Allmän motivering

Av de orsaker som framgår av propositionens motivering och med stöd av erhållen utredning finner utskottet propositionen nödvändig och ändamålsenlig. Utskottet förordar lagförslagen med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Det huvudsakliga syftet med regeringens reformförslag är att överföra de bestämmelser om pensionsskyddet som för närvarande ingår i den kommunala pensionsanstaltens pensionsstadga till en lag utan att innehållet i pensionsskyddet ändras. Reformen är teknisk till sin natur i det avseendet att innehållet i pensionsskyddet och de övergångarrangemang som man gått in för i samband med tidigare ändringar skulle kvarstå oförändrade.

Utskottet konstaterar att beslutet att överföra bestämmelserna i den kommunala pensionsstadgan till lagnivå är en ändamålsenlig reform. Den förtydligar regelverket kring pensionsskyddet eftersom den nya lagen enligt förslaget innehåller dels den nämnda pensionsstadgan, dels bestämmelserna i lagen om pension för kommunala tjänsteinnehavare och arbetstagare. Enligt propositionens motivering har avsikten varit att förtydliga och förenkla både utformningen av bestämmelserna och systematiseringen. Utskottet understryker att reformens utgångspunkt har varit att bibehålla pensionsskyddets materiella innehåll, vilket skall beaktas i tillämpningen också då utformningen av författningstexten har ändrats. Utskottet hänvisar emellertid till sina ställningstaganden nedan till reformens innehåll.

Då bestämmelserna om det kommunala pensionsskyddet nu höjs upp till lagnivå innebär det att behörigheten att besluta om pensionsbestämmelsernas innehåll överförs från delegationen för den kommunala pensionsanstalten till riksdagen. Samtidigt får också statsrådet en ny roll i beredningen av pensionslagstiftningen. Lagberedningsansvaret överförs till inrikesministeriet. Eftersom beredningsansvaret innebär nya uppgifter för inrikesministeriet anser utskottet att det är nödvändigt att ministeriet ser till att tillräckliga personella resurser reserveras för uppgifterna, som förutsätter särskild sakkunskap.

Då den kommunala pensionsanstalten förlorar sin behörighet att utfärda normer förändras anstaltens roll och ställning så att den bättre motsvarar pensionsanstalterna inom det privata arbetspensionssystemet. Bestämmelserna om den kommunala pensionsanstaltens organisation och förvaltning intas i detta skede i sin nuvarande utformning i den nya lagen. Bestämmelserna om förvaltningen är redan nu till vissa delar föråldrade och motsvarar inte heller pensionsanstaltens nya roll. Utskottet konstaterar att bestämmelserna om anstaltens förvaltning så fort som möjligt bör revideras.

Utskottet påpekar att reformen bidrar till att förenhetliga de olika pensionssystemen. Det kommunala pensionssystemet har under de senaste åren i allt högre grad följt ändringarna i den privata sektorns pensionssystem vad gäller det materiella innehållet. Systemen kommer allt mer att motsvara varandra i takt med att vissa specialarrangemang som tidigare tillämpats inom den kommunala sektorn småningom upphör. I takt med att skillnaderna mellan de olika system blir färre minskar också skillnaderna mellan den privata sektorn och kommunala sektorn i fråga om de förhandlings- och avtalssystem som iakttas vid beredningen av pensionsbestämmelserna.

Individuell förtidspension och deltidspension

I kompletteringspropositionen RP 197/2002 rd ingår de pensionsskyddsbestämmelser som har ändrats till innehållet sedan propositionen RP 94/2002 rd avläts. Bestämmelserna gäller individuell förtidspension, deltidspension samt villkoret som gäller tid i arbete vid arbetslöshetspension. Den kommunala pensionsanstaltens delegation godkände ändringarna i den kommunala pensionsanstaltens pensionsstadga den 19 juni 2002.

Förslaget att slopa individuell förtidspension och ändra bestämmelserna för intjänande av deltidspension hänför sig till regeringsprogrammets mål att öka den sysselsatta andelen av befolkningen i arbetsför ålder och att på lång sikt uppnå att den genomsnittliga åldern då tjänsteinnehavare och arbetstagare lämnar arbetsmarknaden stiger med två-tre år, dvs. närmar sig den normala pensionsåldern för ålderspension. Detta skulle minska trycket på att höja pensionsavgifterna. Propositionen baserar sig till denna del på ett avtal mellan de centrala arbetsmarknadsorganisationerna den 12 november 2001 om principerna för utveckling av arbetspensionerna på den privata sektorn. Syftet med de nu föreslagna ändringarna är att minska de positiva effekterna av att lämna arbetsmarknaden. Senaste år godkände riksdagen motsvarande ändringar i pensionslagarna för de privata branscherna samt i statens pensionslagar. Social- och hälsovårdsutskottet har givit betänkanden om dessa propositioner (ShUB 18/2002 rd och ShUB 27/2002 rd).

Enligt propositionen skall slopandet av individuell förtidspension genomföras så att personer födda efter 1943 inte längre är berättigade till individuell förtidspension. Som motvikt till detta ingår i propositionen på basis av det ovan nämnda principbeslutet en punkt enligt vilken vid bedömningen av rätten till invalidpension för personer som har fyllt 60 år beaktas av arbetet förorsakad ansträngdhet och förslitning, de krav som hans eller hennes arbete ställer samt det ansvar som arbetet medför. Ett ytterligare villkor är att karriären i förvärvsarbetet är lång och dessa faktorer i kombination med sjukdom, lyte eller skada gör det oskäligt att fortsätta arbete. Med begreppen krav och ansvar avses enligt motiveringen faktorer som på grund av särdragen hos vissa uppgifter på den offentliga sektorn eller på grund av krav i anslutning till säkerheten är av betydelse vid en individuell helhetsbedömning.

Utskottet konstaterar att då de yrkesbaserade pensionsåldrarna slopades 1989 ersattes de med ett flexibelt pensionssystem som erbjöd individuell förtidspension, deltidspension och förtida ålderspension. I samband med riksdagsbehandlingen ansågs det då att systemet med yrkesbaserade pensionsåldrar kan ersättas med ett flexibelt pensionsålderssystem som möjliggör pension utifrån individuella omständigheter. Den nedre åldersgränsen för individuell förtidspension fastställdes till 55 år. Individuell förtidspension kunde beviljas för nedsatt arbetsförmåga på grund av ansträngande arbete och åldrande. Grunderna för beviljande av individuell förtidspension, dvs. åldrande samt av arbetet förorsakad ansträngdhet och förslitning samt faktorer som sammanhängde med arbetsmiljön, var jämbördiga med medicinska faktorer. Så är inte fallet vid invalidpension, där de medicinska faktorerna kommer i första hand. Den allmänna definitionen av individuell förtidspension motsvarar på den offentliga sektorn i det stora hela den privata sektorns definition. I branscher där tjänsteutövningen eller uppdraget gällde det allmänna bästa blev emellertid förutsättningarna för pension mera omfattande. Orsaken till detta var att vissa tjänster och uppdrag inom den offentliga förvaltningen hade sådana särdrag som förutsatte fullständig prestationsförmåga.

Då individuell förtidspension nu slopas som en särskild pensionsform införlivas förutsättningarna för beviljande av sådan pension med invalidpensionen. Vid bedömning av nedsatt arbetsförmåga hos 60 år fyllda personer tillämpas långt de kriterier som är förutsättning för beviljande av individuell förtidspension. Åldersgränsen är den samma som vid individuell förtidspension. I praktiken har individuell förtidspension redan nu beviljats i stort sett enligt de kriterier som gäller för invalidpension. Utskottet konstaterar att det inom den offentliga sektorn finns många uppdrag, bl.a. sådana som gäller den allmänna säkerheten, som förutsätter full prestationsförmåga. Vid bedömningen av arbetsoförmågan som en förutsättning för pension skall därför i fråga om vissa yrkesgrupper fortsättningsvis beaktas särdragen hos vissa uppgifter inom den offentliga sektron. Lagen förutsätter att arbetsrelaterade faktorer skall betonas vid bedömningen av arbetsoförmågan hos 60 år fyllda personer. Utskottet påpekar ändå att det inte finns någon anledning att skärpa bedömningen av arbetsoförmågan då det gäller personer under 60 år och att också för deras del — liksom för 60 år fyllda — skall beaktas de särskilda krav som arbetet ställer och som hänför sig till den allmänna säkerheten, arbetstagares egen säkerhet eller till arbetets ansvarsfullhet med avseende på det allmänna bästa. Utskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande 1).

I de motioner som utskottet har behandlat föreslås att frågan om pensionsåldern för dem som arbetar inom brand- och räddningsväsendet bör tas upp till ny bedömning. Då brandmännens yrkesbaserade pensionsålder slopades gjordes den bedömningen att det genom att omorganisera arbetet skulle vara möjligt att befria åldrande brandmän från de mest krävande uppgifterna. Enligt utredning till utskottet har en sådan omorganisering inte förverkligats särskilt effektivt för brandmän som kommit upp i den ålder då man tidigare gick i pension. Utskottet vill därför i detta sammanhang understryka att vid arrangemang som gäller det kommunala pensionssystemets pensionsålder bör särskilt avseende fästas vid att uppgifternas särdrag i vissa branscher, t.ex. brand- och räddningsväsendet samt i vården, förutsätter full prestationsförmåga. Utskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande 2).

Utskottet påpekar att det eventuellt finns ett behov av att skapa ett nytt tilläggspensionssystem för den kommunala sektorn. Detta system kunde avhjälpa de brister som enligt utredning uppstått efter att det yrkesbaserade pensionsålderssystemet slopades.

Utskottet konstaterar att det i och för sig är motiverat att utveckla arbetsuppgifterna också inom den kommunala sektorn på ett sådant sätt att det genom omorganisering av arbetet skulle vara möjligt att fortsätta arbeta i stället för att avgå med förtidspension då arbetsförmågan avtar. Utskottet understryker att det ställs krav på arbetsgivarens företagshälsovård då man går in för att senarelägga pensioneringar. Arbetsmiljöfaktorer är viktiga för att arbetstagaren också i högre ålder skall vara motiverad att fortsätta jobba. Arbetshälsofrämjande åtgärder behövs för förverkligandet av propositionens syfte, dvs. att de anställda skall orka längre i arbetet. Ett jämlikt bemötande i arbetslivet också av åldrande arbetstagare kan ha betydelse för deras vilja att stanna kvar i arbetslivet. Då arbetet blir psykiskt allt tyngre är frågor som hänger samman med stämningen på arbetsplatsen allt viktigare för att de anställda skall orka i arbetet.

En på de centrala arbetsmarknadsorganisationernas avtal baserad reform av den yrkesinriktade rehabiliteringen kommer att avlåtas till riksagen separat till den del det gäller det kommunala pensionssystemet. Beträffande de privata sektorerna har riksdagen redan godkänt en motsvarande reform, som träder i kraft från början av 2004. Utskottet anser att rehabiliteringsreformen är viktig också med tanke på föreliggande proposition och menar att det är skäl att se till att den träder i kraft på den kommunala sektorn samtidigt som på den privata. En i tid påbörjad rehabilitering kan förhindra arbetsoförmåga och därmed behovet att gå i pension.

Utskottet konstaterar att då lagändringar som gäller rehabilitering görs bör den bestämmelse som begränsar besvärsrätten i rehabiliteringsfrågor slopas. Också grundlagsutskottet har i sitt utlåtande påpekat detta.

Andra iakttagelser

I propositionen föreslås att villkoret som gäller tid i arbete som en förutsättning för arbetslöshetspension luckras upp i fråga om personer med en lång arbetshistoria som blev arbetslösa under regressionen. Motsvarande uppluckring har gjorts i privata sektorns arbetspensionslagar samt i statens pensionslag. Den föreslagna ändringen behövs för att lösa de problem som uppstått med villkoret som gäller tid i arbete.

Utskottet fäster än en gång avseende vid det problem som kan uppkomma för den som har fått sjukdagpenning för den maximala perioden men som ännu inte har rätt till invalidpension. Efter att sjukdagpenning betalats för maximitiden 300 dagar kan dagpenning på nytt betalas för samma sjukdom först då personen i fråga har varit arbetsförmögen under 12 månader i sträck. Enligt förslaget till 24 § i lagen om kommunala pensioner kan invalidpension beviljas endast om sökandens arbetsoförmåga kan antas fortgå utan avbrott minst ett år. Av bestämmelserna kan följa att även om en arbetstagare har konstaterats vara arbetsoförmögen kan denne varken få sjukdagpenning eller invalidpension, om han eller hon efter att sjukdagpenningens maximiperiod har löpt ut inte har varit arbetsförmögen under minst 12 månader i sträck och arbetsoförmågan antas fortgå mindre än ett år. I 3 kap. 3 § 3 mom. i den nya lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) ingår en bestämmelse enligt vilken en arbetssökande som har fått dagpenning enligt sjukförsäkringslagen för maximitiden och som fortfarande anses vara oförmögen att arbeta av hälsoskäl, har rätt till arbetslöshetsförmåner, om hans eller hennes ansökan om invalid- eller invaliditetspension är anhängig eller har avslagits. Utskottet anser det emellertid nödvändigt att reda ut möjligheterna att rätta till det ovan beskrivna problemet genom en ändring av antingen bestämmelserna om sjukdagpenning eller bestämmelserna om invalidpension. Utskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande 3).