Statsminister Matti Vanhanen (översättning): Lissabonfördraget, som undertecknades i Lissabon den 13 december 2007, är resultatet av en lång process. Europeiska unionens grundläggande fördrag har utvecklats kraftigt under hela Finlands medlemskap. Enligt vissa inofficiella beräkningar är det bara under två år av hela den 13-åriga medlemskapstiden som det inte pågått någon som helst beredning av ändringar i grundfördragen, förhandlingar kring detta eller en process för ikraftsättande av fördraget.

Som ett resultat av arbetet i framtidskonventet, som var verksamt åren 2002—2003, och regeringskonferensen åren 2003—2004 beslutades att unionens grundfördrag skulle upphävas och en enhetlig text, ett konstitutionellt fördrag, komma i deras ställe. Sammanlagt 18 medlemsstater, dvs. drygt två tredjedelar av unionens medlemsstater, ratificerade det konstitutionella fördraget, men de folkomröstningar som hölls i Frankrike och Nederländerna år 2005 förhindrade fördraget att träda i kraft, och därför beslutade man att ta lite tid för eftertanke i frågan.

Finland avbröt den passiva betänketiden under sitt ordförandeskap hösten 2006 och förde konfidentiella diskussioner om fördragsreformen med de andra medlemsstaterna och med unionens institutioner. Under diskussionerna framgick det tydligt att medlemsstaterna ville bevara största delen av innehållet i det konstitutionella fördraget, men att man skulle bli tvungen att ändra på formen. Tyskland fortsatte diskussionerna med medlemsländerna, och i slutet av Tysklands ordförandeskap i juni 2007 nådde man samförstånd om det uppdrag som skulle lämnas till den nya regeringskonferensen.

Uppdraget grundade sig på det konstitutionella fördragets innehåll, i vilket de ändringar som skulle göras antecknades noggrant. Regeringskonferensen arbetade utgående från detta, och slutligt samförstånd om det framtida fördraget nåddes under ett inofficiellt möte för stats- och regeringscheferna i oktober. Den text som hade gått under arbetsnamnet reformfördraget fick slutligen namnet Lissabonfördraget i enlighet med den ort där fördraget undertecknades.

Lissabonfördraget uppfyller samma grundläggande kriterium som det konstitutionella fördraget: det utgör en klar förbättring i förhållande till dagsläget, och därför föreslår statsrådet att det ska ratificeras. De innehållsliga ändringar i det konstitutionella fördraget som Finland anser vara viktiga genomförs så gott som till fullo i Lissabonfördraget. Däremot blev vi tvungna att avstå från målet om att förenkla det konstitutionella fördragets form, det vill säga att uppnå en enhetlig text. I Lissabonfördraget gjordes ändringarna på traditionellt vis, det vill säga genom att man till vissa delar ändrar de tidigare fördragen. De tidigare fördragen förblir i kraft till de delar som inte har ändrats.

I och med Lissabonfördraget blir kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna klarare, men det kommer inte att innebära några större innehållsliga förändringar i jämförelse med hur det är i dag. Den grundläggande utgångspunkten av i dag, principen om överförande av befogenheter, kommer att bestå. Enligt denna princip handlar unionen inom ramarna för den befogenhet som medlemsstaterna ger. Den befogenhet som inte har överförts till unionen hör till medlemsstaterna.

Europeiska unionen blir en enhetlig juridisk person och indelningen i pelare avskaffas. Beslutsförfarandena blir färre och förenklas. Som huvudregel tillämpas ett så kallat vanligt lagstiftningsförfarande som i praktiken motsvarar dagens medbeslutandeförfarande. Förfarandet innebär att besluten i rådet fattas med kvalificerad majoritet och att Europaparlamentet som lagstiftare jämställs med rådet.

Att ett vanligt lagstiftningsförfarande blir huvudregel innebär betydande förändringar framför allt i rättsliga och inrikes frågor, eftersom den tredje pelaren fram till nu har bestått av mellanstatligt samarbete där besluten i regel kräver enhällighet. I jämförelse med det konstitutionella fördraget innehåller Lissabonfördraget kraftigare bestämmelser om en nödbroms för rättsliga och inrikes frågor samt bestämmelser om ett intensivare samarbete, men dessa preciseringar ändrar inte på de grundläggande lösningarna.

Också bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bibehölls så att de till väsentliga delar är de samma som i det konstitutionella fördraget. De preciseringar som gjorts i dessa bestämmelser ändrar inte på de grundläggande lösningar som man gick in för redan i det konstitutionella fördraget. En förändring som är betydande med tanke på medborgarnas rättssäkerhet är det faktum att unionens stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande från att tidigare ha varit ett politiskt dokument.

I förhållande till det konstitutionella fördraget infördes för Storbritanniens och Polens del ett undantagsarrangemang enligt vilket domstolarna inte kan bedöma hur stadgan om de grundläggande rättigheterna följs i dessa länder. Fördraget omfattar också ett av Finlands långsiktiga mål, nämligen en bestämmelse om att unionen ska tillträda den europeiska människorättskonventionen.

Lissabonfördraget medför inga förändringar i det konstitutionella fördragets institutionella ram som ger unionen två nya aktörer på hög nivå. Europeiska rådet blir en institution som fattar juridiskt bindande beslut, och ordförandeskapet i rådet övergår från stats- och regeringschefen i det aktuella ordförandelandet på en permanent ordförande som utses särskilt. Den permanenta ordföranden utses för två och ett halvt år och kan omväljas en gång.

Den andra nya aktören är den höga representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken som blir ordförande för rådet (yttre förbindelser), till skillnad från tidigare då ordförandeskapet innehades av utrikesministern för det aktuella ordförandelandet. Den höga representantens uppgift är densamma som den uppgift som anges i det konstitutionella fördraget, endast titeln byts ut från utrikesminister till hög representant. Den höga representanten har så att säga två hattar, eftersom personen samtidigt är kommissionens vice ordförande och väljs, i likhet med de andra kommissionärerna, för fem år. Somliga har beskrivit situationen som sådan att vederbörande har ytterligare en tredje hatt i egenskap av den egna statens medborgare i kommissionen.

Den institutionella ramen inbegrep också en minskning av antalet medlemmar i kommissionen så att alla medlemsstater inte har en egen kommissionär. I kommissionen finns under en och samma tid en medborgare från två tredjedelar av medlemsstaterna, medan en tredjedel står utanför. Europeiska rådet kan med ett enhälligt beslut ändra beslutet om antalet kommissionärer. Medlemsstaterna är i jämlik ställning när det gäller rotationen bland kommissionärerna, oberoende av staternas storlek. Denna minskning gäller dock inte ännu nästa kommission, som väljs år 2009, utan förfarandet börjar tillämpas först år 2014.

Lissabonfördraget uppfyller de viktigaste av Finlands förhandlingsmål och är ett godtagbart helhetspaket som innebär en förbättring i jämförelse med dagsläget. Till sin juridiska form är fördraget en internationell överenskommelse liksom det konstitutionella fördraget, trots namnet. Fördraget har inslag som går i såväl förbundsstatlig som mellanstatlig riktning, men min bedömning av helheten är att fördraget bevarar unionens innersta väsen och dess egna sui generis-entitet, som varken är en förbundsstat eller ett mellanstatligt förbund. Det är bäst att kalla den Europeiska unionen.

Lissabonfördraget ger Europeiska unionen en möjlighet att i linje med Finlands och många andra medlemsstaters mål bli en union där beslutsfattandet sker effektivare än förr och som är internationellt mer handlingskraftig. Fördraget ger bättre förutsättningar för en effektivare och mer enhetlig verksamhet och de reformer fördraget medför hjälper unionen att få starkare legitimitet i förhållande till medborgarna. Det ligger därför i både unionens gemensamma och i Finlands nationella intresse att Lissabonfördraget träder i kraft och därför föreslår regeringen för riksdagen att det ratificeras. Lissabonfördraget har redan ratificerats av Frankrike, Ungern, Slovenien, Malta, Rumänien och Bulgarien. Irland är det enda land som ordnar en folkomröstning i frågan i juni.

De möjligheter som Lissabonfördraget erbjuder garanterar ändå inte att unionen börjar fungera effektivare och konsekventare eller att dess legitimitet ökar i medborgarnas ögon. Det behövs också politisk vilja att utnyttja dessa nya möjligheter. Finland kommer för sin del att medverka till att denna politiska vilja finns.

Inom den närmaste framtiden behövs politisk vilja åtminstone för att reformerna av fördragets institutionella ram kan genomföras och fås att fungera på bästa möjliga sätt såväl när det gäller unionens effektivitet som dess legitimitet. Finland kommer att vara aktivt i de frågor som gäller ett gott verkställande av fördraget, och beredningen av detta har inletts inom statsrådet. Även om processen med att ratificera fördraget ännu inte är avslutad är det klokt att redan nu blicka framåt och förbereda sig för framtiden.

Speciellt stora utmaningar för verkställigheten innebär de nya aktörer på hög nivå som införs i och med Lissabonfördraget: Europeiska rådets permanenta ordförande och höga representant. För att de nya aktörerna ska kunna vara effektiva krävs att deras arbetsbeskrivning och inbördes arbetsfördelning är tydlig. Bestämmelserna i Lissabonfördraget ger inte svar på alla praktiska frågor om arbetsfördelningen. Dessutom bör man fastställa i vilket förhållande de nya aktörerna står till kommissionens ordförande och till statsministern och utrikesministern i det aktuella ordförandelandet. De första befattningshavarna får inte i alltför hög grad påverka arbetsbeskrivningen.

Det är viktigt att finna rätt balans, arbetsfördelning och samarbetsförhållanden för att det nya systemet ska fungera effektivt. Detta är viktigt också för att de nya och gamla organen i Bryssel inte ska fjärma sig från medlemsstaterna, och för att medlemsstaterna inte ska fjärma sig från unionen. Ett fjärmande skulle minska medlemsstaternas och medborgarnas känsla av samhörighet med unionen och eventuellt försvaga unionens legitimitet i medborgarnas ögon. En viktig anledning till att verkställandet genomförs omsorgsfullt är ledningen och koordineringen av rådets arbete.

I arbetsfördelningen mellan Europeiska rådets permanenta ordförande och höga representant finns likheter särskilt när det gäller att representera unionen i frågor som gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Till uppgifterna för Europeiska rådets permanenta ordförande hör enligt Lissabonfördraget att på sin nivå och i denna egenskap representera unionen utåt i de frågor som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Denna representationsuppgift begränsar dock inte de befogenheter som har tilldelats unionens höga representant och som gäller att leda den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och representera unionen i dessa frågor. Kommissionen bär det allmänna ansvaret för att företräda unionen i andra utrikes frågor.

Jag tror att man kommer att finna en naturlig arbetsfördelning mellan dessa två aktörer. Till den höga representantens uppgifter hör den egentliga ledarrollen och att aktivt representera unionen i de frågor som gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som kommer upp på den internationella gemenskapens agenda. Det är viktigt för Finland att den höga representanten får en stark roll. Detta stärker samtidigt unionens gemenskapsdrag. Samarbetet mellan kommissionens ordförande och den höga representanten måste också fungera smidigt.

Europeiska rådets permanenta ordförande ska ha en naturlig roll när det gäller att representera unionen utåt på den allra högsta nivån, dvs. med stats- och regeringscheferna i tredjeland såväl bilateralt som i toppmöten med tredjeländer. Ordföranden kan vid sammanträdena lyfta fram stora politiska frågor som Europeiska rådet har dragit upp riktlinjer för, såsom klimatförändringen eller energisäkerheten. I uppgiften och arbetet som ordförande för Europeiska rådet kan betoningen bli på framhävandet av EU:s politiska tyngdpunkter.

Arbetsfördelningen mellan de nya aktörerna och deras förhållande till det aktuella ordförandelandet är viktiga i synnerhet med tanke på den allmänna ledningen och koordineringen av rådets arbete. Det har redan i det nuvarande systemet varit en utmaning att koordinera rådets arbete och föra ärenden från rådet till Europeiska rådet eftersom alla rådskonstellationer och de beredningsorgan som lyder under dem samt Europeiska rådet arbetar under ledning av det aktuella ordförandelandet. Skötandet av dessa uppgifter blir en allt större utmaning då ordförandeskapet i Europeiska rådet och rådet (yttre förbindelser) inte längre sköts av det aktuella ordförandelandet men de övriga konstellationerna kvarstår hos ordförandelandet.

Den roll som rådet (allmänna frågor) har framhävs, men det behövs också i övrigt ett nära samarbete mellan de nya aktörerna och det aktuella ordförandelandet. Det aktuella ordförandelandet har även efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft en central roll i unionens verksamhet, såväl när det gäller sakinnehållet som den allmänna ledningen och koordineringen av verksamheten.

Verkställigheten av Lissabonfördraget är förknippat med många stora frågor och förändringar. Även om processen med att ratificera fördraget ännu inte är avslutad är det nödvändigt att vi så småningom börja rikta in oss på verkställigheten. Om det i Finland tog knappt åtta månader att slå samman två ministerier kan man inte förmoda att det går på ett par månader att bygga upp en europeisk avdelning för yttre åtgärder.

Det nya fördraget och dess verkställighet samt en utvidgad union med 27 medlemsstater ställer nya krav på Finlands inflytande i unionen. Det blir allt viktigare att aktivt kunna förutse på vilka nivåer inflytande behövs. På grund av ärendets omfattning och betydelse ger statsrådet under senhösten en redogörelse som gäller verkställigheten av Lissabonfördraget och den nya situationen i unionen om fördraget ratificeras överallt i Europa. Jag kan säga att Finlands utmaning är att bli medvetet om Europaparlamentets roll och dess inverkan på beslutsfattandet i unionen. Det innebär oundvikligen ökade krav på systemet i ett land av vår storlek.