett begränsat sortiment kan säljas i dagligvarubutikerna bör övervägas i det fall att apoteken inte i rimlig mån tillgodoser tillgången trots att de utnyttjar sina lagfästa möjligheter.

Utgångspunkten bör vara att läkemedel används för att behandla eller förebygga sjukdomar. Enligt lag ska apoteken ha farmaceututbildad personal som kan ge kunderna råd om hur läkemedlen används riktigt och säkert.

Ekonomiutskottet anser att det nu är befogat att vänta på att utredningarna ska bli färdiga.

I sitt utlåtande anser social- och hälsovårdsutskottet att det är motiverat att statsrådet i sin redogörelse inte föreslår stora ändringar i detaljhandeln med läkemedel på handelspolitiska grunder.

Svaga alkoholdrycker

Syftet med alkohollagen är att genom styrning av alkoholkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen. Alko har ensamrätt till detaljhandeln med alkoholdrycker, med följande undantag. Länsstyrelsen kan bevilja tillstånd för detaljhandel med genom jäsning tillverkade alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent alkohol. Sådana produkter säljs framför allt i dagligvarubutiker, i kiosker och på servicestationer. I förordningen finns närmare bestämmelser om försäljningstider, åldersgränser och försäljningsvillkor. Dessutom får alkoholdrycker som framställts genom jäsning och som innehåller högst 13 volymprocent alkohol med tillstånd av länsstyrelsen säljas av den som har beviljats tillstånd för framställning av produkten i fråga.

Enligt vad som stadgas genom förordning kan Alko sälja alkoholdrycker också genom att leverera dem till beställare eller köpare om det är minst 20 kilometer till närmaste alkoholaffär eller överlåtelseställe.

För närvarande täcker nätverket av Alkobutiker hela landet. Ca 80 procent av finländarna bor på mindre än fem kilometers avstånd från närmaste Alkobutik eller överlåtelseplats. Utöver dessa finns det nästan 7 000 andra utminuteringsställen för alkoholdrycker. I redogörelsen finns närmare uppgifter om försäljningen av alkoholdrycker i Finland.

I redogörelsen sägs att den totala alkoholkonsumtionen 2004 var 10,3 liter per invånare omvandlat till ren alkohol. Enligt utredning steg totalkonsumtionen till 10,5 liter per person år 2005. Konsumtionen har ökat under hela 2000-talet. Orsakerna är att alkoholskatten sänkts, bestämmelserna om införsel liberaliserats, att Estland blivit medlem i EU, öl blivit en produkt som säljs med specialerbjudande och att den ekonomiska utvecklingen gått i positiv riktning.

Alkoholskadorna har ökat, i synnerhet sjukdomar och dödlighet men också problem med den allmänna ordningen och säkerheten. Alkoholen orsakar mycket mänskligt lidande för brukarna själva och bland människorna samt medför stora kostnader för samhället.

Ekonomiutskottet instämmer i synpunkten i redogörelsen att de eventuella revideringarna av lagstiftningen om detaljhandel i första hand bör göras utgående från folkhälsoaspekter. Enligt utredning är regleringen av detaljhandeln med alkoholdrycker fortfarande ett effektivt sätt att begränsa alkoholskadorna.

Ekonomiutskottet hänvisar också till det som social- och hälsovårdsutskottet i sitt utlåtande säger om detaljhandeln med alkohol.