Motivering

Allmänt

Regeringen har inte varit särskilt trovärdig i sina åtgärder inför den osäkra ekonomiska situationen. Vi går mot en allvarlig recession, men det skulle man inte tro när man ser på ramarna. Som sakkunniga har påpekat bygger ramarna på orealistiska siffror och på dem går det inte att lägga upp en hållbar ekonomisk politik.

I svåra tider behövs det ekonomiska nedskärningar, men de ska vara ansvarsfulla och rättvisa. Regeringens riktlinjer döljer flera problem i megaklass. Nedskärningarna är ett hot mot rikets fundament, som ett trovärdigt och självständigt försvar och polisutbildningen och polisens omkostnader.

Regeringens skattepolitik stärker utvecklingen mot en plattskatt som kommer att försvåra för de mindre bemedlade att klara sig i svåra tider. Det görs inga trovärdiga satsningar på att minska fattigdom och förebygga framför allt ungdomsarbetslöshet heller. Regeringen skär t.o.m. i resurserna för yrkesutbildningen.

De omfattande nedskärningarna i kommunernas statsandelar måste ses som ett särskilt stort problem eftersom de urholkar basservicen och ökar trycket på att höja kommunalskatter, taxor och avgifter lika mycket för alla. Regeringen har ingen ryggrad utan vältrar bara över svåra beslut på kommunerna. Kanske är det regeringens verkliga avsikt, att tvinga kommunernas ekonomi ännu längre in i ett hörn för att den dödfödda kommunreformen ska få större trovärdighet?

Utrikesministeriets förvaltningsområde

I såväl regeringsprogrammet som rambeslutet för 2012—2015 konstateras det att regeringens mål är att säkerställa en jämn anslagsutveckling inom utvecklingssamarbetet för att Finland ska kunna uppnå en nivå om 0,7 av bni och fullgöra sina internationella åtaganden. I praktiken innebär det att de 1,124 miljarder euro som föreslås i den aktuella ekonomiska prognosen måste ökas med mer än 400 miljoner euro under ramperioden.

Vi sannfinländare anser att ledmotivet i utvecklingssamarbetet inte bör vara att nå en bestämd bni-andel utan att samarbetet med mottagarländerna ska ge resultat. Samarbetet bör lindra det mänskliga lidandet i mottagarlandet på ett genuint och bestående sätt och hjälpa landet att i görligaste mån bli självförsörjande och utvecklas till en demokrati. Detta noteras också i utrikesutskottets förslag till utlåtande, dessvärre inte som ledmotiv för utvecklingssamarbetet utan närmast som en detalj.

Vår åsikt är att de nuvarande biståndsanslagen bör minskas med 250 miljoner euro i linje med de allmänna sparkraven och vår skuggbudget. Det är oskäligt att regeringen ökar biståndsanslagen i en försämrad ekonomisk situation där djupa nedskärningar görs i andra sektorer.

Framför allt bör biståndet rensas på direkta budgetstöd till andra stater. Vi finner det diskutabelt att Finlands regering vill fortsätta bedriva ett samarbete som klassas som utvecklingssamarbete, eller överlag ha något att göra, med den nicaraguanska diktaturregimen. Dessutom bör utvecklingssamarbetet vara så genomskinligt och effektivt att merparten av pengarna inte går till att underhålla byråkrati eller till korruption i mottagarlandet.

Pengarna bör framför allt gå till små finländska organisationer som arbetar kostnadseffektivt på gräsrotsnivå. Vi understöder att finländska skattepengar används för att hjälpa offren för naturkatastrofer och epidemier. Vi godtar inte att diktaturer och andra odemokratiska regimer använder biståndspengar till att köpa vapen och annan krigsmateriel i stället för att ordna med utbildning för sina medborgare, betala av på sina skulder som under årens lopp vuxit dem över huvudet eller förbättra infrastrukturen och utveckla ekonomiska aktiviteter som hjälper dem att bli självförsörjande. Detta är något som inte heller vår regering bör acceptera när den finansierar utvecklingssamarbetet.

Justitieministeriets förvaltningsområde

Även om det i och för sig är positivt med årliga anslag för kampen mot ekobrottslighet och svart ekonomi anvisas de för precis det ändamålet och förbättrar därmed inte basfinansieringen för aktörerna inom justitieministeriets förvaltningsområde. Exempelvis kommer domstolarna att tilldelas omkring 1,4 miljoner euro per år för att bekämpa den svarta sektorn, men enligt uppgift kommer deras basfinansiering ändå att visa ett underskott på 2,8 miljoner euro. I slutet av ramperioden ska domstolarna emellertid genomföra utgiftsnedskärningar på drygt 4 miljoner euro och då kommer det finansiella underskottet och behovet av nedskärningar att öka. Eftersom personalkostnaderna i genomsnitt står för 80 procent av förvaltningsområdets utgifter kommer kraven på minskade utgifter att leda till färre anställda. Detta påverkar i sin tur oundvikligen behandlingstiderna och därmed också tillgången till rättsskydd och enhetlig rättskipning.

Det är ytterst oroväckande att basfinansieringen är fortsatt stram och att den stramas åt ytterligare under ramperioden, eftersom finansieringen av statlig kärnverksamhet ska stå på hållbar grund oberoende av det ekonomiska läget. Vi sannfinländare anser att man oavsett det svåra ekonomiska läget måste dimensionera domstolsresurserna så att domstolarna vederbörligen kan uppfylla kraven på rättssäkerhet enligt grundlagen och internationella förpliktelser. Dessutom bör man beakta att domstolarnas arbete ökar i svåra ekonomiska lägen när exempelvis antalet fordrings- och insolvensärenden klart ökar. Det behövs också mer resurser för sådana specialuppdrag som har med kampen mot svart ekonomi att göra.

Inrikesministeriets förvaltningsområde

Det ekonomiska läget är trängt inom polisen. Många produktivitetsprojekt är på gång, som projektet för att se över polisens informationssystem VITJA, projektet för ökade e-tjänster, projektet för att minska lokalkostnaderna och ett projekt för att utveckla hela polisväsendet. Men resultaten av de här utvecklingsinsatserna gör sig inte gällande ännu 2012, och inte på allvar 2013 heller.

Det är viktigt att man ser på verksamhetens resultat och bedömer vilken effekt anslagsprioriteringar får till exempel för brottsutredningsfrekvensen och tillgången till polisens tjänster runtom i landet. De genomsnittliga talen ger inte nödvändigtvis en rättvisande bild av situationen till exempel i glesbygden. Tillgången till polistjänster på minst samma nivå som nu måste garanteras i hela landet, också i glesbygden. Villkoren för operativt myndighetssamarbete måste också förbättras.

Försvarsministeriets förvaltningsområde

Försvarsutskottet lyfter fram frågor som är av största vikt för vår försvarskapacitet. Det borde ändå ha varit mycket tydligare om att regeringens sparkrav på försvarsförvaltningen under ramperioden 2012—2015 i kombination med en omfattande reform av försvarsmakten är oskäliga. Inget annat förvaltningsområde drabbas av så här oproportionellt stora sparåtgärder.

Vi ser med stor oro på att också sakkunniga som hörts i utskottet hävdar att regeringen genom sina åtgärder oåterkalleligt urholkar vår försvarskapacitet som bygger på allmän värnplikt och riskerar våra möjligheter att upprätthålla ett självständigt och trovärdigt försvar inom hela rikets territorium redan inom en nära framtid.

Inte minst åtgärder som att skjuta fram materialupphandlingen för de territoriella styrkorna, skära duktigt i antalet dygn i terrängen för beväringar och dra in repövningarna för inemot hundratusen reservister under ramperioden kommer att betyda att de krigstida styrkornas prestationskapacitet försvagas med effekter långt in i framtiden. Situationen är ohållbar, särskilt som regeringen samtidigt driver på att Finland ska ansluta sig till Ottawakonventionen som förbjuder infanteriminor.

Också garnisonernas öde tyder på att man stegvis tänker avveckla hela försvaret. I sitt utlåtande tar utskottet inte ställning till om garnisoner ska bevaras eller inte, för att inte tala om vilken viktig roll de spelar för försvarsviljan och vår försvarslösning som bygger på principen om ett territoriellt försvar.

Vi kan inte heller acceptera att anslagen för internationell krishantering höjs i betydande grad samtidigt som anslagen för vårt eget försvar minskar dramatiskt. Försvarets lagfästa uppgift är ju ändå att försvara Finland militärt.

Undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde

Våra framgångar såväl här hemma som ute i stora världen har byggt på kultur och på en högkvalitativ utbildning. De besparingar som planerats för hela utbildningssektorn under ramperioden hotar underminera den jämlikhet i utbildningen som hittills inte sett till samhällsskikt och som nått ut över hela landet.

Nedskärningen av nybörjarplatser i gymnasier och inom yrkesutbildningen är orättvis med tanke på dels samhällsbehovet i stort, dels det regionala näringslivet och företagsamheten. När utbildningen koncentreras till vissa områden innebär det ett minskat utbud och färre möjligheter men också en ännu bittrare kamp om studieplatserna.

Regeringen föreslår såväl i budgetpropositionen för 2012 som i de justerade finansiella ramarna för 2012—2015 att utbildningsanslagen ska minskas. Dessutom finns det inte pengar för reparationer i skolvärlden. Fullmakten att bevilja understöd till läroanstalter för totalrenovering, tillbyggnad och nybyggen minskar nästa år. Nedskärningen är brutal: från 36 miljoner till fem miljoner euro. Med de pengarna kan i praktiken inte fler än 2—4 projekt få understöd fastän det finns mångfalt fler mögelskolor som ropar på reparation. Risken finns att de studerandes, lärarnas och den övriga skolpersonalens hälsa tar stryk.

Studiestödet bör indexbindas 2012, inte 2014 som regeringen planerar. Studiestödstödsbeloppet är i dagsläget helt tydligt feldimensionerat, eftersom det helt enkelt inte räcker till för att ge heltidsstuderande en betryggande försörjning. Priserna på tjänster, varor och livsmedel som man behöver för att leva har stigit rejält utan att de höjningar som hittills gjorts i studiestödet skulle ha motsvarat stegringen i de allmänna levnadskostnaderna. Studiepenningens reella värde har minskat med inte mindre än 29 procent från 1992 till 2009. Också efter höjningen av studiepenningen 2008 är studiepenningens köpkraft ca 15 procent lägre än den var när det nuvarande studiestödssystemet infördes. Studiepenningen och bostadstillägget går inte heller de ihop med dagens genomsnittliga bokostnader. Eftersom studieplatserna i Finland företrädesvis finns strax intill tillväxtcentrum, betalar merparten av de studerande de facto betydligt mer för sitt boende än snitthyran i hela landet. I praktiken finns det mång studerande vars bokostnader överstiger studiepenningen och bostadstillägget sammantagna.

Jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde

De tilltänkta nedskärningarna inom ramarna för statsfinanserna 2012—015 står totalt i strid med regeringens program. Ramarna är en risk inte bara för lönsamheten i vår matproduktion utan också för genomförandet av vårt nationella skogsprogram och åtagandet att öka andelen förnybar energi.

I sitt program utfäster sig regeringen till exempel att genomföra den nationella matstrategi som riksdagen godkänt; den har som mål att fördubbla värdet av vår livsmedelsproduktion fram till 2030. Och ändå tänker regeringen urholka villkoren för vår inhemska matproduktion genom att kapa 110 miljoner euro inom jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde fram till 2015.

Den iögonenfallande konflikten mellan åtagande och handling kommer också fram i regeringens mål att höja andelen förnybar energi till 38 procent och att bredda energiproduktionspaletten, samtidigt som det föreslås att resurserna för utnyttjande av förnybar energi ska minskas med 25 miljoner euro.

Utgiftsnedskärningarna under jord- och skogsbrukets huvudtitel ska enligt regeringsprogrammet genomföras under innevarande valperiod. I praktiken bör skrivningen betyda att de genomförs fullt ut först under regeringsperiodens sista finansår. I ramredogörelsen föreslås det nu i stället att nedskärningarna ska drabba jordbrukare och skogsägare med full kraft redan 2012. Anslagen under jordbrukets huvutitel föreslås bli minskade med 4 procent 2012, jämfört med 2,2 procent i snitt under de övriga huvudtitlarna. I budgetpropositionen för 2011 reserverades omkring 2 830 miljoner euro för jord- och skogsbruksministeriets huvudtitel mot 2 704 miljoner euro för nästa år. Nedskärningarna betyder ett direkt inkomstbortfall på fem procent för jordbrukarna. För jordbruket och produktionen av förnybar energi innebär nedskärningarna att vi mer eller mindre kan glömma den nationellt viktiga ambitionen att höja graden av inhemskt ursprung för foderprotein.

Ramförslaget för jord- och skogsbruket tar inte hänsyn till att finansieringen av EU:s jordbrukspolitik och själva politiken från och med 2014 inte längre är desamma. Det är ytterst kortsikting att sänka anslagen inte minst för stöd till jordbruket just nu och det står också i strid med målen i regeringsprogrammet. Där konstateras det att hela systemet med jordbruksstöd ska utvärderas när det blir klart vad som beslutats om reformen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Anslagen på momenten för jordbruksstöd bör hållas åtminstone på nuvarande nivå till dess. I förslaget till ramar för statsfinanserna räknar man inte heller alls med vad som händer om EU-finansieringen till vårt jordbruk minskar till följd av den jordbrukspolitiska reformen.

Regeringen menar att det stöd om 22 miljoner euro som betalats ut som temporärt nationellt stöd under momentet för nationella stöd ska täckas in fram till 2013. Stödet som betalades ut på grund av det dåliga ekonomiska läget inom jordbruket var en tillåten överskridning av bevillningsfullmakten på momentet för nationellt stöd 2010. Överskridningen ska inte behöva betalas tillbaka 2012—2013.

Det är inte motiverat att det ska skäras i de årliga nationella stöden med omkring 40 miljoner euro. En sådan nedskärning tvingar oss att sänka stöden också inom stödområde C och det kräver EU:s jordbrukspolitik inte.

Den uttalade ambitionen i regeringsprogrammet att minska jordbrukets miljökonsekvenser och förslaget att minska miljöstödet med 9 miljoner euro skvallrar också om den konflikt med varandra som regeringsprogrammet och ramförslaget befinner sig i.

Om kapitaltillflödet till jordbrukets utvecklingsfond avbryts är följden på sikt att fonden måste upphöra med att stödja sektorn eller att man måste ta av de medel som reserverats för framtiden. Om inte mer medel skjuts till fonden under ramperioden 2012—2015 kan det hända att bevillningsfullmakten 2015 är bara hälften av vad den var 2011. Om tillgångarna i Jordbrukets utvecklingsfond minskar, betyder det sämre möjligheter att ändra strukturstöden så att de omfattar också gårdar som inte uppfyller de nuvarande storlekskriterierna.

Det ligger i vårt samhällsekonomiska intresse att finansieringen av ett hållbart skogsbruk tryggas för att kvantiteten och kvaliteten på de råvaror som kommer ut på marknaden också i framtiden ska hålla en lämplig nivå. Regeringen anger som ett av sina mål att fortsatt förbättra våra skogsbaserade näringars konkurrenskraft och lönsamhet under ramperioden 2012—2015 utifrån det nationella skogsprogrammet. Ändå kommer de statliga stöden för skogsvård och grundförbättring i privata skogar, främjad energiutvinning ur klenvirke och främjad vård av skogsnatur att skäras ner med totalt 24 miljoner euro per år jämfört med rambeslutet våren 2011.

Det föreslås alldeles för lite i statsbidrag inom ramarna för samhällenas vattenförsörjning och vatten- och avloppsarbeten liksom för behandlingen av avloppsvatten och anknytande slamåtervinning. År 2015 kommer medlen att vara 11 miljoner euro mindre än 2011. De här s.k. vattenförvaltningsbidragen är nödvändiga för att alla vattenförvaltningsprojekt ska kunna genomföras.

Villkoren för avträdelsestödet till jordbruksföretagare ska bibehållas på samma nivå som 2011 och förslaget att slopa det s.k. arrendealternativet vid stöd tas tillbaka. Avträdelsestödet är i första hand avsett att trygga jordbruksnäringens fortbestånd och en bättre jordbruksstruktur och den vägen också den inhemska livsmedelsproduktionen.

De relativt största nedskärningarna under jord- och skogsbruksministeriets huvudtitel 2012—2015 kommer att drabba anslagen för utveckling av landsbygdsnäringarna. De innebär ett hot mot rådgivningen och utbildningen inom landsbygdsnäringarna. Statsbidraget ska bevaras på en nivå som garanterar tillgång till högkvalitativ och heltäckande rådgivning både regionalt och innehållsligt och möjliggör jordbruksproduktion i hela landet.

Det finns inga samhällsekonomiska argument för nedskärningarna inom jord- och skogsbruket. På grund av sektorns arbetsintensiva karaktär är effekterna av såväl tillskott som nedskärningar i anslagen mångfalt större för den regionala ekonomin än de anslag som staten skjuter till. Statens finansiella bidrag till exempel till skogsbruksarbeten är bara omkring 25 procent. Tillsammans med skogsägarnas egenfinansiering får en euro i stöd fyra gånger större effekt för sysselsättningen.

Regeringsprogrammet och ramförslaget stämmer överens bara när det gäller en nedskärning på 20 miljoner euro i anslagen för återbetalning av energiskatter till jordbruk och trädgårdsodling. Regeringen vill genomföra nedskärningen redan 2012. Policyn är ohållbar för branscher som befinner sig i en djup lönsamhetskris.

Kommunikationsministeriets förvaltningsområde

Regeringen är inte redo för nödvändiga investeringar i väg- och spårtrafik, trots att sakkunniga anser att det skulle löna sig bättre med ett ordentligt underhåll nu än att tvingas till stora saneringar i framtiden. Regeringen låter det nationella kapitalet rinna ut i sanden i den här frågan. Vi sannfinländare anser att ett välskött ban- och vägnät är A och O för jämlikheten mellan medborgarna i ett land som vårt med långa avstånd och gles bosättning. Det garanterar att företagen kan driva sin verksamhet långt ute i periferin och att Finland inte avfolkas helt.

Regeringens planer på att skära i stöden till sjöfarten är dåligt avvägda, för de leder till omfattande utflaggning och ett stort bortfall av sjöfartsjobb. Rederierna meddelar redan nu att om det skärs i stöden, kommer de att flagga ut till sådana EU-länder som Sverige, där det betalas ut stöd för arbetskraftskostnader i den omfattning EU-kommissionen rekommenderar. Hela idén med stödsystemet är att fartyg som är registrerade i EU-länderna ska stå sig i konkurrensen med fartyg från tredjeländer med lägre kostnader och att värna sysselsättningen inom sjöfarten och sjöfartskompetensen i EU.

Finlands Sjömans-Union påpekar att de föreslagna inbesparingarna på 20 miljoner euro i statligt stöd enligt preliminära uppskattningar leder till flerfalt högre utgifter på upp till 60 miljoner euro bland annat på grund av uteblivna sjömanspensionsförsäkringsavgifter, minskade kommunalskatter från sjömän och ökade arbetslöshetskostnader. Att köra hela näringen i botten kommer att få oförutsedda och ödesdigra konsekvenser för hela sjöfartsklustret, som har en sysselsättande effekt som omfattar inemot 50 000 anställda.

Arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde

Den ekonomiska osäkerheten har fortsatt ökat och därför är det orealistiskt att tro att regeringen ska kunna höja sysselsättningsgraden och pressa ner arbetslösheten till 5 procent med de åtgärder den föreslår. Kommunerna har ytterst begränsade möjligheter att delta i arbetskraftspolitiska åtgärder och i att arbeta för målet att minska långtidsarbetslösheten med hänsyn till att de samtidigt ser ut att pådyvlas ytterligare förpliktelser under ramperioden som bara kommer att krångla till den finansiella situationen för dem.

Löftet till de unga om en samhällsgaranti måste infrias också om ekonomin utvecklas svagare än man räknat med. Enligt redogörelsen kommer det att skäras med ytterligare 10 miljoner euro i läroavtalsutbildningen utöver de kännbara nedskärningar om 21 miljoner euro som överenskommits i regeringsprogrammet. I samband med att samhällsgarantin genomförs måste det ses till att anslagen för ändamålet används effektivt för att stödja och sysselsätta unga och inte för att öka byråkratin. Det uppsökande ungdomsarbetet och ungdomsverkstäderna har visat sig fungera effektivt och därför ska tillgången till deras tjänster garanteras i hela landet fram till 2015. Det måste anslås tillräckligt med pengar för detta.

Ramarna bör medge ekonomiska resurser inte bara för en samhällsgaranti för unga utan också för en samhällsgaranti för att förmå dem som fyllt 50 att stanna kvar i arbetslivet. Vi anser att det behövs en modell som täcker in hela ramperioden och som erbjuder dem som utbildar sig för ett yrke och som inom mer än sex månader inte har fått arbete inom sin egen bransch fortbildning. Utbildningen ska byggas upp i samråd mellan företag och arbetstagare.

Behovsprövningen av inkomsterna när det gäller maken till en person som får arbetsmarknadsstöd har i mångas fall blivit ett hinder för sysselsättning. Särbehandlingen av dem som får arbetsmarknadsstöd är orättvis och diskriminerar dem som får arbetsmarknadsstöd och förtjänstdagpenning. Därför bör behovsprövningen av makens och föräldrarnas inkomster i fråga om dem som får arbetsmarknadsstöd slopas.

Arbets- och näringsministeriet får årligen 115 miljoner euro 2013—2015 för att ta över ansvaret för integrationen. Genom att begränsa invandring som kräver integration kan man spara in pengar i denna sektor.

Social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde

Vi anser att statsrådets redogörelse om justerade ramar för statsfinanserna och åtgärderna inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde är ohållbara och samtidigt också otillräckliga för att garantera alla finländare välfärd i hela landet.

Höjningen av grundtrygghetsförmånerna är ett steg i rätt riktning, men beloppen är för små, särskilt för barnfamiljer. I ramen ingår till exempel inte alls barnfamiljer som får hemvårdsstöd och som i många fall måste ansöka om utkomststöd. Fattigdomen bland barnfamiljer är ett växande problem och vi anser att de planerade åtgärderna inte räcker till för att vända trenden.

Bostadsbidraget bör överlag bygga på en stabilare grund, och det gör det inte i redogörelsen.

Det sänkta bidraget vid alterneringsledighet gör att allt färre kan välja att satsa på välbefinnande i arbetet och stanna kvar i arbetslivet så länge som möjligt. Som förslaget ser ut nu är det bara den högavlönade delen av befolkningen som kan utnyttja möjligheten. Däremot är möjligheterna till alterneringsledighet stängd för låginkomsttagare. Det är känt att människor har betydligt större problem med att orka arbeta än tidigare. Därför hade det varit av största vikt att inte ändra reglerna för alterneringsledighet.

Den planerade kommunreformen som utgår från att det behövs starka primärkommuner för att upprätthålla servicestrukturen blir dödsstöten för många kommuner i ekonomiskt trångmål och betyder att vi får ännu fler kriskommuner. Om reformen blir av tvingas kommunerna att gå samman, och då kan många kommuner glömma närservicen. En sådan utveckling kan inte anses acceptabel. Det finns inget anslag specifikt för skol- och studerandehälsovård eller psykisk vård av barn och unga — tvärtom. Dessutom planerar regeringen nya skyldigheter för kommunerna, bland annat i en lag om äldre. Ändå avsätts det inte adekvata och hållbara resurser för ändamålet.

Finansieringen av företag och FoU

Vi sannfinländare bekymrar oss för Finlands ekonomiska tillväxt på sikt. Vi anser att den nationella innovationspolitiken i högre grad bör stödja innovativa tillväxtföretag och bidra till att göra Finland till ett attraktivt målland för investeringar i forskning och utveckling. Vi är beredda att satsa på skattesubventioner för forskning och utveckling. De flesta OECD-länder har redan element som stöder forskning och utveckling i sina skattesystem och resultaten har genomgående varit uppmuntrande. I sitt program lovar regeringen klarlägga om det går att införa skatteincitament inom forskning och utveckling; det är ett steg i rätt riktning men det räcker inte. Små och medelstora företags produktutveckling och innovationer stupar alldeles för ofta på att det inte finns kapital. De nuvarande finansiella modellerna är bristfälliga inte minst när det gäller tillväxtföretag i såddstadiet, för det finns relativt få möjligheter hos oss att anlita s.k. företagsänglar som är villiga att bidra med sin privata förmögenhet. Om man hade rätt att dra av förlusterna för ängelinvestering från kapitalinkomsterna i beskattningen, skulle det underlätta för privat sektor att skjuta till kapital till tillväxtföretag. Vi anser att tillväxtorienterade små och medelstora företags villkor måste förbättras. Ändå tänker regeringen skära i finansieringen av teknologi- och innovationspolitiken med omkring 85 miljoner euro per år innan ramperioden löper ut, alltså före 2015. I våra ögon är det helt fel.

Energibeskattningen

Utöver den höjning av dieselbränslet med 7,90 cent som regeringen redan beslutat om föreslår den en ytterligare höjning med 2,65 cent från början av 2012, alltså sammanlagt 10,50 cent. Propositionen tar inte hänsyn till det som skett tidigare. Den samlade effekten är 140 miljoner euro. Arbetsgruppen Hetemäki hävdar att varje höjning av dieselpriset med en cent kostar transportföretagen 14—15 miljoner euro.

Ramarna behöver kompletteras med en energiskatteåterbäring till de företag som blir lidande på den höjda skatten på dieselbränsle.

Bränsle-, energi- och miljöbeskattningen slår särskilt hårt mot jordbruk och djurhållning som kämpar med ekonomiska svårigheter. Energiskatteåterbäringen till jordbruket måste bibehållas också under kommande ramperiod.

Det är bra att det skjuts till mera pengar till förnybar energi, men fokuseringen vacklar. På senare år har man inte byggt och infört vindkraft i förväntad omfattning och därför har man inom ramen för anslaget skäl att räkna med att pengar snabbt och smidigt kommer att flyttas över till stöd för andra förnybara energiformer för att Finland ska kunna hålla fast vid åtagandena i Kyotoprotokollet. Det bör beaktas i ramarna för statsfinanserna.

Regionutvecklingen

Reformerna i finansieringen av regionutvecklingen sparar inte statens pengar, utan det är kommuner och landskap som plockar åt sig av dem. Det gäller att förhandla på nytt med kommissionen var och hur det ska sparas, eftersom det är kommissionen som beslutar om strukturpengarna och ändringar i programdokumenten kommer in den vägen. Att utgå från ett regionalt perspektiv är ett direktare och mindre byråkratiskt sätt att utveckla landskapen. Ministeriedrivna näringspolitiska investeringar stöder inte lika bra en utveckling av hela Finland, och i kombination med nedskärningar under ramperioden är det en lösning som försvagar regioutvecklingen. Att finansiera projekt som klart utgår från landskapen och regionernas styrkor så att de tillgodoser landskapens behov ger det klart bästa resultatet. När det krävs snabba insatser för att skapa tillväxtföretag behövs det lokal kompetens och kännedom om styrkorna. Tillväxtföretagen och all företagsamhet stöder exportindustrin. Regionutvecklingspengarna är dessutom viktiga för närområdessamarbetet. Det finns risk för att landet utvecklas bara längs en smal kustremsa i södra Finland. Den förestående kommunreformen kommer att betyda nedskärningar i kommunernas statsandelsnetto, och det i kombination med nedskärningar i strukturpengarna skapar ett oskäligt starkt tryck på landskapens möjligheter till utveckling och investeringar.

Den kommunala ekonomin och basservicen

Staten har över en längre tid dragit ner på sitt finansiella bidrag till att trygga basservicen till medborgarna och samtidigt vältrat över allt fler uppgifter på kommunerna. Det är en stor utmaning för kommunerna att vara med och balansera upp den offentliga ekonomin samtidigt som de har en central roll i att producera offentliga tjänster.

Kommunernas ekonomiska svårigheter har förvärrats på senare år till den grad att basservicen nu står hotad. Statsandelarna minskar genom att 631 miljoner euro tas bort från andelarna för basservicen. Dessutom är kommunerna förpliktade att göra vissa nödvändiga investeringar i dagvården, kulturväsendet och social- och hälsovården. Under de förhållandena är det svårt att stärka årsbidraget. Kommunerna bör garantera vissa grundläggande tjänster, däribland villkoren för små gymnasier i glesbygden.

Att höja skattesatserna ger bara temporära fördelar; problemen försvinner ingenstans. Om fastighetsskatten lyfts ut ur systemet för utjämning av statsandelar ökar det som sagt trycket på en del kommuner att höja skattesatsen. Förändringen i utjämningen uppvisar ett överraskande stort intervall: ökningen kan vara 640 euro/invånare och bortfallet 114 euro/invånare. Kommunerna behandlas inte alls lika.

Vi behöver en stark kommunstruktur i hela landet. Vi vet vilka tillgänglighetsproblem det finns i trafiken och de bör vägas in i kommunreformen. Det är svårt att se hur kommunreformen ska få samtliga kommuner att göra ett bättre resultat särskilt som de inte kan förvänta sig ökade skatteinkomster på grund av det försämrade ekonomiska läget.

Statens skuld har vältrats över på kommunekonomin och det är långt från en hållbar utveckling. Antalet kommuner får inte vara ett egenvärde i kommunreformen, utan nu gäller det att se på det största problemet för kommunerna: antalet uppgifter och resurserna. En stor kommun är inte nödvändigt en effektivare serviceproducent än en kommun med till exempel 20 000 invånare. Undersökningar pekar på att det uttryckligen är de superstora kommunerna som är särskilt vårdslösa med pengarna. I stora kommuner fjärmas beslutsfattandet dessutom från kommuninvånarna och då koncentreras makten till tjänstemännen med den påföljden att lokala behov inte blir tillgodosedda.

Kommunerna har en fungerande självstyrelse och sköter sina förpliktelser inom ramen för den. Ändå kommer till exempel utgifterna för den specialiserade sjukvården i många fall som en total överraskning för kommunerna. Det finns skäl att överväga om inte vissa dyra och ovanliga behandlingar bör flyttas över och betalas av staten. I översynen av kommunallagen och statsandelssystemet som ska genomföras jämsides med kommunreformen bör man ta tag i hur kommunerna ska hantera utgiftstrycket. Frågan om statens skyddsområden ska omfattas av fastighetsskatt behöver klarläggas.

Motivering

Inledning

I ramredogörelsen utvärderar regeringen Katainen sin egen politik. Enligt den bedömningen leder Katainens politik till att statens skuldsättning ökar i rasande takt. Enligt planerna ska vi låna upp ytterligare 6 miljarder 2015, alltså bara en miljard mindre än i fjol.

Regeringen gör själv den bedömningen att dess politik leder till att statsskulden kommer att uppgå till nästan hälften av bruttonationalprodukten. Den här kalkylen förutsätter visserligen en årlig ekonomisk tillväxt på två procent.

Men de ekonomiska utsikterna för Europa har snabbt blivit allt dystrare samtidigt som Finlands ansvar för den europeiska ekonomin har ökat. Också Finlands ekonomi började peka nedåt redan i september i fjol.

De dystrare utsikterna kan inte ha kommit som en överraskning för regeringen. Katainen har meddelat att han om fem månader börjar fundera på nya åtgärder. De här åtgärderna skulle kunna verkställas tidigast på sommaren. Det är alltså en alltför långsam tidtabell.

Regeringens oförmåga att agera kommer att stå Finland dyrt. Katainen har förbjudit ministerierna att avlåta nya propositioner till regeringen genom vilka man kunde få fart på ekonomin och etablera nya arbetstillfällen.

Handlingsförlamningen tyder på ett allvarligt politiskt bakvatten: momsen, inkomstskatten och karriärfrågor har sopats undan från regeringens bord av rent politiska orsaker. Så här blir vi också utan allt det goda som rätt placerade anslag skulle föra med sig för landet.

Regeringens politiska roulett leder till kortsiktiga nedskärningar i arbete och service och står i strid med Finlands intressen. Det ligger redan nu propositioner i riksdagen som innebär försämringar i sådan verksamhet som utgör grunden för ett jämlikt välfärdsfinland, nämligen skola och utbildning.

Bland annat följande åtgärder innebär nedskärningar: skatt på tidningsprenumerationer, skatt på arbetsintensiva branscher, bensin- och dieselskatt på transportbranschen, nedskärningar av innovationsstöd som på 1990-talet lyfte Finland och Nokia ur recessionen, mindre stöd till förnybar energi, inga nya och stora trafikprojekt denna valperiod, mindre pengar för sanering av i synnerhet mögeldrabbade skolor. Regeringen stramar också åt kapitalbeskattningen av sysselsättande firmor och personbolag.

Centern har redan lagt fram sitt alternativ till nästa års budget: vi skulle motverka Katainens kortsiktiga nedskärningar genom att redan nästa år dra in drygt en miljard mera skatter än regeringen — men på en rättvis grund.

Vi skulle placera pengarna så här

• var tredje euro skulle gå till finländsk företagsamhet och nya arbetstillfällen i hela landet
• var tredje euro för att förhindra ytterligare skuldsättning av staten
• var tredje euro till daghem, skolor och hälsostationer i hela landet.

Centerns tillväxtprogram för resten av decenniet är av vital betydelse för finansramen.

Programmet innehåller över 60 konkreta åtgärder för tillväxt, företagsamhet och sysselsättning i hela landet.

Vi är beredda att placera över en miljard euro i tillväxt och finländskt arbete genom nyinriktning av beskattningen och engångssatsningar.

• över 400 miljoner euro i skatteincitament,
• 365 miljoner euro i årlig budgettillväxt,
• 300 miljoner euro i engångssatsningar.

Detta skulle fram till decenniets slut, inberäknat engångssatsningarna, skapa arbete och företagsamhet i tiomiljardersklassen i hela Finland.

Vi skulle skapa nya arbetstillfällen genom satsningar på företagsamhet, innovationer, farledsprojekt, basfarledshållning, bredband, reparationsbyggande, inhemsk mat, förnybar energi och andra naturresurser samt industri.

Vi har räknat ut att åtgärder som främjar tillväxt och sysselsättning skulle ge ca 20 000 finländare jobb redan under det första året. Något sådant erbjuder inte regeringen.

Det bästa sättet att bereda sig inför den kommande europeiska krisen är att se om vår egen ekonomi. Den skuldspiral som regeringen Katainen drar in oss i kan brytas endast genom tillräckliga åtgärder för den inhemska ekonomin.

När det gäller de andra samhällsområden som behandlas i finansramen hänvisar centern till de avvikande meningar som lämnats till utskottsutlåtanden.