Allmän motivering
Av de skäl som framgår av propositionens motivering
och med stöd av erhållen utredning finner utskottet
propositionen behövlig och angelägen. Utskottet
tillstyrker lagförslaget med följande anmärkningar
och ändringsförslag.
I propositionen definieras målgruppen i linje med 2 § lagen
om service och stöd på grund av handikapp som
personer som på grund av handikapp eller sjukdom under
långa tider har särskilda svårigheter
att klara de funktioner som hör till normal livsföring.
I förslaget till ändring av socialvårdslagen
har målgruppen utvidgats så att kriterierna för
att ordna verksamhet i sysselsättningssyfte utöver
handikapp och sjukdom har kompletterats med någon annan
motsvarande orsak för att säkerställa
att alla de som redan nu omfattas av verksamheten verkligen skall
göra det. I sysselsättningslagstiftningen definieras
en handikappad i regel enligt 10 § 2 mom. förordningen
om arbetskraftsservice som en person vars möjligheter att
få ett lämpligt arbete, behålla ett arbete
eller avancera i ett arbete har minskat betydligt på grund
av en på behörigt sätt konstaterad skada,
sjukdom eller funktionsnedsättning. Utskottet påpekar
att definitionerna på en handikappad i propositionen inte är
helt fastslagna och att de delvis används om olika företeelser i
lagstiftningen.
Åtgärder från arbetsförvaltningens
sida för att förbättra handikappades
möjligheter att få arbete
Regeringen utgår i sin proposition från att
det fortfarande skall höra till kommunen att ordna verksamhet
i sysselsättningssyfte och arbetsverksamhet för
handikappade. Trots att regeringen framhåller att kommunernas
skyldighet att ordna arbete är sekundär i förhållande
till arbetskraftsmyndigheternas, föreslås ingen ändring
i sysselsättningslagen (275/1987). Utskottet omfattar
arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottets utlåtande
på den punkten att det är ett allmänt
omfattat viktigt mål för sysselsättningspolitiken
att handikappade skall ha lika möjligheter att få arbete.
I och med att arbetsförvaltningen svarar för sysselsättningsservicen
till hela folket, har arbetskraftsmyndigheterna huvudansvaret också för
att främja sysselsättningen för handikappade.
Utskottet anser i likhet med arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottet
att också sysselsättningslagen bör ändras
i samband med den föreliggande propositionen. Handikappade
bör jämställas med unga och långtidsarbetslösa
i fråga om service och sysselsättningsstöd.
Social- och hälsovårdens stödinsatser
och arbetsförvaltningens tjänster bör
kopplas samman för att servicesystemet skall fungera smidigt,
understryker utskottet. Det behövs en insats från
socialvårdens sida för att få till stånd ett
tväradministrativt samarbete för att samordna
sysselsättningsåtgärderna för
handikappade.
Utskottet understryker att åtgärderna för
att sysselsätta handikappade alltid skall vara förknippade
med en möjlighet till stödåtgärder
från social- och hälsovårdens sida och
till annan rehabilitering. För varje person som skall sysselsättas
bör den sysselsättningsform väljas som lämpar
sig bäst för hans eller hennes personliga omständigheter
och andra villkor. En serviceplan som gjorts upp utifrån
7 § lagen om klientens ställning och rättigheter
inom socialvården (812/2000) spelar en viktig
roll också med tanke på sysselsättningsåtgärderna.
Förslagen om socialförsäkring
Enligt utredningar har avsaknaden av yrkesutbildning varit ett
stort hinder för sysselsättningen av handikappade.
I det skärpta konkurrensläget på arbetsmarknaden
har många handikappade unga vuxnas utbildningsnivå visat
sig vara otillräcklig. Den föreslagna reformen
av lagen om rehabiliteringspenning är behövlig
för att garantera unga en adekvat utbildning och rehabilitering
i stället för pension. Lagändringen skapar större
klarhet i villkoren för att bevilja rehabiliteringspenning
och gör dem något lindrigare. Förslaget är
värt att understödjas i och med att det avser
att aktivera handikappade unga att söka sig till yrkesinriktad
rehabilitering i stället för att uppmuntra dem
till passivitet. Det är viktigt inte bara för
den enskilde utan också för samhället.
Lagen om rehabiliteringspenning föreslås vidare
bli ändrad genom att den tid under vilken rehabiliteringspenning
betalas till en handikappad ung förlängs med två år
till 20 år. Förslaget är lovvärt.
Om det går igenom garanterar det att den yrkesinriktade
rehabiliteringen av en handikappad ung för att han eller
hon skall komma ut i arbetslivet med större säkerhet
kan slutföras med hjälp av en enda förmån,
dvs. rehabiliteringspenning för unga.
Regeringen föreslår att bestämmelsen
i folkpensionslagen om att invaliditetspension skall lämnas
vilande förtydligas genom att en gräns i euro
fastställs för förvärvsinkomster
och att pensionen lämnas vilande om inkomsterna överskrider
denna gräns. Bestämmelsen skapar större klarhet
i tidigare praxis som varit beroende av prövning och förbättrar
pensionstagarens rättsskydd. Den lagfästa förvärvsgränsen
föreslås inte bli justerad på grund av
förändringar i folkpensionsindex. Utskottet anser
att det fasta penningbeloppet bör justeras utifrån
erfarenheterna av verkställigheten av bestämmelserna
om att pensionen skall lämnas vilande. Inkomstgränsen
bör bestämmas så att den uppmuntrar till
att lämna pensionen vilande.
I lagförslaget om folkpensionen ingår också en ändring
i längden på den tid pensionen vilar. En förlängning
av denna tid till fem år kan understödjas, eftersom
fem år ger systemet större flexibilitet och medger
längre försök med arbete. Utskottet uppmärksammar
att det också i fråga om arbetspensioner bör
utredas vilka behov det finns av att utveckla bestämmelserna
om att lämna pensionen vilande.
Enligt propositionen betalas ett handikappbidrag motsvarande
det högsta handikappbidraget under den tid pensionen är
vilande. Trots att den längsta tiden pensionen kan vara
vilande föreslås bli förlängd
från två till fem år, skall ett handikappbidrag
motsvarande det högsta bidraget fortfarande betalas ut
under högst två år. När det högsta
handikappbidraget dras in betyder det att inkomstnivån
sjunker för de flesta förvärvsarbetande,
trots att det högsta bidraget i de flesta fall ersätts
av det vårdbidrag som pensionstagaren får efter
två år, dvs. "det normala handikappbidraget".
Utskottet påpekar att det vid uppföljningen av
reformen särskilt gäller att uppmärksamma
i vilken utsträckning indragningen av handikappbidraget
leder till att den handikappade återgår till sin
pension.
Utskottet konstaterar att regeringens förslag om att
handikappbidrag skall betalas för förvärvstiden
inte får önskad uppmuntrande effekt när
det gäller personer som på grund av sitt handikapp
har rätt till det högsta handikappbidraget. Utifrån
erfarenheterna av verkställigheten bör det därför övervägas
om inte också annat handikappbidrag kan betalas till arbetstagaren till
det belopp som hans sjukdom eller handikapp förutsätter.
I sjukförsäkringslagen föreslås
en sådan ändring att en handikappad arbetstagare
som får invaliditetspension enligt folkpensionslagen skall ha
rätt till sjukdagpenning. Dagpenningen betalas till arbetsgivaren
för den tid som fastställs i sjukförsäkringslagen
och för vilken arbetsgivaren betalar lön för
sjuktid till arbetstagaren. Ändringen bidrar till likabehandling
av handikappade i arbetslivet och främjar därmed
deras möjligheter att få arbete.
Detaljmotivering
Lag om ändring av socialvårdslagen
Utskottet föreslår att begreppet skyddat arbete
i 27 d och 27 e § i lagförslaget slopas. Systemet med
skyddat arbete grundar sig på bestämmelser i invalidvårdslagen
(907/1946) från 1978. Lagen har i övriga
delar upphävts från och med början av
1988, då lagen om service och stöd på grund
av handikapp (380/1987) trädde i kraft. Utskottet
anser att begreppet är föråldrat och stämplande
och att det är onödigt att bevara det i lagen.
Att begreppet slopas kan bidra till att bredda verksamheten vid
de skyddade verkstäderna, vilket svarar mot propositionens
målsättning.
Vidare föreslår utskottet i likhet med vad
som anförs i arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottets
utlåtande en lagteknisk precisering i 27 d § 4
mom. och en språklig ändring i 5 mom.
Utskottet uppmärksammar det som sägs om uppsägning
av ett arbetsavtal i 27 d § 5 mom. i det fall att arbetstagarens
arbetsförmåga under den tid han haft skyddat arbete
har förbättrats till den grad att han inte längre är
i behov av skyddat arbete och att det inte längre finns
någon grund för det. Enligt lagförslaget är
det den som ordnar arbete, dvs. i regel kommunen, som avgör
behovet av skyddat arbete. Utskottet understryker att det bör
vara yrkesutbildad rehabiliteringspersonal som avgör när
behovet av skyddat arbete upphör, och när den
som anordnar skyddat arbete utövar sin uppsägningsrätt
bör arbetstagarens till buds stående alternativ
beträffande sysselsättning, rehabilitering, utbildning
eller pension alltid utredas.
Lag om ändring av folkpensionslagen
Utskottet föreslår i likhet med arbetsmarknads- och
jämställdhetsutskottet att formuleringen i 22 § 5
mom. ändras för att lagrummet bättre
skall stämma överens med det syfte som anges i
motiveringen.
Utskottet föreslår att 77 § 1 mom.
skall ses över för att det skall stämma överens
med den ändring som godkänts i bestämmelsen
med anledning av regeringens proposition RP 149/2001 rd.
Lag om ändring av 2 § lagen om handikappbidrag
Utskottet föreslår en ändring i ingressen
för att den ändring som godkänts i lagen
med anledning av regeringens proposition RP 149/2001 rd skall
bli beaktad.
Lag om ändring av 16 § sysselsättningslagen
Utskottet föreslår ett helt nytt lagförslag,
som inte ingår i regeringens proposition. I lagförslaget ändras
16 § 2 mom. sysselsättningslagen så att
handikappade jämställs med unga och långtidsarbetslösa
i fråga om sysselsättningsstöden.