Förslagets huvudsakliga innehåll

Förslaget till direktiv är avsett att harmonisera den skyldighet som leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och allmänna kommunikationsnät har att lagra vissa trafikuppgifter (identifieringsuppgifter) så att behöriga myndigheter i medlemsstaterna kan få tillgång till dem för att förebygga, utreda, avslöja och åtala allvarliga brott som terrorism och organiserad brottslighet.

Direktivet ska tillämpas på såväl fysiska som juridiska personer och på uppgifter som är nödvändiga för att kunna identifiera abonnenten eller den registrerade användaren. Det ska inte vara tilllämpligt på innehållet i elektronisk kommunikation eller information som sökts med hjälp av ett elektroniskt kommunikationsnät.

Enligt direktivet avses bl.a. att med uppgifter som ska lagras trafik- och lokaliseringsuppgifter samt uppgifter som behövs för att identifiera en abonnent eller användare. Med användare avses en fysisk eller juridisk person som använder en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst för privat eller affärsmässigt bruk utan att nödvändigtvis ha abonnerat på tjänsten.

Vad gäller skyldigheten att lagra uppgifter föreskriver direktivet om ett undantag från direktivet om integritet och elektronisk kommunikation. Medlemsstaterna förväntas alltså med avvikelse från artiklarna 5, 6 och 9 i direktiv 2002/58/EG anta åtgärder för att säkerställa att sådana uppgifter lagras enligt bestämmelserna i direktivet som genereras eller behandlas av leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller offentliga kommunikationsnät inom deras territorium i samband med att de levererar kommunikationstjänster. Medlemsstaterna ska genomföra åtgärder för att säkerställa att uppgifter som lagras i enlighet med direktivet endast i särskilda fall och i enlighet med nationell lagstiftning görs tillgängliga för behöriga nationella myndigheter i syfte att förebygga, utreda, avslöja och åtala allvarliga brott som terrorism och organiserad brottslighet.

Direktivet innehåller också bestämmelser om olika kategorier och typer av uppgifter som ska lagras samt om lagringstider och krav för lagring av uppgifter. Medlemsstaterna ska också säkerställa att Europeiska kommissionen varje år får statistik över lagringen av de uppgifter som behandlas i samband med allmänna elektroniska kommunikationstjänster. Statistiken ska innefatta de fall där uppgifter skickats till behöriga myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning, den tid som gått från det datum då uppgifterna lagrades till det datum då den behöriga myndigheten begärde uppgifterna samt de fall där en begäran om uppgifter inte har kunnat tillmötesgås. Sådan statistik ska inte omfatta personuppgifter.

I direktivet bestäms också om ersättning för lagringskostnader. Medlemsstaterna ska se till att leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät ersätts för verifierbara extra kostnader för att fullgöra skyldigheterna i direktivet.

För utvärdering av direktivet föreslås ett särskilt förfarande. Kommissionen ska inom tre år från det datum som avses i artikel 13.1 tillsända Europaparlamentet och rådet en utvärdering av tillämpningen av direktivet och direktivets inverkan på ekonomiska aktörer och konsumenter, med beaktande av den statistik som översänts till kommissionen i enlighet med artikel 9 i syfte att avgöra om det är nödvändigt att ändra direktivets bestämmelser, särskilt bestämmelserna om lagringstiderna i artikel 7. I detta syfte utreder kommissionen alla synpunkter som förs fram av medlemsstaterna eller den arbetsgrupp för skydd av enskilda med avseende på behandlingen av personuppgifter som inrättats genom artikel 29 i direktiv 95/46/EG.

Regeringens ståndpunkt

Regeringen ser det som mycket viktigt att EU upprätthåller en kapacitet att ingripa i gränsöverskridande brottslighet. Men det gäller att noggrant avpassa metoderna efter konsekvenserna för den europeiska konkurrenskraften och integritetsskyddet. Den ser i princip positivt på saken, men med vissa förbehåll.

Regeringens ståndpunkt till förslaget till rambeslut som lagts fram av fyra medlemsstater (Republiken Frankrike, Irland, Konungariket Sverige och Förenade kungariket) beskrivs ingående i en U-skrivelse till Riksdagen (U 42/2004 rd).

Kommissionens förslag till direktiv är klart mer genomtänkt och slipat än förslaget till rambeslut från de fyra medlemsländer för rådet för rättsliga och inrikes frågor. Vad gäller kraven för identifieringsuppgifter i synnerhet vid IP-kommunikation finns det också i kommissionens förslag till direktiv punkter som tekniskt sett kan genomföras bara partiellt och som medför betydande lagringskostnader.

I samband med behandlingen av ärendet har Finland föreslagit och ställt bl.a. följande villkor. De uppgifter som ska lagras inom IP-tjänster ska tydligt begränsas enbart till identifieringsuppgifter för IP-telefoni och e-post som ett serviceföretag självt tillhandahåller. Skyldigheten ska inte gälla identifieringsuppgifter för några andra tjänster (t.ex. IP-telefoni av typen p2p) eller identifieringsuppgifter för tjänster som tillhandahålls av andra tjänsteleverantörer (t.ex. datatidningarnas e-posttjänster). Om skyldigheten att lagra uppgifter omfattar också andra än serviceföretagets egna tjänster ökar mängden lagrade uppgifter väsentligt, och en del av aktörerna kan bli tvungna att lagra all IP-kommunikation, eftersom de inte kan urskilja för andra tjänster än sina egna hurdan kommunikation IP-kommunikationen handlar om. Den ökade mängden uppgifter som ska lagras betyder väsentligt ökade kostnader och eventuellt också en risk för integritetsskyddet. Av författningstexten bör därför framgå att skyldigheten att lagra uppgifter bara gäller tillgängliga uppgifter (accessible).

För att skyldigheten att lagra uppgifter inte ska betyda att uppgifterna lagras mångdubbelt bör det tydligt framgå av förslaget att uppgifterna om möjligt ska lagras av en enda operatör.

Lokaliseringsuppgifter bör lagras bara när en kommunikation börjar, inte också när den slutar. Det är inte allmän praxis i Finland att lagra uppgifter av det här slaget, och därför skulle det betyda extra kostnader.

Vad gäller den rättsliga grunden har Finland ansett att lagstiftningen på vissa villkor kunde genomföras med instrument inom den tredje pelaren, men att också lagstiftning i enlighet med den första pelaren är möjlig.

Riksdagen har redan tidigare förutsatt att uppgifter under inga omständigheter ska lagras längre än i tolv månader.

Förteckningen över uppgifter som ska lagras handlar inte bara om beslut om tekniska frågor utan också om frågor med omfattande samhälleliga konsekvenser. Det är därför mycket viktigt att slopa det kommittéförfarande för ändring av lagstiftningen som ingår i förslaget.

Enligt Finland är klausulen om översyn nödvändig. Utifrån bestämmelsen gäller det att bedöma inte bara lagringstiden utan också om det är nödvändigt att lagra de aktuella uppgifterna.

Regeringen anser att Finlands villkor vid behandlingen av ärendet och riksdagens specialvillkor för förhandlingarna i ärendet i det stora hela har blivit beaktade i de allmänna riktlinjer om direktivförslaget som RIF-rådet antog den 2 december 2005.