Motivering

När vi talar om arbets- och näringsministeriet talar vi om ett historiskt sett gigantiskt projekt. Det nya sammanslagna ministeriet är tänkt att få ca 670 anställda. Det exceptionellt brådskande förfarande som nu föreslagits kan inte anses motiverat med hänsyn till ett hur enormt projekt det handlar om. Bestämmelser om inrättande av tjänster vid det nya ministeriet utfärdas genom en speciallag och tjänsterna föreslås bli tillsatta redan före lagens ikraftträdande. Man vinner tid genom det exceptionella förfarandet, men inte mer än en, högst två månader. Men denna onödiga brådska kan leda till att den framgång man räknat med uteblir och projektet saklig sett blir en flopp.

I 11 § i lagen om statsrådet ges statsrådet möjlighet att överföra tjänser från ett ministerium till ett annat i samband med ändringar i verksamhetsområden. Enligt övergångsbestämmelsen i det nu aktuella lagförslag 1 är det tillåtet att inrätta en ny tjänst om tjänsteuppgifterna ändras väsentligt och tillsätta den utan att den förklaras ledig. När det handlar om att inrätta eller ändra ministerietjänster kan det inte anses vara rätt att tjänster för ministeriets högsta ledning tillsätts i hast i ett avvikande förfarande. Tjänsterna kan trots allt inrättas i normal ordning i budgeten för 2008 från årets början.

Regeringen nämner i propositionen det nya styrelsesättet kallat matrisförvaltning. Enligt uppgift är det inte säkert att de två ministeriernas divergerande befogenheter inte är oförenliga med syftet och andemeningen i grundlagens 68 §. Matrisförvaltning förefaller inte lämpa sig för enrådighetsverk. Verksamhetsidén kan leda till interna konflikter som bara kan lösas med hjälp av ett tydligt reglemente för statsrådet och en arbetsordning för ministeriet. Några sådana har utskottet inte sett till.

Det tillsattes en ledningsgrupp för att förbereda inrättandet av arbets- och näringsministeriet men det skedde så sent som den 9 maj 2007. Riksdagen fick inte förrän helt nyss lagförslagen gällande projektet. Överlag har det gigantiska projektet beretts i ilfart utan tid för en tillräckligt öppen offentlig debatt. Ur demokratisynvinkel är det dubiöst att beslutet om ministeriets organisationsstruktur i sista hand fattades av några statssekreterare utan att saken debatterades öppet.

Regeringens sammantagna agerande fyller inte dagens krav på öppenhet och strider mot prinperna om god förvaltning. Över huvudtaget skulle hela det viktiga ministerieprojektet behöva gås igenom minutiöst och tillräckligt med tid avsättas för beredningen för att det ska kunna ros i land på ett korrekt och framgångsrikt sätt. Därför föreslår vid att riksdagen godkänner ett uttalande om att lagförslagen ska träda i kraft den 1 juli i stället för den 1 januari 2008.

Motivering

Det innebär en betydande omställning i statsförvaltningen att handels- och industriministeriet och arbetsministeriet läggs ner och att ett nytt gemensamt arbets- och näringsministerium inrättas. I nuläget är det helt omöjligt att bedöma vilka resultaten och konsekvenserna kommer att bli. Det vore naturligare att tala om möjligheter och hot, resurser och risker än om bra eller dåliga följder som säkert kommer att bli verklighet. I bästa fall kan det nya ministeriet medge en effektivare resursanvändning och en uppluckring i den traditionella, sektorspecifika byråkratin. Men i värsta fall kan det bli ett verktyg för centralisering som leder till ökad ojämlikhet och en förlust av de sista statliga förvaltningstjänsterna på glesbefolkade områden. De senaste decennierna har uppvisat vissa trender som gör det befogat att misstänka att åtminstone en del av hoten kommer att förverkligas.

Statens produktivitetsprogram

Under förra regeringsperioden ställdes det som mål i produktivitetsprogrammet att skära ner personalen i statsförvaltningen med 15 000. På grund av politiska påtryckningar sänktes sparmålet till 9 650 men höjdes igen med 5 000 i den nya regeringens program och första redogörelse om statsfinanserna i våras. Det innebär alltså en nästan lika stor nedskärning som den ursprungliga. Det är anmärkningsvärt att det aldrig lagts fram en enda utredning, undersökning eller rapport som skulle ha visat att statsförvaltningen är så slapp utan det är snarare fråga om en ideologisk nedkörning av den offentliga sektorn.

Om produktivitetsprogrammet bara går ut på att se till att den privata sektorn kan rekrytera ny arbetskraft de närmaste åren är det inte en acceptabel grund när det gäller personalens ställning vid omorganiseringar eller medborgarnas rätt till tjänster på lika villkor oavsett socioekonomisk status och hemort.

Ett kategoriskt spartvång från hög till låg leder till slöseri med personella resurser, mindre meningsfullt arbete och uppluckring av intakta organisationer. Motiven till propositionen bygger på en makroekonomisk synvinkel och tar inte alls hänsyn till hur uppgifterna kan ordnas på ett för kunderna meningsfullt sätt. I själva verket uppger regeringen att inbesparingarna kommer att ske först på lång sikt.

Den lokala sysselsättnings- och näringspolitiken i relation till den centraliserade förvaltningen

Regeringen uppger sig sikta på att kunna bemöta utmaningar som gäller arbetsmarknadens funktion. Hittills har det här inte inbegripit några försök att minska de regionala skillnaderna i arbetslösheten eller tillräckliga resurser för stöd till långtidsarbetslösa. Följden är att den värsta bristen på arbetskraft de närmaste åren kommer att drabba de områden som längst har lidit av massarbetslöshet. Problemet med att få arbetskraften att matcha efterfrågan har avgränsats till behovet att få arbetskraft i en enda riktning, från östra och norra Finland till centrumen, inte tvärtom. Den här stora linjen påverkas inte av ministeriesammanslagningen utan i stället ska den regionala sysselsättningspolitiken och den lokalt inriktade näringspolitiken sortera under en centraliserad förvaltning.

Motiven accelererar med att konkurrenskrafts- och sysselsättningsmålen i det nationella handlingsprogrammet med anknytning till Lissabonstrategin för sysselsättning ska förverkligas i form av konkreta åtgärder. En befäst ministeriecentrerad styrning kommer att leda till en oroväckande ökning i de regionala och sociala skillnaderna i en situation där kommunernas, de ekonomiska regionernas och landskapens utveckling allt mer börjar likna ett mosaikmönster. I en brytningsfas där lokala sysselsättnings- och näringsstrategier bör ges mer livsrum fungerar det inte med en nationell eller EU-strategisk, centraliserad administration.

I en globaliserad värld klarar sig inte Finland eller några andra små länder med en politik som medger ett enda alternativ. I stället behövs det många lokala, samverkande dellösningar. Det är beskrivande att t.ex. administrationen av ESF-anslagen till skillnad från tidigare praxis centraliserades till ett ministerium under den här programperioden.

Sysselsättningspolitiken i relation till närings- och företagspolitiken

Det finns fortfarande fler än tvåhundratusen arbetslösa i Finland och långtidsarbetslösheten vill inte ge med sig. Reformen av arbetsmarknadsstödet ledde till att tusentals stödtagare blev tvungna att söka utkomststöd. Dessutom gav arbetsministeriet i våras nya anvisningar om hur arbetslösa arbetssökande ska prioriteras och vilken service de ska erbjudas. De här åtgärderna kan ses som ett förebud om vem som kommer att tilldelas service och anslag i fortsättningen.

Ministeriesammanslagningen hemsöks av en farhåga att de som har det svårt på arbetsmarknaden kommer att bli åsidosatta av den hårda näringspolitiken. De här målen behöver inte stå i konflikt, för det ligger i allas intresse att möjligast många kan försörja sig efter egen förmåga och egna krafter. De som berett propositionen visar prov på sin ensidiga inställning till sysselsättningspolitiken i meningen "det är därför skäl att inom arbetskraftspolitiken flytta över tyngdpunkten från skötseln av arbetslöshet till ett avskaffande av flaskhalsarna på arbetsmarknaden och av de rekryteringsproblem som företagen upplever".

Statsförvaltning på lika villkor överallt

För en tid sedan övergick arbetsförvaltningen till en uppdelning av arbetskraftsbyråerna enligt ekonomisk region. Det ledde t.ex. till skärpta tolkningar av utkomstskyddet vid arbetslöshet, för avgörandena byggde inte längre på sund prövning i varje enskilt fall, trots att de lokala arbetskraftskommissionerna ursprungligen inrättades för att inlemma lokal kompetens och lokal kännedom i tjänstemannatänkandet. Enbart den samordnade anmälningspraxisen ledde till onödiga besök på arbetskraftsbyråerna och ökade resekostnader. Samtidigt gick kommunerna miste om en viktig samarbetspartner med beslutsrätt då filialerna blev underställda chefen för arbetskraftsbyrån i den ekonomiska regionen.

Samserviceprincipen har prövats ut på många orter. Arbetskrafts- och näringsmyndigheterna, den kommunala socialbyrån och FPA har tillhandahållit sina tjänster över samma disk. Den gamla förvaltningsstrukturen har inte hindrat ett betydelsefullt samarbete men det har de stelnade attityderna gjort. Även företagen har haft smidig tillgång till tjänster både i de ekonomiska regionerna och på arbetskrafts- och näringscentralerna.

Vid tidigare omorganiseringar inom den offentliga sektorn har beslutsrätten alltför ofta blivit centraliserad först och sedan tjänsterna.

Grundlagsutskottet borde klarare och mer kraftfullt ha beaktat de personalrelaterade riskerna vid omorganiseringen, de negativa konsekvenserna av produktivitetsprogrammet, tillgången till offentliga tjänster på lika villkor överallt i landet och situationen för de arbetslösa som har det svårast att hitta arbete.