Omsorgminister Paula Risikko (översättning): På mina och hela regeringens vägnar vill jag först med glädje konstatera att interpellationens första undertecknare ledamot Päivi Räsänen har fått god hälso- och sjukvård och är just nu på plats. Bra!

Hälso- och sjukvården i Finland fungerar till många delar klanderfritt, effektivt och med hög kvalitet. Vi har en kompetent, motiverad och engagerad personal. Våra sjukskötare och läkare och den övriga personalen gör ett gott arbete. Men vi kan ändå inte förneka att det finns problem. Många är fortfarande tvungna att köa alldeles för länge för att få den vård de behöver. De regionala skillnaderna när det gäller vårdens kvalitet och tillgänglighet är oskäligt stora.

Vi diskuterar idag en viktig fråga, hälsovårdstjänsterna i Finland. Inte bara regeringen, utan vi alla — såväl riksdags- som kommunfullmäktigeledamöter — spelar en viktig roll när det gäller att utveckla hälsovårdstjänsterna.

Grundlagen garanterar jämlikheten mellan medborgarna. I praktiken realiseras denna jämlikhet inte alltid, trots att lagarna om hälso- och sjukvård gäller på samma sätt i hela landet. Tillsynen har effektiviserats för att tillgången till tjänster och tjänsternas kvalitet ska kunna tryggas. Rättsskyddscentralen för hälsovården har fått mer resurser. I början av nästa år kommer vi att inrätta ett helt nytt tillstånds- och tillsynsverk för social- och hälsovården, som tillsammans med länsstyrelserna ska effektivisera tillsynen över hälsovårdstjänsterna ytterligare.

Problemen inom vår hälso- och sjukvård kan inte lösas enbart genom ökad tillsyn, men också det behövs. Hur ska vi annars kunna ingripa i skillnaderna i service mellan olika kommuner? Den huvudsakliga förklaringen till skillnaderna är inte att servicen alltid är bättre i rika kommuner. Det handlar också om viljan att tillämpa de lagar som stiftas här i riksdagen.

Med tanke på tillgången till tjänster är det viktigt att ingen blir utan de tjänster som behövs av den anledningen att han eller hon inte har råd att skaffa dem. En del av hälsovårdstjänsterna i Finland har av tradition finansierats med serviceavgifter. Vi måste dock komma ihåg att intäkterna av dessa avgifter täcker lönekostnaderna för cirka 30 000 anställda inom social- och hälsovården. Som skydd för låginkomsttagare och personer som ofta är sjuka har vi i Finland avgiftstak för såväl serviceavgifter och läkemedelskostnader som resekostnader. I enlighet med regeringsprogrammet utreds en sammanslagning av avgiftstaken.

Det är uppenbart att ett gott resultat inte kan uppnås utan tillräckliga resurser. Statsandelarna till kommunerna kommer under hela valperioden att öka med cirka 1,7 miljarder euro, dvs. 22,3 procent, även om den höjning av statsandelarna som ska kompensera för skattelättnaderna inte beaktas. Fram till mitten av denna regeringsperiod har statsandelarna ökats mer än under förra perioden sammanlagt. I år stärks kommunernas ekonomi med totalt 755 miljoner euro genom statliga åtgärder. Detta är exceptionellt mycket. Största delen av denna summa utgörs av statsandelar för social- och hälsovården. Också på denna punkt har vi alltså gått åt det bättre hållet.

Utgifterna inom den specialiserade sjukvården har reellt sett ökat med ungefär 25 procent på 2000-talet. Den reella utgiftsökningen inom primärvården är ännu större, cirka 28 procent. Det har alltså satsats pengar på servicen.

Men serviceproblemen kan inte lösas enbart med pengar. Det är ytterst viktigt att kommunerna skapar nya, bättre fungerande strukturer och strategier för tillhandahållandet av tjänster. Det är detta som det pågående kommun- och servicestrukturprojektet Paras handlar om. I detta sammanhang är det bra om vi kommunala beslutsfattare alla försäkrar oss om att nya servicestrukturer upprättas på ett sådant sätt att patientens och klientens ställning förbättras.

En ny hälso- och sjukvårdslag och en lag om förvaltningen av social- och hälsovårdstjänster är under beredning vid social- och hälsovårdsministeriet. Regeringen kommer att överlämna propositionerna till riksdagen i vår. Det viktigaste målet med reformen är att avlägsna skiljemurarna mellan primärvården och den specialiserade sjukvården. Patienterna kommer i fortsättningen att få specialisttjänster också på hälsocentralerna. Då minskar bollandet av patienter från det ena stället till det andra. Hälsovårdstjänsterna finns till för dem som anlitar dem. I en del av landet har man tagit till sig detta genom att systematiskt ge akt på hur nöjda de som anlitar hälsocentralernas tjänster är med dessa tjänster. Alla kommuner bör införa denna praxis.

Någon har sagt att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Ibland är hälso- och sjukvårdstjänsterna ordnade på ett sådant sätt att de som behöver hjälp upplever att de får det bara om de kan kräva det tillräckligt bestämt och vet vart de ska vända sig för en viss tjänst.

Men det finns också andra slags exempel. Exempelvis hälsocentralen i Lappo fungerar väl och utgår från patienternas behov. Patienten får alltid tag på antingen sin personliga skötare eller sin personliga läkare. Arbetsfördelningen mellan de anställda fungerar. Det har aldrig rått läkarbrist i Lappo. Nio husläkare tar hand om sina patienter utan köer. Hälsocentralen i Lappo deltar också aktivt i utbildningen av läkare, sjukskötare och vårdare. Hälsocentralens ledning har genom sitt ledarskap och exempel lyckats skapa en organisation där patienten utan onödig väntan hänvisas till de tjänster han eller hon behöver. Hälsocentralen idkar ett exemplariskt samarbete med institutionen för allmänmedicin vid Tammerfors universitet och utbildar nya hälsocentralsläkare.

Det är så här servicen ska fungera på landets alla hälsocentraler, och därför har social- och hälsovårdsministeriet startat verksamhetsprogrammet Fungerande hälsovårdscentraler. Genom programmet vill man förbättra arbetsfördelningen och samarbetet mellan yrkesgrupperna och utveckla yrkesgruppernas kompetens på ett sätt som leder till smidigare service. Dessutom ska t.ex. telefon- och videokonsultationer och nättjänster utnyttjas i större utsträckning än för närvarande. Man har också för avsikt att förbättra hälsocentralens roll i utbildningen av yrkesfolk — sjukskötare, vårdare och läkare — inom hälso- och sjukvården.

Alla problem kan dock inte lösas ens på detta sätt. Enligt utredningar som Stakes har gjort varierar t.ex. kvaliteten på vissa operationer stort mellan olika sjukhus. Som exempel kan det nämnas att det finns sju sjukhus i Finland som sköter en hjärtinfarkt bättre än andra sjukhus. Dödligheten bland patienter som har vårdats där är lägre än i resten av landet. På fyra av dessa sjukhus är vårdkostnaderna vid en hjärtinfarkt dock lägre än i landet i genomsnitt. Där ger ett målmedvetet arbete för att förbättra kvaliteten bättre resultat till skäliga kostnader.

Jämförbara uppgifter är till nytta för såväl dem som anlitar tjänsterna och för de kommunala beslutsfattarna som för yrkesfolket inom hälso- och sjukvården. Därför har man för avsikt att i framtiden göra allt mer genomgripande jämförande undersökningar om de hälsovårdstjänster som tillhandahålls på olika sjukhus och hälsocentraler och offentliggöra resultaten på internet.

I den nya hälso- och sjukvårdslagen ska patienterna få rätt att välja tjänster inom den specialiserade sjukvården också utanför det egna sjukvårdsdistriktet. När det går att få information på internet om hur servicen fungerar, kommer detta säkert att vara till hjälp i valet av tjänster.

Finländarnas möjligheter att själva påverka var de skaffar sina tjänster ska också förbättras genom att användningsområdet för servicesedlarna utvidgas. Vi har goda erfarenheter av servicesedlar inom hemtjänsten på den sociala sidan. Den sittande regeringen har dessutom infört servicesedlar också inom hemsjukvården. Regeringen kommer ännu i år att överlämna en proposition med förslag till lag om servicesedlar till riksdagen. Genom reformen ökar finländarnas möjligheter att själva besluta var de skaffar sina social- och hälsovårdstjänster ytterligare. Därmed förbättras patientens ställning.

Patienterna irriterar sig allra mest över att de blir tvungna att vänta, antingen i köer, i telefon eller i väntrum. Köandet ger upphov till psykisk nöd hos patienten och kan äventyra patientens hälsa. Därför infördes den s.k. vårdgarantin som trädde i kraft i mars 2005. Finländare garanteras genom lag rätt till icke brådskande vård inom en viss tid. Myndigheterna ålades att övervaka att lagen iakttas.

Även om genomförandet av vårdgarantin kan kritiseras i fråga om flera detaljer, måste det här och nu entydigt konstateras att vårdgarantin har varit en lyckad lösning. Köerna har blivit betydligt kortare: till den specialiserade sjukvården stod 66 000 patienter i kö innan vårdgarantin infördes och nu är antalet 4 700 patienter, en minskning med 93 procent. Antalet patienter som köat länge till tandvård har på ett år halverats från 25 000 till 12 000. Även om det fortfarande finns problem, har man så gott som hela tiden gått mot det bättre.

I fredags publicerade Stakes och Rättsskyddscentralen för hälsovården information om kösituationen. Situationen har utvecklats olika i olika delar av landet och vid vissa sjukhus har köerna börjat växa igen. Rättsskyddscentralen för hälsovården blev på fredagen tvungen att förelägga tre sjukvårdsdistrikt vite på grund av att utvecklingen i dem varit sämre än i landet i övrigt. I detta sammanhang är det skäl att konstatera att vårt tillsynssystem fungerar. Två distrikt som tidigare förelagts vite, Egentliga Finland och Egentliga Tavastland, har nu i praktiken eliminerat de alltför långa kötiderna. De har alltså kunnat ändra sin verksamhet så att olagliga köer inte längre uppstår.

Också många andra åtgärder har vidtagits för att avskaffa köerna. En central förutsättning är en tillräcklig personal. Det är uppenbart att köproblemet inte kan lösas om läkarbristen i landet fortsätter och mycket har redan gjorts. Under 2000-talet har det årligen utexaminerats i medeltal 200 fler läkare än de som har gått i ålderspension. Trots detta verkar det som om hela läkarkårens arbetsinsats minskar. En orsak till detta är att deltidsarbetet ökat. I och för sig har antalet läkare i arbetsför ålder dock ökat. I Finland finns för tillfället 18 800 läkare i arbetsför ålder, medan antalet var 18 080 år 2005. Detta innebär att antalet har ökat med drygt 700 på tre år.

En stor del av hälsocentralernas svårigheter beror på problem med att få tag på läkararbetskraft. Det är klart att läkarbristen på hälsocentralerna kommer att förvärras ytterligare om hälsocentralerna inte gör betydande ändringar i förfaringssätt, arbetstidsarrangemang eller andra arrangemang för att få läkararbetskraft.

Regeringen har redan vidtagit åtgärder för att avhjälpa läkarbristen. Social- och hälsovårdsministeriet och undervisningsministeriet har tillsammans berett åtgärder för att nå målet. Regeringen har redan fattat beslut om att öka nybörjarplatserna för medicine studerande med hundra. Detta innebär att det årliga antalet nybörjarplatser ökar från nuvarande 600 platser till 700 platser. Den praktik som utförs vid hälsocentralerna kommer också att utökas. Den övriga vårdpersonalen har också ökat. Så ökade t.ex. antalet sjukskötare och vårdare med 25 procent från år 2000 till år 2006 och antalet har därefter fortsatt att öka. Alla nybörjarplatser inom utbildningsprogrammen för vårdarbete har ökat under 2000-talet.

För tillfället har vi ett rekordantal yrkesutbildade anställda som arbetar inom hälsovårdstjänsterna, men de har inte alla den mest ändamålsenliga uppgiften med tanke på patienternas bästa. Om vi hade använt lite mer pengar och andra resurser för den förebyggande hälso- och sjukvården och om vi hade överfört fler sjukskötare, vårdare, läkare och psykologer och annat yrkesfolk i branschen till den, skulle vi eventuellt ha nått bättre resultat. Vanligen blir det billigare att åtgärda problemen då de håller på att uppstå än när man redan har förlorat kontrollen över dem. Ju fortare man ingriper i problemen, desto större än dessutom sannolikheten att man lyckas.

Antalet barn som placerats utom hemmet, främst till följd av omhändertaganden, har ökat konstant i Finland sedan början av 1990-talet. År 2007 var över 16 000 barn och unga placerade utom hemmet. Det sammanlagda antalet har ökat med 2—5 procent per år. Jag är övertygad om att detta hade kunnat undvikas om man hade satsat tillräckligt på förebyggande åtgärder. Då det förebyggande arbetet har försummats, har utgifterna för hälso- och sjukvård ökat.

Detta årtusende har kommunerna fått betydande tilläggsanslag uttryckligen för förbättrande av servicen för barn och unga. I statsbudgeten för 2002 höjdes statsandelarna för kommunernas social- och hälsovård med 74 miljoner euro för förbättrande av välfärdstjänsterna. Höjningen riktades särskilt till främjande av barns och ungas välfärd, skolhälsovård och ordnande av eftermiddagsverksamhet för skolelever. I statsbudgeten för 2003 höjdes statsandelarna till kommunerna med ytterligare 97,7 miljoner euro som riktades till främjande av särskilt barns och ungas välfärd. Dessa båda höjningar betalas fortfarande årligen till kommunerna.

Däremot är det en helt annan fråga om dessa pengar i kommunerna har använts för det ändamål som de var avsedda för. Trots att social- och hälsovårdsministeriet har publicerat handböcker och gett rekommendationer om ordnandet av förebyggande hälsovårdstjänster för barn och unga har kommunerna inte tillräckligt kraftigt åtgärdat situationen. Social- och hälsovårdsministeriet har därför bestämt sig för att skärpa normstyrningen. Ett utkast till förordning som gäller rådgivningsverksamheten, skolhälsovården och studerandehälsovården samt förebyggande mun- och tandvård för barn och unga har färdigställts. Förordningen är för tillfället utskickad på remiss och föreslås träda i kraft den 1 juli 2009.

Enligt det nya nationella utvecklingsprogrammet för social- och hälsovården (Kaste-programmet) ska servicen för barn, unga och familjer reformeras i sin helhet. Ett exempel på detta är projektet "Renovering" som ska påbörjas som ett samarbete mellan myndigheter och föreningar. I projektet "Renovering" ligger fokus uttryckligen på service som stöder mental hälsa och utveckling. Utöver egentlig vård arbetar man även med förebyggande av problem och här bör myndigheterna i kommunerna samarbeta i stor utsträckning. När det gäller problemförebyggande och tidigt ingripande spelar bl.a. skolorna och idrotts- och kulturtjänsterna en viktig roll. De tjänster som hälsocentralerna erbjuder är viktiga och de stöds bl.a. med specialtjänster för barn.

Den helhet som består av elev- och studerandehälsovården kommer ytterligare att stärkas i samarbete med undervisningsministeriet. Stakes bereder i samarbete med utbildningsstyrelsen en handbok för elev- och studerandehälsovården. En lag gällande elevvård är också under beredning.

När det gäller mentalvårdstjänster har utvecklingen varierat mycket på olika håll i landet under 2000-talet. I syfte att förbättra mentalvårdstjänsterna har man vid hälsocentralerna anställt skötare inom depressions- och missbrukarvården och i en del kommuner har man ökat den vård som kan erbjudas hemma, t.ex. med hjälp av mobila krisgrupper. Boendetjänsterna för rehabiliteringsklienter inom mentalvården har ökat i viss mån, men fortfarande uppvisar de oroande kvalitetsskillnader. Det behövs i synnerhet mera öppenvårdstjänster för rehabiliteringsklienterna inom mentalvården.

Regeringen har inlett två separata projekt för förbättrande av medborgarnas mentala hälsa och service i hela landet. I Masto-projektet går man på djupet med att förebygga och behandla depressioner på arbetsplatsen för att minska sådan arbetsoförmåga som beror på depression. Inom ramen för programmet Mieli 2009 utarbetas en plan för en fungerande helhet för mentalvårds- och missbruksarbete före utgången av detta år. Efter detta inleds genomförandet av planen omedelbart.

Helt kort här till sist: I samband med denna interpellationsdebatt bör vi öppet kunna identifiera problemen inom vår hälso- och sjukvård. Efter att vi först identifierat problemen kan vi också börja lösa dem.

Trots de många problemen bör vi vara nöjda med vad vi åstadkommit. Finländarnas hälsa är enligt många olika kriterier bättre än den någonsin tidigare varit under vår historia. Antalet döda i hjärt- och kärlsjukdomar har minskat, antalet döda i tobaksrelaterad cancer har minskat och antalet självmord har minskat. Denna lista kan göras hur lång som helst. Till följd av denna utveckling har finländarnas förväntade livslängd ökat med cirka 10 år under de senaste 30 åren.

Finländarna har rätt att kräva allt bättre hälsovårdstjänster. Vi beslutsfattare, såväl här i riksdagen som i varje kommun i Finland, är skyldiga att göra vårt allt för detta. Regeringen har genom sitt eget agerande visat att vi tar denna utmaning på allvar. Vi vill att finländarna ska ha tillgång till tjänster av högre kvalitet, effektivare vård samt kortare kö- och väntetider.