Allmän motivering

Allmänt

Syftet med propositionen är att nationellt genomföra rambeslut 2008/978/RIF om en europeisk bevisinhämtningsorder för att inhämta föremål, handlingar eller uppgifter som ska användas i straffrättsliga förfaranden. I rambeslutet finns regler för utfärdande av bevisinhämtningsorder och erkännande och verkställande av en sådan order i en annan medlemsstat. Tanken är att det ska bli lättare att inhämta bevis från en annan medlemsstat för att användas i straffrättsliga förfaranden och därmed snabbare kunna slutföra handläggningen av brottmål.

Den europeiska bevisinhämtningsordern är ett viktigt led i det övergripande åtgärdsprogrammet för ömsesidigt erkännande. Utgångspunkt för det ömsesidigt erkännandet är att stärka medlemsstaterna förtroende för varandras system i det straffrättsliga samarbetet. Samarbetet enligt rambeslutet är alltså mer förpliktande än de gällande konventionerna om ömsesidig rättslig hjälp, i och med att en begäran från en medlemsstat att inhämta bevismaterial ska verkställas utan att förutsättningarna för meddelandet av beslutet prövas och vägran att verkställa endast tillåts i begränsad utsträckning.

Rambeslutets tillämpningsområde begränsas till befintliga föremål, handlingar och andra uppgifter som behövs som bevismaterial vid den tidpunkt då ordern utfärdas. Kommission lär ha för avsikt att senare lägga fram ett mer övergripande initiativ som omfattar de bevis som nu inte täcks in av rambeslutet.

Sammantaget sett finner utskottet propositionen behövlig och lämplig och tillstyrker lagförslaget, men med anmärkningarna och ändringarna nedan.

Metoden för att genomföra rambeslutet

Det har utfärdats en rad rambeslut för att ge eftertryck åt principen om ömsesidigt erkännande (2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, 2003/577/RIF om verkställighet av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial, 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff och 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande). Betecknande för rambeslutsinstrument är att de är bindande vad resultatet beträffar men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.

De uppräkande rambesluten har genomförts på olika sätt hos oss. Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna har genomförts med en lag med materiellt innehåll medan rambesluten om bötesstraff respektive konfiskation har genomförts med en s.k. blandad ikraftsättandelag där det föreskrivs att de bestämmelser i rambeslutet som hör till området för lagstiftning ska iakttas som lag och där det också ingår bestämmer som preciserar rambeslutets innehåll i sak. Också i det nu aktuella fallet föreslår regeringen en blandad ikraftsättandelag. Detta tillvägagångssätt ställer stora krav på lagtillämparen som tvingas tillämpa ikraftsättandelagen och rambeslutet parallellt. Å andra sidan befriar en genomförandelag med materiella bestämmelser inte lagtillämparen från att sätta sig in i rambeslutet, eftersom EU-domstolens rättspraxis bygger på att den nationella rätten ska tolkas mot bakgrund av texten och syftet i rambeslutet.

Grundlagsutskottet ansåg i samband med rambesluten om bötesstraff respektive konfiskation att det i sig inte fanns något konstitutionellt hinder för en blandad genomförandeteknik (GrUU 50/2006 rd och GrUU 23/2007 rd). Men tillvägagångssättet kräver att bestämmelserna i rambeslutet är detaljerade och exakta och att regelverket som helhet uppfyller de allmänna kraven för ikraftträdandebestämmelser, att bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna är exakta och noga avgränsade och lagskrivningen god. Samtidigt har grundlagutskottet poängterat att det i normala fall är mer motiverat med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna och god lagskrivning att genomföra rambeslut genom materiella bestämmelser med samma innehåll i den nationella lagstiftningen.

Lagutskottet anser följaktligen att de anförda motiven till en blandad genomförandeteknik är betryggande i detta sammanhang. Tekniken och det faktum att det tekniska genomförandet av rambesluten om inbördes straffrättslig hjälp inte varit samordnat kan visserligen göra det svårare att tillämpa bestämmelserna och överblicka hela regelverket. Av den anledningen och med hänsyn till den stora roll rättssäkerheten spelar i den inbördes rättsliga hjälpen anser utskottet att den blandade genomförandemetoden bör tillgripas endast efter moget övervägande.

Behöriga myndigheter

Enligt propositionen är det i regel åklagaren som utfärdar en bevisinhämtningsorder från Finland. Befogenheten att utfärda sådana order har koncentrerats till åklagarna, eftersom rambeslutet föreskriver att samarbetet ska ske mellan de rättsliga myndigheterna, dvs. domstolar och åklagare. Detta kommer sig av att man ansett att ett ömsesidigt erkännande och verkställande av beslut om rättslig hjälp kräver att besluten fattas på samma nivå och att det normalt är en undersökningsdomare eller åklagare som är undersökningsledare i medlemsstaterna. Också när det gäller beslut om sådan utlämning och frysning med anledning av brott som grundar sig på de övriga rambesluten har rätten att fatta dem koncentrerats till åklagarna. Vid behandling av propositionerna i fråga ansåg lagutskottet det motiverat att åklagaren ges en central position och underströk vikten av förundersökningsmyndigheternas och åklagarnas skyldighet att samarbeta när rättslig hjälp lämnas över gränserna (LaUB 7/2003 rd och LaUB 7/2005 rd).

Även i den aktuella propositionen är åklagarcentreringen motiverad för att fullfölja syftet med rambeslutet, menar utskottet. Det innebär en ändring mot nuläget, där förundersökningsmyndigheten, som vanligen leder förundersökningen hos oss, även deltar i att inhämta bevis. Rambeslutet tillåter emellertid med vissa förbehåll att någon annan myndighet än en domstol eller åklagare utses till utfärdande myndighet. Som villkor gäller då att myndigheten i det enskilda fallet handlar i egenskap av utredande myndighet i straffrättsliga förfaranden, med behörighet att besluta om bevisinhämtning i gränsöverskridande fall i enlighet med nationell lagstiftning. Men också då kan den verkställande myndigheten i en annan medlemsstat yrka på att ordern godkänns av en rättslig myndighet, antingen varje gång eller när verkställigheten kräver husrannsakan eller beslag. Därför föreslår regeringen att ordern även ska kunna utfärdas av en sådan tjänsteman vid centralkriminalpolisen, tullen eller gränsbevakningsväsendet som har befogenheter som undersökningsledare. Eftersom rambeslutet inte tillåter att förundersökningsmyndigheten utses till generell utfärdande myndighet, föreslår regeringen dessutom att tjänstemannen får utfärda ordern bara om det begärda bevismaterialet finns i den verkställande myndighetens besittning och medlemsstaten i fråga inte kräver att ordern ska godkännas av en rättslig myndighet.

Utskottet menar att det av praktiska skäl är på sin plats att förundersökningsmyndigheten fortsatt är behörig att inhämta bevis på det sätt som föreslagits och inom de gränser rambeslutet tilllåter. Men det är inte befogat att inom polisförvaltningen koncentrera utfärdandet av bevisinhämtningsorder till centralkriminalpolisen, så som regeringen föreslagit, eftersom också lokalpolisen undersöker en hel mängd brottmål med internationella förtecken som kräver gränsöverskridande samarbete. Därför föreslår utskottet nedan att bestämmelserna ändras så att bevisinhämtningsorder får utfärdas av en tjänsteman vid tullen, gränsbevakningsväsendet eller polisen.

Enligt propositionen har befogenheterna inom polisförvaltningen koncentrerats till centralkriminalpolisen också när det handlar om att verkställa en bevisinhämtningsorder i Finland. Men utskottet anser trots allt att befogenheterna också i det fallet lämpligen bör utsträckas till polisen.