Motivering

Målen för lagstiftningen

Utskottet fäster uppmärksamhet vid sitt utlåtande KoUU 17/2004 rd i ärende U 42/2004 rd och upprepar ståndpunkterna i det. Utskottet omfattade då regeringens ståndpunkt på det villkor att Finland i den fortsatta beredningen förutsätter att förslaget inte godkänns, om inte regeringens alla sex reservationer antas och att regeringen genom reservationer ser till att det inte fattas beslut som är bindande för Finland förrän utskottet har haft tillfälle att på nytt uttala sig i frågan. Utskottet anser det ytterst beklagligt att riksdagen inte har haft tillfälle att ta ställning till nya direktivförslag innan rådet har antagit allmänna riktlinjer visavi dem.

Reservationerna i regeringens ståndpunkt gick ut på att förpliktelsen ska omfatta sådana identifieringsuppgifter hos teleföretagen som redan nu lagras i flera månader som en del av den lagliga nät- och kommunikationstjänsten och som har en lagringstid som kan harmoniseras i enlighet med det föreslagna rambeslutet. Förpliktelsen bör kunna tillgodoses till skäliga kostnader, med existerande tekniska lösningar, teknikneutralt och med hänsyn till den framtida tekniska utvecklingen. Dessutom underströk utskottet frågor som har med dataskydd och datasäkerhet att göra och att lagringstiden i vilket fall som helst inte bör vara längre än tolv månader.

Hur regeringens ståndpunkt har beaktats

Enligt artikel 6 ska de kategorier av uppgifter som anges i direktivet lagras i minst sex månader och högst två år från det datum kommunikationen ägde rum. I särskilda fall kan den längsta lagringstiden förlängas med en begränsad tidsperiod som i sin tur inte begränsas på något sätt. En lagringstid på högst tolv månader är alltså inte en övre gräns i direktivet trots att direktivet tillåter medlemsstaterna att begränsa lagringen till högst tolv månader.

Enligt regeringen har Finlands krav huvudsakligen beaktats i den allmänna riktlinje som rådet för rättsliga och inrikes frågor antog den 2 december 2005. Men utskottet konstaterar om målen att en lagringstid på högst tolv månader inte nåddes och att datum och tidpunkt när kommunikationen börjar och slutar omfattas av lagringsskyldigheten.

Målen för rambeslutet

Enligt komunikationsministeriet uppfyller förslaget i sin nuvarande form mycket väl de krav som riksdagen ställde i samband med förslaget till rambeslut.

Enligt direktivet innehåller de kategorier av uppgifter som ska lagras olika uppgifter för att spåra och identifiera källa och kommunikationens datum, tidpunkt och varaktighet samt för att identifiera typen av kommunikation i fråga om telefoni i fasta nät och mobil telefoni samt i fråga om Internetåtkomst, Internetbaserad e-post och Internettelefoni.

Enligt det 11:e skälet i direktivets inledning är syftet att säkerställa att lagringsskyldigheten omfattar uppgifter som genereras eller behandlas av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster eller kommunikationsnät. I det 13:e skälet i inledningen framhålls att direktivet bara avser uppgifter som genereras eller behandlas som en konsekvens av en kommunikation eller en kommunikationstjänst, inte uppgifter som utgör innehållet i den information som förmedlas vid kommunikationen. Det bör ses till att uppgifter inte lagras mer än en gång.

Dessutom begränsas lagringsskyldigheten i det 23:e skälet till uppgifter som leverantörer av kommunikationstjänster genererar eller behandlar i samband med att de tillhandahåller kommunikationstjänster. Utskottet har uppmärksamgjorts på att de begränsningar som kommit till i beredningens slutfas betyder att t.ex. Internettelefoni av typ Skype och e-posttjänster som tillhandahålls av andra än teleföretag helt ställs utanför lagringsskyldigheten. Vidare gör de föreslagna begränsningarna i fråga om Internet och begränsningen av skyldigheterna till allmänt tillgängliga uppgifter som genererats och behandlats av teleföretag att lagstiftningen kan genomföras med existerande tekniska lösningar. Utskottet konstaterar att tanken att alla aktörer inte behöver lagra alla uppgifter i direktivförslaget inte ingår i själva direktivet utan i skälen till direktivet.

Kommunikationsverket bedömer att kostnaderna kommer att ligga på en skälig nivå. Utskottet har gjorts uppmärksamt på att teleföretagen enligt 98 § i kommunikationsmarknadslagen (393/2003) ska få ersättning från statens medel för sina kostnader. Det anser att den gällande lagstiftningen är skälig på denna punkt.

Det har framhållits för utskottet att Finlands krav på teknikneutralitet delvis står i strid med viktiga krav på lagstiftningens precision och exakthet. Därför kan ett helt teknikneutralt slutresultat inte nås i regleringen av denna typ. Vidare har bestämmelserna om utvärdering ansetts viktiga.

I dataombudsmannens utlåtande till utskottet betonas att medlen i kampen mot terrorism inte får vara obegränsade eller medge missbruk. Ändringar i det ursprungliga förslaget har dock förbättrat lagstiftningen. Dataombudsmannen har ansett att antagandet av direktivet bör skjutas upp för att en utredning av behovet och nyttan av lagstiftningen ska kunna göras.

Utskottet anser i alla fall att de villkor som riksdagen ställt har blivit adekvat inskrivna i direktivförslaget. Men det är inte tillfredsställande att viktiga begränsningar visavi uppgifter som ska lagras bara anges i inledningen till direktivet.

Implementering av direktivet

Utskottet ser med oro på att lagringsskyldigheten inte är begränsad på det sätt som Finland har ansett bäst. Det leder lätt till stor variation med att införliva direktivet i olika medlemsstater och eventuellt till att vissa medlemsstaters nationella bestämmelser inte motsvarar de mål som Finland ställt för direktivet.

När Finland införlivar direktivet med sin nationella lagstiftning bör direktivet som en helhet och begränsningarna i inledningen genomföras också i den nationella lagstiftningen. Innan direktivet antas bör Finland försäkra sig om att införlivandet kan tolkas så att begränsningarna i inledningen kan överföras till den nationella lagstiftningen.

Tidsfristen för att införliva direktivet är 18 månader. Utskottet har uppmärksamgjorts på att när det gäller Internetåtkomst, Internettelefoni och Internetbaserad e-post kan tidsfristen för införlivandet förlängas till 36 månader genom en förklaring när direktivet antas. Enligt utskottet är det bra att det i regeringens ståndpunkt sägs att Finland bör meddela att det använder sig av denna möjlighet.