Allmän motivering
Med hänvisning till propositionens motivering och annan
utredning anser utskottet att propositionen behövs och är
angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslaget
men med följande anmärkningar och ändringsförslag.
Allmänt
Lagförslaget handlar dels om en allmän lag
inom området för elektronisk kommunikation, dels
om en speciallag t.ex. om behandlingen av personuppgifter i elektronisk
kommunikation. Därmed har förslaget beröringspunkter
med speciallagstiftning om många områden och den
spelar också en central roll för det allmännas
skyldighet att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna
enligt 22 § i grundlagen. Lagstiftningen gäller en
ny och sammansatt tekniskt-social verksamhetsmiljö där
i stort sett likadana verksamheter genomförs med mycket
olika tekniska redskap och tillämpningar. Dessutom utvecklas
dessa redskap och tillämpningar exceptionellt snabbt och
därmed måste lagstiftningen vara så teknologineutral
som möjligt. Det kan inte undvikas att detta höjer
lagstiftningens abstraktionsnivå.
Lagförslagets räckvidd är mycket
omfattande. Det täcker in alla slag av redskap med vilka meddelanden
förmedlas eller sänds, beroende på situationen,
antingen i allmänna kommunikationsnät eller också i
andra nät än allmänna kommunikationsnät.
Kommunikationens och identifieringsuppgifternas konfidentialitet
gäller meddelanden som förmedlas i kommunikationsnäten
och meddelanden som fysiskt finns i användarnas terminalutrustning,
t.ex. mottagna e-postmeddelanden. Utskottet understryker att skyddet
för ett konfidentiellt meddelande också omfattar
meddelanden som lagrats för mottagning i terminalutrustningen.
Formuleringarna i föreslagna 4 och 5 § avgränsar
inte heller skyddet för ett konfidentiellt meddelande enbart
till meddelanden i näten.
Merparten av begreppen och angreppssätten i propositionen är
hämtade direkt ur andra lagar, som lagen om integritetsskydd
vid telekommunikation och dataskydd inom televerksamhet (t.ex. tillämpningsområde,
identifieringsuppgift, dataskydd, abonnent, användare,
abonnentkatalog), kommunikationsmarknadslagen (som teleföretag,
kommunikationstjänst, nättjänst, kommunikationsnät,
allmänt kommunikationsnät), personuppgiftslagen
(behandling i vidsträckt mening) och lagen om tillhandahållande av
informationssamhällets tjänster (den som tillhandahåller
informationssamhällets tjänster).
Genom lagstiftningen sätts direktivet om integritet
och elektronisk kommunikation i kraft nationellt. Formuleringarna är
ställvis mycket svårtydda och komplicerade och
terminologin är delvis främmande åtminstone
för normalt finskt och svenskt språkbruk. Som
exempel kan nämnas att elektronisk post enligt direktivet
också omfattar textmeddelande som vi i Finland brukar behandla
som en annan form av kommunikation. Termen mervärdestjänst
ger upphov till ett likadant problem. Enligt direktivet avses med det
närmast tjänster som bygger på lokaliseringsuppgifter.
När direktivet om s.k. elektronisk handel sattes i kraft
genom lagen om tillhandahållande av informationssamhällets
tjänster (458/2002) infördes mervärdestjänst
i linje med allmänt finskt och svenskt språkbruk
hos oss som informationssamhällets tjänster. På grund
av det stora antalet fenomen som ska regleras i den föreliggande
propositionen används i propositionen mervärdestjänst
och informationssamhällets tjänster sida vid sida.
Lagens begreppsapparat
Förvaltningsutskottet påpekar i sitt utlåtande FvUU
9/2004 rd — RP 125/2003
rd att man bör vara extra noga med definitionen
på begreppen i lagtexten, särskilt som orden ännu
inte har fått spridning i allmänspråket.
Kommunikationsutskottet framhåller att lagstiftningen gäller
en teknisk helhet vars särdrag ställer höga
krav på propositionens formulering. Regeringen har försökt
att i detalj definiera begreppen i lagtexten och förklara
dem i motiveringen. Begreppsapparaten öppnar sig för
dem som behärskar specialterminologin på området,
men utskottet understryker att ambitionen bör vara att
göra lagtexten klar också för gemene
man. Därför anser utskottet med stöd
av utlåtanden och utfrågningen av sakkunniga att
vissa formuleringar i lagtexten måste preciseras och att
begreppen på vissa punkter bör tydliggöras
i betänkandets allmänna motivering.
Identifieringsuppgift.
Identifieringsuppgift är ett av de viktigaste begreppen
i propositionen. Med identifieringsuppgift avses en uppgift som kan
förbindas med en abonnent eller användare och
som behandlas i kommunikationsnäten för att överföra,
distribuera eller tillhandahålla meddelanden. Identifieringsuppgifterna
kan omfatta uppgifter som bland annat anger vilken väg kommunikationen
routas, dess varaktighet, tidpunkt, eller mängden överförda
data, det använda protokollet, den position där
avsändarens eller mottagarens terminalutrustning befinner
sig på en viss basstations område, det avsändande och
mottagande nätet samt kommunikationens början,
slut och varaktighet. Uppgifterna kan också avse den form
som meddelandet förmedlas i i nätet. Den avgörande
faktorn är att uppgifterna ska kunna kopplas till en abonnent
eller användare. Vad gäller begreppet identifieringsuppgift
bör det observeras att den abonnent som identifieringsuppgifterna
kan kopplas till kan vara både en fysisk och en juridisk
person.
Begreppet identifieringsuppgift har inte avgränsats
enbart till uppgifter som behandlas i kommunikationsnät
utan det avser också uppgifter i näten som används
för vissa ändamål som till att överföra,
distribuera eller tillhandahålla meddelanden. Avgränsningen
enligt ändamålet inskränker begreppet
identifieringsuppgift på ett lämpligt sätt;
en alltför noggrann avgränsning på denna
punkt kunde eventuellt tillåta att bestämmelsen
obehindrat kringgås och leda till att lagen i takt med
den tekniska utvecklingen mycket snart måste ändras.
Med hänsyn till att olika ändamål kan
uppfyllas på en mängd olika sätt är
det helt omöjligt att i samband med begreppet identifieringsuppgift
genom konkreta exempel och på ett heltäckande
sätt definiera exakta gränser i förhållande
till tjänster, nät och terminalutrustning. Det är
nödvändigt att eftersträva teknologineutralitet
och till exempel ett enskilt tekniskt genomföringssätt
kan inte spela en avgörande roll för definitionen
av identifieringsuppgifter. Redan efter det att propositionen lämnades
har det blivit aktuellt att överväga om den nya
lagen bör tillämpas på direktmarknadsföring
med s.k. Blue Tooth-teknik, vilket bara är ett exempel
på att nya tekniska metoder tas i bruk varje månad.
Det är ytterst svårt att ytterligare förtydliga definitionen
på identifieringsuppgift i avgörande grad. Det
svarar mot begreppet identifieringsuppgift i den redan gällande
lagen om dataskydd inom televerksamhet som avser abonnentens eller
användarens anslutningsnummer eller någon annan
kod eller uppgift som uppkommer eller lagras då en uppkoppling
har gjorts. I det föreliggande lagförslaget avses
med identifieringsuppgift en uppgift som kan förbindas
med en abonnent eller användare och som behandlas i kommunikationsnäten
för att överföra, distribuera eller tillhandahålla
meddelanden. I direktivet om integritet och elektronisk kommunikation
har begreppet trafikuppgift definierats brett så att det
omfattar alla uppgifter som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät
för överföring och fakturering av kommunikation.
I detaljmotiveringen ges också en omfattande beskrivning av
begreppet identifieringsuppgift.
Lokaliseringsuppgift.
Identifieringsuppgifterna och en del av de uppgifter som anger
en anslutnings eller terminalutrustnings geografiska position är
nödvändiga för att utföra nät-
eller kommunikationstjänster. Lokaliseringsuppgifterna är
i begreppsligt hänseende identifieringsuppgifter eftersom
de används för samma ändamål. Däremot är
lokaliseringsuppgifter som används för något
annat ändamål än för att utföra
kommunikations- eller nättjänster inte identifieringsuppgifter
utan lokaliseringsuppgifter på grund av att ändamålet är
ett annat.
Det är mycket viktigt att göra en åtskillnad
utifrån ändamålet, eftersom lokaliseringsuppgifterna är
mera kritiska än identifieringsuppgifterna på grund
av objektets behov av integritetsskydd. Lokaliseringsuppgifterna
har ett mycket nära samband med integritetsskyddet medan identifieringsuppgifterna
uttryckligen omfattas av skyddet för konfidentiell kommunikation. Tjänster
som bygger på lokaliseringsuppgifter kräver nödvändigt
en särskild lagstiftning för att säkerställa
användarnas integritetsskydd och för att möjliggöra
en utveckling av tjänsterna. I praktiken kan lagstiftningen
inte genomföras om inte begreppen identifieringsuppgifter
och lokaliseringsuppgifter skiljs åt. Åtskillnaden
svarar också mot begreppen i direktivet om integritet och
elektronisk kommunikation.
Sammanslutningsabonnent.
Med en sammanslutningsabonnent avses ett företag eller
en sammanslutning som är abonnent på kommunikations-
eller mervärdestjänster och som i sitt kommunikationsnät
behandlar konfidentiella meddelanden från användare,
eller konfidentiella identifierings- eller lokaliseringsuppgifter
om dem. Begreppet sammanslutningsabonnent i föreslagna
10 § 2 mom. omfattar utöver egentliga företag
också universitet och olika slag av sammanslutningar inom
den offentliga förvaltningen, som har intern fakturering.
Hit hör till exempel näringsidkare, andelslag,
aktiebolag, föreningar, universitet eller statliga ämbetsverk.
En sammanslutningsabonnent är precis som ett teleföretag
utomstående i relation till kommunikationsparterna. Sammanslutningsabonnenten
abonnerar på kommunikationstjänsten eller mervärdestjänsten
för sina användare, till exempel anställda.
För detta ändamål administrerar sammanslutningsabonnenten
samtidigt det system där konfidentiella identifieringsuppgifter
och lokaliseringsuppgifter om användarna behandlas med
olika slag av servrar och terminalutrustning. I en sammanslutningsabonnents tekniska
system samlas konfidentiella identifieringsuppgifter om användarna
och i till exempel e-postsystem också konfidentiella meddelanden.
Sammanslutningsabonnenter, som företag och universitet,
behandlar exakt samma konfidentiella uppgifter och med likadana
tekniska system som teleföretagen. När teleföretagen
tillhandahåller kommunikationstjänster samlas
det därmed i dem exakt likadana uppgifter som hos sammanslutningsabonnenten
när kommunikationstjänster utnyttjas. Det betyder
att en sammanslutningsabonnents möjligheter till missbruk
och behov av enahanda behandlingsrättigheter och skyldigheter är
likadana som för ett teleföretag. För
att sammanslutningsabonnenten ska kunna bedriva sin verksamhet och
för att integriteten och konfidentialiteten i kommunikationen
ska kunna säkerställas måste likadana
dataskyddsförpliktelser och regler för behandling av
identifieringsuppgifter och lokaliseringsuppgifter ställas
upp för sammanslutningsabonnenten som för teleföretagen.
Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU
9/2004 rd) att den förpliktelse att
tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna och
de mänskliga rättigheterna som 22 § i
grundlagen ställer för det allmänna också gäller
inbördes förhållanden mellan privatpersoner.
Enligt förarbetena till bestämmelsen gäller
förpliktelsen främst lagstiftaren, vars uppgift är
att precisera de allmänt uttryckta fri- och rättigheterna
i grundlagen så att deras verkningar också sträcker
sig till förhållandet mellan privatpersoner (RP 309/1993
rd, s. 79—80). Lagförslaget uppfyller denna
skyldighet för det allmänna framför allt när
det gäller yttrandefriheten och hemligheten i fråga
om förtroliga meddelanden inom sektorn för elektronisk
kommunikation. Kommunikationsministeriet ansåg vid utfrågningen
av sakkunniga att det var nödvändigt att reglera
sammanslutningsabonnenternas verksamhet på föreslaget
sätt för att skyldigheten i 22 § i grundlagen
ska kunna fullföljas i dagens samhälle. Utskottet
noterar att inte heller grundlagsutskottet i sitt utlåtande
ansett det nödvändigt att göra en åtskillnad
mellan teleföretag och sammanslutningsabonnenter då det
behandlade de föreslagna bestämmelserna om behandling
av identifieringsuppgifter.
Registrering av identifieringsuppgifter
Förvaltningsutskottet påpekar i sitt utlåtande FvUU
9/2004 rd att förslaget till lag om
dataskydd vid elektronisk kommunikation inte innefattar några
allmänna bestämmelser om skyldighet att lagra
identifieringsuppgifter vid elektronisk kommunikation. Vidare ansåg
det att det i vilket fall som helst var befogat att ta in bestämmelser
i lag utifrån en fristående beredning.
Enligt vad som kommit fram vid utfrågningen av sakkunniga
omfattar en allmän registreringsskyldighet identifieringsuppgifterna
i nästan all elektronisk kommunikation och beräknas under
det första året i Finland ge upphov till extra
investeringskostnader på 75 miljoner euro och omkring 17
miljoner euro i underhållskostnader under det första
och varje därpå följande år.
Man kan få en viss uppfattning om vilka mängder
uppgifter som ska registreras av att huvudsidorna enbart i portalen
SoneraPlaza i augusti 2003 hade 1 900 000 olika
besökare, 10 000 000 olika gånger
och att 111 000 000 olika sidor laddades ner från
dem. Varje besökare, besök och nerladdade sida
genererade identifieringsuppgifter. Likaså uppstår
identifieringsuppgifter bland annat vid e-postkommunikation, textmeddelanden
och samtal mellan människor. Enligt centralkriminalpolisen
polisanmäldes 2002 tre fall av spridning av barnpornografi
och rasistiskt material, men inte ett enda av dem ledde till åtal.
I samband med att Europarådets konvention om cyberbrottslighet
sätts i kraft nationellt har justitieministeriet utarbetat utkast
till bestämmelser om skyldighet att arkivera uppgifter
för att säkerställa utredning av cyberbrott.
Denna arkiveringsskyldighet som eventuellt tas in i tvångsmedelslagen
ska gälla enskilda fall och uppgifter som datasystemadministratören
redan har i sin besittning och kräver därmed inga
särskilda extra investeringar.
Enligt kommunikationsministeriet stannade man på dessa
grunder vid beredningen av regeringens proposition för
att en skyldighet att arkivera enbart existerande uppgifter enligt
konventionen om cyberbrottslighet är ett väsentligt mycket
bättre sätt att säkerställa
att cyberbrott utreds än en allmän registreringsskyldighet.
Trots att propositionen inte innefattar någon allmän
skyldighet att registrera identifieringsuppgifter kan teleföretag,
tillhandahållare av mervärdestjänster
och sammanslutningsabonnenter registrera identifieringsuppgifter
för i lagen specificerade ändamål, som
för att utreda missbruk av tjänsterna och för
att möjliggöra fakturering. I de flesta fall har
teleföretagen de facto haft tillgång till identifieringsuppgifter som är
nödvändiga ur polisens synvinkel utan någon
särskild registreringsskyldighet. Enligt sakkunnigbedömningar
ger förslaget goda och klarare definierade möjligheter
att ingripa i sådan brottslighet som inte kan anses vara
acceptabel användning av kommunikationstjänster.
Utskottet påpekar att om en allmän skyldighet
att registrera identifieringsuppgifter tas in i lagen är
det också viktigt att bedöma vilka konsekvenser
det får för användarnas tilltro till
den elektroniska kommunikationen. Hittills har användarna
kunnat lita på att deras kommunikation är konfidentiell
och att uppgifter inte registreras i större omfattning än
vad som är absolut nödvändigt. Om en
särskild registreringsskyldighet tas in i lagen förändras
den viktigaste principen i det gällande rättsläget
och det kan få oanade effekter för människors
beteende.
Vidare bör det observeras att registreringen resulterar
i att först och främst inhemska och utländska
teleföretag och deras multinationella underleverantörer
fått tillgång till ett enormt datamaterial om
den offentliga förvaltningens, näringslivets och
enskilda personers kommunikationer hos oss. Att kunna garantera
datasäkerheten i ett sådant material blir en kritisk
fråga för hela samhället och därför
bör den bedömas omsorgsfullt till denna del.
Kommunikationsministeriet har tillsatt en expertarbetsgrupp
för att utreda vilka fördelar, kostnader och andra
konsekvenser en allmän registreringsskyldighet i verkligheten
har. Inte bara kommunikationsministeriets särskilda arbetsgrupp
utan också rådet för inrikes och rättsliga
frågor i Europeiska unionen bedömer frågan.
Utskottet konstaterar att det kan vara en nackdel för den
nationella regleringen och inte minst företagen i branschen
om man redan på detta stadium antar ståndpunkter
som står i strid med nationella eller europeiska synpunkter
som formuleras först längre fram och som kan få konsekvenser
för lagstiftningen. Med anledning av förvaltningsutskottets
uttalande understryker utskottet att behovet av bestämmelser
på lagnivå noga bör övervägas
i en separat utredning.
Dataskyddsavgift
Utskottet konstaterar att det i dagsläget är
allt annat än lätt att i tekniskt hänseende
hantera och behärska datasäkerheten. Det är
livsviktigt att datasäkerheten är under kontroll
för att näringslivet ska kunna blomstra, den internationella konkurrenskraften
upprätthållas och förbättras och
medborgarnas rättigheter och välfärd
vara tryggade. Under expertutfrågningen påpekades det
att det för de flesta bolag och privatpersoner är
svårt eller i det närmaste omöjligt att
behärska datasäkerheten, eftersom det handlar
om synnerligen tekniska och komplicerade saker. Det är bara
de största företagen, som har en lång
rad experter för att upprätthålla datasäkerheten,
och en liten krets av forskare och produktutvecklare inom datasäkerhetsbranschen
som vet vad det faktiskt handlar om när man talar om datasäkerhet
och dess underhåll och utveckling. Därför måste
den myndighet som ansvarar för den nationella datasäkerheten
med synnerligen kort varsel kunna sammanställa klara och
tydliga anvisningar om datasäkerheten som förstås
av vanliga medborgare. Anvisningarna behövs exempelvis
på grund av de skadeprogram som på några
dygn, ja t.o.m. på några timmar sprider sig över
hela jordklotet och slår ut ett oräkneligt antal
datorer.
Kommunikationsverket är per definition den nationella
datasäkerhetsmyndigheten. Utfrågade experter har
hävdat att de för den nya verksamheten anvisade
resurserna inte förslagit utan bara räckt till
för att statistikföra utländska och finländska
anmälningar om kränkningar av datasäkerheten
och utläggning på webben av varningar om dessa
kränkningar. Vidare har det framhållits att Kommunikationsverket
med nuvarande organisation, resurser och målsättning inte
har några möjligheter att nå de primära
mål som uppställts för upprätthållandet
av datasäkerheten och att det därför
absolut behövs större satsningar än hittills.
Utskottet vill understryka att också om experter vid utfrågningen
ansett att kommunikationsverkets insatser för datasäkerheten
varit utmärkta och fått tack från många
olika håll, minskar det inte behovet av insatser för utveckling
av datasäkerheten för att ribban fortfarande ska
ligga högt. Det är ytterst viktigt, menar utskottet,
att Kommunikationsverkets verksamhet och resurser, inbegripet rätten
att få information, säkras för att informationssamhället faktiskt
ska vara informationssäkert och medborgarna få sina
grundläggande fri- och rättigheter tillgodosedda.
Regeringen gör i avsnittet om propositionens verkningar
en bedömning av vilka resurser tillsynsmyndigheterna behöver.
På denna punkt är det helt klart att tillsynsmyndigheterna
ska ha fullgoda möjligheter att utöva sin verksamhet. Kommunikationsverket
har nyss fått ett litet tillskott av personella resurser
för att sköta datasäkerhetsuppgifterna,
men det kan mycket väl bli aktuellt att längre
fram fundera på extra resurser. Kommunikationsministeriet
har planer på att efter lagens ikraftträdande
låta de med tanke på lagens tillämpning
viktigaste aktörerna bege sig ut på fältet.
I planerna ingår bl.a. information och utbildning av olika
slag. Dessutom har kommunikationsministeriet tillsatt en grupp för att
följa verkställigheten av lagen och denna grupp
kommer att ta ställning till eventuella problem som uppstår
vid verkställigheten.
I propositionen föreslås att teleföretag
som utövar anmälningspliktig eller koncessionsberoende
verksamhet ska vara skyldiga att till Kommunikationsverket betala
en årlig dataskyddsavgift för finansiering av
den nationella CERT-verksamheten. Betalningsskyldigheten gäller över
huvud taget inte företag som bedriver allmän televerksamhet
i liten skala och som inte behöver göra anmälan.
Den föreslagna avgiftsbördan fördelar
sig rättvisare mellan företagen i branschen och
bestämmelsen tar också hänsyn till de
krav som företag av olika storlek ställer på Kommunikationsverkets
verksamhet. Företag med stor omsättning bedriver
normalt verksamhet av olika slag och bedriver affärsverksamhet på en
geografiskt större marknad i Finland än små företag.
Dessa företags verksamhet ställer följaktligen
större krav på Kommunikationsverkets verksamhet än
småföretagens och därför stiger
avgiften när omsättningen ökar. Meningen är att
den i propositionen föreslagna dataskyddsavgiften ska gå till
att täcka dessa sammantagna kostnader.
Teleföretagens avgiftsbörda kommer att vara ungefär
densamma som nu. Den föreslagna dataskyddsavgiften motsvarar
avgiften i lagen om datasekretess vid telekommunikation. Dataskyddsavgiften
beräknas inbringa totalt ca 540 000 euro 2004.
I takt med att informationssamhället utvecklas kan
det hända att också myndigheterna måste
ge större akt på datasäkerheten inte
bara när det gäller nät- och kommunikationstjänster
utan också andra med hänsyn till denna utveckling viktiga
tjänster. I det sammanhanget bör frågan vem
som ska betala skatter på näringsverksamhet typ
dataskyddsavgift tas upp till ny prövning. För
att trenden ska kunna föregripas på behörigt
sätt tillsatte kommunikationsministeriet redan den 15 december
2003 en arbetsgrupp för att göra en sammanhållen
utredning av Kommunikationsverkets alla avgifter. Arbetsgruppen ska
också diskutera olika alternativ visavi dataskyddsavgiften.
Gruppens mandat löper från den 1 januari till
den 30 november 2004 men kan vid behov få sitta längre.
Utskottet påpekar att bestämmelserna om dataskyddsavgift
strukturellt motsvarar kommunikationsmarknadsavgiften enligt kommunikationsmarknadslagen
och hänvisar till grundlagsutskottets utlåtande GrUU
61/2002 rd, där avgiften ansågs
ha karaktären av skatt. I det sammanhanget föreslog
kommunikationsutskottet ett uttalande där det förutsattes
att de medel som inflyter genom kommunikationsmarknads- och teleentreprenadavgiften
oavkortade går till att täcka kostnaderna för
verksamheten vid Kommunikationsverket. Utskottet ser också nu
det nödvändiga i att avgiften, som intäktsförs
i budgeten, oavkortad går till att täcka Kommunikationsverkets
utgifter för dataskyddet (Utskottets förslag
till uttalande).
Förvaltningsutskottet påpekar i sitt utlåtande att
också dataombudsmannen får nya övervakningsuppgifter
och att det därför är viktigt att dataombudsmannen
får adekvata resurser för sina uppgifter. Kommunikationsministeriet
uppger att man under beredningen av förslaget diskuterat
tillsynsmyndigheternas behov av resurser. Enligt ministeriet bör
frågan utredas separat för dataombudsmannens vidkommande
i samband med statsbudgeten. När myndigheterna påförs nya
uppgifter i lag måste de också få adekvata resurser
för att kunna klara av dem på behörigt sätt,
understryker utskottet. Därför bör i
budgeten förutom dataskyddsavgiften också upptas
annan finansiering för att andra myndigheter som svarar
för dataskyddet än Kommunikationsverket ska kunna
sköta sina uppgifter.
Detaljmotivering
Lagrubriken.
Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande
att lagrubriken i propositionen bör ses över i
enlighet med kraven på god lagskrivning. Kommunikationsutskottet
föreslår att det överflödiga
"lag" stryks så att rubriken lyder "lag om dataskydd vid
elektronisk kommunikation". Utskottet har gjort denna ändring
i rubriken.
4 §. Den konfidentiella naturen hos meddelanden, identifieringsuppgifter
och lokaliseringsuppgifter.
Enligt grundlagsutskottets utlåtande strider 4 § 2
mom. i lagförslaget mot yttrandefrihetsbestämmelserna
i 12 § 1 mom. i grundlagen när det gäller
identifieringsuppgifter för publicerade meddelanden. Grundlagsutskottet
kräver därför att identifieringsuppgifter
stryks i bestämmelsen. Det påpekar vidare att
grundlagens skydd av yttrandefriheten också gäller
anonym kommunikation. Kommunikationsutskottet föreslår
därför att momentet formuleras så att
identifieringsuppgifter som ansluter sig till meddelanden är
konfidentiella också när meddelandena är föremål
för allmän mottagning. I enlighet med grundlagsutskottets
utlåtande föreslår kommunikationsutskottet
ett tillägg om att bestämmelser om utlämnande
av identifieringsuppgifter i nätmeddelanden finns i 17 § i
lagen om yttrandefrihet i masskommunikation. Utskottet har ändrat 2 mom.
i enlighet med detta.
7 §. Registrering på användarens
terminalutrustning av uppgifter om användning av tjänster och
användning av dessa uppgifter.
Grundlagsutskottet har pekat på att 1 och 2 mom. är
oklara. Exempelvis kan ordalydelsen i 1 mom. ge den bilden att bestämmelsen även
gäller användaren själv. Kommunikationsutskottet
föreslår att det uttryckligen anges att registrering
och användning av uppgifter är tillåten
för den som tillhandahåller tjänsten.
Enligt grundlagsutskottet är det oklart vad 2 mom.
förbjuder respektive tillåter. Utskottet påpekar
därför att 2 mom. måste uttryckas klarare
både i fråga om hänvisningen till 1 mom.
och i fråga om vem bestämmelsen gäller.
På detta sätt blir det också väsentligt
klarare vad 2 mom. förbjuder respektive tillåter.
Således föreslår utskottet att hänvisningen
till 1 mom. preciseras att gälla tjänstetillhandahållarens
skyldighet att lämna uppgifter och användarens
rätt att förbjuda registrering och användning
av uppgifter.
Grundlagsutskottet anser att 3 mom. bör ses över,
eftersom formuleringen "utan att integritetsskyddet äventyras
mer än nödvändigt" annars med sitt motsatsförhållande
pekar mot möjligheten till nödvändigt äventyrande
av rättigheter. Kommunikationsutskottet föreslår
därför att momentet formuleras så att
sådan registrering och användning som avses i
paragrafen inte får begränsa skyddet mer än
vad som är nödvändigt.
Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.
8 §. Allmänna bestämmelser om behandlingen.
Grundlagsutskottet anser att problemet med den mycket breda
definitionen lindras något av kravet i 8 § 3 mom.
att behandlingen måste vara förknippad med ändamålet.
Behandling enligt 9—14 § är enligt paragrafen
tillåten bara i den omfattning som behandlingens ändamål
kräver. I 5 § ingår relevanta
bestämmelser om tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande
av uppgifter. Ett problem är ändå att
definitionen på behandling också innehåller
utlämnande av uppgifter. Enligt motiven till propositionen
kan uppgifter på grund av 8 § 3 mom. bara lämnas
ut till de som har rätt att behandla uppgifterna i relevanta situationer.
På grund av kravet på exakthet anser grundlagsutskottet
det viktigt att lagen får en bestämmelse om detta.
Kommunikationsutskottet anser att 3 mom. dels behöver preciseras,
dels behöver en uttrycklig bestämmelse om utlämnande.
Utskottet föreslår därför tillägg
av en mening enligt vilken det är tillåtet att
lämna ut identifieringsuppgifter endast till dem som i
den berörda situationen har rätt att behandla
uppgifter.
Den första meningen i 3 mom. bör enligt grundlagsutskottet
ses över, eftersom formuleringen "utan att skyddet ... äventyras
mer än nödvändigt" annars med sitt motsatsförhållande
pekar mot möjligheten till nödvändigt äventyrande av
rättigheter. Kommunikationsutskottet föreslår
därför att momentet formuleras så att
behandling inte får begränsa skyddet av konfidentiella meddelanden
och integritetsskyddet mer än vad som är nödvändigt.
Utskottet har ändrat momentet i enlighet med detta.
10 §. Behandling för fakturering.
Det föreslagna 3 mom. ger dem som tillhandahåller
informationssamhällets tjänster möjlighet
att få identifieringsuppgifter från teleföretag
och att behandla uppgifter för fakturering. Den gällande lagen
har inte tillåtit att den som tillhandahåller informationssamhällets
tjänster får dessa uppgifter från teleföretag,
utan faktureringen har skett via teleföretagen. Bestämmelsen
erbjuder således aktörerna nya tillvägagångssätt
och begränsar på intet sätt dessa tjänsteproducenters övriga
behandling av identifieringsuppgifter. I övrigt gäller
den föreslagna lagens bestämmelser om behandlingen
av identifieringsuppgifter bara teleföretag, tillhandahållare
av mervärdestjänster (i snäv bemärkelse
enligt lagen) och sammanslutningsabonnenter. Utskottet noterar att
en kommunikationspart dessutom får behandla identifieringsuppgifter
när de har samband med den egna kommunikationen. Även
en tillhandahållare av informationsamhällets tjänster
kan vara part i kommunikationen vid en beställning av en
tjänst, varvid tillhandahållaren även
får behandla den andra partens (den som beställt
tjänsten) identifieringsuppgifter för andra ändamål än
fakturering. Utskottet understryker att denna reglering inte på något
sätt försvårar eller komplicerar den
nuvarande verksamheten för att erbjuda eller tillhandahålla
tjänster. Tagen ur sitt sammanhang torde bestämmelsen ändå gå att
förstå så att den även begränsar
behandlingen av andra identifieringsuppgifter än de som
teleföretag lämnar ut. Enligt sakkunnigutfrågningen är
detta emellertid inte avsikten med den föreslagna bestämmelsen.
Med beaktande av bestämmelsens syfte anser utskottet
att det finns skäl att uttrycka 3 mom. mer exakt: den rätt
som tillhandahållare av informationssamhällets
tjänster har att behandla nödvändiga
identifieringsuppgifter och andra uppgifter som är nödvändiga
för faktureringen begränsas att gälla
uppgifter från teleföretaget. Därför
föreslår utskottet att momentet ändras
i enlighet med detta.
Utskottet har följaktligen formulerat om momentet.
13 §. Behandling i fall av missbruk.
Enligt den föreslagna paragrafen får teleföretag,
tillhandahållare av mervärdestjänster
och sammanslutningsabonnenter behandla identifieringsuppgifter,
"om det är behövligt för att upptäcka,
förhindra och utreda sådant missbruk som gäller
användningen av nättjänsten, kommunikationstjänsten
eller mervärdestjänsten samt för att
inleda förundersökning av missbruket". Ett exempel
på sådant missbruk som gäller användning kan
vara uppkoppling till en avgiftsbelagd tjänst med hjälp
av ett obehörigt erhållet lösenord eller
användning av en avgiftsfri tjänst för
ett ändamål som väsentligt avviker från
vad som avtalats med den som tillhandahåller tjänsten.
Detta gäller ändå inte ett eventuellt
avtalsbrott som hör samman med tjänsteinnehållet,
såsom genom strafflagen straffbelagd ärekränkning
per telefon, även om detta skulle vara förbjudet
enligt avtalet mellan teleföretaget och abonnenten. Det föreslagna
momentet ger rätt att behandla uppgifter för att
upptäcka och förhindra missbruk, men förundersökningen
avseende brott ska handhas av förundersökningsmyndigheterna.
I praktiken går det dock att upptäcka missbruk
enbart med hjälp av t.ex. automatisk mätning av
kapacitetsutnyttjandet och intrångsskydd. Med hjälp
av dessa går det t.ex. att se om någon olovligen
börjat använda hela den datakommunikationskapacitet
som reserverats för ett höghus så att
andra anslutningar inte fungerar som de ska. Dessa tekniska tillämpningar
används också för automatiskt uppdagande
av fel och störningar. Det är först när
man går in för att mer exakt utreda orsaken som
man kan bedöma om det varit fråga om missbruk
eller fel. Upptäckande av missbruk förutsätter
behandling av identifieringsuppgifter, som således är
nödvändig för att missbruk ska kunna
upptäckas i förväg. Därför
behövs rätt att lämna ut identifieringsuppgifter
i vissa fall. Exempelvis i fall där missbruket gäller
flera tjänsteproducenters tjänster och kommunikationsnät
eller sammanslutningsabonnenters interna nät kan tjänsteproducenterna
och sammanslutningsabonnenterna i praktiken bekämpa missbruket
endast genom gemensamma åtgärder. Det bör
dock observeras att identifieringsuppgifter i dessa situationer
kan utlämnas endast till dem som har rätt att
behandla identifieringsuppgifter i den aktuella situationen. Det är
särskilt viktigt att notera att behandlingen i den föreslagna
paragrafen begränsas till det ändamål
som paragrafen tillåter och att utlämningen av
uppgifter således också är begränsad
till det ändamålet. Den som behandlar uppgifter
måste se till behandlingen i enlighet med 8 § 3
mom. inte begränsar integritetsskyddet mer än
vad som är nödvändigt.
Eftersom bestämmelsen är oklart formulerad och
kan ge upphov till missförstånd, föreslår
utskottet att missbruk som gäller användningen mer
klart anges gälla obehörig gratisanvändning av
avgiftsbelagda tjänster eller motsvarande missbruk.
Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.
16 §. Behandling och utlämnande av lokaliseringsuppgifter.
Enligt grundlagsutskottets utlåtande bör den
första meningen i 3 mom. ses över, eftersom formuleringen
("utan att i onödan äventyra integritetsskyddet")
annars med sitt motsatsförhållande pekar mot möjligheten
till nödvändigt äventyrande av rättigheter.
Kommunikationsutskottet föreslår därför
att momentet formuleras så att behandling inte får
begränsa integritetsskyddet mer än vad som är
nödvändigt. Utskottet har ändrat momentet
i enlighet med detta.
19 §. Skyldighet att handha dataskyddet.
Enligt grundlagsutskottet kan de administrativa och tekniska åtgärder
som behövs för att handha dataskyddet enligt propositionens
motiv gälla säkerhet för verksamheten,
datatrafiken, datorutrustningen, programmen och datamaterialet. Denna
typ av bestämmelser som dels preciserar skyldighetens innehåll,
dels begränsar Kommunikationsverkets normgivningsbefogenhet
bör enligt utlåtandet lämpligen tas in
i lagen. Därför föreslår kommunikationsutskottet
att paragrafen preciseras så att handhavandet av dataskyddet
för tjänster och behandling avser åtgärder
för att trygga säkerheten för verksamheten,
datatrafiken, utrustningen och programmen samt för datamaterialet.
Utskottet har ändrat momentet i enlighet med detta.
20 §. Åtgärder för att
genomföra dataskyddet.
Paragrafen bör kompletteras med en bestämmelse
om att åtgärderna ska vidtas med hänsyn
till ett krav på omsorgsfullhet som ingår i yttrandefriheten
och att åtgärderna måste stå i
rätt proportion till hur allvarlig störningen är,
föreslår grundlagsutskottet i sitt utlåtande.
Det är en liten brist med tanke på proportionalitetskravet
att bestämmelsen inte nämner att åtgärderna är
tillfälliga. Å andra sidan är det inbyggt
i kravet på nödvändighet att åtgärderna
måste upphöra eller avbrytas så snart
de inte längre behövs. Detta bör dock
sägas ut i bestämmelsen, anser grundlagsutskottet.
Vidare anser grundlagsutskottet att paragrafen måste
formuleras bättre. För tydlighetens skull vore
det bättre om till exempel syftena med åtgärderna
inte nämndes på så många olika
ställen i paragrafen.
Dessutom påpekar grundlagsutskottet att det enligt
motiveringen med stöd av 1 mom. är tillåtet
att dels hindra att ett meddelande kommer fram, dels hindra att
ett meddelande förmedlas. På grund av kravet på exakthet
måste detta skrivas ut i bestämmelsen, understryker
grundlagsutskottet. Därför föreslår
utskottet att 1 mom. inte bara ska föreskriva om mottagande
utan också om förmedling av meddelanden.
Begreppet skadliga program kan ges många betydelser
vid reglering av kommunikation, säger grundlagsutskottet.
Därför är det inte helt problemfritt
med avseende på exakthetskravet att en tredje part gentemot
parterna i kommunikationen har rätt att ta bort skadliga
program ur meddelanden. I det aktuella fallet råder det
kanske ingen ovisshet om vilka skadliga program som avses. Ändå är
det bäst att bestämmelsen preciseras, anser grundlagsutskottet.
Utskottet föreslår att bestämmelsen om
skadliga program preciseras till att omfatta skadliga program som äventyrar
dataskyddet.
Kravet att bestämmelserna ska vara exakta och noga
avgränsade medför att förslaget är
problematiskt när det dels tillåter att en mottagare förhindras
att ta emot ett meddelande och ett program i ett meddelande kan
tas bort, dels att "andra nödvändiga åtgärder"
vidtas. Detta framhåller grundlagsutskottet. Uttryckt är
mycket tillåtande och inskränker åtgärderna
bara med hjälp av kravet på nödvändighet.
Utifrån formuleringen förefaller också andra åtgärder
av teknisk karaktär att vara möjliga än
bara sådana som är jämförliga
med dem som specifikt anges i bestämmelsen. Bestämmelsen
måste preciseras till exempel med en passus om jämförliga åtgärder.
Annars kan lagförslaget inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Grundlagsutskottet kräver en precisering vad beträffar
andra nödvändiga åtgärder. Utskottet
föreslår att dataskyddet ska kunna säkras
också genom att andra åtgärder av teknisk
karaktär får genomföras om de är
jämförliga med de övriga åtgärderna.
Enligt grundlagsutskottet bör den sista meningen i
2 mom. ses över för att den kontradiktoriska slutsats
som kan dras ur formuleringen "utan att ... skyddet äventyras
i onödan" inte ska peka mot möjligheten till nödvändigt äventyrande
av rättigheter. Utskottet föreslår att
paragrafen formuleras om på det sätt som grundlagsutskottet
föreslår. För tydlighetens skull föreslår utskottet
dessutom att de tre meningarna i 2 mom. delas upp på tre
olika moment. Då blir den tredje meningen 4 mom. med den
formulering som grundlagsutskottet föreslår. Följaktligen blir
3 mom. i lagförslaget 5 mom.
Bestämmelsen i 2 mom. om rätten att göra
ingrepp i innehållet i ett meddelande är enligt grundlagsutskottet
inte entydigt och medför därför tolkningssvårigheter.
Det är oklart om bestämmelsen avser att ett meddelande
kontrolleras och raderas med hjälp av tekniska medel eller
om ett meddelande med stöd av bestämmelsen får öppnas
och att någon kontrollerar om det är skadligt.
Utskottet föreslår att lagförslaget preciseras
med att ingrepp i innehållet i ett meddelande bara får
göras med hjälp av tekniska medel för
att kontrollera och radera meddelandet.
Passusen om misstanke i 2 mom., "om det finns sannolika skäl
att misstänka", är så formulerad att
den synbarligen inte avser det brott enligt 38 kap. 5 § i
strafflagen som nämns i momentet, påpekar grundlagsutskottet.
Utskottet föreslår därför att
formuleringen "om det finns sannolika skäl att misstänka"
också nämns i samband med brottet enligt 38 kap.
5 § i strafflagen.
Vidare föreslår utskottet att hänvisningen
till 1 mom. i 3 mom. utvidgas till att omfatta tekniskt avvärjande
och undanröjande av störningar i dataskyddet i
den mening som avses i paragrafen.
Utskottet har formulerat om paragrafen i enlighet med resonemanget
ovan.
21 §. Dataskyddsanmälningar.
Syftet med paragrafen är att teleföretagen
och tillhandahållarna av mervärdestjänster
utan dröjsmål måste underrätta
abonnenten när dataskyddet är hotat. Samtidigt
måste de underrätta abonnenten om vilka åtgärder
abonnenten och användaren kan vidta för att avvärja
hotet och hur stora kostnaderna sannolikt är. Regeringen
har inte velat lägga fast skyldigheten vid bara ett enda
sätt att informera abonnenten, eftersom det kan förekomma
situationer då offentliga meddelanden kan äventyra kravet
på konfidentialitet. Hur abonnenten informeras måste
avgöras från fall till fall. Däremot finns
inte möjligheten att man avgör från fall
till fall om ett meddelande över huvud taget behövs och
när det i så fall ska göras. Uttrycket
"utan dröjsmål" indikerar att abonnenten ska informeras
så snart det är möjligt och kan göras
på ett säkert sätt.
Grundlagsutskottet menar att det dessutom kan behövas
bestämmelser som föreskriver att beställaren
och användaren till exempel efter att en störning
eller en kränkning har avvärjts måste
underrättas om vilka åtgärder som vidtagits för
att avvärja det särskilda hotet mot dataskyddet
och vilka konsekvenser åtgärderna kan ha haft
för kommunikationen.
Kommunikationsutskottet anser att en skyldighet att informera
i efterhand behövs eftersom den fundamentala innebörden
ingår i traditionell och normal kundtjänst. Om
bestämmelser skrivs in bör det göras
bara i den omfattning som är nödvändig
för syftet och utan att teleföretagen åläggs
skyldigheter som avviker från de normala. Utskottet menar
att informationsskyldigheten måste vara generell och avse
information i efterhand. Detta för att aktörerna
ska kunna reagera snabbt i liknande situationer. Tanken är dock
att information om åtgärderna ska gå ut
i realtid i mån av möjlighet. Det är
klart att skyldigheten inte får innebära att teleföretagen
måste informera om saker som ingår i affärshemligheten
eller om saker som kan försvåra möjligheterna
att lösa det aktuella problemet. Dessutom bör
det uppmärksammas att skyldigheten eventuellt bara kan
gälla teleföretag. I dagsläget bör skyldigheten
inte utsträckas till att omfatta tillhandahållare
av mervärdestjänster och sammanslutningsabonnenter.
Utskottet föreslår att ett nytt 3 mom. om detta
läggs till efter 1 och 2 mom.
Då blir 3 mom. i lagförslaget 4 mom. Momentet
får dessutom en hänvisning till 3 mom.
Förvaltningsutskottet anser i sitt utlåtande
att lagen måste få bestämmelser som anger
spelreglerna för ersättning till kunden vid direkta
skador. Enligt kommunikationsministeriet lades det under beredningens
gång inte fram några motiverade skäl
för varför principerna för normalt skadeståndsrättsligt
och avtalsrättsligt ansvar inte skulle räcka till
i de aktuella situationerna. Utskottet anser därför
att reglerna i det föreslagna tillägget om informationsskyldigheten
på behörigt sätt säkerställer
kundernas rättssäkerhet och garanterar att de
får ut sin rätt vid eventuella skador.
Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.
29 §. Hindrande av mottagande av direktmarknadsföring.
Enligt grundlagsutskottet bör den sista meningen i
paragrafen ses över. Detta för att den kontradiktoriska
slutsatsen av uttrycket "utan att ... skyddet äventyras
i onödan" inte ska peka mot möjligheten till nödvändigt äventyrande
av rättigheter. Utskottet föreslår därför
att bestämmelsen preciseras med att åtgärderna
ska genomföras noggrant och att de inte får begränsa
yttrandefriheten, skyddet för förtroliga meddelanden
eller skyddet för privatlivet mer än vad som är
nödvändigt. Kommunikationsutskottet har ändrat
paragrafen i enlighet med detta.
33 §. Styrnings- och övervakningsmyndigheterna
rätt att få uppgifter.
Grundlagsutskottet anser att 1 mom. vara svårbegriplig
och menar att paragrafen lämpligen kunde preciseras. Samtidigt
framhåller grundlagsutskottet visserligen att regleringen
inte medför några problem med avseende på 10 § i
grundlagen, om 1 mom. inte tolkas så att det innebär
en i förhållande till bestämmelserna
i 2 och 3 mom. självständig rätt att få uppgifter
om konfidentiella meddelanden och innehållet i dem. Utskottet
föreslår därför att "Kommunikationsverket
och dataombudsmannen" läggs till i sista meningen i 1 mom.
Dessutom bör paragrafen, enligt grundlagsutskottet, preciseras
så att myndigheternas rätt att få uppgifter
bara gäller uppgifter som är nödvändiga för
tjänsteutövningen, trots att bestämmelsen
i första hand gäller andra uppgifter än
sådana som har relevans för skyddet av personuppgifter. Kommunikationsutskottet
föreslår därför att "som kommunikationsministeriet
behöver" i den första meningen i 1 mom. ersätts
med "som är nödvändiga för att
de ovan nämnda myndigheterna skall kunna utföra
...".
Grundlagsutskottet påpekar att ordet "vahingonteko"
i 3 mom. 4 punkten saknas i den finska lagtexten. Utskottet lägger
till ordet i den finska lagtexten.
Med tanke på konsekvent lagstiftning är det inte
bra att skyldigheten att utplåna uppgifter som fåtts
med stöd av 3 mom. i 5 mom. kopplas ihop med behandlingen
av brott- eller civilmål och förvaltningsärenden.
Utskottet föreslår att "brott- eller civilmål
eller förvaltningsärenden" stryks i 5 mom.
Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.
36 §. Rätt för vissa andra myndigheter
att få uppgifter.
I 36 § finns bestämmelser om vissa andra myndigheters än
styr- och övervakningsmyndigheternas rätt att
få uppgifter, påpekar förvaltningsutskottet
i sitt utlåtande. I 2 mom. 2 punkten nämns bara
rätt att få uppgifter på grundval av
samtycke från abonnenten. Det händer emellertid
att abonnemangskortet byts ut i mobilterminaler vid stöld.
Då kan ägaren till terminalutrustningen sannolikt
inte betraktas som abonnent. Förvaltningsutskottet föreslår
att lagrummet ska föreskriva att ägaren till en
terminalutrustning har samma rättigheter som abonnenten.
Vid utfrågningen av de sakkunniga framhölls det
att polisens rätt att få uppgifter som omfattas av
telehemligheten är utspridd på många
olika lagar. Bestämmelser om polisens rätt att
få uppgifter finns i tvångsmedelslagen, polislagen och
i den föreslagna lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation.
I tvångsmedelslagen finns det bestämmelser om
teleavlyssning, teleövervakning och rätt att inhämta
lokaliseringsuppgifter för mobilapparater i syfte att utreda
brott. Vid teleavlyssning utreds innehållet i ett telemeddelande.
Vid teleövervakning inhämtas identifieringsuppgifter
om telemeddelanden och lokaliseringsuppgifter om mobilapparater. Dessutom
ingår tillfällig stängning av teleabonnemang
och teleterminaler i teleövervakning. När lokaliseringsuppgifter
om mobilapparater inhämtas är det fråga
om att uppgifter som inte ingår i teleövervakning
inhämtas beträffande från vilken teleapparat
det vid en viss tidpunkt har registrerats uppgifter i telesystemet
från en basstation i närheten av en viss plats.
I polislagen finns bestämmelser om teleövervakning
i syfte att förhindra brott och om rätt för
polisen att få kontaktuppgifter som inte finns i offentliga
kataloger. I den nu föreslagna formen ingår också bestämmelser
om rätt för polisen att få uppgifter
som specificerar också andra teleterminaler eller teleabonnemang.
Polisen får uppgifterna för tjänsteutövning.
I den föreslagna lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation föreskrivs
om polisens rätt att för utredning av brott få identifieringsuppgifter
om telemeddelanden utifrån samtycke från användaren
eller liknande samtycke. Vid utfrågningen av de sakkunniga
kom det fram att lagsystematiken hädanefter kunde vara
uppbyggd så att tvångsmedelslagen har bestämmelser
om teleavlyssning, rätt att få identifieringsuppgifter
om telemeddelanden och inhämtande av lokaliseringsuppgifter
för mobilapparater i syfte att utreda brott. Polislagen
skulle då ha bestämmelser om teleavlyssning och
eventuellt också om inhämtande av lokaliseringsuppgifter
för mobilapparater i syfte att förebygga brott.
Vidare kan bestämmelser om rätt att få andra
uppgifter som omfattas av telehemligheten i syfte att förebygga
och utreda brott och för annan polisiär tjänsteutövning
ingå i polislagen.
Vid utfrågningen av de sakkunniga kom det fram att
polisen bör få större befogenheter att
få uppgifter som omfattas av telehemligheten. Utskottet
påpekar dock att utvidgade befogenheter bör bedömas
dels med hänsyn till polisens behov att få uppgifter
i samband med utredning av enskilda brott, dels i ett större
perspektiv kring frågan vilken relevans det har om brottet
begås med hjälp av elektronisk kommunikation eller om
det är en annan typ av brott där det krävs uppgifter
om elektronisk kommunikation för att brottet ska kunna
förhindras eller utredas. Dessutom bör konsekvenserna
av det faktum att användaren ger sitt samtycke eller något
annat samtycke inhämtas bedömas i relation till
myndigheternas rätt att få information. Utskottet
påpekar dessutom att alla meddelanden inte berörs av
samma konfidentialitetsnivå.
I 36 § 2 mom. 2 punkten nämns bara uppgifter
som bygger på samtycke från abonnenten. I levande
livet har det förekommit att abonnemangskorten byts ut
i terminalutrustning vid stöld. I likhet med förvaltningsutskottet
anser kommunikationsutskottet att ägaren till terminalutrustning
i sådana fall sannolikt inte kan betraktas som abonnent.
Därför föreslår utskottet att
2 mom. ändras till att också ägaren till
en terminalutrustning kan ge sitt samtycke till de åtgärder
som nämns i 2 punkten.
Med hänvisning till utfrågningen av de sakkunniga
anser kommunikationsutskottet att övriga utvidgningar och ändringar
i polisens rätt att få uppgifter bör
genomföras utifrån en samlad bedömning
av polisens rätt att få information när polislagen
revideras.
Utskottet har ändrat momentet i enlighet med detta.