Detaljmotivering
1 Den förändrade säkerhetssituationen
och krishanteringen
Säkerhetsbegreppets odelbarhet och stora räckvidd
har blivit allt konkretare. Det inbördes ekonomiska beroendet
mellan länder och inte minst de störningar som
tekniken kan ge upphov till gör också ett litet
och öppet samhälle som vårt mer sårbart.
Geografiskt avlägsna konflikter, politisk och ekonomisk
instabilitet, terrorattacker, tillgången till vitala naturtillgångar,
miljökatastrofer och migration får antingen politiska
eller ekonomiska konsekvenser för situationen också i
Europa och Finland. Enligt utredning till utrikesutskottet kommer
den internationella utvecklingen i framtiden snarare att domineras
av instabilitets- än stabilitetsskapande faktorer och behovet
av krishantering att öka framför allt i Afrika
men också i Europeiska unionens närområden.
Konflikterna är av en sådan art att krishanteringen
blir allt mer krävande. Utrikesutskottet understryker att
också Finland måste förbättra sin
beredskap för att kunna reagera på en sådan utveckling.
I den europeiska säkerhetsstrategin poängteras
att säkerhet och välfärd är
beroende av ett effektivt multilateralt samarbete. Unionen åtar
sig att upprätthålla och vidareutveckla folkrätten och
framhåller att Förenta nationernas stadga är grundvalen
för internationella relationer. Enligt strategin bär
FN:s säkerhetsråd huvudansvaret för att
upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Europeiska unionen syftar primärt till att förstärka
Förenta nationerna så att FN kan fullgöra
sin uppgift och fungera effektivt.
Utrikesutskottet upprepar sin syn att det är fullt
förenligt med Finlands säkerhetspolitiska linje
att vi tar ansvar också för den internationella
säkerheten och stabiliteten. Många nya hot måste
först börja avvärjas långt utanför
Finlands gränser. Det är viktigare än
någonsin att anstränga sig för att förebygga
konflikter och förbereda sig för hot nu när
civilpersoner kan vara de primärt utsatta i konflikter.
Utskottet lyfter fram betydelsen av civil krishantering när
det gäller att förebygga och hantera konflikter.
Den civila krishanteringen bör från första
början integreras i all krishantering och samordningen mellan
civil och militär krishantering bör förbättras.
Ur Finlands synvinkel är Europeiska unionen den centrala
aktören i arbetet med att utveckla den civila krishanteringen.
EU:s styrka är tillgången till en bred uppsättning
verktyg. Utrikesutskottet ser det som mycket viktigt att Finland är
aktivt såväl nationellt som i Europeiska unionen
för att förbättra den civila krishanteringen och
att landet avsätter nödvändiga resurser
för detta. Det vill se ett närmare samarbete mellan FN
och EU inom civil krishantering.
För bättre säkerhet krävs
det också en bättre snabb militär krishanteringskapacitet
både i EU och i ett bredare sammanhang och beredskap av länderna
att delta i enskilda operationer. För att avvärja
hot krävs det allt starkare solidaritet och engagemang
för multilateralt internationellt samarbete. Som medlem
i EU ingår Finland i en säkerhetsgemenskap där
vi ska bidra till att bygga upp och förstärka
säkerheten både i Europa och i världen över
lag.
Utrikesutskottet understryker att propositionen inte i nämnvärd
grad ändrar Finlands politiska strategi i det praktiska
krishanteringsarbetet. Men i den förändrade omvärlden är
det viktigt och logiskt att våra möjligheter att
delta i internationell krishantering förstärks
utifrån propositionen. Utrikesutskottet ser propositionen
som nödvändig och motiverad. Lagen om fredsbevarande
verksamhet har reviderats också tidigare på grund
av den internationella utvecklingen, men de behövs en total översyn
av lagen för att vi i framtiden ska kunna undvika upprepade
delreformer som en reaktion på enskilda internationella
utvecklingstrender. För en totalrevidering talar också lagtekniska
skäl och behovet av att samordna begreppsapparaten.
2 Finlands beredskap att delta i krishantering
Insatserna för att utveckla vår krishanteringsberedskap
bygger bl.a. på den säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelsen från hösten 2004 och de
strategier som skisserats upp utifrån den. Vår
närvaro i civila och militära krishanteringsuppdrag är
störst på Västra Balkan. För
tillfället medverkar totalt omkring 750 finländare
i nio olika militära krishanteringsoperationer, sex av dem
under FN:s, två under Natos och en under EU:s ledning.
De internationella militära krishanteringsuppdragen är
nu för tiden av högst varierande art. Merparten
av konflikterna är statsinterna och har därmed
en annan karaktär. Allt fler operationer måste
genomföras under svåra och riskfyllda förhållanden,
i förekommande fall genom tvingande åtgärder.
Utrikesutskottet framhåller att man i förberedelserna
för medverkan vid krishantering också måste
räkna med eventuella motgångar — däribland
förlust av människoliv — och att riksdagen
för sin del måste vara beredd att ta det politiska
ansvaret också för sådana konsekvenser.
En betydande del av de fredsbevarande operationerna eller militära
krishanteringsuppdragen förutsätter numera förmåga
att i förekommande fall också handla tvärt
emot någon parts vilja i en kris för att säkerställa
uppdragets mål. I de flesta krishanteringsuppdrag på senare
tid har man räknat med att ta också till tvingande åtgärder som
sista utväg för att fullfölja en operations syften
och truppernas mandat. Också FN har i sin fredsbevarande
verksamhet fått lov att inse att fredsbevarande uppdrag
som saknar adekvata bemyndiganden kan misslyckas. I ett krisområde är
den humanitära situationen ofta svag och då kan
det visa sig nödvändigt att ta till tvingande åtgärder
för att skydda civilbefolkningen mot allvarliga kränkningar
av de mänskliga rättigheterna och för
att säkerställa att hjälpen når
fram.
Det är viktigt för Finland att förstärka
såväl sin civila som sin militära kapacitet
att förebygga och hantera kriser, menar utrikesutskottet. Finland är
medlem i EU och FN och medverkar i Natos partnerskap för
fred och bör därför se till att också lagstiftningen
om militär krishantering möjliggör ett
deltagande i modern krishantering. En tidsenlig lagstiftning är
ett väsentligt led i den nationella krishanteringsberedskapen. Som
regeringen framhåller är det viktigt att vi får
en lag som är tillräckligt allmängiltig
och som täcker in alla de situationer där Finland
kanske måste fatta ett nationellt specifikt beslut om att
delta i krishantering utifrån den tilltänkta lagen.
3 Europeiska unionen (EU)
Efter kalla krigets slut lyfte krigen till följd av Jugoslaviens
upplösning fram behovet av en mer målmedveten
militär krishantering i Europa. På 1990-talet
kunde EU inte medverka vid militär krishantering. Unionen
har förbättrat sin krishanteringsberedskap sedan
1999 då det ingicks ett avtal om truppmålen för
EU:s militära krishantering. EU:s krishanteringsuppdrag
(de s.k. Petersberguppdragen) omfattar humanitära insatser
och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser
med stridskrafter vid krishantering, inbegripet fredsskapande åtgärder.
Unionen genomförde sina första egna operationer
2003. Den ena bestod av ett observationsuppdrag i f.d. jugoslaviska
republiken Makedonien och den andra av ett krävande krishanteringsuppdrag
till stöd för FN i Demokratiska republiken Kongo.
EU:s mest omfattande egna operation hittills, operation Althea med
7 000 soldater, inleddes i Bosnien och Hercegovina mot
slutet av 2004.
Frågan om bättre snabbinsatskapacitet nämndes
redan vid Europeiska rådet i Helsingfors i december 1999,
men den konkretiserades under 2004 då det blev beslutat
att EU upprättar 13 insatsgrupper på omkring 1 500
man. Grupperna ska ha operativ kapacitet i 30—120 dygn
och kunna börja genomföra en operation i själva
operationsområdet inom 10 dagar från beslut i
Europeiska unionens råd. Två av insatsgrupperna
ska enligt planerna vara startklara under sex månader för
att EU samtidigt ska kunna delta i två separata snabbinsatsoperationer.
Finland förbereder sig för medverkan i två insatsgrupper.
Den ena upprättas i samarbete med Sverige, Norge och Estland
och den andra — som ska inleda sin verksamhet den 1 januari
2007 — i samarbete med Tyskland och Nederländerna.
Beslutet att utveckla EU:s snabbinsatsförmåga
vid krishantering bygger på erfarenheten att det är
nödvändigt med snabbintervention i krissituationer
för att hindra att krisen tillspetsas och att allvarliga
humanitära kriser uppstår. De europeiska insatsgrupperna
ska kunna klara av krävande uppdrag också under
riskfyllda förhållanden. Utrikesutskottet konstaterar
att beslutet att utveckla EU:s snabbinsatsförmåga
för krishantering svarar mot FN:s önskemål.
Besluten om att inleda EU:s krishanteringsoperationer
och om uppgifterna och reglerna för att ta till militära
maktmedel i samband med operationerna fattas med enhällighet
i unionens råd.
Utrikesutskottet noterar att den föreliggande propositionen
möjliggör för Finland att delta fullt
ut och enligt specifika beslut i krishantering som genomförs
av Europeiska unionen. Enligt utredning till utskottet är
det också möjligt att delta genom snabbinsatsstyrkor
i militärt krävande uppdrag som inbegriper tvingande åtgärder
under riskfyllda förhållanden där det
inte finns något avtal eller med avtal jämförbart
läge mellan parterna.
4 Förenta nationerna (FN)
FN-stadgan innehåller inga explicita bestämmelser
om krishantering i nuvarande form. Tidigare inledde FN:s säkerhetsråd
traditionella fredsbevarande operationer genom att hänvisa
till hela kapitel VI om fredlig lösning av tvister i stadgan.
Två sådana operationer pågår
fortfarande (operationerna i Kashmir och Västsahara). Med stöd
av kapitel VII i stadgan har säkerhetsrådet fattat
beslut om många olika typer av krishanteringsuppdrag. Kapitel
VII handlar om inskridande i händelse av hot mot freden,
fredsbrott och angreppshandlingar.
FN har genomfört mycket varierande militära operationer,
allt från observations- och övervakningsinsatser
till fredsframtvingande. FN upprättade på 1990-talet
ett system med beredskapstrupper, men det har inte förmått
garantera nödvändiga staber och fredsbevarande
trupper för operationerna. De infanterienheter som ställts till
FN:s förfogande uppfyller inte kravet på snabbhet
och självständig handlingskapacitet. I praktiken
tar det minst sex månader att få i gång en
FN-operation och behovet av snabbinsatsenheter är uppenbart.
FN:s och EU:s förklaring om förstärkt
samarbete inom krishantering och om att EU upprättar snabbinsatsstyrkor
svarar såvitt utskottet kan se mot FN:s utmaning om effektivare
krishantering.
Finland har från första början hört
till de mest aktiva fredsbevararländerna i FN. År
2006 firar vi 50-årsjubileet av vårt deltagande.
I det här sammanhanget vill utrikesutskottet understryka att
Finland fortsatt bör försöka delta i
FN:s egna krishanteringsoperationer.
5 Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato), OSSE
och övriga aktörer
Nato räknar i regel alla sådana operativa
militära uppdrag som inte omfattas av det gemensamma försvaret
till krishanteringsuppdrag. Nato har sedan 1990-talet genomfört
ett tjugotal högst varierande militära krishanteringsuppdrag,
alltifrån övervakning eller utbildning till omfattande
stabiliseringsoperationer och fredsframtvingande. Nato har deltagit
med militära insatser också i den humanitära
operationen efter jordbävningen i Pakistan. Natos medlemsländer, partnerländer
och tredjeländer har deltagit i omfattande markoperationer
i stabiliseringssyfte i Bosnien och Hercegovina, Kosovo och Afghanistan.
I mandaten för alla dessa operationer har ingått
att uppdraget i sista hand kan genomföras också genom
tvingande åtgärder. I början av operationen
i Bosnien och Hercegovina och i Kosovo skickades en omfattande krishanteringsgrupp
ut för att hindra fientligheter mellan parterna genom en
så stark närvaro som möjligt. Utrikesutskottet
omfattar slutsatsen i propositionen att de här operationerna är
exempel på att om man sänder ut en välutrustad
och numerärt stor trupp kan det under svåra förhållanden
hindra våldsamheter och samtidigt minska behovet
av att ta till maktmedel.
Såväl Natos medlemmar som dess partnerländer
fattar beslut från fall till fall vilka krishanteringsoperationer
de deltar i.
Militära krishanteringsuppdrag har också genomförts
av ländergrupper utan att operationerna skulle ha letts
av någon internationell organisation. Operation ISAF i
Afghanistan, som också Finland har deltagit i från
första början, var under sina två första år
en ländergruppsoperation (grupp av s.k. villiga länder).
OSSE har aldrig inlett fredsbevarande uppdrag utan koncentrerat
sig på civil krishantering.
6 FN:s mandat
a) Säkerhetsrådets befogenhet och praxis
Enligt artikel 24 i FN-stadgan har säkerhetsrådet
huvudansvaret för upprätthållandet av
internationell fred och säkerhet. När säkerhetsrådet fullgör
sina förpliktelser enligt artikel 24 ska det handla i överensstämmelse
med FN:s ändamål och grundsatser. Betydelsen av
säkerhetsrådets mandat som rättslig grund
för militära operationer är fortfarande
allmänt erkänd. I artikel 53 i stadgan finns inskrivet
att säkerhetsrådet måste ge sitt bemyndigande
till att regionala organisationer företar tvångsåtgärder.
Med tanke på den nu aktuella lagen finns det flera
beaktansvärda synpunkter på säkerhetsrådet
och dess verksamhet. Utrikesutskottet lyfter fram FN:s ställning
som den enda världsomspännande organisationen
vars grundläggande uppgift erkänns av alla medlemsstater.
FN:s säkerhetsråd har mycket omfattande och flexibla
möjligheter att ta tag i problem som hotar freden och säkerheten.
Rådet fäster allt större uppmärksamhet
vid konfliktförebyggande och bekämpning av nya
hot.
Men utrikesutskottet påpekar att säkerhetsrådet — precis
som hela FN — i sista hand ändå är ett
politiskt organ som avspeglar medlemskårens sammansättning
och intressen. FN-stadgan och vetorätten är i
långa stycken förknippad med stadans uppkomst
och den då rådande politiska situationen. Vetorätten
användes för att engagera stormakterna för
FN-systemet och som motvikt kunde de säkerställa
bevakningen av sina nationella intressen. Försöken
att reformera säkerhetsrådet för att
göra det mer representativt och få det att fungera
bättre har hittills misslyckats. Det behövs fortfarande
bara ett av rådets fem permanenta medlemsländer
för att genom sin vetorätt — eller hot
om att utöva den — hindra ett beslut enbart med
hänsyn till sina nationella intressen. Vid utfrågningar
av sakkunniga har det framhållits att en permanent medlem
som går till väga på detta sätt
inte uppfyller sin förpliktelse enligt stadgan. Men det
leder de facto till att rådet i sin helhet är
inkapabelt att fatta beslut om att genomföra sin huvuduppgift,
t.ex. att hindra en humanitär katastrof. Att en permanent
medlem utövar sin vetorätt har inte ens i samtliga
fall nödvändigtvis med behovet av själva
operationen att göra. Som exempel kan nämnas hur
Kina hindrade ett beslut i säkerhetsrådet om en
fortsatt förebyggande fredsbevarande operation under FN:s
ledning i Makedonien eftersom Makedonien ingick diplomatiska förbindelser
med Taiwan.
Enligt utredning tar säkerhetsrådet i vissa
fall inte upp frågan om mandat för en operation
om en part i en konflikt av någon anledning inte accepterar
FN:s medverkan i att lösa konflikten. Men också då kan
det behövas internationella insatser för att lösa
konflikten och övervaka ett eventuellt avtal. Det förekommer
dessutom att operationer måste börja förberedas
innan mandat har utverkats från säkerhetsrådet
t.ex. för att hindra humanitära katastrofer. Inte
minst vid mindre observationsuppdrag är det möjligt
att frågan på grund av sin obetydliga roll inte
alls tas upp i säkerhetsrådet.
FN:s generalsekreterare har presenterat vissa kriterier (A/59/2005)
för beslut i säkerhetsrådet om att använda
maktmedel: säkerhetsrådet bör bedöma
hur allvarligt hotet är, den tilltänkta användningen
av militärt våld bör ha en riktig grund,
militärt våld bör användas som
en sista utväg när hotet inte kan avvärjas
på annat sätt, maktmedlen bör stå i
rätt proportion till hotet och användningen av
militärt våld bör ha en rimlig chans
att lyckas.
Utrikesutskottet konstaterade i sitt utlåtande (UtUU
4/2004 rd) att det inte finns någon
samsyn i FN på maktmedlens legitimitet. Det behövs
framför allt en icke-militär metodarsenal för
att förebygga och kontrollera kriser, men också militärt
våld kan vara nödvändigt för
att motverka humanitära katastrofer. Sett i ett uteslutande
folkrättsligt perspektiv är t.ex. kriget i Kosovo
fortfarande en kontroversiell fråga. Å andra sidan
har FN beskyllts för att ha varit ineffektivt, sett mellan
fingrarna vid kränkningarna av de mänskliga rättigheterna
och gjort sig skyldig till brott mot internationella regler när
ingenting gjordes för att förhindra folkmordet
i Rwanda eller för att snabbare ingripa i Sudan (Darfur).
Utrikesutskottet framhåller i likhet med regeringen
att skyddet av civila, särskilt i syfte att hindra folkmord,
etnisk utrensning och brott mot mänskligheten, allt entydigare
anses vara ett viktigt mål för den militära
krishanteringen. Utskottet har i ett tidigare utlåtande
tagit upp frågan om s.k. skyddsansvar, som utnyttjats som
motivering för kollektiva åtgärder när
en stat inte förmår eller inte vill skydda sina
egna medborgare. Finland har i likhet med alla andra EU-länder stött
FN:s generalsekreterares initiativ om skyddsansvar.
Utrikesutskottet uppmärksammar att säkerhetsrådet
i sin verksamhet konstaterat att angrepp på civilbefolkningen
och hot om en humanitär katastrof är ett hot mot
freden och säkerheten och därmed motiverar maktmedel.
Det internationella samfundets ansvar för att förebygga humanitära
katastrofer och skydda civilbefolkningen har på denna väg
accentuerats. Internationella brottmålsdomstolen är
ett bevis på att hela det internationella samfundet i stor
utsträckning fördömer angrepp på civilbefolkningen.
Det faktum att skyddsansvaret skrevs in i slutdokumentet från
FN:s toppmöte i september 2005 stöder denna uppfattning.
b) Internationella organisationers och staters praxis
Enligt den europeiska säkerhetsstrategin stöder unionen
en effektiv multilateralism och folkrätt. EU ger sitt stöd åt
Förenta nationerna och dess insatser för att förstärka
den internationella freden och säkerheten. EU har åtagit
sig att intensifiera sitt samarbete med FN för att bistå länder som
klarat sig ur konflikter och för att öka sitt stöd
till FN inom krishantering.
Enligt utredning till utskottet har de flesta medlemsstater
i FN och internationella organisationer räknat med att
säkerhetsrådet inte i alla lägen är
kapabelt att fatta beslut eller att ett FN-mandat av andra orsaker
inte går att få eller utverka. Därför
har de inte ställt ett mandat från FN:s säkerhetsråd
som absolut villkor för att inleda operationer eller sända
ut trupper.
EU, Nato och OSSE har inte ställt ett mandat från
säkerhetsrådet som direkt villkor för
operationer. Av EU:s medlemsstater är det bara Finland
och Irland som har ett lagfäst villkor som hindrar dem
från att delta i operationer utan mandat från
FN:s säkerhetsråd. Vår lagstiftning möjliggör
operationer också med mandat från OSSE, men eftersom
organisationen aldrig har utfärdat mandat för
krishanteringsoperationer har våra åtgärder
i praktiken uteslutande byggt på mandat från FN:s
säkerhetsråd. Nästan alla internationella
krishanteringsoperationer har FN-mandat. Alla FN:s egna operationer
bygger givetvis på FN:s beslut, och Natos samtliga pågående
krishanteringsoperationer och EU:s pågående operation
Althea har FN-mandat.
7 Vår lagstiftning — lagens tillämpningsområde
Enligt den gällande lagen om fredsbevarande verksamhet
krävs det absolut mandat av FN:s säkerhetsråd
för att Finland ska kunna delta i krishantering. Regeringen
föreslår nu att Finland även i fortsättningen
i regel ska delta endast i militär krishantering som FN:s
säkerhetsråd har bemyndigat, men att vi undantagsvis även
ska kunna delta i annan krishanteringsverksamhet. Besluten att delta
i krishantering ska enligt förslaget fattas med beaktande
av FN-stadgans målsättningar och principer samt
av den internationella rättens regler i övrigt.
Utrikesutskottet hänvisar till 1 § 3 mom.
i grundlagen: där står att Finland deltar i internationellt
samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga
rättigheter. Bestämmelsen är av grundläggande
betydelse med avseende på det föreliggande lagförslaget.
Med beaktande av Finlands grundlag, den internationella utvecklingen,
lagstiftningen i andra länder och ovan behandlade fakta
om säkerhetsrådets verksamhet instämmer
utrikesutskottet i propositionen och anser att ett absolut krav på FN-mandat
inte längre är nödvändigt för
att uppnå målen med krishantering. Beslutet om
att fredsbevarare från Finland ska delta i krishantering
ska enligt utrikesutskottets uppfattning alltid i sista hand fattas
nationellt.
Utrikesutskottet hänvisar i detta sammanhang också till
sin tidigare tolkning (UtUB 5/1993 rd),
där det i anknytning till FN-mandatet i fråga
om ESK (nuvarande OSSE) konstateras att organisationen agerar självständigt
också inom den fredsbevarande verksamheten trots att den
frivilligt genom beslut begränsat formerna för
sin fredsbevarande verksamhet i överensstämmelse
med FN:s principer. Utskottet anser där att ESK (KSSE)
i sin verksamhet inte kan anses vara underställd FN till
den grad att organisationen bör begära tillstånd
av FN för sina fredsbevarande operationer.
Enligt gällande EU-fördrag ska unionen följa FN:s
principer i den konfliktförebyggande och fredsbevarande
verksamheten.
En sak som har förts fram i debatten är att Förenta
nationernas ställning kommer att försvagas om
det absoluta kravet på FN-mandat slopas, vilket regeringen
nu föreslår. Å andra sidan har det framförts
att FN:s ställning försvagas också om
man i lagen skriver in möjligheten att avvika från
kravet på FN-mandat. Utrikesutskottet anser inte dessa
synpunkter vara motiverade om man ser på EU:s säkerhetsstrategi
och fördragshänvisningen till att FN-stadgan ska
följas. Utskottet betonar att det uttryckligen från FN-håll
ofta har påpekats att EU:s snabbinsatsstyrkor stöder
FN:s krishanteringsverksamhet.
Utrikesutskottet påpekar att kravet på FN-mandat
i praktiken har uppfyllts i så gott som alla operationer
som Finland övervägt att delta i. Å andra
sidan måste vi komma ihåg att Finland i vissa
fall blivit tvunget att avstå från småskaligt deltagande
på den grunden att FN-mandat saknats, trots att operationerna
skulle ha varit motiverade och legat i linje med Finlands säkerhetspolitik.
I det första fallet var det fråga om det norskledda
observationsuppdraget i Nubabergen i Sudan. Det andra fallet gällde
Afrikanska unionens operation i Darfur i Sudan.
Sakkunniga har pekat på ordalydelsen i 1 § 2 mom.
avseende principerna för deltagande samt tolkningen av
lagrummet i förhållande till iakttagandet av FN-stadgan.
Vissa sakkunniga har gjort den bedömningen att formuleringen
inte tillräckligt klart uttrycker att FN-stadgan ska ges företräde
och att den är bindande. Utrikesutskottet pekar på statspraxis
och andra EU-länders lagstiftning samt påpekar
att det är svårt att finna ett fullständigt
entydigt sätt att uttrycka saken, om man vill skriva in
FN-mandatets företräde på lagnivå,
utan absolut krav på bemyndigande från FN. Olika
länders lagstiftning utgår huvudsakligen från
att FN-mandatet på sin höjd uttrycks i form av
en allmän hänvisning till FN-stadgan. Det faktum
att ett FN-mandatet ska ha företrädare finns oftast
inskrivet i procedurreglerna — dvs. såsom i det
aktuella lagförslaget i 3 §. Någon
direkt hänvisning till agerande utan bemyndigande av FN:s
säkerhetsråd finns enligt uppgift inte i lagstiftningen
i Finlands referensländer.
Vissa sakkunniga gjorde den bedömningen att 1 § 2
mom. kunde ha formulerats så att propositionens syfte framgår
tydligare. Syftet i sig, dvs. slopat absolut krav på FN-mandat,
ifrågasattes inte. Utrikesutskottet anser inte det vara
nödvändigt att precisera ordalydelsen i 1 § 2
mom., däremot har utskottet i motiven till betänkandet försökt
klarlägga hur lagrummet ska tolkas. Utskottet understryker
att det primära målet i praktiken är
att FN-mandat ska föreligga. De situationer där
en militär krishanteringasoperation genomförs
utan bemyndigande av FN:s säkerhetsråd är
exceptionella, och även de måste följa FN-stadgans
principer och målsättningar.
Regeringen räknar särskilt upp de aktörer
i vars regi krishantering kan ske: FN, Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), EU och andra internationella
organisationer eller ländergrupper. Utskottet anser att
uppräckningen är förtydligande och betonar
att denna aktörsgrupp ("föranstaltare") inte ska
sammanblandas med bestämmelserna om bemyndigande. I praktiken
har Finland också deltagit i internationella organisationers
såsom Natos och i ländergruppers operationer,
vilket även påpekas i detta betänkande.
Utskottet anser att dylikt deltagande faller sig naturligt och ser
inget behov av att precisera lagen i detta avseende.
I den gällande lagen om fredsbevarande verksamhet utesluts
det kollektiva självförsvaret enligt artikel 51
i FN-stadgan från lagens tillämpningsområde.
Kollektivt försvar är verksamhet av annan karaktär än
krishantering. Det är meningen att fall enligt artikel
51 ska falla utanför lagens räckvidd även
i den nya lagen om militär krishantering. På dessa
situationer ska i stället tillämpas förfarandet
enligt 93 § 1 mom. i grundlagen i fråga om beslut
om krig och fred. Utifrån inkommen utredning anser utrikesutskottet
att denna begränsning är motiverad. Anfall eller
inträde som part i en militär konflikt kommer
inte att vara möjligt med stöd av den föreslagna
lagen. Utskottet påpekar att militära insatser
som inletts med stöd av artikel 51 i praktiken ofta förändras
och blir stabiliseringsoperationer med FN-mandat, och då kunde
man överväga finländskt deltagande i
krishantering med stöd av den föreslagna lagen.
Regeringen påpekar i propositionen att man måste
bereda sig på att i framtiden använda militärpersonal
och militärmateriel för bl.a. eftervård
vid naturkatastrofer och andra katastrofer. Vidare noterar regeringen
att dessa uppdrag i regel inte är militär krishantering,
utan till sin natur snarast handräckning. I vissa fall
kan stödet till ett annat land förverkligas så att
en militär styrka bildas för uppdraget. I dylika
situationer skulle man enligt regeringen kunna tillämpa
den föreslagna lagen.
EU:s solidaritetsklausul verkställdes genom Europeiska
rådets uttalande efter terroristattackerna i Madrid i mars
2004. Biståndet enligt den klausulen gäller närmast
sådan handräckning från försvarsmakten
eller någon annan myndighet som inte omfattas av den militära
krishanteringen. Utrikesutskottet påpekar att EU:s krishanteringsoperationer
i EU-fördraget hör till avdelningen för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, dvs. verksamhet
som i princip riktar sig utanför EU. I det konstitutionella
fördraget sägs det klart att EU:s krishantering
ska riktas till områden utanför unionen. Därmed
kan unionen inte vara föremål för EU:s
krishanteringsoperationer.
Det är motiverat att uppdatera lagens rubrik och kalla
den för "lag om militär krishantering". Enligt
propositionen avser begreppet "militär krishantering" internationella
krishanteringsuppgifter som utförs med militära
resurser och i regel med en militärt uppställd
organisation. Utskottet anser att det inte är vare sig
realistiskt eller önskvärt med en exakt definition
av krishantering. Det framgår av propositionens målsättning
och motivering vad som främst eftersträvas genom
krishantering. I bestämmelsen om tilllämpningsområdet
nämns i enlighet med tidigare praxis utbildnings- och övningsverksamhet samt
krishanteringspersonalens ställning.
8 Förhållande till det konstitutionella fördraget
Riksdagen har fått en redogörelse om Europeiska
unionens konstitutionella fördrag (SRR 6/2005
rd) av statsrådet.
Enligt uppgift finns det ingen koppling mellan den förslagna
lagen och det konstitutionella fördragets öde,
eftersom redan de gällande fördragen innehåller
bestämmelser om EU:s krishantering och dess uppgifter (de
s.k. Petersberguppdragen). Snabbinsatsförmågan
började utvecklas genom konferensen om militära
resurser i november 2004.
9 Den nationella beslutsprocessen
Enligt propositionen är avsikten inte att förändra
det nationella beslutsförfarande som nu tilllämpas;
enligt det beslutar republikens president om Finlands deltagande
i eller utträde ur fredsbevarande verksamhet på framställning
av statsrådet, och statsrådet ska höra
riksdagen innan det gör en framställning. Besluten
kommer även i fortsättningen att fattas separat
för varje operation. Denna enhetliga beslutsprocess ska enligt
regeringen också tillämpas när det är
fråga om krishantering som verkställs av EU.
Utrikesutskottet förutsatte i sitt utlåtande
om statsrådets redogörelse om säkerhets-
och försvarspolitiken 2004 (UtUU 4/2004
rd) att våra nationella förberedelser
och procedurer för stridstrupperna planeras med hänsyn
till att riksdagen ska behålla sina nuvarande befogenheter för
fredsbevarande operationer och krishanteringsoperationer. Detta
innebär samtidigt att riksdagen på ett betydligt
tidigare stadium måste kopplas till utformningen av Finlands
hållning innan ministerrådet fattar sitt beslut
om en EU-operation. Enligt inkommen utredning svarar den föreslagna
lagen till denna del mot utskottets ståndpunkt och tryggar
riksdagens inflytande.
a) Grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 6/2006
rd)
Vid riksmötet 2005 behandlade riksdagen en proposition
med förslag till lag om militär krishantering
och vissa lagar som har samband med den (RP 110/2005
rd). Propositionen hade i stort sett samma innehåll
som den föreliggande propositionen, men återkallades
senare av regeringen. Grundlagsutskottet lämnade ett utlåtande (GrUU
54/2005 rd) om propositionen med konstitutionella
anmärkningar om sättande i kraft av fördragsbestämmelser
(jfr GrUU 54/2005 rd, s. 5—6)
och rättslig behandling av disciplinbesvär (jfr GrUU
54/2005 rd, s. 7). Anmärkningarna har beaktats
på behörigt sätt i det nya lagförslaget.
Republikens presidents och statsrådets befogenheter
Beslut om Finlands deltagande i eller utträde ur militär
krishantering fattas i varje enskilt fall av republikens president
utifrån statsrådets förslag till avgörande,
sägs det i 2 § 1 mom. i lagförslaget.
Utifrån statsrådets förslag till avgörande
beslutar republikens president också om att försätta
en så kallad beredskapsenhet, dvs. en militäravdelning,
i hög beredskap.
När det gäller Finlands eventuella deltagande i
en krishanteringsoperation som genomförs av Europeiska
unionen är det enligt grundlagsutskottets tidigare ståndpunkt
klart och tydligt fråga om ett beslut som fattas av Europeiska
unionen och "Finlands åtgärder som hänför
sig till dem". I detta fall är det enligt 93 § 2
mom. i grundlagen statsrådet som fattar besluten (GrUU 54/2005
rd, s. 4). Följaktligen strider 2 § 1
mom. i lagförslaget mot grundlagen när det gäller
Finlands deltagande i eller utträde ur militär
krishantering som genomförs av Europeiska unionen. Detsamma
gäller bestämmelserna om att sätta upp
en beredskapsenhet för deltagande i en EU-krishanteringsoperation
(GrUU 54/2005 rd, s. 4). För
att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning
i dessa avseenden måste bestämmelserna ses över
i enlighet med utskottets tidigare utlåtande. I den föreliggande propositionen
föreslås emellertid en så kallad permanent
undantagslag.
Enligt grundlagsutskottet är det befogat att försöka
undvika att bygga upp två olika beslutsmekanismer för
deltagande i krishantering som genomförs av flera internationella
aktörer. Till exempel frågor kring samverkan mellan
de internationella aktörerna talar för ett enda
beslutssystem. Bestämmelser om en enda beslutsmekanism
innebär ett begränsat undantag från grundlagsbestämmelsen
om befogenhetsfördelningen mellan statsorganen. När
det dessutom vägs in att ett beslut om ett deltagande i
en krishanteringsoperation i vilket fall som helst — som
utskottet redan tidigare har påpekat med hänvisning
till förarbetena till 93 § i grundlagen —måste
basera sig på en gemensam ståndpunkt av statsrådet
och republikens president (GrUU 54/2005 rd,
s. 4) ser utskottet inget hinder för att förslaget
till lag om militär krishantering godkänns som
ett permanent undantag från grundlagen i den ordning som
73 § i grundlagen föreskriver.
Enligt grundlagsutskottets utlåtande gäller den
föreslagna regleringen inte statsrådets uppgift
att svara för den nationella beredningen av beslut som
fattas i Europeiska unionen. Oavsett den föreslagna undantagslagen
gäller denna befogenhet som statsrådet har med
stöd av 93 § 2 mom. i grundlagen alla sektorer
inom Europeiska unionen. Befogenheten täcker in alla frågor och ärendegrupper
som Europeiska unionen fattar beslut om. Den föreslagna
lagen lyfter inte ut någon ärendegrupp ur statsrådets
befogenhet att förbereda frågor och ärendegrupper.
Också framöver kommer militär krishantering,
liksom också övriga frågor inom ramen
för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik,
att ingå i befogenheten. Det är statsrådet
som också i dessa frågor lägger fast
Finlands hållning och beslutar om de finländska
företrädarnas agerande och deltagande när
unionen fattar sina slutliga beslut, men också i de föregående
förberedelserna. I detta sammanhang spelar också 96
och 97 § i grundlagen en roll, menar grundlagsutskottet.
De gäller riksdagens deltagande i den nationella beredningen
av ärenden som behandlas i Europeiska unionen. Av betydelse är
också statsrådets skyldighet att ha ett nära
samarbete med republikens presidenet när Finlands hållning
i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska unionsfrågor
av typen militär krishantering läggs fast (RP
1/1998 rd s. 146—148, GrUB 10/1998
rd, s. 26, GrUB 10/1994 rd,
s. 4 och GrUU 54/2005 rd, s. 3—4).
b) Allmänna förfaranden
Utrikesutskottet anser det vara befogat att regeringen, innan
den presenterar ett förslag till avgörande för
republikens president, hör hela riksdagen genom en redogörelse
när den nationella politiska prövningsrätten
accentueras, dvs. när vi fattar beslut om deltagande i
militärt särskilt krävande operationer
eller när vi deltar i en operation som inte bygger på ett
bemyndigande från säkerhetsrådet. I övriga
fall ska riksdagens utrikesutskott höras. Utskottet ser
inget behov av en närmare definition av "särskilt
krävande" uppgifter, eftersom riksdagen har politisk prövningsrätt
i varje enskilt fall när redogörelseförfarande
tillämpas.
Utrikesutskottet omfattar regeringens ståndpunkt att
valet mellan att höra hela riksdagen genom en redogörelse
eller att höra utrikesutskottet inte bör motiveras
enbart utifrån eventuella befogenheter att använda
maktmedel som styrkorna fått. Dessa befogenheter är
bara en faktor i en operation, och de klargör inte i sig
tillräckligt vilken karaktär en operation har,
hur pass krävande den är militärt sett
eller huruvida den genomförs i en särskilt riskfylld
miljö.
Utrikesutskottet betonar att regeringen i fråga om
alla krishanteringsoperationer, när den så finner
för gott, kan höra hela riksdagen om operationen.
Det är helt klart, menar utskottet, att regeringen kommer
att utnyttja denna möjlighet när det finns vägande
skäl som talar för det. Även utrikesutskottet
kan vid behov föreslå att hela riksdagen ska delta
i behandlingen.
Enligt vad regeringen föreslår ska utrikesutskottet
få en utredning om ärenden som gäller
en till antalet mycket begränsad grupps deltagande, högst
tio personer, oavsett vilket mandat det gäller eller hur
krävande operationen är. Utskottet har inhämtat
utredning om frågan, och enligt den kan ett sådant
begränsat deltagande komma i fråga bara exempelvis
i samband med småskaliga stabs- eller observationsuppdrag.
Dessutom föreslår regeringen en bestämmelse
som beskriver rådande praxis. Enligt den kan försvarsministeriet,
efter det att ärendet förberedelsevis har behandlats
av republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott,
utifrån behandlingen börja vidta berednings- och
beredskapsåtgärder som hänför
sig till deltagandet. I enlighet med gällande regler föreslår
regeringen att försvarsministeriet ska kunna besluta om
mindre ändringar i fråga om deltagandet.
c) Förfarandet när det gäller EU:s
snabbinsatsstyrka
Även om ett av de viktigaste syftena med propositionen är
att beakta hur EU:s snabbinsatsstyrka kommer att påverka
den nationella beslutsprocessen, kan man anta att de avsedda operationerna
kvantitativt sett inte kommer att utgöra ett flertal. Det är
sannolikt att en stor del av EU-operationerna kommer att vara stabiliseringsoperationer
med FN-mandat.
I fråga om EU:s snabbinsatsstyrka är det meningen
att republikens president ska fatta beslut utifrån förslag
till avgörande från statsrådet både när
det gäller att försätta en enhet i hög
beredskap och när det gäller att skicka ut enheten
till ett krishanteringsuppdrag. Republikens president och statsrådet
avses behålla sina uppgifter. Republikens president beslutar
om deltagande i och utträde ur krishantering i varje enskilt
fall utifrån statsrådets förslag till
avgörande. Dessutom föreslår regeringen
att presidenten ska fatta beslut på samma sätt
när det gäller att försätta
en militär avdelning i hög beredskap (beredskapsenhet).
Enligt propositionen är avsikten för att bereskapsenheten
ska kunna komma iväg snabbt att statsrådet hör
riksdagen genom att förelägga den en redogörelse
i det skedet när en finländsk militär
avdelning försätts i hög beredskap, dvs.
innan förslaget till avgörande föredras
för republikens president. När det faktiska beslutet
om att sända ut avdelningen fattas ska statsrådet
enligt förslaget höra riksdagens utrikesutskott.
Utrikesutskottet anser att denna generella bestämmelse är
tillräcklig och motiverad. Vidare betonar utskottet att
regeringen på grundval av propositionen alltid också kan
lämna en redogörelse eller en kompletterande redogörelse
i ärendet, om situationen så kräver.
Enligt uppgift kommer statsrådets procedurer inte att
utgöra något hinder för snabb behandling
av en redogörelse. Riksdagen har i praktiken bevisat (ISAF-operationen
i Afghanistan, ursprungligen genomförd av en ländergrupp, UtUB
19/2001 rd) att det i alla lägen går
att agera mycket snabbt inom ramen för grundlagen, också utanför
riksdagens sessioner.
I fråga om operationer som utnyttjar EU:s snabbinsatsförmåga
förutsätter utrikesutskottet att riksdagen garanteras
ett faktiskt inflytande över utformningen av våra
nationella ståndpunkter inom EU:s beslutprocess när
det gäller själva operationerna. Detta kräver
för det första att utrikesutskottet regelbundet
får information, särskilt under beredskapsperioden.
För det andra måste riksdagen kunna forma sin
ståndpunkt innan rådet antar det s.k. krishanteringskonceptet
och en gemensam åtgärd. Utrikesutskottet noterar
att den föreslagna lagen inte påverkar riksdagens
deltagande i den nationella beredningen av EU-ärenden och
rätten att få information i internationella frågor
enligt grundlagens 96 och 97 §.
10 Användning av maktmedel
Propositionen innehåller bestämmelser om rättten
för militärpersoner som tjänstgör
i militär krishantering att använda maktmedel.
Utrikesutskottet omfattar försvarsutskottets åsikt
(FsUU 8/2005 rd) om att man behöver
reglera insatsreglerna inom krishanteringen i enlighet med regeringens
proposition. Det är med avseende på krishanteringspersonalens
rättssäkerhet nödvändigt att
grunden för användning av maktmedel i tillräcklig
utsträckning regleras i den nationella lagstiftningen och
då uttryckligen i speciallagstiftning, i detta fall krishanteringslagen.
För närvarande grundar sig användningen
av maktmedel på strafflagens bestämmelser om nödvärn och
nödtillstånd; detta kan inte anses vara ett tillfredsställande
sakernas tillstånd.
Enligt vad utrikesutskottet har erfarit har insatsreglerna för
militär krishantering i FN, EU och också i Nato
utvecklats i den riktningen att möjligheten att använda
tvingande militärt våld för att nå målen
med en operation fått större utrymme. Starka insatsbefogenheter är
en konsekvens av det internationella samfundets ambition att mer
resolut ingripa i krissituationer, särskilt för
att skydda civilbefolkningen. I dagsläget är starka
befogenheter för användning av maktmedel huvudregeln
i militär krishantering.
För enskilda operationer antas insatsregler anpassade
till förhållandena och uppdragen. FN, EU och Nato
har utarbetat modellregler. Våldsanvändning regleras
av normerna inom folkrätten, särskilt av proportionalitets-
och nödvändighetsprincipen, men också av
principen om minsta möjliga våld. Våldsanvändning är
befogat bara om våld är den enda möjligheten
i relation till det eftersträvade målet och maktmedel inte
används mer än nödvändigt. I
detta sammanhang vill utrikesutskottet understryka vikten av att
reglerna för humanitär rätt och mänskliga rättigheter
efterlevs. Insatsreglerna inkräktar inte på krishanteringspersonalens
rätt att försvara sig själv.
Utvecklingen inom krishanteringen, inte minst snabbinsatserna,
innebär att operationerna ställs inför
allt fler problematiska och oförutsedda situationer. Omgivningen
kan snabbt växla mellan fred och kris, som i Kosovo i mars 2004.
Samtidigt får krishanteringsstyrkorna en mer samordnad
och flernationell sammansättning. Ett exempel på detta är
EU:s kommande stridsgrupper där trupper med olika nationalitet bildar
en tättsammansluten funktionell sammansättning.
Utskottet påpekar att nationella skillnader i insatsreglerna
under dessa förhållanden vore till nackdel för
krishanteringstruppernas verksamhet och trovärdighet. Dessutom
kan insatsregler som skiljer sig från varandra också försvaga
en krishanteringstrupps säkerhet, om dess olika delar inte
klarar av att samordna sig. Med hänvisning till utlåtandet
från försvarsutskottet och expertutlåtandena
framhåller utrikesutskottet att inga nationella reservationer
bör få ingå i insatsreglerna för
enskilda operationer.
Kapaciteten att i relation till förhållandena använda
tillräckligt mycket våld har en avskräckande
effekt som hjälper krishanteringstrupperna att fullfölja
sitt uppdrag och samtidigt förbättrar truppernas
egen säkerhet, framhåller utrikesutskottet. Att
internationella krishanteringstrupper har kapacitet att ta till
våld medverkar till att lugna ner situationen. Erfarenheten
visar att allvarliga problem har uppstått när
krishanteringstruppernas befogenheter och kapacitet har varit alltför
begränsade i relation till omständigheterna. Ett
extremt exempel på detta är folkmordet i Srebrenica
1995.
11 Krishanteringspersonalen
Den generella utvecklingen inom krishanteringen och inte minst
snabbinsatsförmågan ställer nya krav
på utbildning och rekrytering av krishanteringspersonal
och på beredskaps- och anställningsvillkoren.
Beredskapskraven på EU:s stridsgrupper kan inte tillgodoses
med de nuvarande procedurerna. De föreslagna förfarandena är
motiverade med avseende på modern krishantering.
Målet är att utforma engagemangs- och utbildningsreglerna
för krishanteringspersonal enligt en modell som tillåter
att Finland effektivt kan bilda trupper som ingår i EU:s
beredskapsenhet. I propositionen föreslår regeringen
att den militära krishanteringen ska ordnas så att
kapaciteten för EU:s snabba insatser kan ställas
upp och truppersonalen engageras att snabbt rycka in och delta i
mer krävande operationer än nu. Avsikten är
att skapa ett förfarande där skälig ersättning
för beredskap betalas till personal försatt i
hög beredskap.
Personalen inom försvarsmakten är tjänstledig
under den tid de är anställda inom krishantering.
Också annan krishanteringspersonal har rätt att återgå till
sitt anställnings- eller tjänsteförhållande
efter en krishanteringsoperation. Det kommer dock att behövas
mycket lite extra personal och den samlade anställningstiden
kommer i snitt att motsvara anställningstiden för
nuvarande krishanteringspersonal.
Också framöver ska ett deltagande i krishanteringsuppdrag
bygga på frivillighet, vilket är en viktig synpunkt
enligt försvarsutskottet (FsUU 1/2006
rd). Utrikesutskottet håller med försvarsutskottet.
I lagförslaget ingår också bestämmelser
om ett register över krishanteringspersonal. Lagen lägger
fast regler för datainnehåll, informationskällor,
utlämnande av uppgifter, förvaringstid och annan
behandling av uppgifter.
Beträffande anställningsvillkoren för
krishanteringspersonal hänvisar utrikesutskottet till utlåtandena
från försvarsutskottet (FsUU 8/2005 rd och FsUU
1/2006 rd) och till utlåtande GrUU 54/2005
rd från grundlagsutskottet. Grundlagsutskottet
kräver att anställningsvillkoren läggs fast
tillräckligt exakt i själva lagen om militär krishantering.
Grundlagsutskottet har påpekat (GrUU 6/2006
rd) att bestämmelserna om anställningsvillkoren är
formulerade på behörigt sätt i proposition
RP 5/2006 rd, med undantag för 12 och 14 § i
lagen om militär krishantering. I sitt utlåtande
påpekar grundlagsutskottet att bestämmelser om
vilka konsekvenser fråvaro får på lönen
inte kan utfärdas genom förordning av försvarsministeriet
med stöd av den föreslagna fullmakten, utan reglerna
måste skrivas in i lag. Följaktligen föreslår
utrikesutskottet att 12 § (förmåner som
utbetalas på grundval av anställningsförhållandet) ändras
så att kriterierna för att inte betala ut lön,
dagtraktamente eller någon annan förmån
skrivs in i lagen. Vidare säger grundlagsutskottet att
14 § måste kompletteras med att de avsedda
förmånerna bestäms utifrån 2 kap.
11 § och 4 kap. i arbetsavtalslagen, om ingenting annat
avtalas i arbets- eller tjänstekollektivavtal. Följaktligen
föreslår utrikesutskottet att 14 § (lön
för sjukledighet samt moderskaps-, faderskaps- och föräldraledighet)
kompletteras i enlighet med detta.
Utskottet påpekar att det är försvarsministeriet
som lägger fast de exakta anställningsvillkoren
för krishanteringspersonal, men att personalorganisationerna
har en inbyggd, genuin möjlighet att utöva inflytande
när villkoren utarbetas och genomförs. Försvarsministeriet
och personalorganisationerna inom försvarsmakten undertecknade
den 28 september 2005 ett protokoll där de avtalar om grunderna
för förhandlings- och inflytandemekanismerna.
Utrikesutskottet håller med försvarsutskottet
om att det samförstånd som försvarsministeriet
och försvarsmaktens personalorganisationer nått
om förhandlings- och inflytandemekanismerna och det nya samrådsförfarandet
garanterar personalorganisationerna en genuin möjlighet
att utöva inflytande på anställningsvillkoren.
12 Utbildning och truppverksamhet
Enligt vad utskottet har erfarit kommer framför allt
ett finländskt deltagande i EU:s snabbinsatsstyrkor att
påverka utbildningens mångsidighet och antalet
utbildade. Tanken är att personalen ska få adekvata
kvalifikationer för uppdrag som är betydligt mer
krävande och komplicerade än i dagsläget.
I februari 2006 startade rekryteringen av personal till Finlands
deltagande i EU:s multinationella stridsgrupp som sätts
upp den 1 januari 2007. Personalen kommer till största
delen att bestå av personal från försvarsmakten
och särskilt anställd krishanteringspersonal för
beredningsuppgifter. Dessutom kommer en del personer med särskilda
kvalifikationer att utbildas inom ramen för det befintliga
utbildningssystemet.
Utrikesutskottet understryker särskilt att utbildningen
spelar en viktig roll för målen inom krishanteringen.
Trupperna kommer eventuellt att sättas in i krävande
förhållanden, vilket förutsätter
en diversifierad militär utbildning i kombination med djupare
kunskap om andra kulturer och arbetssätt. Samtidigt är
det angeläget att utbildningen systematiskt tar hänsyn
till humanitär rätt, mänskliga rättigheter
och jämställdhetsaspekter.
Vidare är det enligt utrikesutskottet viktigt att personalen
får mer utbildning och större kunskap om människohandel
och dess betydelse inom krishanteringen. Utbildningen av den fredsbevarande
personalen spelar en viktig roll i ansträngningarna för
att förebygga människohandel, framhåller
utskottet, som ställer sig bakom regeringens ambitioner
att motverka de negativa konsekvenserna av militär krishantering, till
exempel prostitution, människohandel med kvinnor och flickor,
sexuellt utnyttjande och hälsoproblem.
Krislösningarna och stabiliseringen av krishärdar
eftersträvar explicit en normalisering av samhällena
i krisområden, och detta är extra viktigt för
att ge civilbefolkningen bättre villkor. Den militära
och den civila krishanteringen måste samarbeta för
att operationerna ska lyckas.
Utrikesutskottet har i flera sammanhang lyft fram kvinnors och
barns situation i krislägen och understrukit vikten av
att de mänskliga rättigheterna tillgodoses där
operationerna sätts in. Utskottet hänvisar till
säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnors roll
i konflikter och påpekar att ambitionen bör vara
att öka kvinnors inflytande på fredsprocesser,
inbegripet fler kvinnor i fredsbevarande operationer.
13 Övriga lagförslag, särskilt värnpliktslagen
I propositionen ingår också förslag
till lagar om ändring av lagen om försvarsmakten,
värnpliktslagen, strafflagen, militära rättegångslagen,
lagen om fördelningen av åligganden mellan justitiekanslern
i statsrådet och riksdagens justitieombudsman och lagen
om civilpersonals deltagande i krishantering. Ändringarna
består främst av ändrade hänvisningar
från lagen om fredsbevarande verksamhet till lagen om militär krishantering.
Den föreslagna ändringen i värnpliktslagen innehåller
materiella bestämmelser. Ändringarna gäller
huvudsakligen krishanteringsutbildning utomlands för beväringar
som frivilligt anmält sig till krishanteringsuppdrag. Propositionen
uppmärksammar också en del andra begränsade
behov när värnpliktiga förordnas till
tjänstgöring utomlands, bland annat handräckning, fartygstjänstgöring,
frivillig kortvarig internationell militär övning
och andra besök. Utrikesutskottet hänvisar till
utlåtandet från försvarsutskottet (FsUU
8/2005 rd) där det sägs att
de föreslagna ändringarna är adekvata.
Utrikesutskottet påpekar att det ska vara fråga
om kortvarig tjänstgöring utomlands.
14 Ekonomiska konsekvenser
Enligt vad utskottet erfar har propositionen inga större
ekonomiska konsekvenser. I hur stor utsträckning Finland
deltar i militära krishanteringsoperationer beror inte
direkt på den föreslagna lagen utan är
beroende av särskilda beslut. De faktiska budgetkonsekvenserna
kommer därför fram först när
besluten fattas från fall till fall om att sända
ut finländska trupper för militära krishanteringsuppdrag.
Verksamheterna i enlighet med den föreslagna lagen
genomförs inom ramen för utrikesministeriets och
försvarsministeriets anslag i statsbudgeten.