Miljöminister Paula Lehtomäki (översättning): Miljöns goda tillstånd är ingen självklarhet. Bevarandet av de rena vattendrag och gröna ängar som är så viktiga för oss finländare kräver målmedvetna skyddsåtgärder. Regeringen främjar en långsiktig, ansvarsfull och hållbar miljöskyddspolitik. Att förbättra yt- och grundvattnens tillstånd och att säkerställa en hygienisk närmiljö är frågor som är viktiga för regeringen. Det är klart att det krävs åtgärder inom alla sektorer för att dessa mål ska nås. Naturen medger inga fripassagerare.

Eutrofieringen av Finlands insjöar och kustvatten har ökat betydligt sedan 1950-talet. Vi har alla sett vattendrag som blivit grumliga och blågrönalger som blommar rikligare än förr till följd av eutrofieringen. Finland kännetecknas av stora vattenresurser och vår särskilda rikedom är våra stora och rena grundvattenresurser. Sådana råder det redan ökande brist på i världen. För att upprätthålla dessa resurser krävs målmedvetna åtgärder. Inte ens Finland har råd att förstöra kvaliteten på brunnsvattnen.

Redan för mer än tio år sedan började man effektivisera behandlingen av avloppsvatten i glesbygden. I många omfattande bakgrundsutredningar och undersökningar konstaterades ett behov av att minska belastningen från avloppsvatten från glesbygden i syfte att förbättra tillståndet i insjöarna och närmiljön. I Finland är fosforutsläppen från glesbygden den näst största belastningskällan efter jordbruket. Betydelsen av den diffusa belastningen är alltså som helhet betraktad inte obetydlig.

Samtidigt som man beredde förordningen om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät, nedan kallad avloppsvattenförordningen, godkändes statsrådets principbeslut om ett program för skydd av Östersjön. I principbeslutet förutsattes att avloppsvattenreningen i fastigheter i glesbygden effektiviseras med hjälp av nödvändiga bestämmelser om maximiutsläpp, användningen av den bästa tillgängliga tekniken och iakttagandet av bästa praxis. Dessa allmänna mål dikterade för sin del hurdana reningskrav det skulle ställas i avloppsvattenförordningen.

En sektorövergripande arbetsgrupp under miljöministeriets ledning utarbetade ett förslag till förordning enligt miljöskyddslagen. Under arbetets gång hördes flera intressentgrupper och utnyttjades resultaten från omfattande samarbetsprojekt samt erfarenheter från andra länder och undersökningar som utförts i dem. Finland fattade inte ensamt beslut om åtgärder för att effektivisera behandlingen av avloppsvatten från glesbygden. Motsvarande reningskrav ställs även i bl.a. Sverige och Tyskland.

Genom avloppsvattenförordningen styrs minskandet av belastningen från fastigheter så att ett gott tillstånd nås i fråga om grundvatten, vattendrag och närmiljö. För att åtgärderna för att effektivisera behandlingen av avloppsvatten från enskilda fastigheter inte ska vara oskäliga föreskrevs i förordningen om en anmärkningsvärt lång övergångstid. I nya byggnader trädde bestämmelserna i kraft redan vid ingången av 2004.

Det största problemet med en riktig verkställighet av bestämmelserna om behandlingen av avloppsvatten från glesbygden är den felaktiga information och direkta skrämselpropaganda som omger frågan. Ovissheten och de felaktiga uppfattningarna kommer också väl fram i den interpellation som behandlas i dag.

Det kanske vanligaste felaktiga påståendet gäller att förordningen förutsätter installering av någon särskild reningsanordning. Så är det inte, trots att detta också hävdas i interpellationen. I bestämmelserna om behandlingen av avloppsvatten fastställs reningsnivån — inte på vilket tekniskt sätt denna reningsnivå ska nås. Det förnuftigaste sättet att genomföra bestämmelserna beror på fastigheten, den mängd vatten som används och egenskaperna hos det avloppssystem som fastigheten redan använder. I många fall är en enkel ombyggnad av den egna fastighetens system för behandling av avloppsvatten tillräcklig.

De krav på reningsnivå som ställs i förordningen grundar sig på omfattande empiriska undersökningar. Beroende på fastighetens egenskaper finns det flera olika sätt att genomföra dem. En effektiviserad behandling i markbädd, dvs. en avsättningsbrunn kombinerad med markbädd eller infiltrationsbädd, är en användbar lösning i många fall. En sluten tank kan vara ett bra alternativ om fastighetens vattenförbrukning är relativt liten.

De små reningsverk som lyfts fram i interpellationen är endast ett alternativ. De behövs främst på sådana tomter som inte lämpar sig för behandling i markbädd eller som finns på grundvattenområden.

En europeisk CE-standardtestning av små reningsverk blir troligen obligatorisk inom hela unionen 2013. För närvarande är CE-testningen frivillig för tillverkarna. Med stöd av testrapporten kan en sakkunnig planerare sedan bedöma vilket slags anordning som lämpar sig för fastigheten. Det är skäl att uppmuntra tillverkarna att låta testa sina produkter redan nu och ställa testrapporterna till kundernas förfogande. På så sätt kan man säkerställa de bästa lösningarna i situationer då ett litet reningsverk är nödvändigt.

I synnerhet för fritidsbostäder kan en lösning med torrklosett rekommenderas. Det är både billigare och enklare att behandla avloppsvatten utan toalettvatten, och en komposterande torrklosett är även i övrigt en ekologisk lösning.

Det har beräknats av avloppsvattenförordningen omfattar ca 300 000 fastigheter, av vilka en del uppfyllde kraven redan när förordningen trädde i kraft. Det finns ännu uppskattningsvis 200 000 fastigheter med permanent bosättning där inga förbättringsåtgärder har vidtagits. Sammantaget har ca 10—15 procent av de gamla fastigheterna iståndsatt sitt avloppssystem till att motsvara kraven i förordningen. Det är nödvändigt att fortsätta med det långsiktiga arbetet.

I offentligheten cirkulerar hisnande belopp om de totala kostnaderna för verkställigheten av bestämmelserna om avloppsvatten. Den summa på 2,5 miljarder euro som man felaktigt hänvisar till i interpellationen kan nås endast om man räknar med att varje fastighet behöver en utrustning värd 10 000 euro för att nå den reningsnivå som krävs i förordningen. Så entydigt eller bistert är det inte i verkligheten, eftersom största delen av fastigheterna kan ta i bruk ett alternativ som är betydligt billigare än så. Enligt dagens uppfattning kommer de totala kostnaderna för verkställigheten av avloppsvattenförordningen att uppgå till mellan 800 miljoner och 1 miljard euro.

I interpellationen hävdas det också att ett slopande av avloppsvattenförordningen kan leda till så stora inbesparingar att hela Östersjön kunde räddas på en enda gång. Denna felaktiga uppfattning baserar sig på oriktig information. Med Östersjöpengarna på 2,5 miljarder euro hänvisas till en summa som Skyddskommissionen för Östersjön har nämnt. Det är emellertid ingen engångsinvestering, som Helcom föreslår för att rädda Östersjön, utan summan avser de årliga merkostnader som krävs för att Östersjön ska nå ett gott tillstånd.

Att minska näringsämnena från glesbygden är att skydda vattendragen lokalt. Med gammal teknik kan endast en bråkdel av avloppsvattnen renas. När avloppsvatten som renats på ett bristfälligt sätt släpps ut i dikena leder det oundvikligen till eutrofiering. Bakom bestämmelserna om avloppsvatten finns en tanke om att skydda den egna hushållsvattenbrunnen och närmiljön, men för att förbättra vattendragens tillstånd är det nödvändigt att vidta åtgärder mot all belastning på vattendragen. Inom industrin har bestämmelserna om avloppsvatten målmedvetet skärpts i årtionden. Industrins belastningsnivå är för närvarande lägre än glesbygdens.

Den största källan till näringsbelastning är jordbruket, och även där har man långsiktigt förbättrat vattenvårdsåtgärderna och minskat spridningen av näringstillskott. Gödselspridningen på åkrarna sker med gårdsspecifika tillstånd, och i enlighet med de nya miljöanvisningarna har normerna för gödselspridning skärpts. Regeringen har i ett flertal olika sammanhang framhållit sin målsättning att fortsätta effektivisera vattenvårdsåtgärderna inom jordbruket.

Också reningen av avloppsvatten från tätbebyggelse har varit ett långsiktigt och målmedvetet arbete, och det arbetet fortsätter. Av finländarna får 4,3 miljoner sitt vatten renat i reningsverk där reningseffekten i fråga om fosfor är 96 procent. När det gäller kväve behandlas över 2 miljoner invånares avloppsvatten med mer än 70 procents reningseffekt. I vissa av våra reningsverk, t.ex. Viksbacka avloppsreningsverk i Helsingfors, uppnås en reningseffekt på nästan 90 procent när det gäller kväve.

Med riksdagens benägna stöd har strävan sedan länge varit att med hjälp av överföringsavlopp leda avloppsvatten från tätbebyggelse från små reningsverk med låg effektivitet till större och effektivare reningsverk. En generell regel är också att kraven på reningsverken alltid ses över i samband med att miljötillstånden förnyas.

Under hela verkställigheten av avloppsvattenförordningen har miljöförvaltningen spritt korrekt information för att undvika missförstånd och skingra den rädsla som beror på ovisshet. Det torde vara uppenbart att denna information i offentligheten har överskuggats av hotbilder och skandalrubriker.

Miljöförvaltningen har gett ut flera broschyrer som är riktade till fastighetsägarna samt mer detaljerade guider för att underlätta framför allt det arbete som miljö- och byggnadstillsynen i kommunerna utför. På miljöförvaltningens webbplats finns också omfattande sidor om avloppsvatten i glesbygden och information om olika reningsmetoder. Trots detta har genomförandet av bestämmelserna fortskridit rätt långsamt, och fastighetsägarnas ovisshet har också möjliggjort en aggressiv marknadsföring som i vissa fall kunnat leda till överdrivna eller felaktiga investeringar. Regeringen genomför i höst en rad åtgärder för att undvika de oskäligheter som framför allt äldre personer riskerar att drabbas av och för att uppmuntra förnuftiga investeringar i avloppssystem.

Regeringen har överlämnat en proposition till riksdagen med förslag till ändring av miljöskyddslagen. Behandlingen av propositionen inleds här senare i dag. Fastigheter där innehavarna och personer som permanent bor på fastigheten har fyllt 68 år när lagen träder i kraft befrias enligt förslaget från verkställigheten av avloppsvattenförordningen utan särskild ansökan. Denna befrielse är motiverad framför allt på grund av fastigheternas korta förväntade användningstid. Om fastigheten senare överförs till den yngre generationen träder kraven på hantering av avloppsvatten åter i kraft.

Genom lagändringen förtydligas också de kriterier enligt vilka miljövårdsmyndigheten i en kommun kan bevilja undantag från skyldigheterna enligt avloppsvattenförordningen för högst fem år åt gången. Undantag kan beviljas, om de åtgärder som förutsätts i förordningen enligt en helhetsbedömning är oskäliga för en fastighetsinnehavare och om belastningen för miljön kan anses vara ringa. Vid bedömningen av förutsättningarna för undantag är det väsentligt att beakta fastighetens läge inom ett område som avses ingå i avloppsnätet, hög ålder hos fastighetsinnehavaren eller övriga personer som bor permanent på fastigheten och övriga motsvarande faktorer i samband med livssituationen samt långvarig arbetslöshet, sjukdom eller något annat jämförbart socialt betalningshinder för fastighetsinnehavaren.

Vid miljöministeriet bereds också en förlängning av förordningens övergångstid med två år. Enligt detta ska åtgärderna för effektivisering av avloppsvattenhanteringen ha utförts på fastigheten före utgången av 2015. En förlängning är av nöden för att bl.a. det rådgivningssystem som är under arbete ska hinna bli färdigt som stöd för så många invånare i glesbygden som möjligt. Det bör noteras att det även i den gällande förordningen ingår en möjlighet att skjuta upp åtgärderna med fyra år. Detta förutsätter en motiverad anmälan till kommunen med en redogörelse för att åtgärderna är dyra och tekniskt krävande för fastighetsinnehavaren och om att belastningen på miljön är ringa.

För att avloppsvattenhanteringen ska vara förnuftig och för befästande av korrekt information går regeringen in för att utveckla ett riksomfattande rådgivningssystem. I detta syfte anvisades miljöministeriet ett anslag på en miljon euro och motsvarande summa ingår också i budgetpropositionen för nästa år.

Miljöministeriet samordnar detta fastighetsspecifika rådgivningssystem, där olika organisationer står för den praktiska rådgivningen. Rådgivarnas kompetens säkerställs genom utbildning. Också kommunernas miljö- och byggnadstillsyn bjuds in till utbildningen, eftersom ju fastighetsägarna måste ansöka om åtgärdstillstånd hos kommunen för det system som de beslutar att genomföra.

Det är också viktigt att öka styrningen av kommunerna när det gäller genomförandet av bestämmelserna om avloppsvatten. Kommunerna har en central roll i verkställigheten, eftersom de genom miljöskyddsföreskrifter kan fastställa lindrigare eller strängare utsläppsgränser inom kommunen. Kommunerna ska också uppdatera sina planer för utveckling av avloppsnätet, så att fastigheterna kan undvika dubbla investeringar. Kommunerna har också i uppgift att bevilja fastighetsspecifika undantagslov. En förlängning av övergångstiden med två år ger också kommunerna ytterligare tid att fatta viktiga beslut när det gäller verkställigheten av avloppsvattenförordningen. Miljöministeriet bereder som bäst anvisningar för kommunerna, där man vill uppmana kommunerna att utnyttja möjligheterna till flexibilitet och betona en likvärdig behandling av kommuninvånarna i olika delar av Finland.

Det är också möjligt att få stöd för avloppssystem. Framför allt låginkomsttagare kan ansöka om ett avloppsunderstöd som Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet ARA beviljar på sociala grunder och vars storlek är 35 procent av de godkända kostnaderna. Installationer och reparationer av avloppssystemen på fastigheten berättigar också till hushållsavdrag i beskattningen.

Regeringen anser att utgångspunkterna och målen för avloppsvattenförordningen väl motsvarar den hållbara nivå som miljöskyddet kräver. Däremot har det förekommit avsevärda problem i verkställigheten av förordningen. Åtgärder har lagts och läggs intensivt in för att lösa problemen. För att trygga ett gott tillstånd i vår egen närmiljö och i våra gemensamma vattendrag måste vi arbeta inom alla sektorer. Regeringen gav riksdagen en Östersjöredogörelse för drygt ett år sedan. Vi var då eniga om att det skyddsprogram som kommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö Helcom lagt fram ska genomföras i sin helhet. En av åtgärderna i programmet är att minska den belastning som avloppsvatten från glesbygden utgör.

Interpellationen är oppositionens kraftigaste redskap. Det är i sig utmärkt att också oppositionen uppmärksammar miljöfrågorna så här på slutrakan av valperioden. Det är förargligt att målet är ett försämrat miljöskydd.

Syftet med interpellationen är att upphäva avloppsvattenförordningen. Detta skulle strida mot de miljöpolitiska riktlinjer vi gemensamt godkänt och leda till en ytterst besvärlig situation för de invånare i glesbygden som redan har genomfört de förbättringar som krävs. De som undertecknat interpellationen vill med sitt krav till denna del föra tillbaka miljölagstiftningen i Finland till 1960-talet.

Interpellationen är också en uppvisning i konsten att vara efterklok. Författningarna i fråga har gällt i snart sju år. Under denna tid har miljöskyddslagen och olika mål för vattenskyddet diskuterats otaliga gånger i riksdagen, men inte förrän nu går det upp för interpellanterna att kräva att avloppsvattenförordningen ska upphävas. Interpellanterna har inte heller väckt en enda lag- eller åtgärdsmotion i frågan.

För de finländare som bor utanför avloppsnäten och som funderar på att effektivisera sin avloppsvattenhantering är talet om att upphäva förordningen en björntjänst. Regeringen vill bidra till att riktiga och förnuftiga effektiviseringsåtgärder utförs och inte förvirra folk med politiskt effektsökande frieri. Regeringen vill att det ska finnas rena vatten, rent dricksvatten och en miljö i gott tillstånd också för kommande generationer. Även riksdagskollegerna är välkomna att delta i det långsiktiga miljöarbetet.