Statsminister Matti Vanhanen (översättning): Världsekonomin har drabbats av den värsta krisen sedan andra världskriget. Stater runt om i världen kommer att skuldsätta sig under många år framöver. Alla beräkningar och planer som gäller vår offentliga ekonomis hållbarhet måste göras om.

I januari sjönk vår industriproduktion med en femtedel. Om inga nya beställningar görs, kommer produktionen att minska ytterligare. Efter krisen får vi utgå från en lägre nivå än tidigare, men ekonomin ska ändå klara samma utmaningar som före krisen.

Mitt under krisen kan vi underlätta situationen genom att låna in medel till staten. Dessa medel går främst till att finansiera samhällets tjänster och förmåner. Endast en del av tilläggslånet används för stimulans. Men denna skuldsättning kan endast vara tillfällig. Lånen ska amorteras och räntorna betalas när ekonomin börjar växa igen. Då finns det bara tre utvägar: skära ned tjänster och förmåner, kännbart skärpa beskattningen eller förlänga tiden i arbetslivet.

Om tiden i arbetslivet förlängs med ett år förbättras statens ekonomi med cirka 3 miljarder euro per år. En ökning med tre år har samma inverkan som att t.ex. höja inkomstbeskattningen med 10 procentenheter. Det här poängterar och understryker egentligen varför det nu är dags att diskutera om hur länge vi finländare ska vara verksamma i yrkeslivet.

I regeringens halvtidsutvärdering kunde detta faktum klart skönjas. Regeringens skyldighet är att informera om detta och vidta åtgärder.

I den debatt som förs i riksdagen bör fokus i första hand ligga på om de åtgärder som vidtas när det gäller krisen och dess följder är tillräckliga. Interpellationen avgränsar dock debatten till pensionerna. I debatten skulle man gärna få lyfta fram också andra frågor än vad som inte ska göras. Jag hoppas att man tar ställning till vad som ska göras.

Jag förstår att människor är oroade över regeringens ställningstagande i fråga om höjningen av pensionsåldern. Detta mot bakgrund av att företagen samtidigt minskar sin personal till följd av recessionen. Situationen väcker garanterat motstridiga känslor.

I motiveringen till interpellationen finns många felaktiga påståenden. Som svar på interpellationen hänvisar regeringen till den lösning som i dag har förhandlats fram. Där har alla parter förbundit sig till en snabb och ambitiös beredning som har som mål att höja den genomsnittliga pensioneringsåldern med minst tre år före utgången av 2025.

Regeringen har för sin del förbundit sig till denna lösning och vi är nöjda över att de centrala arbetsmarknadsorganisationerna starkt har förbundit sig till att nå målen. Regeringen vill även framöver samarbeta med arbetsmarknadsorganisationerna, men detta betyder inte att regeringen skulle sakna initiativrätt i detta trepartssamarbete.

Lösningen innebär att regeringen och organisationerna förbinder sig till att redan före utgången av detta år söka alternativa modeller för att höja den nedre pensionsåldern till regeringens riktlinjer. Regeringen kommer inte att bereda och genomföra pensionspolitiska beslut som avviker från dessa. Regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna bedömer riktlinjerna och förslagens verkningsfullhet efter det att de färdigställts.

Nu gäller det för alla att visa vad de går för i syfte att nå trovärdiga resultat. Den utvärdering av verkningsfullheten som görs efter det att förslagen färdigställts ger en realistisk bild av om förslagen till åtgärder är tillräckliga. Vi spekulerar inte om detta skede ännu. Nu behövs arbetsro för att genomföra detta krävande arbete. Under de två senaste veckorna har alla intygat att de är av samma åsikt som regeringen om själva målet, och nu har alla — även de som interpellerade — möjlighet att i samband med denna interpellationsdebatt ta initiativ.

Motiveringen till riktlinjen att höja pensionsåldern är hållbar med tanke på vad som ligger framför oss under nästa årtionde och hur stor skuldsättningen kommer att vara under de närmaste åren, eftersom de beslut som nu fattas kommer att ha effekt först efter den pågående krisen. Mången kan fråga sig om detta spelar någon roll? Beräkningar visar att detta förbättrar den offentliga ekonomin med över sex miljarder euro.

Finländarnas medelålder ökar snabbare än i något annat land i Europa. Lyckligtvis lever vi också längre än tidigare. Finländarnas livslängd har under de senaste tjugo åren ökat med hela 4,5 år. År 2030 kommer det att finnas 600 000 fler som har fyllt 65 år, samtidigt som antalet personer i arbetsför ålder kommer att vara 200 000 färre än i dag. De positiva exemplen från de övriga nordiska länderna visar att det inte är omöjligt att nå vårt mål. År 2007 var endast cirka 55 procent av finländarna i åldern 55—64 år i arbetslivet, medan motsvarande tal i Sverige och Norge var 70 procent och på Island 85 procent. Finländarna går i pension ungefär två år tidigare än svenskarna och norrmännen, och drygt fyra år tidigare än islänningarna. Den här positiva jämförelsen visar att vi nog kunde klara samma sak också i Finland.

Den situation där de årsklasser som kommer in på arbetsmarknaden är mindre än de årsklasser som lämnar arbetslivet håller på att bli permanent. I dag går det hundra personer i arbetsför ålder på cirka femtio barn och åldringar, medan förhållandet år 2030 är hundra mot sjuttiofem.

Denna förändring sker, och vi måste svara mot den. På grund av det beklagliga faktum att vi till följd av den ekonomiska krisen är tvungna att drastiskt skuldsätta oss under de närmaste åren brådskar svaret.

Den höjda medelåldern försvårar finansieringen av vår välfärd. Kostnaderna för pensioner och omsorg ökar samtidigt som den arbetsföra befolkningens andel minskar. Till följd av detta har vi, oberoende av regeringsbasen, länge varit eniga om att finländarnas tid i arbetslivet måste förlängas både i början och slutet.

Välfärden ska betalas av någon. Också de som i dag och under de kommande åren kommer ut i arbetslivet ska ha rätt till pension och tjänster. Vi vill inte att våra barn ska bli tvungna att betala räkningen.

I Finland har vi redan vidtagit åtgärder för att komma till rätta med utmaningarna. Den pensionsreform som trädde i kraft 2005 skapade såväl morötter som piskor för människor att stanna kvar på arbetsmarknaden. Denna reform från 2005 ska nu skärpas. I två omgångar sedan 1990-talet har det gjorts svårare att gå onödigt tidigt i pension genom pensionsslussen. I den helhetspolitiska sociala reformen, den s.k. social-inpon, kom man på regeringens begäran överens om vissa ytterligare åtgärder för att säkerställa finansieringen av pensionerna och för att förlänga tiden i arbetslivet. Regeringen har förbundit sig till att genomföra social-inpon, oberoende av vad interpellationsställarna påstår. Just för en stund sedan så röstade vi om den största enskilda frågan i social-inpon.

Under hösten beaktade regeringen organisationernas önskemål då vi beredde en lag som hindrar tvångsförsäljning av aktier som ägs av arbetspensionsbolag. Avsikten var att pensionsanstalterna inte ska bli tvungna att sälja aktier till följd av den pågående finanskrisen. På lång sikt kan tvångsförsäljningar nämligen vara ofördelaktiga för pensionssystemet.

Inom ramen för trepartssamarbetet har man på olika sätt satsat på att utveckla arbetslivet och särskilt på att få äldre att stanna kvar längre i arbetslivet. Utvecklingen av arbetslivet har ingått i ett särskilt politikprogram för såväl den förra som den sittande regeringen.

Vi har som sagt gjort många reformer och berett oss på befolkningens stigande medelålder i Finland. Vi har redan gjort mer än många andra länder. Tyvärr räcker inte de åtgärder som vidtagits hittills.

Interpellationsställarnas bedömning att de åtgärder som redan vidtagits kan leda till en höjning på 2—3 år är felaktig. Experter har konstaterat att de nuvarande åtgärderna inte är tillräckliga. Reformen är bra men den måste skärpas. Detta bekräftas av dagens avtal. En färsk utredning från Ekonomiska rådets sekretariat styrker resultaten från tidigare bedömningar. Faktum är att finansieringen av vårt välfärdssamhälle inte kan säkerställas trots att det mål om att senarelägga pensioneringen som ställdes upp i 2005 års pensionsreform nås. I fjol sjönk pensioneringsåldern dessvärre och det berodde inte på ekonomins nedgång.

Den aktuella ekonomiska krisen leder till att utmaningarna nu är ännu större än de var tidigare, samtidigt som den framhäver behovet av ytterligare åtgärder. En djup recession försvårar ytterligare problemet med att finansiera välfärdsstaten. Vi kan tyvärr inte längre orientera oss i den förändrade världen med gamla kartor.

Regeringen kan inte, som oppositionen, unna sig lyxen att endast fokusera på nästa val. Regeringen måste fundera på hur Finland ska klara sig också efter valet 2011. Därför tog vi initiativ och beslutade vid de politiska överläggningarna om en omfattande helhet med hjälp av vilken vi kan säkerställa finansieringen av tjänster och förmåner också nästa årtionde. Det vore oansvarigt av regeringen att låta bli att försöka finna lösningar med tanke på all den information som finns.

Regeringen vill hålla sysselsättningen på en så hög nivå som möjligt och bygga en bro över recessionen. Regeringen vill inte i denna ekonomiska situation skära ned på förmåner och tjänster som är viktiga för människor, såsom barnbidraget eller läkartjänsterna, och inte heller i avsevärd grad höja skatterna och försvaga det för hemmamarknaden viktiga förtroendet.

Allt detta måste dessvärre göras med lånepengar. Vi kan bedriva en politik som tryggar tjänsterna och grundskyddet endast om vi försäkrar oss om att vi i sinom tid kan betala räkningarna för detta.

För att Finland ska kunna ta sig genom recessionen och tiden efter den så välbehållet som möjligt, måste vi alla vara beredda att agera enligt vad som krävs. Vi finländare måste arbeta mer. Genom att välja arbetet har vi råd att ta de lån som nu krävs och därigenom kan vi trygga tjänsterna och förmånerna i framtiden, utan att lämna en alltför stor skuldbörda till våra barn.

Regeringens riktlinjer efter de politiska överläggningarna enligt vilka sysselsättningsgraden i fråga om unga ska höjas och enligt vilka de unga ska börja studera och komma ut i arbetslivet tidigare har fått för liten uppmärksamhet. Allt för många abiturienter blir tvungna att vänta 2—3 år på att få en studieplats. Studierna tar för lång tid för alltför många studerande. Också lösningar som gäller inledningsskedet av arbetskarriärerna kan förbättra vår ekonomi påtagligt.

Vi måste kunna förbättra sysselsättningen i synnerhet bland äldre personer. Vi har möjlighet till detta enligt exempel från de övriga nordiska länderna. I och med att finländarnas livslängd förlängs och hälsan och funktionsförmågan ytterligare förbättras, kan vi stanna längre i arbetslivet om det finns efterfrågan på vårt arbete och vi har rätt incitament för att stanna kvar på arbetsmarknaden.

Vi måste främja arbetstagarnas förutsättningar att orka i arbetet genom satsningar på kompetensutveckling under arbetskarriären, upprätthållande av arbetsförmågan, kvaliteten i arbetslivet samt utvecklande av den sociala tryggheten. De grå pantrarna som besitter en stor mängd tyst kunskap innebär en möjlighet, inte börda, för samhället.

Arbetslivet bör utvecklas i samarbete med arbetsgivare och arbetstagare så att också äldre arbetstagare kan fortsätta i arbetslivet och blir rättvist behandlade. Regeringen har för sin del eftersträvat detta genom satsningar på främjande av befolkningens hälsa och utveckling av arbetslivet. Redan under flera regeringsperioder har det samlats information och gjorts utredningar om välbefinnande i arbetet. Nu är tiden inne för praktiska åtgärder och åtgärderna måste också nå de finländska arbetsplatserna.

Om man av arbetstagarna kräver längre arbetskarriärer, krävs av arbetsgivarna i gengäld flexibilitet när det gäller att beakta människors olika livssituationer och livsskeden. Arbetsarrangemang och flexibla arbetstider är av stor betydelse för hur människor orkar i arbetslivet. Att en arbetstagare kan påverka sina egna arbetstider har konstaterats vara en bra metod för att få människor att orka bättre i arbetslivet. Regeringen är också öppen för alla nya tankar om hur arbetslivet kunde utvecklas.

Men faktum är att vid sidan av utvecklandet av välbefinnandet i arbetet behövs också andra åtgärder om vi verkligen vill förlänga arbetskarriärerna. Detta innebär emellertid inte att sjuka och arbetsoförmögna personer borde stanna kvar i arbetslivet om de inte klarar av det. Också denna fråga har kommit upp under de två senaste veckorna, men ur fel perspektiv.

Människor ska erbjudas större möjligheter att från en invalidpensionering återvända till arbetsmarkanden om arbetsförmågan tillåter det och om de så önskar. Regeringen har för avsikt att föreslå ändringar i arbetspensionslagstiftningen så att de som är invalidpensionerade i större utsträckning än för närvarande kunde pröva på att återvända till arbetet genom att ha pensionen vilande. Man kommer också att ta ställning till hur mycket en person med en låg invalidpension får tjäna utöver sin pension.

För att allt fler ska kunna arbeta, behövs en stark finländsk företagaranda och arbetsplatser. Våra företags konkurrenskraft och möjligheter att sysselsätta stöds bäst genom måttliga löneuppgörelser. För att man ska kunna skapa arbetstillfällen behövs också satsningar på kompetens och utveckling av infrastrukturen i hela landet. En ny tillväxtstrategi som fokuserar på dessa frågor utgör en central del av regeringens beslut vid de politiska överläggningarna.

När riksdagen röstar om interpellationen, beslutar den om stöd för regeringens riktliner, både när det gäller utveckling av välbefinnandet i arbetet och förlängning av arbetskarriärerna. Det är fråga om huruvida vi fattar besluten i tid för att undvika en kris eller först när krisen är över oss med hela sin kraft. Vi skulle agera ansvarslöst om vi motsatte oss reformer som höjer sysselsättningsgraden och samtidigt krävde att det tas mer lån.

Interpellationsställarnas linje är dessutom speciell med tanke på rättvisa mellan generationerna. Ju längre vi skjuter på reformerna, desto tyngre blir bördan för dem som är födda på 1960-talet och därefter.

Regeringen bygger med sina åtgärder en bro över recessionen. Vi skapar förutsättningar för att Finland också på 2020-talet ska ha fungerande åldringsvård, dagvård, pensionssystem och social trygghet. Vi vill öka finländarnas tro på att välfärdslöftet håller genom att agera så att vi kan trygga tjänsterna och förmånerna med förlängda karriärer i båda riktningarna.

Nu har det stillastående vattnet börjat röra på sig när det gäller en förlängning av finländarnas arbetskarriärer. Utmaningen är mycket stor, men tillsammans kommer vi att klara den.