Detaljmotivering

1. Lag om ändring av rättegångsbalken

17 kap. Om bevisning

2 och 3 §.

Enligt propositionen krävs det för att en omständighet ska kunna läggas till grund för domen i ett tvistemål att parten har lagt fram trovärdiga bevis för den (RB 17:2.2). För en fällande dom i ett brottmål krävs det att det inte finns något rimligt tvivel om att svaranden är skyldig (RB 17:3.2).

Enligt huvudregeln i 2 § 2 mom. i förslaget ställs i tvistemål krav på "trovärdiga bevis", vilket i motiveringen beskrivs med uttrycket "någon slags rimlig bevisövervikt". Enligt förslaget till 4 mom. kan avvikelse dock ske om så följer av lag eller av ärendets natur. Uttrycket ärendets natur avser vissa typer av ärenden och i exempelvis ersättningsärenden kan en lägre beviströskel tillämpas i domstolspraxis.

I den juridiska litteraturen har man utvecklat olika slags bevisprövningsteorier. Mallar av denna typ gör det i allmänhet lättare att strukturera och illustrera beslutsfattandet. I lagstiftningen har man emellertid inte velat preferera en mall framför andra utan i stället försökt illustrera beviströskelns höjd. I det här avseendet kan man särskilja två faser. För det första ska domaren ta ställning till det framlagda bevisets bevisvärde, dvs. beviskraft (bevisprövning). Domaren ska pröva hur starkt ett bevis stödjer att det som ska bevisas är sant eller har inträffat. För det andra ska domaren pröva om bevisen tillräckligt starkt stödjer det som ska bevisas så att beviströskeln överskrids, varvid detta läggs till grund för domen (beslut om bevisningen är tillräcklig). Domaren jämför då bevisningens beviskraft med beviströskeln. I praktiken sammansmälter dessa faser till en helhet.

I den föreslagna lagen har man försökt illustrera beviströskeln med en benämning som samtidigt belyser hur hög beviströskeln ska vara i olika kategorier av ärenden. Under lagberedningen funderade man även på andra formuleringar än de nu föreslagna. I tvistemål föreslogs bland annat "tillräcklig bevisning", "sannolika skäl", "övertygande bevisning" och "tillförlitlig bevisning". Alla dessa formuleringar är förknippade med varierande problem, menar lagutskottet. Utskottet håller med om det som sägs i propositionsmotiven (s. 46/II), dvs. att avsikten inte är att ändra den styrka som krävs av bevisningen jämfört med i dag.

Högsta domstolen har sedan 2002 i brottmål gått in för uttrycket "rimligt tvivel". Eftersom avsikten är att i lagstiftningen ta in den beskrivning av beviströskeln som redan tillämpats i rättspraxis, är det enligt lagutskottet motiverat att använda den formulering som den högsta rättsinstansen redan har använt, i synnerhet som inget särskilt talar mot detta. Den föreslagna beskrivningen av beviströskeln i 3 § 2 mom., "rimligt tvivel", motsvarar det uttryck som används i många andra länder.

4 §.

Enligt det föreslagna 1 mom. ska domstolen tillämpa lagen på tjänstens vägnar. En part får ge domstolen en skriftlig utredning om hur lagen ska tillämpas. Den som gjort utredningen eller någon annan person kan höras personligen i domstolen, om domstolen anser att det behövs.

I propositionen sägs det att även om det är fråga om rättsvetenskapliga sakkunnigutlåtanden är den som ger utredningen inte en sakkunnig eller ett vittne eller ett annat bevismedel som nämns i kapitlet. Uttrycket "hur lagen ska tillämpas" ger vid handen att man i regel i rättsvetenskapliga sakkunnigutlåtanden inte enbart på ett abstrakt plan ger rekommendationer om hur en lag ska tillämpas. I utlåtandena tas också ställning till hur lagen borde tillämpas på de fakta som åberopats i målet eller som kommit fram på något annat sätt.

5 §.

Enligt det föreslagna 1 mom. krävs det inte bevis för en omständighet som är allmänt känd. Enligt gällande lag krävs det inte heller bevis för en omständighet som rätten på tjänstens vägnar har kännedom om (domstolsnotoritet). Det föreslås inte längre några bestämmelser om domstolsnotoritet.

Syftet med bestämmelsen är att förenkla förfarandet så att bevisning inte behöver läggas fram om sådant som är helt klart för samtliga rättegångsparter. Det allmänna begreppet notoritet ska inte tolkas för snävt t.ex. så att mer eller mindre alla människor måste känna till en omständighet. Syftet med en bestämmelse och parternas bakgrund ska tillmätas betydelse vid tolkningen. Å andra sidan kan notoriteten ligga på en annan nivå i vissa ärendekategorier, exempelvis i militära rättegångar.

Utskottet påpekar också att bestämmelsen inte gäller lagtillämpning, t.ex. om en en drog är sådan synnerligen farlig narkotika som avses i 50 kap. i strafflagen (, nedan även SL).

11 §.

I 1 mom. föreskrivs det att ingen får vittna om innehållet i domstolens beslutsöverläggning. Lagutskottet menar att överläggningssekretessen är viktig för att säkerställa oavhängighet i domstolarnas verksamhet. Förbudet bidrar också till en nivåhöjning i domstolarnas avgörandeverksamhet (se även LaUU 14/1998 rd, s. 4/II).

Utskottet föreslår inga ändringar i bestämmelsen men understryker att förbudet uttryckligen gäller överläggningarnas innehåll, dvs. muntliga eller skriftliga uppgifter som är av betydelse för avgörandet. Förbudet är således avgränsat och gäller inte överläggningarna som en helhet betraktad eller andra uppgifter om överläggningarna.

12 §.

I den föreslagna paragrafen finns bestämmelser om tjänstemäns och därmed jämförbara personers skyldighet att inte vittna. Avsikten är inte att utvidga tillämpningsområdet för förbudet att vittna utan att förtydliga definitionen av vilka tjänstehemligheter som omfattas av förbudet och att åstadkomma en mer enhetlig och förutsägbar lagtillämpning. Det är närmast fråga om att avgränsa området för vad som avses med tjänstehemlighet, för i gällande RB 17 kap. har som tjänstehemlighet alltid betraktats all information som sekretessbelagts i offentlighetslagen eller på annat ställe i lag. Rättsläget kan emellertid inte anses klart. Förbudet att vittna om tjänstehemligheter är för närvarande absolut, men enligt förslaget står förbudet tillbaka om den till vars förmån förbudet har föreskrivits samtycker till vittnesmålet.

Utskottet föreslår ett flertal ändringar i paragrafen för att harmonisera den med innehållet i redan godkända propositioner (RP 65/2014 rd och RP 71/2014 rd).

Inga ändringar föreslås i 1 mom. Utskottet påpekar emellertid att det föreslagna absoluta förbudet att vittna som gäller tjänstemän inte är absolut, på grund av innehållet i de bestämmelser som det hänvisas till — närmast 11 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ). I propositionsmotiven (s. 63—64) framhålls vikten av att från fall till fall i domstolen avväga sekretessplikten mot förbudet för tjänstemän att vittna. Utskottet understryker att domstolen, när den överväger saken, måste beakta ärendets natur så att intresset att avvika från vittnesförbudet är större om det är fråga om ett allvarligt brott.

Utskottet föreslår ett nytt 2 mom. i paragrafen. Enligt momentet är det inte tillåtet att vittna om sådan information som en part inte har rätt att få med stöd av 4 kap. 15 § förundersökningslagen, 10 kap. 62 § tvångsmedelslagen () eller 5 kap. 60 § polislagen, om inte den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits samtycker till vittnesmålet.

Förundersökningslagens 4 kap. 15 § om partsoffentlighet vid förundersökning har ändrats genom lag , som trädde i kraft den 1 december 2014 (se RP 71/2014 rd och LaUB 7/2014 rd). Paragrafen är en specialbestämmelse i förhållande till offentlighetslagen, och i dess 2—4 mom. föreskrivs om grunderna för att begränsa en parts rätt att få ta del av förundersökningsmaterial. I 10 kap. 60 och 62 § i tvångsmedelslagen och i 5 kap. 58 och 60 § i polislagen, till vilka det hänvisas i förundersökningslagens 4 kap. 15 § 5 mom., finns ytterligare bestämmelser om begränsningar av partsoffentligheten i bestämmelserna om hemliga tvångsmedel och hemliga metoder för inhämtande av information.

I överensstämmelse med 1 mom. anser lagutskottet att förbudet att vittna också ska gälla sådan information som parterna inte enligt de nämnda bestämmelser i förundersökningslagen, tvångsmedelslagen och polislagen har rätt att få. Eftersom sekretessen enligt dessa bestämmelser också kan grunda sig på ett synnerligen viktigt privat intresse, träder vittnesförbudet tillbaka på det sätt som avses i 1 mom., det vill säga när den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits ger sitt samtycke till vittnesmålet.

I propositionens förslag till 2 mom. sägs att en anställd inom åklagarväsendet eller en brottsbekämpningsmyndighet är skyldig eller har rätt att vägra vittna bland annat om polisens tekniska eller taktiska metoder eller om identiteten hos en person som har lämnat information konfidentiellt. Information som ska hållas hemlig för parterna med stöd av de nämnda bestämmelserna i förundersökningslagen, tvångsmedelslagen och polislagen kan också gälla något annat än vad som nämns i det föreslagna 2 mom., t.ex. uppgifter som ska hållas hemliga för att trygga statens säkerhet (LaUB 7/2014 rd, s. 4/I). I praktiken är det anställda hos åklagarväsendet och brottsbekämpningsmyndigheter som sitter inne med sådan information som avses i förundersökningslagen, tvångsmedelslagen och polislagen. Men också andra personer såsom parterna och deras biträden kan inneha information av den här arten. Det är därför motiverat att vittnesförbudet formuleras mera allmänt när det gäller tillämpningsområdet i personellt hänseende.

Utskottet föreslår således ett nytt 2 mom., varvid det föreslagna 2 mom. blir 3 mom.

Utskottet föreslår ett nytt 4 mom. i paragrafen. Den föreskriver att vittnesmål inte får avläggas om uppgifter i det register över vittnesskyddsprogram som avses i 24 § 1 mom. 28 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och inte heller om andra uppgifter om vittnesskyddsprogram. Vittnesmål får dock avläggas om uppgifterna om ett åtal gäller ett brott som riktar sig mot den som skyddas genom programmet.

En lag om vittnesskyddsprogram stiftades utifrån regeringens proposition RP 65/2014 rd. Samtidigt kompletterades rättegångsbalkens 17 kap. med en ny 23 a §. Utskottet föreslår nu ett nytt 4 mom. varmed motsvarande bestämmelse tas in i 12 § 4 mom.

I den ovan nämnda propositionen var motiveringen till 23 a § i RB 17 kap. bristfällig, vilket utskottet uppmärksammade i sitt utlåtande om propositionen (LaUU 15/2014 rd). Det framgick inte klart av motiveringen om vittnet eller den som hörs vid utfrågning i domstol är skyldig att till exempel vid en fråga från svaranden eller dennes biträde yppa att han eller hon skyddas i ett vittnesskyddsprogram eller att en myndighet har gett löfte om att den som hörs ska få gå med i ett program.

Utskottet konstaterar att syftet med förbudet att vittna enligt det nya 4 mom. är att skydda personer som ingår i ett vittnesskyddsprogram. Uppgifter om att någon är med i eller kommer att gå med i ett program är av den karaktären att de kan vara en stor risk för den skyddades säkerhet, om de kommer fram. Utskottet anser att de faller under kategorin andra uppgifter som gäller vittnesskyddsprogram i paragrafen och därför ingår i förbudet mot vittnesmål. Vidare noterar utskottet att formuleringen "Vittnesmål får inte avläggas ..." innebär att förbudet personellt sett har ett generellt tillämpningsområde och inte tillåter undantag.

Till följd av de ovan föreslagna nya momenten föreslås det att 12 § 3 mom. i propositionen blir 5 mom.

13 §.

I det föreslagna 3 mom. utvidgas vittnesförbudet för advokater, rättegångsbiträden som avses i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd samt offentliga rättsbiträden till att gälla inte bara information som erhållits i samband med rättegångsärenden utan till att även täcka in en enskild persons eller en familjs hemlighet eller affärs- eller yrkeshemligheter som han eller hon har fått kännedom om. Om huvudmannen samtycker är det dock möjligt att avge vittnesmål.

Av bestämmelsen eller motiven framgår inte om advokaten har rätt att vittna eller är skyldig att vittna om huvudmannen lämnar samtycke. Enligt utredning till lagutskottet är avsikten inte att avvika från nuvarande praxis, enligt vilken advokaten är skyldig att vittna. En advokat har i princip inget personligt intresse av att vägra vittna om sin huvudmans omständigheter, utan vittnesförbudet finns till för att skydda förtroendet mellan advokat och klient så att advokaten inte utan huvudmannens samtycke vittnar om sådan som huvudmannen anförtrott advokaten. Detsamma gäller även situationer där vittnesförbudet träder tillbaka med samtycke av den i vars intresse sekretessplikten har föreskrivits.

Utskottet påpekar att avsikten inte är att vittnesförbudet ska gälla alla jurister som agerar som juridiska ombud eller som yrkesmässigt eller tillfälligt fungerar som rådgivare. Vittnesförbudet begränsas uttryckligen till advokater, rättegångsbiträden med tillstånd samt offentliga rättsbiträden. De sistnämnda handlar under tjänsteansvar medan advokater och rättegångsbiträden med tillstånd ska uppfylla särskilda behörighetsvillkor och deras verksamhet övervakas. Den föreslagna begränsningen syftar till att vittnesförbudet inte ska ha ett onödigt brett tillämpningsområde och därmed möjliggöra omotiverade invändningar om vittnesförbud.

Det här betyder ändå inte att andra jurister i alla sammanhang ska vara skyldiga att vittna. Deras ställning ska avgöras utifrån föreslagna RB 17:22.2 som bland annat föreskriver om skyldighet för den som är anställd hos en advokat eller som biträtt en advokat att vägra vittna.

Enligt den sista meningen i det föreslagna 3 mom. får domstolen dock ålägga en advokat att vittna om åklagaren utför åtal för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år eller om skäl som är synnerligen viktiga kräver det. Det har sagts till utskottet att bestämmelsen bland annat kan försvåra utredningen av ekonomiska brott, eftersom brytandet av vittnesförbudet på grund av brottets grovhetsgrad inte är möjligt i samband med ekonomiska brott där maximistraffet enligt straffskalan i allmänhet inte uppgår till fängelse i sex år. Utskottet tror inte att det finns anledning till oro på denna punkt. Vittnesförbudet gäller ju inte om "skäl som är synnerligen viktiga" kräver att vittnesmål avläggs. Vad som avses med synnerligen viktiga skäl behandlas enligt propositionsmotiven (s. 70) i samband med detaljmotiven till 11 § (s. 61). Det förslagna vittnesförbudet kan alltså åsidosättas i särskilda fall också i fråga om utredning av ekonomiska brott.

14 §.

Enligt förslaget till 1 mom. får en läkare eller någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte i regel vittna om känsliga uppgifter om en enskild persons eller familjs hälsotillstånd eller någon annan hemlighet som gäller en enskild person eller familj.

Uppgifter om en persons hälsotillstånd skyddas av de allmänna bestämmelserna om tystnadsplikt. I fråga om vittnesförbudet är det dock nödvändigt att ställa behovet av bevisning i en rättegång i relation till exempelvis privatlivet. Det är också av betydelse att en rättegång med stöd av 9 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar () kan hållas bakom stängda dörrar när omständigheter som berör en persons hälsotillstånd behandlas. Rättegångshandlingar som innehåller uppgifter av denna karaktär kan med stöd av 24 § i den lagen beläggas med sekretess.

Det föreslagna begreppet känsliga uppgifter motsvarar 9 § 1 mom. 2 punkten i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar. Begreppet behandlas i detaljmotiven till bestämmelsen (RP 13/2006 rd, s. 42—43). Enligt motiven kräver uppgifter som har samband med någons privatliv, hälsotillstånd, handikapp eller socialvård som personen erhållit på grund av det höga kravet på offentlighet vid rättegång inte i sig ett lika starkt skydd som samma uppgifter när de finns i någon annan myndighets än en domstols besittning. Ett läkarintyg som gäller målsäganden i ett misshandelsmål är ett typexempel på en sådan handling som enligt den föreslagna lagen inte är sekretessbelagd direkt med stöd av lagen annat än i undantagsfall, sägs det i motiven. I ett misshandelsmål ska uppgifterna om målsägandens hälsotillstånd betraktas som känsliga främst i t.ex. sådana fall när målsäganden till följd av misshandeln har drabbats av någon sjukdom som har samband med den mentala hälsan eller när det har uppstått skador på könsorganen.

Enligt utskottets uppfattning ska vittnesförbudet inte utvidgas mer än vad som föreslagits eller till frågor där det inte finns ett vägande intresse att begränsa bevisningen.

15 §.

I 2 mom. föreskrivs det att trots 13 och 14 § får en person som avses i någon av de paragraferna vittna till den del uppgifterna är nödvändiga för att ordna försvar på grund av att det har framställts ett straffyrkande eller något annat yrkande som grundar sig på brott mot personen eller en anställd eller ett biträde till honom eller henne, eller för att utöva de rättigheter som personen har som målsägande.

Den föreslagna bestämmelsen är helt ny. I rättspraxis har det tidigare ansetts att en advokats tystnadsplikt bryts när det är oundvikligt för att avvärja en rättslig fara mot advokaten som uppstått på grund av huvudmannens förfarande och på grund av ett behov av att försvara sig mot denna fara (HD 2006:61, RP s. 73/I).

I momentet regleras två olika situationer. Enligt början av momentet åsidosätts vittnesförbudet när exempelvis en läkare är misstänkt för brott eller mot läkaren har framställts något annat yrkande som grundar sig på brott. Propositionsmotiven preciserar bestämmelsen så att det utöver ett straffyrkande kan vara fråga om ett yrkande på förverkande eller något annat yrkande på en offentligrättslig påföljd som grundar sig på brott, eller om skadestånd eller något annat privaträttsligt yrkande som grundar sig på brott. För det andra åsidosätts vittnesförbudet när exempelvis en läkare är målsägande och kan yrka straff för brott eller framställa ett skadeståndsyrkande eller något annat privaträttsligt yrkande som grundar sig på brott (RP s. 73/II).

I propositionsmotiven tar man inte ställning till om vittnesförbudet kan åsidosättas om någon med hänvisning till ett brott som en läkare påstås eller konstateras ha begått ansöker om besöksförbud för läkaren eller om läkaren ansöker om besöksförbud för att han eller hon har blivit föremål för ett brott. Utskottet konstaterar att om vittnesförbudet har åsidosatts redan i samband med behandlingen av straffyrkandet, finns det ingen anledning att förbudet skulle gälla när besöksförbud söks separat på grundval av samma gärning eller när någon försvarar sig mot ett sådant yrkande. Inte heller i andra sammanhang finns det någon anledning att hålla fast vid vittnesförbudet om yrkandet på besöksförbud skulle ha kunnat behandlas i samband med straffyrkandet.

I propositionen konstateras (RP s. 73/II) att vittnesförbudet åsidosätts om någon som har biträtt en läkare är offer för ett brott. Detta framgår inte klart av paragrafen och utskottet föreslår därför att slutet av 2 mom. förtydligas på denna punkt.

18 §.

Enligt 1 mom. har var och en rätt att vägra vittna till den del detta skulle medföra risk för åtal för personen själv eller någon som står i ett sådant förhållande till honom eller henne som avses i 17 § 1 mom. eller medverka till utredningen av hans eller hennes skuld eller en persons skuld som står i ett sådant förhållande till honom eller henne som nämns ovan.

I propositionen föreslås att det fastställs att endast den åtalade har rätt att tiga eller låta bli att hålla sig till sanningen under rättegången (föreslagna RB 17:26, RP s. 95/II). Detta gäller även den misstänkte under förundersökningen.

Ett vittne ska också i fortsättningen kunna tiga på det sätt som avses i momentet men måste hålla sig till sanningen vid hot om straff på samma sätt som vittnen i allmänhet, om vittnet samtycker till att vittna om försvårande omständigheter. Utskottet anser att avgörandet HD 2011:46 inte utgör en grund för att vittnen ska ges rätt att tala osanning. I detta fall handlade det om att en person vid en skatteinspektion på ett straffbart sätt hade lämnat oriktiga uppgifter om omständigheter om vilka personen i en samtidigt pågående förundersökning misstänktes för grovt skattebedrägeri. Personen hade inte status av vittne utan av part (skattskyldig, misstänkt) i bägge procedurerna. I fortsättningen ska den föreslagna RB 17:25.2 tillämpas på fall av denna typ.

När det gäller förslaget till 2 mom. framhåller utskottet att förundersökningsmyndigheten och åklagaren om möjligt ska skaffa fram och bereda sig på att presentera bevisning om hot och påtryckning om det föreligger misstanke om att sådant har förekommit. Lagstiftarens attityd till våld i nära relationer har skärpts under 2000-talet. Utskottet finner det viktigt att reformen inte gör det svårare för offer för våld i nära relationer. Det finns därför skäl att noga följa hur bestämmelsen fungerar i praktiken.

19 §.

Enligt propositionen får en person vägra vittna om en affärs- eller yrkeshemlighet, om inte skäl som är synnerligen viktiga med beaktande av ärendets natur, bevisningens betydelse för avgörandet av målet och följderna av att bevisningen läggs fram samt övriga omständigheter kräver att han eller hon vittnar. I RB 17:43.2 sägs det att om ett vittne eller en sakkunnig som ska höras har rätt att vägra vittna, ska ordföranden upplysa personen i fråga om detta och berätta att han eller hon har samma skyldighet att hålla sig till sanningen som andra vittnen och sakkunniga, om han eller hon inte vill använda sig av denna rätt.

För klarhetens skull konstaterar lagutskottet att rätten att vägra är absolut, såvida domstolen inte ålägger någon att vittna. Vid tillämpningen av den här bestämmelsen saknar grunden för vägran betydelse. Av detta följer att domstolen inte närmare ska undersöka varför någon åberopar sin rätt att vägra vittna. Ett annorlunda förfarande skulle inte motsvara syftet med föreslagna 43.2 §, som gör det möjligt att åberopa rätten att vägra vittna, och kunde uppfattas som ett osakligt försök att pressa någon att lämna vittnesmål. En annan sak är att domstolen är skyldig att kontrollera att förutsättningarna för någon att vägra vittna föreligger och att den som vägrar vittna ska uppge grunderna för detta samt på det sätt som avses i RB 17:23 göra de omständigheter sannolika som stöder vägran.

Rätt att vägra vittna har vittnet, som också beslutar om att använda sig av rätten. I denna och i andra bestämmelser om rätt att vägra vittna regleras inte relationen mellan andra personer och den person som utnyttjat sin rätt att vägra vittna eller som låtit bli att utnyttja den. Om exempelvis en arbetsgivaren i sin egenskap av innehavare av en affärshemlighet och dennes arbetstagare kommer överens om att arbetstagaren inte får yppa affärshemligheter för utomstående, ska betydelsen av en sådan överenskommelse och konsekvenserna av brott mot den avgöras i enlighet med privaträttsliga bestämmelser. En domstol kan inte vara bunden av utomståendes överenskommelser om att vittna eller ej, och det saknar också i övrigt betydelse för domstolen att någon annan än vittnet själv åberopat rätten att vägra vittna.

22 §.

Enligt 2 mom. i förslaget har den som är anställd hos eller annars har biträtt exempelvis en advokat eller en läkare samma rätt att vägra vittna som advokaten eller läkaren. Detta moment ska tillämpas på andra än de som hänförs till den utbildade personalen inom hälso- och sjukvården, eftersom bestämmelserna i 14 § gäller denna kategori. I praktiken kan det vara fråga om sekreterare, receptionister eller personer som ansvarar för fakturering och arkivering. I det enskilda fallet måste frågan om momentet är tillämpligt prövas med den utgångspunkt som nämns i motiveringen: det ska inte vara möjligt att kringgå en läkares tystnadsrätt eller tystnadsplikt genom att höra t.ex. dennes anställda eller biträde. Den som fungerat som biträde är inte heller bunden på samma formella sätt som en anställd.

Utskottet föreslår ovan att 12 § ändras så att den kompletteras med nya 2 och 4 mom. och att det föreslagna 2 mom. blir nytt 3 mom. och 3 mom. 5 mom. Utskottet föreslår därför att 22 § 3 mom. justeras på behövligt sätt.

24 §.

Enligt 1 mom. 1 punkten får en skriftlig berättelse som någon har avgett användas som bevis i ett tvistemål där förlikning är tillåten, om parterna samtycker till detta. Utskottet understryker att samtliga parter enligt bestämmelsen ska ge sitt samtycke. Domstolen kan inom ramen för processledningen vid behov uppmärksamma parterna på betydelsen av ett sådant samtycke och föreslå att vittnet eventuellt bör höras muntligt. I praktiken kan en skriftlig berättelse vara motiverad om den handlar om en för helheten obetydlig detalj eller om det över huvud taget inte är aktuellt att bestrida berättelsens trovärdighet eller om berättelsen på ett sätt som påminner om sakkunnigbevisning behandlar t.ex. en teknisk eller medicinsk omständighet.

Enligt 3 mom. får i vissa fall förhör som vid förundersökningen har videobandats eller lagrats genom någon annan jämförbar bild- och ljudupptagning åberopas som bevis, om den åtalade har getts behörig möjlighet att ställa frågor till den förhörde vid förundersökningen. Detta är möjligt när målsäganden är 1) någon som inte har fyllt 15 år eller vars psykiska funktioner är störda, 2) någon i åldern 15—17 år som behöver särskilt skydd i synnerhet med beaktande av hans eller hennes personliga omständigheter och brottets natur eller 3) en målsägande i ett sexualbrott som avses i 20 kap. 1—7 § i strafflagen som inte vill infinna sig för att höras vid rättegången.

Av de skäl som framgår av den allmänna motiveringen föreslår utskottet att 3 mom. 3 punkten ändras och att en ny 4 punkt fogas till momentet. Punkt 3 föreslås innehålla en bestämmelse som endast gäller 15—17-åriga målsägande i sexualbrott. På grund av de särdrag som utmärker denna kategori av personer anser lagutskottet att det i punkt 3 beträffande dessa målsägande är nödvändigt att föreskriva att utnyttjande av en upptagning ska vara beroende av om målsäganden vill bli hörd i domstol eller ej. Utskottet anser att en sådan skrivning behövs trots att det redan i 2 punkten finns en bestämmelse om målsägande mellan 15 och 17 år; 2 punkten är inte avsedd att vara förpliktande på samma sätt som den ändrade 3 punkten. Utskottet påpekar emellertid att regleringen kan leda till problematiska situationer vid bevisvärderingen. Målsägandena ska därför redan vid förundersökningen upplysas om vilka risker det kan medföra att låta bevisningen bli beroende enbart av en upptagning.

I den nya 4 punkten föreslår utskottet en bestämmelse om myndiga målsägande i sexualbrott. På de grunder som anförs i den allmänna motiveringen vill utskottet att man avstår från att enbart målsägandens attityd till att höras under rättegången ska vara skäl nog för att använda en förundersökningsupptagning. Utskottet föreslår att man kan förfara så bara om hörandet av målsäganden skulle äventyra dennes hälsa eller orsaka motsvarande betydande skada. Med en sådan skada avses att hörandet i domstol kunde medföra någon annan psykisk störning än en direkt sjukdom och som på ett betydande sätt skulle påverka målsägandens möjligheter att leva ett normalt liv t.ex. på grund av allvarliga koncentrationssvårigheter eller rädslor. I den föreslagna bestämmelsen hänvisas till 20 kap. 1—7 § i strafflagen. Efter att regeringens proposition lämnades har kapitlet ändrats genom lag 509/2014 så att 3 § om tvingande till sexuellt umgänge har upphävts och en ny 5 a § om sexuellt antastande tagits in i lagen. Ändringarna skapar ett behov att justera 3 och 4 punkten så att de paragrafer nämns som bestämmelsen ska tillämpas på. De sexualbrott som avses i punkterna är våldtäkt, grov våldtäkt, tvingande till sexuell handling, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av barn och grovt sexuellt utnyttjande av barn. Motsvarande kriminaliseringar i gällande lag finns i strafflagens 20 kap. 1, 2, 4, 5, 6 och 7 §. Utskottet ser ingen anledning att komplettera punkten med andra brott.

Utskottet påpekar vidare att bestämmelsen kan leda till att svaranden i ett sexualbrottsmål vill ställa frågor till målsäganden med anledning av sådant som framkommit under behandlingen. Då är det möjligt att komplettera förundersökningen under processen eller höra svaranden vid huvudförhandlingen. I den sistnämnda situationen ska förutsättningarna enligt 3 mom. vara uppfyllda. Enligt utskottets uppfattning är det i en sådan situation ändå svårt att se att det är fördelaktigare för målsäganden att höras i en kompletterande förundersökning än att t.ex. höras i domstolen så att svaranden inte är närvarande.

En upptagen berättelse utan möjlighet att ställa frågor vid huvudförhandlingen innebär i princip en sämre utgångspunkt för bevisvärderingen. Utskottet anser därför att målsägandens rättstrygghet kräver att åberopandet av en upptagen berättelse inte får sänka beviströskeln i brottmål.

25 §.

Förslagets 2 mom. gäller självinkrimineringsskyddet. Högsta domstolen har på grundval av Europadomstolens avgöranden ansett att av den irreparabla rättskränkning som kan drabba självinkrimineringsskyddet följer att en rättegång i allmänhet kan anses rättvis bara om bedömningen av skuldfrågan inte stödjer sig på sådana yttranden av den misstänkte som belastas av en sådan rättskränkning. Förslaget innebär att den praxis som redan nu följs skrivs in i lagen.

I paragrafens första mening sägs att ett bevis som har skaffats i strid med tystnadsrätten enligt 18 § inte får utnyttjas i ett brottmål.

Momentet kan tolkas så att en direkt tillämpning också ska utsträckas till faser före själva rättegången, t.ex. förundersökningen. Denna tolkning får stöd av det faktum att domstolen uttryckligen nämns i 1 och 3 mom. men inte i 2 mom. Det att bestämmelsen har placerats i RB 17 kap., som handlar om bevisning i allmänna domstolar, i kombination med motiveringen till lagrummet ger klart vid handen att bestämmelsen handlar om domstolens skyldighet att låta bli att utnyttja bevisningen. Utskottet föreslår ändå för klarhetens skull att 2 mom. ändras så att det uttryckligen gäller domstolen. Därmed blir formuleringen överensstämmande med 1 och 3 mom. Utskottet påpekar emellertid att utnyttjandeförbuden måste beaktas också i förundersökningen, men en direkt tillämpning i förundersökningen av den bestämmelse som det är fråga om här skulle kunna leda till besvärliga situationer. Det kan bli invecklat med tillämpningen av 17 kap 18 §, där det hänvisas till samma kapitels 17 § 1 mom., som innehåller en definition av begreppet närstående. Utskottet har den uppfattningen att bedömningen av om någon är närstående med hänsyn till självinkrimineringsskyddet måste ske i domstolen. I förundersökningen ska det emellertid vara möjligt att stödja sig på ett sådant material även om det är tolkbart i vilken utsträckning det kan utnyttjas.

När det gäller regleringen av utnyttjandeförbudet överlag anser utskottet att den misstänkte eller hans eller hennes biträde t.ex. i sitt sammanfattande yttrande i förundersökningen bör åberopa utnyttjandeförbudet om de är medvetna om grunderna för detta. På så sätt kunde man redan under förundersökningen reda ut om det finns grunder för utnyttjandeförbudet och därmed informera åklagare och domstol om detta. Den misstänkte kan inte tvingas att framställa invändningen före rättegången men av biträdet kan man förvänta sig lojalitet gentemot rättegångsförfarandet, vilket bland annat innebär att biträdet handlar på ett sätt som klart främjar en smidig process och undviker dröjsmål med rättegången.

För att undvika missförstånd konstaterar utskottet att självinkrimineringsskyddet inte omfattar frivilliga, graverande utsagor som lämnats i samband med ett preliminärt hörande eller material (t.ex. bokföringshandlingar) som någon frivilligt lämnat till polisen, även om personen inte i enlighet med förundersökningslagens 7:10 har underrättats om sin rätt att låta bli att medverka till utredningen av sin egen skuld. I propositionsmotiven (RP s. 89) konstateras även att självinkrimineringsskyddet inte omfattar frivilligt lämnade utsagor och det nu aktuella momentet blir därför inte tillämpligt. Relevansen av den underrättelse som avses i 7 kap. 10 § 2 mom. (818/2014) i förundersökningslagen sammanhänger med om personen har haft tillräckliga möjligheter att ordna sitt försvar (se även HD och HD ). Det är inte möjligt att med hjälp av bestämmelsen frivilligt lämna bevis för att på så sätt taktikera för att få vissa bevis underställda utnyttjandeförbudet och bestämmelsen ger därmed inte möjligheter för de inblandade att välja för dem lämpligt myndighetsförfarande. Ett bevis som lämnats frivilligt kan således utnyttjas utan hinder av denna paragraf.

Enligt den andra meningen i 2 mom. gäller förbudet mot att utnyttja bevis även ett bevis som i något annat förfarande än vid en förundersökning eller rättegång i brottmål har fåtts av en person genom hot om användning av tvångsmedel eller annars mot personens vilja, om personen vid tidpunkten i fråga var misstänkt för brott eller svarande i ett brottmål eller om en förundersökning eller rättegång var anhängig med anledning av det brott som personen åtalades för och det skulle ha stridit mot 18 § att skaffa beviset i brottmålet.

Det kan finnas en lagfäst skyldighet för en person att lämna uppgifter i ett annat förfarande, t.ex. ett konkurs- eller beskattningsförfarande, och trots bestämmelsen kan hen även bli föremål för olika typer av åtgärder för att tvinga fram uppgifterna. Men uppgifter som fåtts i ett annat förfarande får inte enligt momentet användas som bevis i ett brottmål om det är fråga om ett och samma ärende och om det finns ett tidsmässigt samband mellan förfarandena.

För att undvika missförstånd understryker utskottet att bestämmelsen endast kan tillämpas vid rättegång i brottmål och att den inte gäller t.ex. bestämmande av skatt eller andra administrativa förfaranden. Den omständigheten att Europadomstolen i sina avgöranden jämställer ett administrativt sanktionsförfarande med brottmål när det gäller vissa minimikrav i europakonventionen innebär inte att rättegångsförfarandet i brottmål eller vissa bestämmelser om det ska iakttas i dessa ärenden. Möjligheten att utnyttja information som fåtts genom ett administrativt sanktionsförfarande ska avgöras utifrån speciallagstiftning och i sista hand på basis av den tolkning av europakonventionen som direkt framgår av Europadomstolens avgöranden.

Den föreslagna bestämmelsen kan tillämpas t.ex. i situationer där Skatteförvaltningen genomför inspektioner för att konstatera riktigheten av en skattedeklaration samtidigt som ett åtal är anhängigt eller en förundersökning om ett skattebrott inletts rörande ett misstänkt skattebrott i samband med att deklarationen lämnades. I ett sådant fall måste man vid skatteinspektionen beakta självinkrimineringsskyddet. Regleringen gäller emellertid inte uppgifter som fåtts i beskattningsförfarandet om den skattskyldige inte samtidigt är misstänkt eller svarande i fråga om ett brott eller om en förundersökning eller rättegång ännu inte är anhängig.

Genom den föreslagna regleringen utsträcks sålunda självinkrimineringsskyddet till att omfatta så kallade parallella processer. Bestämmelserna motsvarar i själva verket gällande praxis och avsikten har inte varit att ändra det nuvarande rättsläget. Av principen om ne bis in idem, av specialbestämmelserna om principen i speciallagstiftning t.ex. vid beskattning (se lagen om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut, ) och av rättspraxis följer att ett brottmål där det är fråga om något som redan har behandlats i ett förfarande som kan jämställas med ett brottmål inte ska komma till domstol för behandling.

När det gäller parallella processer konstaterar utskottet vidare för klarhetens skull att beskattningsförfarandet avslutas med ett beskattningsbeslut som fastställer skatten. När det gäller inkomstskatt kan det t.ex. vara fråga om ett ordinarie beskattningsbeslut eller beslut med anledning av ett rättelseyrkande. Innan beslutet fattas är den skattskyldige skyldig att i enlighet med skattelagstiftningen lämna tillräckliga och sanningsenliga uppgifter t.ex. inför en skatteinspektion som görs före ett beskattningsbeslut. Den skattskyldige kan i ett beskattningsbeslut påföras skatteförhöjning med stöd av skattelagstiftningen t.ex. till följd av att det vid en skatteinspektion har framkommit odeklarerade inkomster. En annan sak är att uppgifter som vid hot om skatteförhöjning har fåtts av den skattskyldige mot dennes vilja inte kan utnyttjas i en parallell straffprocess.

I fråga om tillämpningen av bestämmelsen är det utöver det som anförs ovan viktigt att definiera utsträckningen i tid ("om personen vid tidpunkten i fråga var misstänkt för brott eller svarande i ett brottmål eller om en förundersökning eller rättegång var anhängig") samt uttrycket "mot personens vilja".

Utskottet understryker att den föreslagna bestämmelsen binder utnyttjandeförbudet enbart till en situation där förundersökning eller rättegång redan var anhängig när uppgifterna gavs i ett annat förfarande. Ett tidsmässigt samband föreligger i två fall: för det första när en person som lämnar information i ett annat förfarande är föremål för förundersökning såsom misstänkt eller åtalad för brott i samma sak och för det andra om en förundersökning pågår i ett ärende som leder till åtal mot personen även om han eller hon lämnade uppgifter i ett annat förfarande utan att vid den tidpunkten vara misstänkt.

Den förstnämnda tidsgränsen ("misstänkt eller svarande") baserar sig på vedertagen tolkningspraxis i Europadomstolen och avser en tidpunkt när en person har hörts vid en förundersökning som misstänkt eller om det mot personen vid en förundersökning på grund av brottsmisstanke har riktats någon annan åtgärd som på ett betydande sätt påverkar hans eller hennes rättigheter.

I Europadomstolens praxis har man också ansett att det kränker självinkrimineringsskyddet om bevis skaffas när en brottmålsprocess redan är anhängig eller kan förväntas bli anhängig. Den föreslagna andra tidsgränsen ( "en förundersökning eller rättegång var anhängig med anledning av det brott som personen åtalades för") bygger på samma resonemang. Det rör sig om en situation där den som lämnat ett bevis ännu inte är formellt misstänkt men förundersökning har inletts om de brott för vilka han eller hon senare kommer att åtalas. Utskottet understryker att en brottmålsrättegång kan vara att vänta på det sätt som avses i bestämmelsen då den första fasen av processen, förundersökningen, har inletts eller det har fattats beslut om förundersökning. Utskottet hänvisar till den uppfattning som Europadomstolen vid ett flertal tillfällen har gett uttryck för, nämligen att syftet med självinkrimineringsskyddet är att avvärja möjligheten för myndigheter och i synnerhet åklagaren att med tvång skaffa bevis till stöd för ett åtal (t.ex. Saunders mot Förenade konungariket, stora kammaren, 17.12.1996, punkt 68; se även HD , punkt 18).

Utskottet har även delgivits uppfattningen att uttrycket "mot personens vilja" är alltför vagt. Avsikten är att det i princip alltid är förbjudet att utnyttja bevis som skaffats genom tvång om tidskriteriet uppfylls. Utskottet framhåller ändå att självinkrimineringsskyddet av hävd har tolkats så att det inte gäller passivt tålande av en myndighetsåtgärd. Det är exempelvis tillåtet att beslagta handlingar för att användas som bevis mot den som hade dem i sin besittning. I propositionen (s. 89/II) och i grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 39/2014 rd, s. 4/I) konstateras det att självinkrimineringsskyddet inte kränks av att någon tvingas utstå husrannsakan eller blodprov. Självinkrimineringsskyddet aktiveras när någon tvingas att aktivt producera graverande bevis såsom ett erkännande eller uppge var ett bevis finns eller ange vägen till ett bevis.

I den tredje meningen i 2 mom. sägs att om en person i något annat förfarande än vid handläggningen av ett brottmål eller ett därmed jämställbart förfarande i samband med fullgörandet av en lagstadgad skyldighet har avgett en utsaga som strider mot sanningen eller gett in en handling som är falsk eller till sitt innehåll osann eller ett felaktigt eller förfalskat föremål, får dessa utnyttjas som bevis i ett brottmål som gäller det förfarande som stred mot denna skyldighet.

I den sista meningen i 2 mom. säkerställs det att den föreslagna bestämmelsen inte kan tillämpas på lagfäst anmälningsskyldighet på ett sådant sätt att fullgörandet av skyldigheten urvattnas. Utskottet påpekar att det inte i andra förfaranden, t.ex. i ett beskattningsförfarande, är fråga om att någon skulle vara skyldig att ange sig själv (jfr HD ) utan anmälningsskyldigheten finns till för att förverkliga syftet med lagstiftningen för att t.ex. beskattningen ska ske korrekt eller ett konkursbo kunna utredas. I praktiken är beskattningen det intressantaste fallet, eftersom lämnande av oriktiga eller bristfälliga uppgifter i samband med att deklarationsskyldigheten uppfylls på normalt sätt också framöver kommer att leda till straffansvar för skattebedrägeri. Detta ligger också i linje med Europadomstolens praxis och nämns uttryckligen i propositionsmotiven.

Enligt föreslagna 3 mom. får domstolen inte heller utnyttja bevis som har fåtts på ett lagstridigt sätt, om det finns vägande skäl för det med beaktande av ärendets natur, hur allvarlig den rättskränkning som hänför sig till sättet att skaffa beviset var, hur sättet att skaffa beviset påverkar dess tillförlitlighet, bevisets betydelse för avgörandet av målet och övriga omständigheter.

Det föreslagna momentet är avsett att vara en allmän bestämmelse om utnyttjande av bevis som fåtts på ett lagstridigt sätt och samtidigt ett undantag från den vedertagna principen om fri bevisning. Regeringens avsikt är ändå inte att få till stånd någon stor förändring i detta avseende eftersom man redan nu i rättspraxis har kunnat besluta om nyttjandeförbud med stöd av förpliktelser avseende mänskliga rättigheter eller allmänna principer. Domstolarna kommer sålunda även i fortsättningen att ha en omfattande prövningsrätt i enskilda fall. På de grunder som nämns i propositionsmotiven anser utskottet att det bör framgå klart av bestämmelsen att ett förbud är mycket exceptionellt.

Utskottet föreslår därför att presumtionen i 3 mom. ("får inte heller utnyttja") omformuleras så att "får domstolen även utnyttja bevis som fåtts på lagstridigt sätt". Den föreslagna ändringen motsvarar motiveringen i propositionen. Ett villkor för att avvikelse från denna huvudregel ska kunna göras ska enligt utskottets förslag vara att utnyttjandet av bevis som fåtts på detta sätt inte "äventyrar en rättvis rättegång".

De föreslagna 1 och 2 mom. ligger i linje med Europadomstolens ståndpunkt till utnyttjandeförbud för bevis. En tredje kategori av utnyttjandeförbud i Europadomstolens praxis är en lagstridig så kallad bevisprovokation som genomförts av en myndighet, där någon provoceras att begå ett brott som han eller hon inte hade begått utan provokationen. I sådana fall har Europadomstolen ansett att rättegången i sin helhet är orättvis. Domstolen har vidare ansett att situationen kunnat korrigeras genom att ett utnyttjandeförbud utfärdats. I propositionen (s. 94/I) anses det att den naturliga reaktionen enligt vår rättsordning är ett utnyttjandeförbud.

I andra fall har Europadomstolen inte tagit ställning till utnyttjandeförbud. Europadomstolen har gått in för att regleringen av bevisning i första hand ska ske nationellt. Europadomstolens uppgift är ett göra en sammanhållen bedömning av om ett förfarande är rättvist med hänsyn till det åtalades rättigheter samt målsägandens och det allmännas intresse och i förekommande fall vittnets intressen (jfr. Al-Khawaja och Tahery mot Förenade konungariket, stora kammaren 15.12.2011, punkt 118). Europadomstolen har vidare konstaterat att dess uppgift i princip inte är att ta ställning till om lagstridigt skaffade bevis får utnyttjas (t.ex. Gäfgen mot Tyskland, stora kammaren, 1.6.2010, punkterna 163—164).

Europadomstolen anser att man samtidigt som utnyttjandet prövas även måste ta ställning till om rättegången har varit rättvis betraktad som en helhet och med hänsyn till hur bevisningen har fåtts. Avseende ska då fästas vid lagstridighetens art, eventuella kränkningar av europakonventionen samt vid den eventuella kränkningens natur. Betydelse ska likaså tillmätas möjligheten att bestrida bevisningen och att motsätta sig utnyttjandet. Också bevisningen art, de förhållanden under vilka bevisningen skaffats samt förhållandenas relevans för bevisningens tillförlitlighet ska uppmärksammas. Domsolen har vidare fäst avseende vid i vilken utsträckning det finns annan, lagligt skaffad bevisning i målet. I brottmål är det också av betydelse hur försvarets rättigheter har tillgodosetts och i synnerhet möjligheten att anlita rättsbiträde (Ibrahim m.fl. mot Förenade konungariket, 16.12.2014; se även t.ex. Haxha mot Albanien, 8.10.2013). Varken i dessa båda fall eller i fallet Gäfgen konstaterades det några kränkningar av principen om en rättvis rättegång (om Europadomstolens praxis se justitieministeriets utredningar och anvisningar 65/2012, s. 51—53).

Utskottet konstaterar att den ändrade formuleringen i 3 mom. motsvarar Europadomstolens praxis som de nationella domstolarna och andra myndigheter är skyldiga att beakta. Momentet är inte så formulerat att det skulle utvidga tillämpningsområdet för utnyttjandeförbudet utöver vad som redan nu följer av artikel 6 i människorättskonventionen och Europadomstolens praxis. Å andra sidan är avsikten med den nya formuleringen att inskränka tillämpningsområdet i jämförelse med regeringens förslag.

Den nya bestämmelsen föreslås få följande lydelse: "I andra fall får domstolen även utnyttja bevis som har fåtts på ett lagstridigt sätt, om det inte äventyrar genomförandet av en rättvis rättegång med hänsyn till ärendets natur, hur allvarlig den rättskränkning som hänför sig till sättet att skaffa beviset var, hur sättet att skaffa beviset påverkar dess tillförlitlighet, bevisets betydelse för avgörandet av målet och övriga omständigheter." Utskottet understryker att ett utnyttjandeförbud som formulerats på detta sätt inte går utöver människorättskonventionens krav. Utskottet föreslår inga ändringar i de kriterier som räknas upp i slutet av bestämmelsen men anser det nödvändigt att tillrättalägga vissa tolkningsrekommendationer som nämns i propositionen.

Målsägandens rättigheter.

Utskottet betonar att momentets kriterium, äventyrandet av en rättvis rättegång, gäller alla parter. Om ett bevis lämnas outnyttjat kan det kränka målsägandens rättstrygghet. Av detta följer att även målsägandens rättstrygghet bör beaktas på lika villkor när bestämmelsen tillämpas.

"Ärendets natur".

Enligt propositionsmotiven kan utnyttjandet av bevisning motiveras med intresset att utreda brottet och betydelsen av detta intresse ökar ju allvarligare brott det rör sig om. Utskottet håller med om den tankegången men understryker att utredningsintresset är starkt i fråga om alla brott och att brottets allvarlighetsgrad är ett relativt begrepp och att man inte ska dra motsatta slutsatser av att framhålla allvarlighetsgraden. Vid exempelvis grova ekonomiska brott är tröskeln för att utfärda utnyttjandeförbud hög.

"Hur allvarlig den rättskränkning som hänför sig till sättet att skaffa beviset var".

  Utskottet påpekar att det i och för sig är klart att en myndighet inte kan förfara lagstridigt för att skaffa fram bevis. I motsats till vad som sägs i propositionsmotiven anser utskottet att utnyttjandeförbudet inte, utom i synnerligen exceptionella fall, på basis av anskaffningsmetoden utsträcks till fall där myndigheten har fått ett bevis till följd av att en tredje part, såsom en banktjänsteman, har begått ett brott. Detta kan vara fallet t.ex. när skattemyndigheten i Finland i sin besittning har fått kontouppgifter som stulits i en utländsk bank. Förbiseende av formaliteter eller obetydliga fel eller brister ska dock inte medföra förbud mot att utnyttja bevisningen.

"Sättet att skaffa beviset påverkar dess tillförlitlighet".

Utskottet understryker betydelsen av detta viktiga kriterium. Otillförlitliga bevis ska inte utnyttjas.

"Övriga omständigheter".

En annan omständighet som enligt propositionsmotiven ska beaktas är hur den part som beviset är tänkt att användas mot förhåller sig till att beviset utnyttjas. Detta är inte motiverat i brottmål, anser utskottet. Den åtalades avvisande attityd till ett bevis som riktas mot honom eller henne kan inte tillmätas någon betydelse alls när ett utnyttjandeförbud övervägs.

Sammantaget sett innebär den nya formuleringen av 3 mom. att domstolen får utnyttja också bevis som skaffats på ett lagstridigt sätt om inte utnyttjandet äventyrar en rättvis rättegång.

26 §.

Enligt den föreslagna paragrafen får parterna förhöras i bevissyfte. En part i ett tvistemål ska hålla sig till sanningen när parten avger sin berättelse och besvarar frågor. En målsägande i ett brottmål ska tala sanning när målsäganden redogör för saken och besvarar frågor.

Förslaget motsvarar det som föreskrivs i gällande RB 14:1 och 6:5.3 i lagen om rättegång i brottmål (). På s. 96 i propositionsmotiven redogörs för sanningspliktens omfattning för parter i tvistemål och målsägande i brottmål. Enligt den gällande tolkningen har en part i ett tvistemål s.k. positiv sanningsplikt (ska sanningsenligt berätta vad han eller hon vet om saken) medan för en målsägande gäller s.k. negativ sanningsplikt (behöver inte berätta något men ska hålla sig till sanningen till den del han eller hon uttalar sig). Utskottet konstaterar att avsikten inte är att införa några ändringar i det här avseendet.

Straffbarheten i att någon lämnar osanna uppgifter eller förtiger uppgifter bedöms enligt straffbestämmelserna i 15 kap. i strafflagen och inte enligt denna bestämmelse.

29 §.

Avsikten är att slopa den indelning i parter, vittnen och s.k. personer som ska höras, som finns i den gällande lagstiftningen. Framöver kommer den sistnämnda gruppen inte längre att finnas, utan en målsägande som inte har några anspråk och medmisstänkta ska höras som vittnen. I fråga om dessa personer ska dock gälla en reglering som till vissa delar avviker från den som gäller övriga vittnen (se de föreslagna 44 § 2 mom. och 64 § 1 mom. samt lagförslag 4). Utskottet har ovan i samband med motiveringen till RB 17:18 behandlat synpunkter i anslutning till ändringen.

Utskottet påpekar att regleringen i allt högre grad kommer att leda till att de involverade personernas roller kan växla under rättegångens förlopp. I den första fasen kan en målsägande som inte har några yrkanden uppträda som vittne varvid reglerna för vittnets rätt att vägra vittna ska tillämpas. Men en målsägande har rätt att ändra sig i fråga om yrkanden t.ex. i samband med ändringssökande. I en senare fas av processen, när personen i fråga ska betraktas som målsägande, ska bestämmelserna om målsägandens rätt att vägra vittna iakttas. Vid förundersökningen kan effekterna av en ny roll elimineras genom att personen i fråga hörs på nytt i sin nya roll. Under rättegången är detta sällan möjligt och i förekommande fall måste man förfara enligt den rättsregel som framgår av HD 1987:62 och som nämns i propositionsmotiven (RP s. 96/I).

Utskottet konstaterar att när man nu slopar kategorin personer som ska höras, avses i propositionen uttryckligen de som nämns i gällande RB 17:18. Det finns vissa specialbestämmelser i lagstiftningen om avvikande processuell ställning för den som har del i saken, såsom i 7 kap. 5 § () i skadeståndslagen, i 50 § 2 mom. (492/2011) i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen och i strafflagens 38 kap. 10 § 3 mom. (441/2011). Att man nu i RB 17:18 avstår från kategorin personer som ska höras har ingen betydelse för specialbestämmelser utanför RB 17 kap. Till kategorin personer som ska höras hänförs inte t.ex. utmätningsmän, vilkas ställning också framöver bestäms enligt utsökningsbalken. Samma gäller andra specialbestämmelser utanför RB 17 kap.

35 §.

Enligt 1 mom. ska en sakkunnig vara känd för redbarhet och skicklighet inom sitt område. Även om man i propositionen utgår från att såväl målsäganden som domstolen kan åberopa sakkunniga är det fortfarande nödvändigt med en bestämmelse om behörighetsvillkor, eftersom de är vägledande såväl för domstolens som den tilltänkta sakkunnigas beslut och agerande.

Av propositionsmotiven (s. 35/I) framgår att det i första hand är den sakkunniga själv och den part som åberopat honom eller henne som ansvarar för att kraven uppfylls. Domstolen kan beakta brister i behörigheten när den bedömer bevisvärdet. I sista hand kan domstolen avvisa en obehörig sakkunnigs utsaga. Behörigheten är likaså relevant när man tar ställning till om det är fråga om sådan nödvändig bevisning som ska ersättas såsom rättegångskostnad i enlighet med RB 21 kap.

50 §.

Enligt 2 mom. får ett vittne inte vara närvarande vid handläggningen av målet i större utsträckning än vad förhöret av honom eller henne kräver. Syftet med bestämmelsen är att vittnesutsagan inte ska påverkas av andra vittnens berättelser. Domstolen måste därför kunna förhindra att mobil utrustning är påslagen i sammanträdessalen eller att domstolsanställda muntligt redogör för utsagor för dem som väntar på sin tur att vittna. Utskottet konstaterar att det handlar om praktiska arrangemang kring sammanträdena.

Fotografering och bandning samt annan bild- och ljudupptagning och överföring av dem utan ordförandens tillstånd är förbjuden enligt 21 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar. Å andra sidan ska domstolen övervaka att klarhet och ordning iakttas i behandlingen av målet och vid behov utfärda föreskrifter om detta (6 kap. 5 § i lagen om rättegång i brottmål och 14 kap. 6 § i rättegångsbalken). Domstolen kan också bestämma att den som stör behandlingen eller uppträder olämpligt ska avlägsnas. Ytterligare kan domstolen påföra ordningsbot eller bestämma att någon ska tas i förvar (RB 14:6—7). Utskottet anser att det redan finns tillräckliga bestämmelser om saken i lagstiftningen för att ingripa i otillåten användning av mobilutrustning och i de anställdas agerande och att dessa bestämmelser i förekommande fall kan tillämpas.

66 §.

Enligt 2 mom. svarar en enskild part som har åberopat en sakkunnig för arvodet och ersättningen till den sakkunnige. Om en sakkunnig har åberopats av flera parter, svarar de solidariskt för arvodet och ersättningen. Om domstolen självmant har åberopat en sakkunnig, ska de enskilda parterna solidariskt betala arvode och ersättning till den sakkunnige. I övriga fall betalas arvodet och ersättningen av statens medel.

Utskottet påpekar att bestämmelsen gäller förstahandsansvar för sakkunnigarvoden, dvs. vem eller vilka av de enskilda parterna som är skyldiga att stå för arvodet. Om den sakkunniga har åberopats av åklagaren ska staten enligt den sista meningen stå för kostnaderna.

Frågan om vem som i sista hand ansvarar för sakkunnigarvodet avgörs med stöd av 21 kap. i rättegångsbalken och 9 kap. i lagen om rättegång i brottmål. Utgångspunkten är att den part som förlorar målet svarar för sakkunnigarvodet under förutsättning att sakkunnigutsagan har varit nödvändig för att utreda saken (RB , lagen om rättegång i brottmål 9:1). Med stöd av 4.2 § i rättshjälpslagen (257/2002) ersätts sakkunnigkostnaderna av statens medel om bevisningen har varit nödvändig för utredande av saken. Om arvodet inte ska betalas med stöd av någon av dessa bestämmelser avgörs ansvaret för arvodet enligt 66 §.

68 §.

Enligt den föreslagna paragrafens 3 mom. kan domstolen bestämma att ett beslut får överklagas separat om synnerligen vägande skäl föreligger, trots att huvudregeln är att ett sådant beslut kan överklagas endast i samband med överklagande i huvudsaken. Avsikten är att bestämmelsen ska tolkas snävt. Ett separat ändringssökande kan enligt propositionsmotiven (RP s. 122/II) i allmänhet främst komma i fråga när det gäller ett beslut om att avvisa bevisning eller ett beslut om rätt eller skyldighet att vägra vittna.

Utskottet betonar att vid tillämpningen av momentet är det väsentligt att ju viktigare bevisning det är fråga om desto friare är spelrummet för att tillåta separat överklagande. I t.ex. Helsingfors hovrätts avgörande (R ) var det fråga om att det enda bevis som låg till grund för åtalet belades med utnyttjandeförbud. I ett sådant fall ska separat överklagande genom besvär i princip tillåtas med stöd av 3 mom., liksom i situationer där det är fråga om rätten att utyttja ett bevis som är centralt för avgörandet i huvudsaken.

26 kap. Om fortsatt handläggning av besvärsärenden i hovrätten

24 a §.

I 2 mom. sägs att utöver vad som föreskrivs i 17 kap. 52 §, får ett vittne, en sakkunnig eller en part som hörts i tingsrätten höras i bevissyfte vid huvudförhandlingen i hovrätten per telefon eller med anlitande av någon annan lämplig ljud- eller bildöverföringsmetod, om domstolen anser att detta är lämpligt och om tilltron till utsagan på ett tillförlitligt sätt kan bedömas utan att vittnet, den sakkunnige eller parten är personligen närvarande.

Utskottet konstaterar för klarhetens skull att på det sätt som framgår av hänvisningen i början av bestämmelsen kan hovrätten höra vittnen på distans om de villkor som nämns i föreslagna RB 17:52 uppfylls och det spelar ingen roll om det är fråga om ett vittne som redan hörts i tingsrätten eller ett alldeles nytt vittne. Den föreslagna bestämmelsen i 24 a § 2 mom. utvidgar möjligheten till hörande på distans i hovrätten jämfört med 52 §.

2. Lag om ändring av lagen om rättegång i brottmål

5 kap. Om väckande av åtal

4 §.

Enligt den föreslagna paragrafen ska åklagaren på det sätt som domstolen bestämmer till domstolen ge in de bevis och övriga handlingar som behövs för behandlingen av målet.

Bakgrunden till förslaget är ett fall där en tingsrätt hade sänt en uppmaning till åklagaren att komplettera sitt bevismaterial så att den åberopade skriftliga bevisningen separerades från annat förundersökningsmaterial samt tillställa domstolen det förstnämnda materialet eller leverera den skriftliga bevisningen som en upptagning där bevisen hade separerats i ett elektroniskt register. Tingsrätten tog inte emot bevisen eftersom de inte hade tillställts den på önskat sätt. Hovrätten ansåg att tingsrätten hade förfarit felaktigt. Högsta domstolen ansåg däremot (HD 2013:91) att det var fråga om processledning enligt 6:5.1 i lagen om rättegång i brottmål. Eftersom domstolens processledningsföreskrifter är förpliktande för parterna borde åklagaren ha följt tingsrättens beslut om hur bevisningen skulle läggas fram.

Utskottet påpekar att den föreslagna bestämmelsen innebär att dagens praxis skrivs in i lagen. Bestämmelsen kan anses vara förtydligande i relation till den allmänna bestämmelsen i 6:5.1 i lagen om rättegång i brottmål om domstolens behörighet att leda processen. Alla som är delaktiga i en process är skyldiga att följa domstolens processledningsföreskrifter och det har inte rått någon oklarhet om detta bland parterna i tvistemål eller svarandena och målsägandena i brottmål. Den föreslagna bestämmelsen försätter inte åklagaren i en annan ställning än andra parter. Vid åtalsprövningen måste åklagaren gå igenom hela det förundersökningsmaterial som förundersökningsmyndigheten har producerat och det är uttryckligen åklagaren, inte t.ex. polisen, som i detta sammanhang ska besluta vilka bevis han eller hon ämnar åberopa till stöd för åtalet. I stämningsansökan ska åklagaren uppge sina bevis. För att kunna driva åtalet måste åklagaren se till att bevisningen finns lätt tillgänglig. En klar och snabb behandling förutsätter att domstolen enkelt får tillgång till bevisen. Eftersom domstolarna i regel tillställs ett mer omfattande förundersökningsmaterial, är det inte motiverat av arbetsekonomiska skäl att domstolen ska vara tvungen att gå igenom materialet på samma sätt som åklagaren.

11 a §.

Utskottet påpekar att bestämmelsen inte utgör ett hinder för att höra anonyma vittnen som bevis för ett och samma brott i fråga om samtliga svarande om de villkor som gäller brottet och alla andra villkor uppfylls och om anonymitet har beviljats. När det gäller det brottsrelaterade villkoret är det maximistraffet som är väsentligt, inte vem som misstänks för brottet eller antalet misstänkta eller åtalade för samma brott.

I propositionsmotiven tas inte uttryckligt ställning till hur det går med anonymiteten om den svarande överklagar domstolens beslut att döma svaranden för ett lindrigare brott som inte skulle ha berättigat till anonym bevisning och samtidigt yrkar att åtalet ska förkastas helt, samtidigt som åklagaren nöjer sig med tingsrättens beslut. Utskottet betonar i detta sammanhang det som framgår av propositionsmotiven, nämligen att en avgörande faktor för möjligheten att använda anonym bevisning är åklagarens straffyrkande. I den ovan nämnda situationen handlar det inte om att åklagaren skulle ha avstått från åtalet eller yrka straff för ett lindrigare brott än vad som är möjligt vid anonym bevisning. Därför finns det inget hinder för att höra ett vittne anonymt också i besvärsinstansen.

11 b §.

Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen föreslår utskottet att 3 mom. ändras så att den domare som har beslutat om anonym bevisning också ska vara ordförande i det brottmål där det anonyma vittnet hörs. Om denna domare är förhindrad att vara ordförande ska den domare som kommer i hans eller hennes ställe sätta sig in i det material som föregick beslutet att tillåta ett anonymt vittne. Också den domare som är ordförande i besvärsinstansen är på samma sätt skyldig att sätta sig in i materialet.

Utskottet anser inte att alla domstolsmedlemmar behöver känna till det anonyma vittnets identitet. Ju fler personer som känner till en hemlig identitet, desto större risk för att den avslöjas. I tingsrätten behandlas huvudsaken alltid antingen i en sammansättning med nämndemän eller av tre juristdomare eller i en förstärkt sammansättning bestående av juristdomare. I de högre domstolarna finns det minst tre eller fem domare i sammansättningen. Det är helt tillräckligt för avgörandet i huvudsaken att ordföranden har vetskap om ett anonymt vittnes identitet. Det här är lämpligt också med tanke på att ordföranden kan sköta de praktiska arrangemangen såsom att kalla in det anonyma vittnet och arrangera hörandet. Ordföranden ska också se till att det anonyma vittnet förhörs på behörigt sätt och t.ex. förhindra frågor som kan avslöja vittnets identitet.

Enligt 3 mom., som föreslås bli ändrat, måste man också vara beredd på att den domare som har beslutat om anonymiteten är förhindrad att behandla huvudsaken. Hindret kan vara rättsligt (t.ex. jäv) eller faktiskt (t.ex. flytt till en anställning vid en annan myndighet). För klarhetens skull bör det ännu påpekas att domaren i huvudsaken inte blir jävig enbart på den grunden att domaren har beviljat ett vittne anonymitet.

I momentet föreslås också en bestämmelse om att ordföranden för besvärsinstansen ska vara på det klara med ett anonymt vittnes identitet. Med beaktande av de ovan nämnda uppgifter som faller på domaren och framför allt skyldigheten att hindra att det ställs frågor till vittnet som kunde avslöja vittnets identitet, är det motiverat att domaren inte bara känner till vittnets identitet utan även på ett allmänt plan bekantar sig med det material som sammanhänger med beviljandet av anonymiteten.

11 c §.

I paragrafen föreskrivs det om förberedelsen och handläggningen i sammanträde av ett ärende som gäller anonym bevisning samt om handläggningsoffentligheten. Enligt 2 mom. kan domstolen höra den person som det yrkas att ska höras anonymt. Enligt propositionsmotiven ska hörandet vara huvudregel, eftersom domstolen då samtidigt som den får reda på om det finns förutsättningar för att bevilja anonymitet, också kan försäkra sig om att personen i fråga förstår vad anonymiteten innebär och vill att den beviljas. Utskottet föreslår inte att hörande ska vara obligatoriskt, men understryker samtidigt att ärendet bara i yttersta undantagsfall ska avgöras utan att den berörda personen hörs.

5. Lag om ändring av 7 och 9 § i förundersökningslagen

4 kap. Förundersökningsprinciperna och rättigheterna för dem som deltar i förundersökning.

15 §. Partsoffentlighet vid förundersökning.

I propositionen föreslås inga ändringar i detta avseende. Paragrafen har emellertid genom lag (se RP 71/2014 rd och LaUB 7/2014 rd) ändrats på ett sätt som kräver en ändring av den också i detta sammanhang. Ändringen innebär att bestämmelserna om partsoffentlighet kommer att ingå i förundersökningslagen när det gäller de som har del i saken. I den föreliggande propositionen föreslås det att offentlighetslagen ändras så att dess 11 § 2 mom. kompletteras med en ny 6 a-punkt och att momentets 7 punkt, som det hänvisas till i nya 4 kap. 15 § i förundersökningslagen, ändras. Utskottet föreslår att 15 § 3 mom. ändras så att där också ingår en hänvisning till den nya 6 a-punkten som gäller anonym bevisning. Därigenom måste också lagrubriken och lagens ingress ändras.

7 kap. Förhör

8 §. Vittnens skyldighet att berätta vad de vet och rätt att vägra vittna.

Utskottet föreslår att 17 kap. 12 § i lagförslag 1 ändras så att den kompletteras med nya 2 och 4 mom. och att det föreslagna 2 mom. blir 3 mom. och 3 mom. 5 mom. Utskottet föreslår därför att hänvisningsbestämmelsen i 2 mom. 1 och 2 punkten justeras på behövligt sätt.

9 §. Vittnesförhör inför domstol.

  I 1 mom. sägs att om en person vägrar vittna, ska han eller hon uppge grunden för sin vägran och att grunderna för vägran kan prövas av domstolen. Om det inte finns någon vederhäftig grund får domstolen ålägga vittnet att vittna, varvid vittnesförhöret sker i domstolen.

Utskottet konstaterar att det är fråga om hörande vid förundersökning, som undantagsvis sker i domstolen. Bakgrunden till bestämmelsen är att om ett vittne efter domstolens beslut att det föreligger skyldighet att vittna grundlöst framhärdrar i sin vägran kan domstolen, i motsats till förundersökningsmyndigheten, vidta tvångsåtgärder mot vittnet. Skyldigheten att vittna inför domstol är i övrigt densamma som vid en normal förundersökning.

9 kap. Förundersökningsmaterial

4 §. Inspelning av förhör för att användas som bevis.

I paragrafen föreskrivs om upptagning av förhörsberättelsen för att användas som bevis. Bestämmelsen har samband med den föreslagna RB 17 kap. 24 § 3 mom. som innehåller bestämmelser om utnyttjande av en förundersökningsupptagning som bevis. Eftersom utskottet föreslår att det momentet ska ändras måste motsvarande ändringar göras i 4 § 4 mom.

Enligt förslaget till ändrat 4 mom. tillämpas vad som i paragrafens 1—3 mom. föreskrivs om förhör och upptagning av förhör även på en målsägande i åldern 15—17 år som behöver särskilt skydd, i synnerhet med beaktande av hans eller hennes personliga omständigheter och brottets natur, på en målsägande i åldern 15—17 år i ett sexualbrott, när målsäganden inte vill bli hörd vid rättegången samt på en målsägande som fyllt 18 år i ett sexualbrott, om hörandet av målsäganden skulle äventyra dennes hälsa eller orsaka motsvarande betydande skada.

Lagutskottet understryker bestämmelsens stora betydelse. I dess 2 mom. tryggas den misstänktes eller dennes biträdes möjligheter till motförhör i förundersökningsfasen. Utan en faktisk möjlighet att genomföra motförhör på behörigt sätt är det inte möjligt att i huvudförhandlingen utnyttja en sådan bild- och ljudupptagning som avses i RB 17 kap. 24 § 3 mom. När hörandet av 15 år fyllda målsägande i sexualbrott delvis verkställs på det sätt som sägs i propositionen, är det mycket sannolikt att bland annat frågan om vad som avses med att svaranden ska kunna förverkliga förhörsrätten "på behörigt sätt" aktualiseras i rättspraxis på ett annat sätt än hittills. Det är därför synnerligen viktigt att fästa avseende vid denna fråga i förundersökningspraxis.

Ett effektivt utnyttjande av motförhörsrätten beror också i hög grad på vilket faktaunderlag som finns tillgängligt. Om svaranden inte under förundersökningen ges möjlighet att ställa frågor till målsäganden utifrån ett mycket heltäckande material, kan svaranden inte anses ha fått effektiva möjligheter att utnyttja sin rätt till motförhör. I sådana situationer kan parterna framställa invändningar som rentav kan leda till att åtal förkastas.

6. Lag om ändring av tvångmedelslagen

7 kap. Beslag samt kopiering av handlingar

3 §. Förbud mot beslag och kopiering.

Det föreslås att paragrafen ändras så att förbuden mot beslag och kopiering i första hand ska motsvara det som i RB 17 kap. föreslås om vittnesförbud och tystnadsrätt i domstol.

Begränsningarna i 1—3 mom. är allmänna och har inte knutits till beslagsgrunderna (användas som bevis, returneras till den rätta ägaren, säkerställa förverkandepåföljd). I 4 mom. föreskrivs därför särskilt att ett föremål får tas i beslag för att returneras till den rätta ägaren.

Gällande 7 kap. 3 § i tvångsmedelslagen förbjuder i vissa fall beslag och kopiering för att användas som bevis. Den grundläggande bestämmelsen om beslag, dvs. 7:1 i tvångsmedelslagen, föreslås kvarstå oförändrad men med de begränsningar som framgår av 7:3 i tvångsmedelslagen. I 7:1 föreskrivs att föremål, egendom och handlingar får tas i beslag, om det finns skäl att anta att de kan användas som bevis i brottmål, de har avhänts någon genom brott eller de döms förverkade. Effekten av gällande 7:1 och 3 § innebär att de begränsningar som föreskrivs i 3 § inte gäller beslag på den grunden att det finns skäl att anta att föremålet har avhänts någon genom brott eller att en domstol antas döma det förverkat.

Av formuleringen i 4 mom. följer att de beslagsförbud som framgår av momentet även ska gälla fall där det finns anledning att anta att en handling eller något annat objekt som avses i 1 § förklaras förverkat. En sådan begränsning är inte saklig. Utskottet föreslår att 4 mom. kompletteras så att beslag är möjligt inte bara för att returnera ett föremål som avhänts någon genom brott utan också om föremålet antas dömas förverkat till staten.

Utskottet föreslår att 17 kap. 12 § i lagförslag 1 ändras så att den kompletteras med nya 2 och 4 mom. och att föreslagna 2 mom. blir 3 mom. och 3 mom. 5 mom. Utskottet föreslår därför att hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. 1 och 2 punkten justeras på behövligt sätt.

15. Lag om ändring av 2 § i lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater och tillämpning av konventionen

Lagens 2 § 2 mom. har ändrats genom lag så att hänvisningen gäller 15 § 4 mom. i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994, RP 213/2014 rd, s. 76). Motsvarande rättelse föreslås i föreliggande proposition. Ingressen i lagförslaget måste därför ändras ("2 mom., sådant det lyder i lag 303/2014").

20. Lag om ändring av 13 f och 33 § i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation

Lagen i fråga har upphävts och ersatts med informationssamhällsbalken (). I den nya lagen finns de bestämmelser som motsvarar 13 f och 33 § i 151 § 1 mom. och 316 § 5 mom. (RP 221/2013 rd. s. 155 och 225). Informationssamhällsbalken trädde i kraft 1.1.2015. Utskottet föreslår därför att lagförslag 20 förkastas och ersätts med ett nytt lagförslag (lag om ändring av 151 och 316 § i informationssamhällsbalken, nytt lagförslag 29).

22. Lag om ändring av mentalvårdslagen

Enligt förslaget ska mentalvårdslagen inte längre innehålla bestämmelser enbart om sinnesundersökning av åtalade utan om sinnesundersökning av misstänkta och åtalade eftersom en sådan undersökning enligt gällande bestämmelser kan göras redan under förundersökningsfasen. Därför föreslås det att bland annat 17 § i mentalvårdslagen ändras. Men riksdagen har redan tidigare godkänt en ändring av paragrafen i fråga (RP 199/2013 rd, RSv 37/2014 rd). Utskottet föreslår därför vissa tekniska ändringar i 17 § som beaktar vissa ändringar som redan gjorts i mentalvårdslagen efter det att propositionen lämnades. Också lagens ingress måste därför ändras.

27. Lag om upphävande av 30 § 2 mom. i faderskapslagen

Riksdagen stiftade en ny faderskapslag (RP 91/2014 rd) varmed 1975 års faderskapslag upphävdes. Den nya lagen om faderskap träder i kraft 1.1.2016. Också den föreliggande propositionen är enligt utredning avsedd att träda i kraft 1.1.2016. Det finns därför inget behov av lagförslag 27 och utskottet föreslår att det förkastas.

28. Lag om ändring av 3 § i lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i det andra tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål och om tilllämpning av tilläggsprotokollet (Nytt lagförslag 28)

I oktober trädde en lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i det andra tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål och om tillämpning av tilläggsprotokollet () i kraft. I lagens 3 § 3 mom. finns en motsvarande hänvisningsbestämmelse som i 2 § 2 mom. i lagförslag 15.

I nämnda 3 § 3 mom. hänvisas till RB 17 kap. 26 a och 51 §. Utskottet föreslår att hänvisningen ändras så att den gäller 42 § i det kapitlet. Utskottet föreslår därför ett nytt lagförslag.

29. Lag om ändring av 151 och 316 § i informationssamhällsbalken (Nytt lagförslag 29)

Utskottet föreslår att lagförslag 20 förkastas på de grunder som framgår ovan i motiveringen. I stället föreslår utskottet ett nytt lagförslag genom vilket hänvisningarna 151 § 1 mom. och 316 § 5 mom. ändras så att de gäller de rätta paragraferna i RB 17 kap.