Motivering
Allmänt.
Finlands ekonomiska välfärd har länge baserat
sig på användningen och förädlingen
av naturresurserna. Traditionella, starka industribranscher genomgår
en kraftig förändring och dessa branscher kan
inte längre förväntas utgöra grunden
för Finlands export på samma sätt som tidigare.
Man kan bl.a. se positiva tecken i den förnyelse som pågår
inom skogssektorn. Uppkomsten av nya former av affärsverksamhet
förutsätter att man värnar om näringslivets
konkurrenskraft och med ändamålsenliga styrmetoder och
tillgång till inhemska naturresurser skapar verksamhetsförutsättningar
för en bioekonomi med inhemska produktionsinsatser. Med
bioekonomi kan man stimulera den ekonomiska tillväxten
och skapa nya arbetstillfällen både på landsbygden
och i industrialiserade områden, minska beroendet av fossila
bränslen och förbättra primärproduktionens
och processindustrins ekonomiska och ekologiska hållbarhet.
För att uppnå detta mål är det
av stor vikt att skapa en attraktiv miljö för
investeringarna så att användningen och förädlingen
av våra naturresurser kan utvecklas. Felaktiga styrmedel
kan höja kostnaderna och sätta upp oändamålsenliga
gränser för utnyttjandet av naturresurser.
Genomförandet av naturresursstrategins vision och redogörelsens
rubrik förutsätter att vi har en framgångsrik
industri. I ett samhällsekonomiskt perspektiv är
det nödvändigt att främja en hållbar
tillväxt och säkra tillräckliga naturresurser
också i framtiden. Som jord- och skogsbruksutskottet har
påpekat bidrar man positivt till utvecklingen av hela Finlands
region- och samhällsstruktur genom att utnyttja åkrar,
skogar och viltbestånd samt fiskbestånd på ett
hållbart sätt: upprätthållandet
av den infrastruktur som behövs för naturresursekonomin
tjänar också andra behov i samhället.
Också torvutvinning är motiverat så länge
vi använder andra fossila bränslen. Gruvindustrins
processer och verksamhetsmodeller ska vidareutvecklas så att
mineraltillgångarna i vår jordmån kan
utnyttjas bättre på ett för miljön
hållbart sätt. Det är viktigt att det
allmänna för sin del skapar förutsättningar
för förädling av malmer och mineraler. Inhemsk
livsmedelsproduktion bidrar till ökad självförsörjning
och bättre försörjningsberedskap under
undantagsförhållanden.
Grunden för det finländska skogsbruket är
en allsidig användning av skogarna där ekonomiskogarna
erbjuder olika ekosystemtjänster på ett mångsidigt
sätt. Virkesproduktionen är sammankopplad med
andra användningsformer och med skyddet av naturvärden
med utgångspunkt i olika parallella mål. Det är
problematiskt för Finland om dessa mål ses på EU-nivå som
alternativa eller varandra uteslutande. Principen om allsidig användning
ska bibehållas också i fråga om vattendrag.
Inflytande på övernationell lagstiftning.
Eftersom linjedragningar från EU har en stor
betydelse för vår ekonomi som baserar sig på utnyttjande
av naturresurserna, är det mycket viktigt att beakta finländska
naturresurspolitiska aspekter, när reglering och strategier
på EU-nivå bereds. Att påverka EU på ett
handlingskraftigt och proaktivt sätt är effektivast
i ett tidigt skede av beredningen: ministerierna borde ha en initiativrik
roll och resurser för att påverka i förhand
tillsammans med intressentgrupperna. Finland ska skapa egna för
våra förhållanden lämpliga uppföljningsmetoder
och försöka främja användningen
av dem i EU. Vi måste också försöka
se till att de skyldigheter som åläggs industrin är konkurrenskraftiga
i ett internationellt perspektiv också i förhållande
till tredje länder. Sådana EU-normer ska undvikas
som skapar osäkerhet och försämrar möjligheterna
att investera i en miljövänligare produktion och
ställer EU-länderna i en sämre ställning
i förhållande till tredje länder. Dessa
principer ska följas när Finland som en del av
EU deltar i förhandlingarna om WTO-avtal.
Tillståndsförfarandet.
Naturresurspolitiken uppfattas för närvarande
som splittrad. Bioekonomin kan främjas bara om det sker
samtidigt och går i samma riktning på flera politikområden.
I organiseringen av tillståndsförvaltningen måste
man vidta sektorsövergripande och tväradministrativa åtgärder.
Genom harmonisering och inbördes samordning av processerna
kan stora förbättringar uppnås. Nuläget
upplevs delvis som oändamålsenligt komplext med överlappande
skyldigheter. Det skulle vara viktigt att i större utsträckning än
nu ha en gemensam tillgång till separata processer och
olika myndigheters informationsmaterial.
Enligt uppgift till ekonomiutskottet kan processen göras
betydligt smidigare t.ex. genom ett elektroniskt miljötillståndsförfarande.
Detta gagnar både tillståndssökande,
myndigheter och andra berörda. Ekonomiutskottet välkomnar
målet att regionförvaltningsverken under 2015
helt övergår till en elektronisk hantering av
miljötillstånd. Målet bör vara
att det ställs maximigränser för
hur länge tillståndsprocessen får pågå.
Framtida utvecklingstrender och möjligheter.
Ekonomiutskottet omfattar riktlinjerna för främjande
av naturresursekonomin och resurseffektivitet i framtidsutskottets
utlåtande. En hållbar användning av de
begränsade naturresurserna ska ses som möjliggörare
av nya affärsmodeller och inte som en begränsande
faktor. Det är viktigt att riktlinjerna på olika
politikområden pekar åt samma håll.
För att utveckla ny affärsverksamhet ska vi
ha bättre beredskap att identifiera och förutse
nationella och internationella utmaningar och behov. I det här
avseendet borde samarbetet mellan företagen och den offentliga
sektorn intensifieras för att skapa internationellt lockande
försöksmiljöer. Att främja cleantech
i offentlig upphandling innehåller en stor potential för
en pionjärmarknad. För att detta mål
ska nås behövs det sannolikt helt nya upphandlingsprocesser
och budgetförfaranden.
Avslutningsvis.
En hållbar naturresursekonomi förutsätter
också konkurrenskraftiga företag och att finansiering
riktas i synnerhet till kommersialisering av produkter och tjänster
och till försöksprojekt. Finland bör
få centra för pilot- och demonstrationsprojekt
som är tillräckligt stora. Det finns gott om outnyttjade
möjligheter i användningen av offentlig upphandling
för demonstrering av nya lösningar och skapande
av referenser. Resurser ska särskilt riktas till sektorer med
exportpotential.
Användningen av inhemsk biomassa i energiproduktionen
och som råvara i biobränslen måste ökas
genom en långsiktig energipolitik. Användningen
av biomassa i energiproduktionen är viktig och hjälper
Finland att nå målen för användning
av förnybar energi, men samtidigt ska en produktion med
högre bearbetningsgrad eftersträvas. Bioprodukter
måste ges fördelar i förhållande
till produkter tillverkade av icke-förnybara naturresurser.
En hållbar naturresurspolitik förutsätter
en övergripande analys som förenar olika naturresurser
och sektorer. Ett djupare samarbete mellan olika förvaltningsområden
hör till de centrala målen och en utmaning i att
ta fram en genuin samlad strategi, vilket också miljöutskottet
uppmärksammat i sitt utlåtande. Resurseffektivitet
innebär i praktiken att naturresurser används
på ett sätt som minimerar miljö- och
klimateffekter och att sådana nyttigheter prioriteras som
ger mest mervärde, skapar arbetstillfällen och
bidrar till bättre kolbalans.